Då min tid sedan ett par månader framförallt ägnats kärleksbarnet – Pintxos, har jag tyvärr försummat denna blogg något alldeles förfärligt. Det har inte berott på skrivkramp eller Writer´s Block, för det skulle ju implicit säga att jag varit för lat för att uppdatera bloggen. I alla fall om man får tro Michael Ruhlman, som har sin power-pennalistiska syn på hur man ska göra när orden inte rinner till.
Kul läsning och säkert väldigt sant.
Postat i Bloggar jag läser, Skrivande | Taggad Michael Ruhlman, Pintxos, skrivkramp, writer´s block | 1 kommentar »
Vilken framtid kanske man måste fråga sig.
Det verkar nämligen som om de som står för servicen i detta bolag har låst in sig i The Panic Room.
Jag har vid flera tillfällen försökt efterregga Eurobonuspoäng online – en tjänst som funnits i åratal, men aldrig fungerat. Det är av ett slags revaschistiskt motiv som jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Jag missade nämligen ett flyg från Qatar hem till Sverige i höstas, och tvingades flyga via London (Åttonde Kretsen direkt) och själv betala sista biljetten hem till Stockholm. Istället för att flyga hem med det billigaste bolaget valde jag SAS – delvis för att jag tycker synd om dem som sannolikt har den äldsta personalstyrkan i världen, delvis för att jag gärna ser att det finns ett nordiskt flygbolag och slutligen, så kunde jag väl ändå samla några poäng till den där resan som aldrig lär bli av.
Jag loggade därför in – fick felmeddelande på felmeddelande. Först och främst FÅR man inte efterregistrera poäng förrän efter 3 veckor (varför då? Är det tänkt att man ska bli less och strunta i det efter ett par veckor så de slipper besväret?) – och sedan kom alla Systemfelmeddelanden.
Det SAS vill är att man ska handskriva ett brev som ska skickas till någon kundsupport i Indien och sedan vänta i månader på svar…vill man det? Orkar man?
De vill alltså göra det svårt för mig. Sålunda ger jag inte upp.
Idag har det sanneligen det gått minst 3 veckor sedan oktober 2008…och jag håller mig inom de 6 månader som gäller.
Samma sak. SYSTEMFEL.
Jag bestämmer mig därför för att skriva till EVA – den där snygga animerade blondinen i flygvärdinnedräkt och mikrofonmygga som man kan skriva till om man som jag börjar bli riktigt frustrerad över servicenivån. Och ha någon att tala med när nu SAS inte längre anser sig ha råd att erbjuda service av en person av kött och blod.
Postat i Okategoriserade | Taggad Ettor och nollor, Eurobonus, Eva, Qatar, SAS, Service, Stockholm, Systemfel, The Panic Room | 4 kommentarer »
Ett klassiskt ålderstecken är när man tycker att alla professorer, ministrar, experter och akademiledamöter man ser på tv är yngre än en själv. Den första 60-talisten har dessutom i dagarna äntrat Svenska Akademien, och det är inte jag. Lotta Lotass är säkert ett utmärkt val i denna högintellektuella men hemlighetsfulla läscirkel. Ingen vet ju vad de sysslar med egentligen…allt är ju så väldigt hysch-hysch. Något som däremot redan idag är superintressant med Lotass – och offentligt – är hennes Redwoodprojekt på Ordfabriken.org.
Hon ackompanjerar sina vackra och skenbart enkla – men i grunden oerhört sorgliga texter om Redwoodträden på den amerikanska västkusten med vykort ur sin privata samling. Människans skövling av dessa uråldriga träd för 100-150 år sedan är en hyperaktuell kommentar av det som sker i stor skala runt omkring oss just nu i världen. Vykortstexternas sakliga, kuriösa och ibland skrytsamma ton svider i samvetsskinnet på läsaren som vet hur det gick sen.
För ett par år sedan reste jag själv runt i de flesta av nationalparkerna i norra Kalifornien på spaning efter Redwoodsjälen. Och visst finns den kvar, men likt Enterna, ett utdöende, uråldrigt och bortträngt folkslag som inte längre får plats i en otålig och förtärande modern, industrialiserad värld.
Det känns som om det är den historien Lotta Lotass vill berätta med sitt pågående projekt.
Jag läser den med glädje men även med ett rejält styng av sorg.
Postat i Böcker, Larger than life | Taggad Enter, Kalifornien, Lotta Lotass, Redwood, Svenska Akademien | 3 kommentarer »
Den dagen man tröttnar på mat- och recepttips som handlar om kyckling på fredag och ett rött medelfylligt, PRISVÄRT vin för 69 kronor…ja då kan man titta in på PINTXOS och läsa mer personliga, galna och kritiska texter om mat, dryck och de som producerar och serverar dem.
Nördigt? Absolut.
Postat i Okategoriserade | 6 kommentarer »
Japans finansminister är lite snuvig.
Vad skönt. Det liknade ju ett annat tillstånd…men överkonsumtion av hostmedicin KAN tydligen vara riktigt farligt. Det är dags att sätta ner foten och se över utbredningen av hostmediciner i samhället. Det här håller ju verkligen inte.
