Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer

Att förbereda sig för en extraordinär restaurangupplevelse innebär naturligtvis seriösa förberedelser. Inget överdrivet nattsuddande dagen innan, försiktigt (men ändå medvetet) frukosterande, man får inte vara vrålhungrig precis innan för då tappar man de fina nyanserna och börjar tugga i sig för mycket av de goda kuvertbröden - allt måste få ta tid. Och mycket tid.

Vår lunch på Arzak började vid pass 13.30 och vi kom iväg i taxin tillbaka mot Parte Vieja i San Sebastián, någon gång vid sjutiden. Precis som det ska vara.

 Juan Mari Arzak mötte mycket hjärtligt upp i receptionen.  Jag övergav ganska snart pidginspanskan till förmån för franska som han talar mycket bra, och sedan tog han över och började entusiastiskt att planera vårt besök.

“Du ville se köket, eller hur? Förberedelserna?”

“Ja, tack!”

“Vinkällaren? Laboratoriet, också?”

“Ja, gärna!”

“OK, bra. Jag föreslår att ni guidas runt av Igor här och tar lite bilder först. Sedan kommer ni tillbaka till baren för en apéritif. Sedan äter ni lunch. Och vi kan ta kaffet efteråt tillsammans och prata lite mer. Är det OK?

(You bet, Jeanette!)

Vi började med att följa Igor Zalakain, som tillsammans med kollegan Xavi ansvarar för “laboratoriet” på Arzak - det ställe där de experimenterar med nya smaker, texturer och kombinationer. De byter nämligen aldrig ut hela menyerna, utan lägger till det som är i säsong, och tar bort det som inte längre är i sin “blomning”. Men alla råvarorna de serverar är hämtade från området runt San Sebastián, land som hav.

Igor som arbetat för flera av de stora kockarna i trakten, men de senaste tio åren för Juan Mari, anser sig mycket lyckligt lottad. “Kan du tänka dig ett jobb, där du får leka på arbetstid?”

Leka fram de nya rätterna, alltså. Det är faktiskt även så det känns runt Arzak. En slags vänlig, men intensiv, lekfullhet. Något som verkligen smittar av sig.

Vi visas det berömda kryddrummet med 2500 olika kryddor från hela världen (”men de allra flesta från den spanska halvön!”), och vinkällarna - som inte ligger i källaren - modernt specialinredda rum med konstanta temperaturer, kallt ljus och som dessutom rymmer 100 000 flaskor.

Apéritifen då; vitt vin med apelsintouch, och en elegant touch av Amaretto och ett limeblad, serverade i glas med is. Vad heter den?

Juan Maris generositet matchades av hans dotter Elenas minst lika stora vänlighet. De delar numera ansvaret och ledningen för restaurangen, men att gammal är äldst, framgick med all tydlighet när jag sedan trängde mig in bland de över 30 kockarna och kökspersonalen i det allra heligaste (associationerna gick snarare till Vergilius berömda guidning av en annan mycket “het” plats för novisen Dante).

Väl i köket tog Juan Mari omedelbart kommandot och började peka, smaka, ropa ut instruktioner och råd. Elena har en mjukare framtoning i köket, men att hennes roll är viktig för att formulera sin generations rätter och smaker vittnade de båda om vid flera tillfällen.

Att dessutom “mis en place” inte bara är en slags snobbig kockkliché på franska utan en av de viktigaste förutsättningarna för att ett förhållandevis litet kök som Arzáks, med världens högst ställda krav och världens sannolikt mest nöjda kunder (jag absolut en av dem), ska fungera, framgick med all önskvärd tydlighet.

Att min närvaro dessutom tolererades var ett under - varje halv kvadratmeter var någons station, någon som utförde ett viktigt arbete i den gastronomiska kedja som till slut leder fram till den väntande gästen ute i matsalen. Att försöka vara en fluga på väggen i Arzaks kök, påminde starkt om mitt lika omöjliga som traumatiska våtdräktsäventyr några dagar tidigare vid Zurriola. 

