Låt Waits förändra ditt liv

 

 Ja lite fredagsmys måste man få unna sig. Blir inte himlen ändå lite ljusare, drar inte mungiporna på sig lite extra?

http://www.youtube.com/watch?v=1wfamPW3Eaw

 Ha nu en bra fredag alla.

Kanske till 65%

Jaha.

Enligt Di kunde forskarna säga att det till 65% är far och son som ligger i graven. Men om det verkligen är Birger Jarl och dennes son vet man inte alls.

Är 65% OK? Ska man ta av sig sin roliga festhatt eller får vi lite rojalistisk yra trots allt? 

”Enligt forskarna som presenterade sina rön vid en presskonferens i Varnhem på onsdagen behövs det släktingar i modern tid och i rakt nedstigande led för att definitivt bekräfta kropparnas identitet”

 

Om man nu återfinner BJs gener, får man hittelön då? Ärva nåt gammalt slott kanske? Grundade han inte Stockholm? Jag tror med bestämdhet att jag är släkt med BJ i rakt nedstigande led. Det bara känns så. Annars tippar jag på min fru…

  

 

”BeeJay was in da grave”

 

Äntligen! En vår tids stora mysterier är på väg att få sin upplösning. DNA-testet av Birger Jarls kvarlevor. De senaste månadernas heta snackis i Övik har varit huruvida kvarlevorna i Varnhems klosterkyrka i Västergötland verkligen innehåller BJs stofft eller någon ”förfalskares” som maliciöst nog lagt sina egna benrester i kändisgraven. En 1200-talsstalker. Gud förbjude!

Staten har klokt nog i flera års tid låtit vuxna människor arbeta och få sin utkomst från detta viktiga DNA-arbete och nu i veckan ska det alltså avslöjas. Nog pirrar det allt i deltagarnas magar. Hur kommer avslutningsfesten se ut? Har de redan dukat? Blir det upptryckta t-shirts för ”DNA-gänget 2007″ eller ”BeeJay was in da grave”.  Kanske roliga hattar och högtidstal?

Men tänk om det inte är BJ? Vad händer då?

I Övik satsas det i alla fall för fullt. En del verkar helt säkra på att det är medeltidshjälten i graven. Andra tvekar och fruktar de följande upploppen om det skulle visa sig att det endast är en body double (vilket historiker menar var mycket vanligt vid tiden). Alltså tar de flesta handlare i stan och spikar för sina skyltfönster just nu. För säkerhets skull. Piketpoliserna (båda två) har redan parkerat vid samtliga korsningar (båda två) där de planderade festligheterna ska äga rum.

Mina tankar går dock till ”DNA-gänget 2007″. Vad ska de nu göra efter alla dessa år av banbrytande arbete i klosterkyrkans gravkammare? Kanske kan de slå mynt av sitt arbete och sälja signerade kopior av DNA-kungens benbitar. Kanske kan de fortsätta med andra liknande projekt, DNA-bestämning av diverse levande och döda kändisar (och de därimellan). TV-serie, kanske? HBO satsar säkert på en flersäsongsserie om Varnhemsforskarna.

Annars skulle jag gärna ha ett signerat kändisintyg på väggen att jag verkligen är jag. För tänk om någon annan har tagit min plats, stulit min identitet och sitter och skriver detta just nu utan att JAG egentligen vet om det.

Någon som har telefonnumret till Varnhem? Eller festlokalen?

Kallentoft och de utsvultna tryffelhundarna i Alba

  

Jag har just avslutat en RIKTIG deckare, eller snarare (i rättvisans namn) en pulshöjande spänningroman som de verkligen borde skrivas. Boken, Food Noir (2004) av Mons Kallentoft.

Att få följa med Mons Kallentoft till de baskiska grytornas hemliga sällskap, möta de italienska ”fett-partisanerna” i Collonata och den skumma tryffelmaffian i Piemonte är en läs-hedonistisk njutning för oss läs-gourmander.