Heller.
Postat i Okategoriserade | Taggad finansminister, hostmedicin, Shoichi Nakagawa | Leave a Comment »
av Martin Widmark kan man läsa här.
Postat i Böcker | Taggad DN, gotik, Kabinettets hemlighet, Martin Widmark, Recension | Leave a Comment »
Kanske efter jag klivit upp…eller strax innan jag la mig…not so sure.
-17C. “Mad Mike”. Vi var fem som red ut med honom. Fyra av oss kom tillbaka.
Toppstugan strax innan den årliga starklunchen.
Solens sista insats vid toppstugan. Helikopter upp, plastpåserace ner i mörkret.
Som vanligt alltså.
Postat i Okategoriserade, Resor | Taggad Killekill, Kittelfjäll, Kittelparken, Mad Mike, Toppstugan, Westernridning | 2 kommentarer »
Kanske känns det igen?
Svårigheten att prata mat. Eller vin. Och särskilt i de situationer man skulle behöva kunna det. På krogen exempelvis.
Hur ska man egentligen verbalt uttrycka sig när man verkligen vill berömma (eller kritisera) maten man äter? Hur ska man exempelvis komma ifrån den alltför vanliga vinkommentaren när den stressade kyparen just hällt upp lite vin i ditt glas för dig att godkänna och hon står där och stampar, stressar?:
- (först, menande, avvaktande blickar & nickar, sniff, sniff…visst är det så man gör? Och sen lite allvarligare än menat…) Hmm…gott.
Eller då man, när servitören just frågat om det oätligt, ökentorra köttet var till belåtenhet, dundrar in med den med svenska mått svavelosande kritiken:
- (rådjursögon…fattar han inte hur ledsen jag är?) Ja…ok.
Fast man bönat och bett om att rare är rare och inget annat.
En person som kan tjäna lite som inspiration inom detta område och inte håller tillbaka sina åsikter vad gäller mat, walesare och personer från Isle of Man, är matkritikern och resejournalisten, A. A. Gill (han på bilden). Han skriver osvenska, underbart roliga och frispråkiga recensioner av topp-restaurangerna framförallt i Storbritannien, men även annat. Han är en provokativ, men underhållande åsiktsmaskin som alla överprissatta restauranger med stjärnambitioner med rätta fruktar
Platsen på webben är Times Online.
Han får ansluta sig ett tag till mina favoriter eftersom jag är ett fan av Monsieur Ego och andra excentriska typer i matvärlden.
Postat i mat | Taggad A A Gill, matrecensioner, Times | 1 kommentar »
Detta kom i veckan.
“Dear Steven:
It is with great excitement that I bring to you the inaugural release of Grant Family Wines – home of Couloir Wines and Straight Line Wine.”
För snart två år sedan körde jag söderut från Oregon efter Highway 1, på den amerikanska västkusten. Jag skulle skriva ett reportage om Redwoodskogarna i norra Kalifornien till TT-Spektra. Efter att ha besökt samtliga redwoodparker (!) sneddade jag in vid Mendocino, in mot ett av Kaliforniens mest spännande, nya vinområden, Anderson Valley. Inträngd mellan Redwoodskogarna vid kusten och de mer etablerade vindalarna lite längre söderut, ligger detta sanslöst vackra och samtidigt otämjda område som producerar magisk pinot noir. Svalt klimat, närheten till Stilla Havet och samtidigt en generös kalifornisk sol gör detta till nästa Vin-Klondyke.
Jag provade. Och häpnade.
Senare, nere i Napa Valley besökte jag min favoritproducent av zinfandelviner, Turley Vineyards. Jag intervjuade deras Assistant winemaker, Jon Grant, som vid sidan av att vara en ung, begåvad & entusiastisk ambassadör för de tyngsta och mest fetkroppade zinfandlarna i världen drömde om att göra eget vin. Och då pinot noir. Han hade redan ögonen på ett par ställen uppe i Anderson Valley där han kunde köpa druvor som höll måttet.
Jag bad direkt att få vara den första på hans “mailing list” inför det som komma skulle.
Och nu är det realiserat. Fantastiskt! Couloir Wines, två single vineyard-pinoter från 2007 som man bara längtar efter att få prova. Endast 8 fat av varje producerades.
Invigningsfesten – inaugurationen – sker den 5 februari på Tra Vigne, i St. Helena i Napa Valley.
Och jag kommer bara vara där i anden.
Jäkligt trist.
Postat i Resor, vin | Taggad Anderson Valley, Couloir Wines, Grant Family Wines, Jon Grant, Kalifornien, Pinot noir, Redwood, Turley Vineyards, zinfandel | 2 kommentarer »
Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, “Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, “Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.
Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.
En lista.
Filmklassikern, “Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. “Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys “Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen “Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker “Neuromancer “(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, “1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, “Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. “Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.
Inte mitt problem alltså.
Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.
Postat i Film | Taggad Bladerunner, Bradbury, cyberpunk, Dystopier, Film, Huxley, Kallocain, Karin Boye, Lang, Ridley Scott, William Gibson | 2 kommentarer »
|