Jag tryckte mig in i varje ledigt hörn (finns inte många) för att sedan snabbt skynda bort när jag såg att någon skulle dit - och det tog endast några sekunder. Men Juan Mari bjöd generöst på all den tid han ansåg jag behövde för att få en bra insikt i det baskiska supergastronomins födslokammare.

“Steven, titta på det här”, sa Juan Mari och stannade upp vid en av de många spisarna. “Den här rätten är mycket, mycket viktig för det baskiska köket.”

Merluza en salsa verde, con Almejas.

Elena stod vid spisen och vände försiktigt den musselkokta kummeln under sous-chefens noggranna övervakning. 

“Min sous-chef är Baskiens bästa kummelkock” fortsatte Juan Mari Arzak. “Världens bästa! Jag är mycket lyckligt lottad.”

Vi fortsatte vidare vår vandring genom de två köken och den febrilt arbetande personalen tills vi kom fram till en annan av de baskiska läckerheterna - torskskäggen.

“Mycket viktigt hos oss”, sa Arzak och visade på sin egen hals var skäggspetsen satt på torsken. “Och endast en enda per fisk. Du får prova det under lunchen.”

Det var nu dags att lämna intensiteten och hettan i köken för lugnet, lyckan och totalupplevelsen vid det väntande bordet. Från infernot till paradiset.

Hasta luego, Vergilius!

…sitter jag och funderar vad jag ska fråga det moderna baskiska kökets gudfader, Juan Mari Arzak om ett par timmar - på franska inbäddad i kreol-spanska och tryfferad med rövarspråk.

Det ska nog gå bra.

Jag har ju med mig “Berlitz: Spanska på resan” från 1971. Det står ju “bäst i världen på parlörer” på omslaget, så den borde ju kunna hjälpa mig. Jag har fastnat för några nyttiga fraser som jag tänker inleda med. Och som alla vet fungerar den fonetiska uttalsguiden alltid bättre om man talar med amerikanska Lonely Planet-diftonger.

 

1. Tengo hambre y sed. (Jag är hungrig och törstig) - tengå ambree i sed.

En riktigt klassisk start! Svårt att tänka mig en bättre förstafras när man kliver in på Arzak.

2. Puede aconsejarme un buen y barato restaurante?  (Kan ni rekommendera en bra och billig restaurang? -  poeddee akånseCHarmee on boen i barattå restaorantee?

…han borde väl känna till krogarna i stan vid det här laget. Ett stalltips liksom.

3. Quisiera caza. (Jag skulle vilja ha vilt) - kisiera kasa.

En bra rak restauranghöger som direkt visar dina Hemingwayambitioner “and that you mean serious business”.

4. Prefiero una ensalada (Jag tar hellre en sallad) - prefjerå onna ensaladda.

Ett slags alternativ till parlörtips nr 3. Men även en utväg om man fortfarande är mätt på hamburgaren och stripsen man just ätit och tycker att avsmakningsmenyn är både för omfattande och för konstig. Detta ska sägas med stark amerikansk brytning för att vara riktigt trovärdig.

 

Och när det sent i eftermiddag är dags att betala den trestjärniga notan, kan det vara bra att ladda upp med lite andra nyttiga fraser:

 

4. Acepta usted los cheques de viaje? (Tar ni emot resechecker?) - assepta ostedd lås tjekkes de bjaCHee?

Ännu en klassiker. Att visa upp resecheckshäftet från Thomas Cook efter en fyra-timmars lunch bör väl få den gamle mästaren att smälta.

5. Quisiéramos pagar separadamente. (Vi vill betala var och en för sig) - kisieramås pagar separadamente.

En bra och uppskattad replik i gammal fin jämställd svensk folkhemstradition!

6. Me parece que se ha equivocado en la cuenta. (Jag tror ni har gjort ett fel på notan) - me pareesee ke a ekibåkaddå en la kuenta.

När man ser beloppet är det antingen fel på notan eller ens omdöme och det är sannolikt dags att springa. Denna replik bör för bästa effekt uttalas med riktigt schwungig amerikanska för att inge västerlandsrespekt. Det borde väl göra susen?

monkfish.jpg

Jag kan bara förundras över det intryck de 19 överlevande sjöfararna av de ursprungliga ca 250 måste ha gjort på invånarna i kungliga Sevilla, där de i september 1522 stapplade fram med skabb, skörbjugg och allsköns illaluktande kroppsegna odörer.

