Beat-boxarnas Heavy Weight Champion

 

När söndagsångesten slår till kan man alltid muntra upp sig med lite fransk finkultur.

Joseph är min nya tredimensionella glädjespridare i beat box-himlen. Det kan inte bli mycket roligare än så här.

Och vem har sagt att fransmännen saknar humor?

Ni läser väl Thente?

För de som missat att årets största litterära händelse just nu utspelar sig någonstans i Göteborg bör tänka om, göra bot och gå på knänena (Ekelöfsk pastisch) till Rom.

Jag menar INTE Bok och Biblioteksmässan utan Jonas Thentes knivvassa blogg därifrån.

Allt du nånsin behöver veta om den svenska litterära ”scenen” (långt innan kollegorna på måndag av misstag öppnar den där bi-la-ga-n i rikstidningen som de kärringstötssnabbt slänger bort då de misstag trott att det var sportens baksida, fast upp-och-ner – och lär sig något om människorna, drivkrafterna och spelet bakom det som ibland kallas läsglädje) finns att tanka där. 

I realtid.

Bräckta, halvuslingar, idioter och några horor

 

Jag konstaterar att tiderna trots allt inte förändras särskilt mycket. Bara ”titlarna”.

I Ljuders socken i Småland, bodde på 1840-talet cirka 800 personer. Hälften av dessa utgjordes av 274 tjänstehjon, 23 rotehjon, 104 ”ordinarie fattighjon”, 18 bräckta och halta, 11 döva och dumba (sic), 8 blinda, 6 svagsinta, 1 ”halv idiot”, 3 horor och 2 tjuvar.

De 104 ”ordinarie fattighjonen”delades in i tre klasser.

Den första klassens fattiga var: de uslaste, gamla och vanföra, till arbete helt oförmögna.

Till den andra klassen räknades: halvuslingarna vilka endast delvis var förmögna att klä sig själva och sina barn.

Den tredje gruppens fattiga var de som endast tillfälligt var i behov av hjälp.

Om detta kan man läsa mer om i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Jag funderar bara på i vilken ”ordinarie fattighjonsgrupp” kulturarbetare, frilansande skribenter och författare skulle infogas enligt den noggranne prosten i Ljuder. Eller tillhör vi kanske snarare de bräckta, halvuslingarna, idioterna och hororna?

YATAAAAAA!

Onsdagar och torsdagar är Heroes nights. Och den coolaste av de alla är Hiro Nakamura.

Det är bara att stämma in: Yataaaaaaa!

Diktaturer, frisyrer och idrott = sant?

 

Jag satt en stund idag och tittade på fotbollsmatchen mellan Sverige och Nordkorea och kan bara konstatera att det måste finnas något mystiskt samband mellan diktaturer, frisyrer och idrott. Inte sällan är ju förtryckta människor duktiga på sport. Inte sällan lider de av bedrövliga frisyrer. Detta måste ju betyda något. Det är bara att kolla, ju hårdare diktatur desto bedrövligare frisyrer.

Nordkoreas damlag lider extra hårt av detta. Alla vet ju att Nordkoreas manliga medborgare enligt lagen exempelvis får välja på hela fem olika frisyrer. Varför då denna diskriminering mot fotbollstjejerna som trots landets allmänt sett generösa valfrihet i frisyrfrågan, dyker upp på VM i exakt samma skruttfrisyr?  

Nordkoreas president, Kim Jong Il är ju själv en mäktig idrottsman. Han slog exempelvis på sin första golfrunda hela 11 hole in one – och det är ju rätt bra gjort.  Men varför straffar då en så framgångsrik idrottskille sina fotbollstjejer så? Varför håller de inte ihop? Som sportlovers liksom.

Jag har en teori.

Han gillar helt enkelt inte fotboll. En annan sport har vunnit hans hjärta. Varför måste annars alla tvingas ha samma skräpbudgetfrisyr när han själv som enda person i landet får bära en riktigt präktig hockeyfrilla?  Om det snart kommer ut en lag på att han också är den enda i landet som får bära foppatofflor… ja då vet vi ju sanningen. Svart på vitt.

Kim Jong Il - är ett hockeyfan och sannolikt en jävel på att åka skridskor.

Men av ödmjukhet väljer han som vanligt att hålla detta faktum så där lite klädsamt diskret.

 

RIP Robert Jordan

Jim Rigney som skrev under författarnamnet Robert Jordan dog tydligen igår vid 58 års ålder. Han var väl aldrig en av mina favoriter i fantasygenren men betydde väldigt mycket för många unga nykläckta läsare. Jag tänker speciellt på en kille på högstadiet jag hade förmånen att träffa i ett läsprojekt för ett par år sedan. Från ingenstans dök han upp som klassens absoluta storläsare då han fick lärarbekräftelse och lite bollplankeri för sitt eget läsintresse – vilket var till 100% Robert Jordan.