Kallentoft skriver riktigt bra mat-res/res-matreportage som verkligen slår det mesta i sin genre. Och jag beklagar därför hans övergång till den ”vanliga” deckargenren. För när väl en författare halkat dit, så föväntar sig förlagen en snabb produktion av minst fem uppföljare (tio års arbete). Författaren kan naturligtvis till slut få tjäna lite pengar (väl unt) och marknaden får sitt – men konsekvensen blir att en av de mest spännande reportageförfattarna i Sverige äts upp av marknadskrafterna, tuggas väl ett antal år för att sedan spottas ut (dvs ge plats åt nya deckardrottningar).

Mycket tråkigt tycker jag.

I förordet till Food Noir, sitter Kallentoft en natt i ett badkar södra Egypten och tänker på sitt liv och på hur han ska introducera sin bok. Han kommer att tänka på ett besök på Restaurante Arzak i San Sebastián, efter vilket han insåg att hans liv aldrig mer skulle bli detsamma. Matupplevelsen förändrade helt enkelt hans liv, ”det är så här det borde vara.”

De kommande åren fick därför ”maten bli maten”. För att äta det han ville, besöka de krogar han önskade, var han tvungen att skriva om det för att kunna ha råd. Bra så.

Men jag gissar att trots den ekonomiska friheten den nya deckaren Midvinterblod och de kommande sjuttifjorton delarna säkerligen kommer att ge,  så kanske den maten ändå inte kommer ge Kallentoft samma anarko-hedonistiska upplevelser som tidigare.

Framförallt inte  läsaren.

Tryffelhundarna i Alba svälts för att vara mer alerta som sökhundar. Kanske är detta en plågsamt rättvisande bild av skrivandet och konstärskapet. Att mätta hundar sällan hittar någon vit tryffel.

Familjen Kalahari önskar en taxi

För något år sedan efter en lika trevlig som sen middag hos vänner en bit från stan skulle jag så ringa efter taxi. Det var tidigt på morgonen och då det endast finns ett taxibolag i Örnsköldsvik, så borde det knappast innebära några förseningar. Det tar ju ändå bara 10 minuter in till stan.

Då våra vänner precis kommit hem från en resa till Zambia och Malawi, och samtalet i huvudsak rört sig om denna resa så blev snacket med taxibolaget så här.

- Öviks taxi.

- Ja hej, kan jag få en taxi till Paddal.

- Då kommer den om tio minuter. Vilket namn?

(lika inspirerat som oövertänkt säger jag då)

 - Familjen Lilongwe.

(en stunds tystnad, tvekan. Och sedan en smula ansträngt avslappnat).

- Kan jag få namnet en gång till?

-Lilongwe. Li-long-we.

(Ja. Malawis huvudstad och ett absolut värdigt och imposant namn att beställa en taxi i. Tyckte jag.)

- Ja… då kommer den snart.

De tio minutrarna blev 40. Varför denna märkliga försening?  Inte kunde väl Ö-viks taxi ligga i någon för mig okänd tvist med staten Malawi och dess fredliga invånare? Hade de kanske obetalda taxiräkningar som gjorde taxibolaget ovilligt att hålla de utlovade tiderna? Jag fick dock inga svar.

Men då jag och min familj förra helgen åter var hos dessa vänner och åter skulle beställa taxi på småtimmarna, kom jag ihåg denna episod och jag kände mig plötsligt nyfiken att testa en ny plats i södra Afrika. Och jag undvek NOGA Malawis samtliga byar, städer, vattendrag, fotbollslag, nationalblommor och försvunna presidentkandidater för att denna gång INTE trampa på några ömma tår. För inte kunde väl vårt lokala taxibolag ligga i tvist med en hel nationalpark i Botswana? Tänkte jag och ringde upp. 

- Öviks taxi, hallå.

-Kan jag få beställa en taxi till Paddal.

- Ja då kommer den om femton minuter. I vilket namn?

- Familjen Okawango.

(…?…)

  Efter att det gått närmare en timme och ingen taxi kommit ringde jag upp igen och frågade vad som stod på.

-Vad var namnet?

-O-ka-wang-o.

- Jaha…(?)…Vange…till Paddal, ja den ska komma när som helst…

Det visade sig osannolikt nog, att även Okawangodeltat, en av världens största och viktigaste våtmarker i Botswana utgjorde ett problem för taxibolaget. Hur kan jag ha sån otur två gånger i rad? 