Men de kom som verkliga vinnare - de var de första som seglat jorden runt. Och de hade överlevt. 

Det var den lilla baskiska byn Getarias stora sjöhjälte Juan Sebastián Elkano som ledde den dramatiska världsomseglingen efter att Ferdinand Magellan själv “found himself up shit creek” och blev ihjälslagen av lokalbefolkningen på Filippinerna. Endast ett enda skepp tog sig hem med Elkano vid rodret och en handfull män som sannolikt led båda av “bad hair day” som av akut dålig andedräkt.  

Juan Sebastián Elcano

Man kan tänka sig vad deras överlyckliga mammor skulle ha sagt - efter att ha avlusat dem och tvingat dem att borsta de kvarvarande tänderna med Txakoli i en hel vecka:

“Voj, voj, prisa Gud min gosse att du kom hem till lilla mamma igen. Och som du ser ut! Men nu lär du dig av dina misstag och aldrig mer ger dig av på sånadäringa långfärder nå mer! Hör du vad jag säger!”

Men lyssnade Elkano på lilla mamma?

Nä.

Tre år senare hade skabben, skörbjuggen, “arga natives med väldigt vassa spjut” och de ovänliga stormarna vid Goda Hoppsudden liksom glidit in i ett riktigt, riktigt tårtrosa mysskimmer. Så han gav sig iväg.

Indoooorrrrrneeesia, here I come again!

Gud straffar dock dumskallar med skörbjuggs-hybris hårt.

Elkano dog någonstans på Stilla havet av dålig andedräkt, och så var det med det.

Vart fjärde år firas numera bygdens son i Getaria med en uppskattad dramatisering av den första återkomsten (dock inte moders-trotset). Det är säkert värt en resa till Getaria av just den anledningen. Men det finns en ytterligare.

Den stavas halstrad Marulk

Den viktiga fiskehamnen i Getaria ett par mil väster om San Sebastián förser nämligen restaurangerna med så färsk fisk man bara kan önska sig och deras tillagningsfilosofi är lika enkel som underbar. Lägg den i halstret, rosta lite tunna vitlöksskivor häll över en enkel liten sky av olja, citron och finhackad persilja som blandar sig med fiskens egna safter.

Var så god och ät.

Allt halstras på stora utomhusgrillar i Getaria. Sardiner, piggvar, kummel (mkt gott), sea-bream, havsabborre, torsk, you name it. Bara doften av fiskskinnens hårda karamellisering på grillarna är värt resan hit. Men den stora marulken var den godaste fisk jag nånsin ätit. 

Den tandlöse baskiske sjöhjälten och dumskallen, Elkano (R.i.p), skulle säkert ha hållit med mig.

Satt och såg fotbollsmatchen mellan Tyskland och Spanien i söndags på Gandarias, restaurangen som blivit vårt stamhak endast ett par meter från vårt pensionat, och kunde inte låta bli att reflektera något över den baskiska identiteten.

Fotboll är ju som bekant religion i Spanien och i allra högsta grad även här i Baskien. Så någon slags religiös hängivenhet, om än inte nationell, hade jag ändå förväntat mig. Jag menar, EM-final och allt. Spanien mot allas ärkefiende,Tyskland och här, på plats. Kunde det bli bättre? Några inhemska fotbollszeloter borde väl svetta igång lite festivitas i alla fall. Väl?

Men icke. 

Jag har sett Spaniens tre sista matcher på plats här i San Sebastián. Och mönstret har hela tiden upprepat sig. Baskien är Baskien och Spanien är i bästa fall något man tolererar. Absolut inte hejar på. Offentligt ska sägas. 

San Sebastiáns eget lag, Real Sociedad är dock sorgebarnet som katastrofalt nog (enligt samstämmig lokalpatriotisk analys) parkerat i andraserien. Atletico Bilbao hänger kanske fortfarande kvar i högsta serien (vad vet jag?). Men i fotbollshänseende har baskerna behövt ompröva sin nationalistiska idealism som i alla år utestängt spanska spelare (!), eller stängt inne de baskiska, hur man nu än vill se det. Basker och utlänningar blev kompromisslösningen som inte blev någon lösning alls. 

