T-shirts, travelling and identity

30/10   Toledo

I Toledo har jag haft tid att reflektera over en eventuell framtida doktorsavhandling. ”T-shirts, travelling and identity”. I mina ganska omfattande faeltstudier har jag identifierat tre huvudgrupper av Tshirtkopare bland de som reser.

Grupp 1: De som koper en Tshirt hemma for att visa var man kommer ifraan. Den sk. ”Hemmalaget-gruppen”. Haer finns exempelvis den klassiska roda CANADA-Tshirten, nystruken och nykopt for att saega till alla andra trevliga kanadensare att vill ni prata om Kanada med mig nu naer ni aer i Spanien, saa var saa goda.  Inga storre regionala inzoomningar. Naer denna grupp aer utomlands aer de ju fraemst nationalister. Det aer de mot vaerlden.

Grupp 2: De som koper en Toledo-Tshirt i Toledo, och en Disneyland-Tshirt i Disneyland OCH sedan tar paa sig den paa plats for att bekraefta att de verkligen aer daer. I denna grupp finns aeven den stora undergrupp av baseballhat-nyttjare. De klassiska NYC-kepsarna paa medelaalders svenskar och osteuropeer paa besok i New York. Den sk ”Bekraeftelsegruppen” eller ”Ju-mer-vi-aer-tillsammans-gruppen”.

Grupp 3: Denna grupp vill INTE tillhora ett kollektiv, och skulle aldrig kopa en Canada-T-shirt. I denna den minsta huvudgruppen ingaar de resenaerer som koper Tshirts for publiken paa hemmaplan. Dessa skulle aldrig ta paa sig sina Tshirts paa resan (daa de skulla ansluta till grupp 2, vilket de skulle avsky), utan sparar sina inkop med en samlares omsorg. Detta aer den sk ”Statusgruppen”. De vill baera sina T-shirts som troféer over svaara resmaal som de flesta bara drommer om. Haer finns exempelvis QueenstownTshirts och aennu baettre, A.J.Hackett-Tshirts som visar att man har hoppat alla tre klassiska Bungyhopp under samma dag.

En sann raritet som ger hog status i denna resegrupp.

Detsamma kan man saega om de som kommer till jobbet med en lagom sliten Murchison Falls-Tshirt, eller kanske en fraan Ushuaia, eller Hindukush. Maalet med detta poserande aer att visa var man har varit och aenda inte tala om det. Ett delmaal aer naturligtvis naer naagon maaste fraaga var Ushuaia ligger.

- Jasaa? Du vet inte det…(njuuuter), det aer en liten overskattad haala i sydligaste Patagonien och utskeppningshamn for de flesta expeditioner till Antarktis som foraesten ocksaa aer ganska overskattat. Mest is daernere forstaar du. J-gt kallt staelle.

I Toledos medeltidslabyrinter ser jag ganska maanga i grupp 1 och 2. Vaeldigt faa fraan Queenstown och ingen fraan Ushuaia.

Fuck You, Mr Harakiri!

29/10   Toledo

Ett yrke man inte onskar sina dottrar, ar att bli slutflicka. Den dar tjejen som haller upp en fanig, uppseendevackande sak som ett stort paraply eller ngt liknande i slutet av (framfor allt) japanska turistgrupper.

Hennes jobb ar ju viktigt eftersom annars kanske de tappar bort ngra entusiastiska filmare och fotografer i gruppen. For som tidigare konstaterat, det gar undan i den japanska massturismen.

 Idag traffade jag pa en grupp japaner med en alldeles egen slutflicka. Hennes ode var att baera en stor, oerhort iogonfallande neonfargad jatteblomma i tyg som ”Har-Aer-Vi-Pryl”. Hon gjorde sitt jobb, inte mer.

Och jag forstar henne.

Hon kunde heller inte undga att lagga marke till mitt antropologiska och fotografiska intresse for slutflickans arbetssituation. Nar hon sag mig sankte hon darfor blomman, for att sedan hoja den igen nar hon trodde jag gatt.

Jobbet att alltid ga sist och samla ihop de dar okansliga, fotograferande, filmande idioterna som finns pa alla gruppresor i alla lander och som ALLTID kommer for sent och ALDRIG dyker upp pa utsatt tid for att de skulle kopa cigaretter eller ngt annat viktigt…de dar som aldrig ser nar resten av gruppen ror pa sig…det ar DE som slutflickan maste umgas med. Lagg till neonblomman sa inser man vilket skitjobb det ar.

Min japanska ar lite ringrostig, men jag horde henne saga:

- Kom nu Mr Harakiri!

(Han flinar och mumlar ngt om att bara ta en bild till…)

- Skynda pa nu, Mr Harakiri, nu gar alla!