Så jag har nu bestämt mig för att testa teorin en sista gång. Kanske har det med vatten att göra? För mycket vatten i deltat…och i Malawisjön? Jag har därför bestämt mig för en mycket torrare variant denna gång, ett mer passande namn för servicen de erbjudit.

- Öviks taxi, hallå

- Familjen Kalahari önskar åka taxi till centrala Örnsköldsvik.

Detta måste väl ändå gå. Vad kan annars vara problemet?

De sista fem (forts. på mardrömmen)

Ja efter en hisnande uppvisning och djupdykning i ambivalenskonstens mörkaste hemligheter kommer så de sista fem ”verk” som jag skulle tvingas välja ut enligt min onda dröm…kanske slipper jag drömmarna en gång för alla om jag skriver ner listan här. Vi får väl se.

 (forts.)

6. Dostojevskij, Bröderna Karamazov.

Den helt klart främsta av FDs romaner, men samtidigt också den mest komplexa (alltså Mycket Läsning För Pengarna!). Jag förstår inte allt gullande med Brott och Straff, när denna bok finns. Kanske är fenomenet en variant på min lärare på litt-veten i Umeå, som inte föreläste om På Spaning och Bröderna K, för att hon helt enkelt inte hade läst dem… Men tänk om alla deckare kunde vara så välskrivna som denna mordhistoria. Fougeddaboudit.

7. Cherry-Garrard, The worst journey in the world.

 ”Scott used to say that the worst part of an expedition was over when the preparation was finished. So no doubt it was with a sigh of relief he saw the Terra Nova out from Cardiff into the Atlantic on 15 June 1910.”

 Hur fel kan man ha? OCH hur coolt kan man egentligen inleda en bok som är en enda lång smärtsam redogörelse av dårskap och hjältemod. Mest dårskap. Om Scotts sista expedition till Antarktis av en som överlevde.

8. Dahlström, Den galopperande svensken.

Efter allt allvar (Fjodor med vänner) inser jag att bland de tio verken måste det finnas något som både lättar och piggar upp. Och vad kan vara bättre än den mest styvmoderligt behandlade av svenska författarbegåvningar, Sture Dahlström. Visst, det är inget högläsningsbokstips för mellanstadiet, men något mer galet, burleskt och underhållande får man leta efter.

9. Hemingway, Collected short stories.

Ja den står där på hyllan och ropar ”ta mig, ta mig!”. Inte trodde väl jag att Papa skulle bli en gnällspik…Hans noveller lockar mig dock fortfarande och eftersom jag kände att EN novellsamling borde med i denna Ekholms Litterära Ark, så får det bli denna. I sina stunder fortfarande obegripligt moderna - trots sina närmare 70 år på nacken. (Är det DET som innebär tidlöshet? Das KLASSIKER an sich? Typ?)

10. South East Asia on a shoestring (Lonely Planet).

Trots min ambivalens (here I go again) vad gäller LPs turismkataloger, som styr alla omogna (!) backpackers till de sista orörda och känsliga områderna på vår jord, så ska jag i ärlighetens namn bekänna att jag sällan reser någonstans utan att ha konsulterat dem själv. Vilket hyckleri! Ja, men de bjuder också på underhållande och detaljerade beskrivningar av ställen jag sannolikt (tragiskt nog) aldrig kommer till, så det är även bra valuta för soff-resenären. Jag valde denna bok för att jag äger den, och för att den blir allt mer aktuell.

Ja då var de tio verken valda. Vad blev det då? Blev det bara gullegull-favoriterna eller blev det också lite nyttoval? Praktiska Lembas-böcker som håller länge ute i snålblåsten? Jag får nog erkänna att om man måste rädda tio verk från sina hyllor så utvecklar det sig snart till ett bisarrt rationellt planerande. Pragmatik intill sista andetaget.

Jag misstänker dock att om huset verkligen brinner och OM jag överhuvudtaget tänker på att raffsa med mig lite böcker, så kommer jag stå där i snödrivan med en handfull nötta Agatha Christie-pocketar eller oläslig dynga om ”hur kul det är att vara kvällstidningskrönikörmobbare och få obegränsat med medieutrymme”.