Kvartsfinalen mot Italien påminde närmast om den fantastiska Champions League-finalen mellan Chelsea och Man United. 90-minuter + förlängning + straffar. Underbar underhållning. Men inte här.

Jag hörde dock ett hastigt dämpat krax när Casillas räddade sin första straff. Inget mer. När han sedan räddade sin andra straff och matchen i det närmaste var avgjord, återgick sorlet i lokalen till det normala, precis som inget hade hänt. När matchen var över tittade ingen på tvn längre. Men? MEN?

Semifinalen mot Ryssland följde samma mönster men dog ännu tidigare. Det blev visserligen lite rörelse vid Spaniens första mål eftersom det gjordes av stadens son, Xavi - den enda baskiska spelaren i laget. De följande målen var ingen (offentligt) intresserade av. Så märkligt.

Inför finalen hade jag bokat bord - mina compadres på Gandarias hade vänligt nog puttat undan en annan bokning så vi kunde få bästa bordet under den lilla tjocktv:n på väggen. NU skulle det väl ändå bli fotbollsfest. Jag var riktigt laddad och även nervös för att Spaniens underhållande totalfotboll ändå trots allt skulle malas ner av Tysklands effektiva lagmaskin. En lagmaskin (vilken sanslöst ful sportklyscha), som mest bestod av ballackiansk-ramla-alltid-så-lämpligt-vid-straffområdet-och-får-jag-inte-frispark-för mitt-filmande-blir-jag-teutoniskt-übersur-och-stämplar-dig-din-jävel-fotboll.

Det var verkligen INTE tyskarnas tur denna gång. Eller, någonsin, if you ask me.

Finalen var riktigt bra. Jag kommer knappt ihåg maten vi åt, de rostade pepparfrukterna från Guernika, eller den väldiga T-benssteken som endast hastigt visats för grillen - muy pocito hecho. Det jag däremot kommer i håg var prettyboy, Fernando Torres mål på äkta Zlatanvis och hur jag jublar högt och okontrollerat.

Som enda person i lokalen.

Först de stela blickarna från familjen. “Vad pinsam du äääär!” Sedan mina egna skamsna, ut lokalen till de andra borden för att på kroppsspråkska be om ursäkt för mitt grova övertramp. En äldre man vid bordet nickade förstående - eller var det av överseende med utlänningen som inte kunde tygla sig. Han såg dock ganska nöjd ut själv.

När matchen blåstes av klappade jag, i förhoppningen om att restaurangpubliken och alla de i baren som inte fått plats vid borden efter att Spanien tagit sitt första mästerskap sedan 1962, ändå skulle dränka mina applåder med en egen riktig jubeltsunami. Men icke.

Men undret skedde ändå när fler i lokalen också börjar applådera. Inget våldsamt alls, ingen yra eller något som skulle kunna tolkas som riksspansk nationell stolthet. Bara så där lite lagom artigt. Kanske för att de som jag gladdes med Spanien eller var det kanske för att de inte ville genera den glade svensken något mer? Kompisklappa, typ?

Sedan återgick allt till “business as usual” på Gandarias.

Men en titel tog faktiskt Baskien i detta EM. San Sebastiáns egen Xavi blev utsedd till turneringens bäste spelare.

1-0 till Baskien alltså.

Det var verkligen det svåraste jag någonsin prövat på. Så har jag nu det sagt.

Surf-Olle på Lombok får tyvärr vänta lite till på min triumfatoriska surfturné på drömvågorna i Indonesien eftersom jag inte räckte till hela vägen denna gång. Jag lyckades visserligen med ett antal spektakulära och hjältemodiga NÄSTAN. Men vad hjälper det så här dagen efter, när händerna är fullständigt sönderbrända - de ljusröda fälten fungerar som självlysande lampor på natten -  innerarmar och knän röda av skavsår och självkänslan är lika låg som orken i armar och axlar? Ja, inte alls.