Så kommer jag minnas Jordan.

Och den som väcker ett livslångt läsintresse hos unga är en sann hjälte och verkligen värd att minnas.

Save the cheerleader, save the world

Visst är det bra att det finns de som plockar upp ett glasspapper som ligger och skräpar på nån parkering, eller de som säger till att de fått femtio öre för mycket tillbaka när de handlat på ICA. Vardagshjältar i all ära.

Fint så.

Men hjältar ”out of the ordinary” är ju ändå så mycket roligare. Veckans och hela höstens superhjälte är den underbare Hiro Nakamura. Efter att nu ha sett första säsongen av HEROES - och inga spoilers här inte –  kan man bara konstatera att med en Hiro (Hero!) Nakamura och dennes vapendragare Ando (Sam Gamgi, typ), teleporterandes runt omkring, så kan man faktiskt sova lite tryggare på nätterna i detta rondellhundshelvete som hotar vår jord.

Och ha bra så mycket roligare.

Säsong 2 startar i USA den 24 september. Mina händer skakar redan av abstinens…

Ord som borde förbjudas 2: Akt

Ja, nu menar jag inte Akt i teateranvändningen av ordet.

Jag menar den uppblåsta och outhärdligt fåniga användningen av främst Rolling Stone-musikjournalistwannabees som inte inser att ett gäng långhåriga fjortisar som har sin första vingliga spelning på högstadiediscot i Åsele eller i Sunne INTE kan kallas en ”Dödsmetall-akt” – eller barnkören som sjunger otajt på skolavslutningen i Pajala inte är en ”hiphop-akt”.

För då ljuger man.

I Öviks lokaltidning förekommer användningen av detta ord i musiksammanhang förhållandevis ofta. Hos oss är allt en AKT tydligen. Varenda spelning på ungdomshaket, Sliperiet blir en AKT. ”Trashmetall-AKT” från Domsjö; ”Grunge-AKT” från Gottne; ”Folkmusik-AKT” från Kulturskolan; ”Schlager-AKT” från Kubbe-Norrflärke…

Ja, ja, ja…jag vet att det är de lokala recensenternas behov av att känna sig viktiga, vara en del av det stora mediala MTV-bruset, men hur långt kan missbruket drivas innan någon redaktör slutligen vaknar till och reagerar? Det påminner mest om Kejsarens nya kläder. Men vem ska spela den lilla pojkens roll i sagan?

Missbruket är dessutom smittsamt. För någon vecka sedan såg jag att användandet även hade ätit sig in på sportredaktionen på samma tidning…en reporter beskrev det monumentala dramat i en fotbollsmatch i någon division med hög siffra med  ”i den första akten så drev hemmalaget på…”

Det kan faktiskt inte bli tydligare.

Så-Bort-Med-Det-Bara.

Visst måste man få ställa krav?

I kapitlet ”kritiska och överbeskyddande fäder som inte är särskilt roade av att pubertala pojkar med handsvett, finnar och flackande blick ska stänga in sig på sina döttrars rum”, finns genom historien en hel del att välja på. Men man kan dock trösta sig när man känner sig som en omodern, oupplyst idiot, att det alltid finns någon som är värre. Och det fanns den som var värst av alla.

Han hette Yspaddaden Jättehuvud, och var far till Olwen. Om detta går att läsa i surpappalitteraturens kioskvältare nummer 1, Mabinogion.

Tonårsgangsta-killen i detta fall, hette Culhwch och var ”connected”. Han var nämligen polare med Kung Artur och kunde därför peka på den brud han ville ha. Och han ville ha Olwen. Det han inte räknat med var Olwens pappa, Yspaddaden Jättehuvuds överbeskyddande sidor (kalla det gärna kärlek). Han gillade nämligen inte alls idén att lämna ifrån sig Olwen. Och Yspaddaden ställde krav som skulle få de flesta spagettibenskillar att snabbt kickstarta mopeden och åka hem igen. Men Culhwch hade naturligtvis den dryga tonåringens överlägsna attityd och självförtroende. ”Kan allt! Fixar allt!”

Så Yspaddaden Jättehuvud ställde sina rimliga krav. Och gick ut lite lätt i början.

Culhwch skulle under en och samma dag riva upp och bränna samtliga rötter på en hög kulle för att göda marken, plöja den, så den och vänta tills säden mognar, skörda säden, mala mjöl, baka bröd och göra starka drycker av säden till bröllopsfesten…under en och samma dag.

”Det blir lätt” svarade den osnutne Culhwch.