En återkommande mardröm

Ett antal gånger de senaste åren har en och samma (mar)dröm återkommit – i olika varianter, men med samma huvudtema. Jag måste av någon anledning välja ut tio böcker ur mitt bibliotek som jag får behålla, resten bränns på bål (eller liknande hemska oåterkallerligheter).

Ångesten i detta ligger på flera plan.

1. Vilka böcker ska räddas?

2. Hur ska urvalet ske? Ska jag välja mina favoriter, eller sådana jag anser kommer att skänka mig LÅNG läsglädje och tröst i min blivande bokfattigdom? Och hur väljer man egentligen bland så många favoriter?

3. Hur snabbt måste urvalet ske? Ibland brinner bålet redan och jag måste rafsa åt mig det jag kan innan jag hoppar från andra våningen (oftast i en snödriva faktiskt). Ibland står det någon uppklädd vakt och väntar på mina beslut. Men det är på något sätt alltid tidsbrist.

Senast denna dröm dök upp, var det en variant där jag frågade konstapeln (eller vad han nu var, kanske brandman som hos Bradbury) om jag kunde få välja hela verk, och inte bara tio enskilda volymer. Och det skulle gå bra enligt denne. Detta gladde mig naturligtvis, men det komplicerade också urvalsprocessen något. Jag kunde nu välja tjockare böcker som kunde kompensera något litet för mitt kommande liv som bibliotekslös. Och hur valde jag då?

Det är ju ofta här det slutar (eller att jag ändå desperat hoppar ner i snödrivan och alla böckerna blir blöta).

Idag när jag satt i soffan, svepte jag med blicken och tänkte på detta igen. Vilka tio verk skulle jag rädda från mitt bibliotek om resten måste bli lågornas offer?

Min lista på de första fem blev…

1. Bibeln.

Kanske något av en kliché, men när man tänker efter är det ju faktiskt en hel del läsning där. Kärlek, dramatik, härliga övernaturligheter och dessutom en massa tröst för en kille som just sett några tusen böcker brinna upp. Ja, den platsar absolut.

2. Proust, På spaning efter den tid som flytt.

Ja här har vi åter ett rejält verk (sju böcker för priset av en). Men vem fan vill ha med sig Proust till en öde ö, EGENTLIGEN? Okey, okey, okey, okey. Det kan tyckas väldigt pretto, men den som en gång har läst honom vet vilket språklig chock det innebär att sugas in i denna otroligt komplexa historia – endast för att fråga sig när man väl avslutat verket, att ”vad var det som hände egentligen?” Den håller för oändliga omläsningar.

3. Tolkien, Härskarringen.

Här blir det bara tre böcker för priset av en (volymkvoteringen börjar sina). Men detta val måste ske av lika delar sentimentala orsaker (Stora Läsupplevelsen som barn) som av känslan  att det nog ändå inte finns ett verk som betytt mer för mig, än just dessa böcker.

4. Gaiman, Sandman-serien.

Ja, är det tolv delar nu? I vilket fall ett bildmässigt avbrott till de tunga klassikerna, men verkligen inget avsteg berättarmässigt. Högsta kvalité i en visuell  uppvisning av stilbrott och genreöverskridande. Och de räcker längre än vad man kan tro.

 5. Helprin, Winter´s Tale.

En av de vackraste böcker om kärlek jag läst, samtidigt en fantastisk saga om tider som förändras, och om en mycket speciell snöstorm i New York. Den senast upptäckta av samtliga böcker på denna lista. Tack Andreas.

När man kommit till hälften blir urvalet mycket svårare. Vilken bok blir sist på listan? Vilken bok blir den sista att få en plats i konkurrens med alla andra? Huvva.

Jag behöver tid att fundera på den sista kvintetten. Återkommer.

Dead as a Dodo

Jag tänker på den långnosade Yangtzedelfinen. Har inte tänkt på den särskilt mycket alls innan jag läste att människan nu utrotat den för alltid. Den hade tydligen då plaskat omkring i Yangtzefloden i 20 miljoner år innan den kinesiska industrialiseringen drog igång. Och så var det med det. ”Dead as a Dodo” som engelsmännen säger när något är fullständigt och oåterkallerligt DÖTT. Betyder död som en dront för de som undrar.