Marias säkert välvilliga men ack så grymma fråga efter vi tagit oss i land och släpade de nu alldeles extra tunga brädorna på stranden.

“Hur gick det? Surf eller smurf?” 

/…/

(suck)

/…/

Jamen…smurf då.

 

 

Jag lovade ju min dotter. 

Så vi två anmälde oss till en 3-timmars kurs i surfning på den för surfbums berömda Playa de la Zurriola i San Sebastián. Allt det där innan, i butiken, i shopen, alla tuffa videor på surfhjältar som skrattande, skrattande, skrattande tar sig an freak waves på 20 meter, osv. Ja, tänkte jag. Det känns ganska bra. Coolt, liksom. Yeah dude, typ.

Kursen som delas upp på två dagar, inleddes dock igår med att ta på sig våtdräkter som i mitt fall hade kunnat vara skräddarsydda för någon valfri dvärg ur Snövits stall. Det spelade ingen roll vilken. Just pick one!

För de som aldrig har tagit på sig alldeles för trånga våtdräkter kan inte förstå den kombination av förnedring och apokryfisk D-kurs i Houdinikunskap som måste till innan neoprenet på ett övernaturligt sätt tänjts ut till bristningsgränsen, slickat sig fast på din kropp och dragkedjan (alltid på ryggen, vilket innebär att man måste inviga ngn annan i sin avgrunddjupa misär - “draaaaa då! Kom igen, draaaaaaa!”) är uppdragen.

Nästa fas är den publika.

Nu ska vi i gruppen, två snowboardtjejer från Nyköping på tågluff och en ung vältränad kanadensare, min dotter Rebecka och jag i dvärgdräkten, gå över gatan till strandpromenaden, ner till stranden för att hämta brädorna.

Inga problem. 

Förutom att på eftermiddagarna, mellan 18.00 - 20.00 är det tiotusen solbadande personer man ska gå sitt gatlopp med den tre meter långa surfbrädan. Man ser blickarna och undrar vad de tänker. Vi har ju redan utmärkt oss som nybörjare eftersom vi har de mjuka brädorna (inte de tuffa, hårda, röda) och de trånga våtdräkterna. Jag stålsätter mig och tänker på positiva målbilder; de där glada freakwavesurfarna på videon, yeah liksom. I can do it, I can do it…

När vi kommer fram till stället på stranden vår superhunk och instruktör Xavi valt ut (han går naturligtvis med våtdräkten nedvikt till midjan, och går låååångsamt genom folkhavet med den coola “livsstils-surfa för det är kul-och jag är så surfig att jag nästan går av- och min våtdräkt sitter mycket bättre än er”-blicken i fjärran), kommer nästa genanta del. Strandmomentet när vi ska träna på att ligga på brädan, sandcrawla och hoppa upp. Bara så där.

Surfning är lätt i teorin. (Problemet är bara att teorin bara består av en promille av en promille i själva utförandet)

1. Ligga i position + 2. sträck upp huvudet och bröstkorgen + 3. dra upp höger ben med foten i vinkel + 4. och HOPP upp i exakt snowboardläge med fötterna. Inga knän, inget klättra långsamt, krypa upp försiktigt. Bara HOPP. Och det var det där med “HOPP” som var kruxet. 

Inte ens på stranden gick det särskilt bra.

Okejdå. Bort från blickarna som sa, “varför surfar de på land, mamma?” eller “Just you wait boy, just you wait. This is gonna be funny”.

Ner i vattnet. Ut mot vågorna.

Vattenmomentet har den uppenbara fördelen att man är längre bort från publiken. I övrigt är inget lättare.

Bara att ligga på brädan utan att använda fötterna som balanspinnar är svårt, men detta kommer man ganska hyggligt snabbt på hur man ska klara av. Sedan är det själva crawlandet, som för nybörjare har samma verkningsgrad som hundsim, men enligt hunken Xavi är “veeeery important”. 

Vattenteorin lyder som följer.

1. Sitt på brädan och vänta till den “rätta” vågen kommer (Vilken då? Vilken då? Försent…)

2. Lägg dig i position (inövat på stranden)

3. Börja crawla in mot land.

4. När du känner att vågen skjuter dig framåt utför du den strandinövade exercisen som avslutas med HOPP!

Men det var ju det där med HOPP.