Om detta skulle lyckas var han tvungen att skaffa honung nio gånger sötare än den första skörden och utan vax och bin däri för att kunna brygga bröllopsdrycken.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

Om detta skulle lyckas var han dessutom tvungen att skaffa fram Llwyrs kärl på tjugofyra skäppor för i inget annat kärl kunde honungen bevaras.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

Om detta också skulle lyckas var han tvungen att skaffa fram Gwyddneu Garanhirs korg som var minst sagt rymlig. Om hela världen kom i grupper om tre gånger nio män, skulle alla ändå finna den mat de helst ville äta i denna korg, och ur den ville Yspaddaden äta på bröllopsnatten.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

(man anar dock en viss ökad frustration hos pappan som höjer insatsen något efter dessa inledande lättare uppgifter…)

Om han lyckades med dessa (och en mängd andra) uppgifter, så ville han minsann raka sig till bröllopet. Men för att lyckas med det behövde han ha vildsvinsgalten Yskithyrwynns betar, och dessa måste slitas ur dennes käft när han bökar i jorden…OCH för att bevara dessa betar litar Yspaddaden inte på någon annan än kung Kado i det avlägsna Skottland och denne ville minsann inte komma frivilligt….OCH lyckades han med det så måste Yspaddadens skägg ryckas ut för att han ska kunna bli ordentligt rakad och för att lyckas med detta behöver han häxan Gorddus, den kolsvartas blod (som alla vet är dotter till Gorwenn den kritvita som bor vid gränsen till underjorden)…OCH om han lyckades skaffa fram detta blod så måste det vara varmt…OCH det enda som kan bevara värmen är dvärgen Gwiddolwyn Gorrs magiska buteljer och denne ger inte ifrån sig något frivilligt….OCH färsk mjölk ska det vara till alla gästerna, men för att mjölken inte ska surna måste den förvaras i Rinnon den hemlighetsfulles flaskor…OCH om detta skulle lyckas ville Yspaddaden även kamma sitt toviga hår som endast kunde redas ut med en enda kam i världen, och den sitter mellan ögonen på galten Trwyth, kung Taredds son och denne hittar han inte så lätt…OCH den enda som kan spåra upp denna galt, är hunden Drutwyn, Greits lille hund och honom finner han inte så lätt…OCH om han skulle finna hunden så finns det bara en enda länk som kan binda hunden Drutwyn, det är Kwrs Kant Ewins länk…och den finner man inte så lätt…OCH…

 ”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch efter varje uppgift.

…ja så här fortsätter det länge till. En historiskt svårflörtad pappa till en tonårsdotter han älskar över allt annat och som inte gillar stöddige Culhwch. Hur det slutligen går kan man läsa i historien om Culhwch och Olwen i Mabinogion.

Visst har man som pappa ändå rätt att ställa krav? Bara några i alla fall? Själv funderar jag, när den dagen kommer på det där med galten Trwyth. Det är väl ändå ett ganska rimligt krav på en blivande måg? Eftersom man till och från har en bad hair day, så kanske den där kammen som sitter mellan ögonen på galten, som bara kan finnas av hunden som bara kan bindas av länken som bara…

Gud, Xbox och en annan form av Intelligent Design

Alldeles nyss hörde jag en existentiell konversation mellan en av mina döttrar och hennes kompis när de spelade SSX3 (ett snowboardspel på Xboxen, för er som missat det).

Flicka 1: ”Men Herre Gud i himlen vad dåligt det går…”

Flicka 2: ”Mmm”

Flicka 1: ”Men HERRE GUD MIN SKAPARE!!!”

Flicka 2: ”Tror du att Gud skapade Jorden?”

Flicka 1: ”Vet inte. Tror du?”

Flicka 2: ”Nä. Jag tror det var den där…Big Ben”

Flicka 1: ”Va? Han i London? Den där klockan?”

Flicka 2: ”Nja…nä, men vad heter han då?”

Flicka 1: ”Menar du Big Bang?”

Flicka 2: ”Ja just det. Det var den där Big Bang som skapade jorden”

Till collegebrudarnas försvar

I Napa (Kalifornien) satt jag en dag i våras på en restaurant med ett amerikanskt par runt trettiostrecket. De var välklädda, verkade välutbildade och hade rest till Napa för att prova vin. Eftersom vi placerades vid samma bord på den populära restauranten började snart det obligatoriska samtalet om var vi kom ifrån och vad vi sysslade med.

Kvinnan var ovanligt dryg och snobbig (för att vara jänkare). Att snacka med kringflackande utlänningar var slöseri med tid och DE visste minsann MEST om vin, hade besökt ALLA vingårdarna, yadayada. Mannen var dock mer social och babblade på. Och så kom det då till slut.

”So, where you from?”

”Well, I´m from Sweden” sa jag.