 

Dronten var en fågel som levde på Mauritius och vars öde liknar vår långnosade delfins. Dronten utrotades redan på 1600-talet då den var omtalat korkad, inte kunde flyga och varken flydde eller försvarade sig. På detta vis kunde sjömännen ”skörda drontar” på Mauritius för att ha som färskt kött på skeppen när de begav sig till sjöss.  Hur länge hade dronten då skruttat omkring på denna avlägsna ö och utvecklat sin fredliga karaktär innan människan dök upp? Säkert lika länge som delfinerna i Yangtze.

Idag kan man se en originalnäbb och några klor på Ashmolean Museum, i Oxford. Det är faktiskt det enda som finns kvar av dronten. En man fann nämligen i slutet av 1600-talet en komplett samling ben från en  död dront och tog hem denna skatt till England och där byggde man upp en fågelmodell med de riktiga benen. Denna möglade fullkomligt sönder redan på 1700-talet och man behöll näbben och klorna. På Mauritius har man för övrigt endast en kopia av näbben i Oxford. Alltså. Exit Dodo.

Jag kan inte låta bli att se metaforen över människans hantering av naturen i detta. Först rovdrift utan ansvar (särskilt på platser långt borta från hemmaopinionen) och sedan när det är för sent, då bygger vi en nostalgisk modell över det vi just utrotat. Kanske ett tjusigt museum. Något för turisterna. Man måste bara flytta en eller två byar för att få plats med det nya, fina och viktiga muséet över den långnosade Yangtzedelfinen.

Och så börjar vi om igen.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=678652

Om den svåra konsten att använda ”nicks”

När jag studerade franska i början av 90-talet i Paris stötte jag för första gången på fenomenet att använda nicks – att ersätta sitt riktiga namn med ett som ska passa bättre i omgivningen (karriären, kommunikationen).

Två av klasskamraterna var från Hong Kong och hette Cindy och Lucy – men bara i klassen och inte i passen. En annan kines i klassen, en kille, hade valt det mer okonventionella men mycket mer franskklingande, Armand. ”Ah-maah” hette han enligt sig själv. Den konservativa lärarinnan var inte alls road av detta fenomen och rättade ständigt hans uttal av ”sitt eget” namn. Ah-maah, förstod aldrig varför hans ambitiösa integrationsförsök inte verkade fungera när Cindy och Lucys gick bra.

Jag tänkte länge att detta kanske främst var ett kinesiskt fenomen tills jag reste till Mauritius där en majoritet av befolkningen har indiskt ursprung. Ett par av mina dykintruktörer hette exempelvis, Kevin och Jack – fast egentligen något annat som av någon anledning inte passade affärsverksamheten. Den jag dök mest med hette Rajesh, och jag frågade honom till slut om det där med namnen. ”Jo, alla här har nicks”, svarade han lite generat. ”Det blir enklare så”.

Rajesh var tydligen också ett.

Om det här nu är en av globaliseringens långtgående effekter undrar jag vad vi i Sverige väljer för snygga nicks när Kina eller Indien i framtiden tar över som ledande ekonomier i världen. Kan inte någon skriva ”Coola nicks för svenskar i världen”, så vi inte gör samma misstag som min vän Ah-maah.

Friterad abborre i Värns

Har precis kommit hem från ett par sköna dagar hos vänner i Värns, i hjärtat av Höga Kusten. Ett litet fiskerekord slogs tydligen när vi drog upp 30 stora abborrar i ett av näten.

Ett antal förslag till kvällens tillagning framkastades. Vi prövade två, varav ett var friterad abborre. En ren sensation – och en tröst för mig som filéade upp tummen när vi skulle rensa fisken.

Testa detta om fiskelyckan varit god. Passar enligt uppgift även utmärkt till nyfångad östersjötorsk!

Gunnars frityrsmet från Värns:

Ngn deciliter öl

Ngn deciliter vetemjöl

Ett ägg

(blanda, smeten ska inte vara för tjock)

Mixa salt och vitpeppar och krydda fisken med det innan tillagningen och använd som dipp efteråt. En pinot till detta och sjukstugebesöket var som bortglömt.