 

“If you skate or snowboard it is muuuch easier” säger Xavi berömmande till ungdomarna som nästan får till det och till och från vinglar på brädorna. Ok? OK? Jag inser att jag skulle ha anmält mig till rullstolssurfarna eller kanske de giktbrutnas grupp, eller vad vet jag.

Jag kom helt enkelt inte upp stående på brädan den första dagen. Det jag däremot hade med mig var smärtor i axlar, ryggslut och kramp i båda vaderna. Och en känsla av fullständig förnedring.

Idag är så den andra dagen. Sista försöket. 

Jag har dock lovat mig själv (positiva målbilden igen) att om jag står på brädan i eftermiddag ska jag rikligt belöna mig med en surfkurs med all-inclusive hos Surf-Olle, på Lombok. (Olle är den coola snubben med hatt och skägg i vänsterkanten)

Det är jag banne mig värd.

Olle, here I come!

 

Pedro Subijana

 

Min baskiska sejour hade igår kommit till Pedro Subijanas trestjärniga krog, Akelarre, belägen högt upp i de kantabriska bergen med bedårande havsutsikt, en taxihundring väster om San Sebastián.

Det finns för närvarande tre stycken restauranter i San Sebastián med omgivningar som belönats med tre stjärnor i Guide Michelin (el. Guide Rouge för frankofilerna). Lika många som i New York och i London finns bara en - vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. I Sverige ingen. Men en fjärde, Mugaritz är nog på god väg. Frågan är bara om michelingubbarna kommer att acceptera att ge fyra krogar i lilla San Sebastián med sina 200 000 invånare, tre stjärnor. Eller om någon kommer att förlora en stjärna för att släppa upp någon av de nya. Och vem skulle i så fall det bli?

Akelarre var på gott humör när vi var där. Mycket i menyerna (provade båda) var verkligen bra och precis så överraskande och humoristiska som man ska kunna förvänta sig av en världsklasskrog. De inledande amuséerna hörde till höjdarna, med “godiskartonger” och en himmelsk mussla, försiktigt gratinerad på en fejkkorall. Allt igenom strålande. 

Genomgående var portionerna generösa för avsmakningsmenyer i allmänhet. Lejontornet hade gjort två menyer av samma mängd mat. Och man såg nästan inget av det där minimalistiska modekrusidullandet med damm, dimma, rök och skum som dominerar Kataloniens stjärnor (inte för att jag inte kan fördra lite rök ibland…).

Avslutningens dekonstruerade bondmåltiddessert-amusée (!), med “vin, bröd och korv” var underbar - korven av läcker krispig mörk choklad; bonnlimpan, ett vetedegsbröd och vinet en fräsch reduktion på vin och färska frukter.

Så enkelt, så kul och så bra. I like! Den gode Monsieur Ego - alla elaka matskribenters skyddshelgon -  hade inte kunnat önskat sig ett bättre “perspektiv”.

Från “Menu Aranori” var de “vilda” blandade svamparna med äggpasta en riktig rysare. Även spädgrisen höll högsta klass precis som den spännande platån “Milk and Grape, Cheese and Wine in parallel evolutions”.

“Menu Bekarki” bjöd på flera godsaker, bland annat de små “pärlorna” av Foie-Gras och ett mycket mört lamm samt en dessert med det anspråkslösa namnet ” Another Apple Tart”. Kakan täckt av ett ätbart skyddspapper med restaurangens namn. Minst sagt en imponerande avslutning.

Och god.

Men, men. Vissa småsaker kunde naturligtvis bli bättre. Jag kan bara hålla med Mons Kallentoft i dennes artikel om Akelarre i VA, att grönsaksrisotton var ganska onödig - den höll inte alls samma klass och var ganska översaltad (något jag kände var generellt för flera av rätterna). Dessutom var den ångkokta pilgrimsmusslan i Bekarki-menyn sadly overcooked.

Hookahey!