Den beresta vinkännar-kvinnan tittade först på mig och sedan på sin man och sa med viss släpande dryghet.

”Sweden…is that…Scotland?”

Vad svarar man egentligen?

Alt:1. Sure, whatever you say, honey.

Alt:2 NO, you f…n moron, go back to school!

Alt 3: (om hennes hunk till man inte tillrättavisar henne själv, så kan man ju se detta som ett utmärkt tillfälle till en spontan geografilektion) Well, not really. Let me draw you a map. Do you know Scandinavia? No? Its like the roof of Europe, Europe as in France and Paris, you know. It´s to the right of Scotland…to the right and a bit further up on the map…

 /???/

Hon tittade på mig som om jag vore en fullständig idiot – vilket jag kanske var eftersom jag naturligtvis valde alternativ 3.

Men fördomarna mot amerikanska-collegebrudar-som-inte-hittar-sitt-eget-land-på-kartan (typ) fick lite ny näring. Problemet var bara att dessa två uppenbarligen hade bra, välbetalda jobb som kunde åka från Michigan varje år till Kalifornien och prova viner…de om några, kunde man ju tycka (sanna vinälskare är ju samtidigt kartfetischister med nördens fascination för södersluttningar, grandcrulägen och terroir). Eller?

Men de lurade mig ordentligt.

På något sätt är det ju ganska harmlöst och lite sött ändå som exempelvis när Miss Teen South Carolina 2007 erbjuder sin egen alldeles speciella lösning på denna fråga:

http://www.youtube.com/watch?v=WALIARHHLII&mode=related&search= 

 

Men är då detta ett amerikanskt fenomen?

Knappast.

Efter att ha svettat mig igenom gårdagens IDOL och återigen tvingats se alla dessa svenska ungdomar helt utan verklighetsförankring frivilligt kliva upp på slaktbänken – dessa gratisstatister på förnedringsTVs altare…ja, vad är då skillnaden?

Kan nån förklara det för mig?

Man kan skratta åt Miss South Carolinas naivitet, men det är banne mig svårt att le när IDOL-offrens drömmar fimpas av juryn.

RIP Luciano Pavarotti

 

Mästaren har gått ur tiden.

Så tråkigt att de verkligt sympatiska hjältarna också måste vara dödliga. 

Nessun Dorma. I natt kan ingen sova.

http://www.youtube.com/watch?v=VATmgtmR5o4

Ord som borde förbjudas: 1. Deckardrottning

DECKARDROTTNING

Var och varannan svensk kvinnlig författare och ett otal amerikanska, brittiska och norska ingår per definition i denna den mest könsmässigt snedfördelade aristokratin på klotet.

Bara drottningar.

Det liknar närmast ett luciatåg på dagis då alla tjejer utom två (som inte fick informationen i tid) är lucior.

Var är deckarprinsessorna då? Och deckarprinsarna? Och kungarna? Och deckarallmogen? Var är alla deckarpräster, borgare och bönder?

Jag önskar att ett hänsynslöst deckarproletariat växte fram och  störtade detta tröttsamt språkliga missbruk i sjön, en gång för alla.

Så ja.

”Cathys bok”. Recension i DN

I dagens DN recenserar jag Cathys bok, en fascinerande och välskriven, men också skrämmande bok.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=688123

 Jag fascineras naturligtvis över kreativiteten och lekfullheten i att skapa en bok som ett Alernate Reality Game (ARG) – normalt ett slags lajv på nätet. Fenomenet visar att böcker och texter faktiskt kan lyftas ur bokhyllorna och de söndagsstängda biblioteken och engagera de unga läsarna i realtid där de nu befinner sig – inte så sällan på internet.

Men samtidigt så skrämmer det också en smula. Anledningen till att bokförlagen satsar SÅ mycket resurser på ett ARG vid ett boksläpp är knappast bara att höja försäljningen av böckerna något. De säljer naturligtvis också reklamtid. Själv snubblade jag på ren produktplacering som inte hade ett dugg med bokens handling (eller mig) att göra.

En pinsam sådan dessutom.

Dessutom kvarstår ju frågan om det vi ser och gör på nätet är ”verkligt”. Chattar vi med verkliga personer, besöker vi verkligen företag som existerar, har händelser som vi läser om verkligen hänt?  Det ARG visar upp är ett lekfullt och (visserligen) kommersiellt nyttjande av cyberrymden. Men när kommer de allvarliga fusionerna mellan kommersiellt och politiskt nyttjande? Eller är de redan igång? (Obligatorisk omläsning av William Gibson och Philip K. Dick, genast!)

Konspirationsteorierna lär också kunna få ny näring, och Dan Brown kan äntligen skriva en ny bok även han. Världen har förlåtit dig, Dan! Du hade rätt hela tiden!