Den rökfria avdelningen luktade dessutom av cigarettrök som generöst distribuerades av den lite väl intensiva luftkonditioneringen. Utsikten hänförande, lokalen dock ganska beige. Och dessutom kall.

 

Så, whaddyasay?

Jag saknar det perfekt avvägda tempot i servicen hos en restaurang som exempelvis Can Roca - och att önska sig en sommelier med Josep Rocas perfektionism i att matcha mat och vin, är kanske väl orealistiskt. Men 9-9,5 av 10 poäng i min alldeles esoteriska och personliga matkalender får Akelarre, och samtidigt en rungande rekommendation.

För så bra är det.

 

 

 

 

”What is this monument, Slavenka?”
“It iz a måånjument from second world war”.
Jag försöker hålla igång konversationen i minibussen med kvinnan som är vår guide. Vi har just anlänt och det vitryska landskapet utanför fönstren lämnar en hel del att önska. Det är platt och grått - som Holland, fast utan kuster. 

Något de däremot har mycket av är monument. Och samtliga monument handlar om andra världskriget. Början, slutet, viktiga slag, stora uppoffringar, 50-årsminnet av (osv). 
Så svaren blir desamma.
”Another måånjument from second world war”.

Stämningen i bussen förämras dock efter ett tag. Vår guide pratar allt mindre med mig och istället allt mer i sin mobiltelefon. Vid det femtielfte betongkomplexet gör jag ett nytt försök.
”What is this monument, Slavenka? It looks really…big”
Då bryter till slut min resekompis sin tystnad och säger:
”Hon heter inte det du säger…hon heter det man har under armarna.”
Under armarna? Vadå? Hår? Svett? Svett..lana. Svetlana…Fan.
Jag inser mitt misstag och försöker rätta till det direkt vid första bästa tillfälle.
“What is this beautiful monument, Svetlana?”
Men hon svarar inte längre. 
Låtsas inte höra.

 

 

Alla som reser till Barcelona med Ryanair landar på den förbisedda staden Gironas flygplats. Sedan tröttsvetttränger man in sig i den långa kön för vidare busstransport ner till Tjuvarnas Stad. Av tvåhundra prispressande resenärer till Girona, ställer sig minst 198 i samma bussbiljettkö efter de har hämtat sitt baggage.

Bueno.

Men man kan också välja att INTE foga sig i kökulturen och istället gå till det folktomma hyrbilskontoret bredvid, hyra en bil och köra norrut. Om man nu är lagd åt det hållet.

Vilket jag härmed bekänner mig till.

Sedan kör man en dryg timme på riktigt schysta vägar norrut och kommer så till de väldiga Pyrenéernas utlöpare vid havet vid den franska gränsen. Man har kommit till Côte Vermeille, en personlig favorit av franska resmål - eller katalanska om man nu ska vara petig. En av få platser dit massturismens slemmiga tentakler runt Medelhavet ännu inte har nått. Bilden ovan är tagen i bergen ovanför de underbara småstäderna, Collioure, Port-Vendres och Banyuls-sur-Mer, med blicken norrut mot Perpignan-hållet.

Om detta har jag skrivit i senaste numret av den alldeles utmärkta “frankofila” tidskriften FRANKOFON

 

 

Glöm bara inte bort att i Girona finns en av världens bästa restauranter. Ett utmärkt sätt att avsluta sin katalanska sejour.

 

Det är billigt att flyga till London. Mycket Bra.

Det är trångt, dyrt och hysteriskt i London. Mycket mindre bra.

Vad göra?

Lösningen är helt enkelt att strunta i London och istället så snabbt som möjligt ta sig norrut den korta resan till Oxford. Här kan man fortfarande få uppleva allt det som folk egentligen åker till England för. Den bild de flesta har av det pastorala, gröna, jovialiska, Jerome-K-Jerome, Hem-till-gården, Morden-i-Midsomer, En-förlorad-värld-England…ja det försvann egentligen redan på 1700-talet. Lever gör det snart bara i litteraturen och på TV och i våra egna Hobbiton-drömmar.

Och i Oxford.

Åk dit eller läs mitt reportage som via TT-Spektra finns ute på nätet i lite olika tidningar just nu.

 

 

Äldre inlägg »