(mummel om ngt att hon bara aer en liten janta och inte ska stressa honom, inte…)

- Men nu gar gruppen, Herr Harakiri!

(surt mummel…)

- Men ser du inte den forbannade neonblomman? Jag skaemmer ut mig i en spansk 1200-talskatedral for din skull! Fuck you, Mr Harakiri!

Fast det dar sista tankte hon nog bara.

Japanerna i Toledos katedral

29/10   Toledo

Precis som jag klivit in i denna valdiga byggnad fran 1200-talet tranger sig nagra japaner forbi mig och vander upp snabbt till hoger.

Langst fram i ledet gick den auktoritare guiden med steg som hade fatt sjalvaste Gandhi att komma pa efterkalken pa sin beromda saltmarsch. Guiden gick sa fort att damerna som foljde narmast efter honom var tvugna att springa for att halla tempot. Och gruppen var stor. En strid strom fortsatte sedan ta den snava kurvan forbi mig och borjade ocksa springa nedfor langskeppet for att hinna ikapp sin motionsgud till guide. Han vantade minsann INTE pa nagra efterslantare. Och de verkade vara med pa notorna. En del till och med smafnissade!

Forst tankte jag, vad tvingas inte dessa stackars japaner sta ut med pa sin livs resa till Europa? Ar det det har de far efter att nastan ha jobbat ihjal sig ett helt liv? Men sa kom jag pa att guidens stenharda crash-course i katedralkunskap och absoluta nolltolerans mot att fjaeska (!) for sina turistgrupper egentligen var beundransvard. Han var ju en sann hjalte.

For INGEN vill ju egentligen se dessa grupper  – alla hatar stora turistgrupper som kommer samtidigt, stannar laenge (!) och ska ha tolkningsguide till allt.

Alla hatar massturismen. Och det gjorde alldeles sarskilt denna hjalteguide. So keep’ em runnin!

Banzai!

From Inferno to Paradise

26/10   Granada

Ja de engelska titlarna behaller jag trots att den engelska narvaron hundra ar efter Lewnhaupt reste i trakterna fortfarande ar pa tok for dominant. Greven bytte helt sonika hotell i Granada nar han behandlades som engelsman, ” the only things that keep the British happy are if they get their whisky och a room steaming hot with no air at all” (typ).

Jag har nog besokt det jordiska paradiset idag. I alla fall var det sannolikt det en gang i tiden. Alhambra och vinterpalatset Generalife ar det mest imponerande jag sett i byggnadsvag. Ett palatskomplex byggt for skonheten och njutningarna och inte for strid. Trots det intogs aldrig fastningen.

Att det betraktades som ett paradis redan av morerna, vittnar de resenarer som flera hundra ar senare i Nordafrika motte attlingar till de som 1492 tvingades lamna staden. De hade bevarat nycklarna till husen i Albaicin. De dromde hundratals ar senare om att en gang fa aterkomma till det himmelska Granada, sitt jordiska paradis. 

Och de beholl nyckeln.

Jag kommer ocksa dromma om Alhambra och Generalife.

Imorgon Cordoba.

Barrista from Hell

24/10  Malaga·Granada

Resan gick ovanligt bra for att vara SAS. Jag hade suitcasen med mig i alla fall. Regn, regn och buss till Grananda. Mat vid 23.oo och sedan sova. 

25/10   Granada

Pa hotellet i Granada rekommenderades jag att se Alhambra fran Mirador de San Nicolas. Basta utsikten. OK. Det innebar att vandra upp genom Albaicíns  labyrinter. Benen fick arbeta och utsikten var god.

Men.

I vantan pa solen som kanske kommer bestallde jag en cafe con leche. Jag finner mig vara ensam i lokalen. Barristan eller eller mer korrekt beskriven, den j-a DAMP-bartendern sjunger med i skvalmusiken med sin falska rost, och bjuder tidvis pa blietzkriegs-klappningar utan synbar anledning en halvmeter fran mitt ora (ear in English..mayby I should continue writing this in English since they lack our charactersitical beautiful letters, like ”O with two pricks” and such). Sa snart jag kommit in i min bok sa ar han framme med sina diaboliska fasoner. Varfor? Warum? Why? (Methinks).

Nar jag tittar upp och undrar ”what hit me”, vander hann sig bara om som om inget skett.

I still decide not to leave.

Da hojer han insatsen och tar till sitt tunga artelleri. Han visslar. En intensiv, vass genomskarande skrikvisslingston med ett vibrato som skulle fa Golden Gate Bridge att borja sjalvsvanga (two missed out vowels in that last word…sjalvsvanga). Detta tillsammans med de plotsliga handklapparna, och sangen, musiken. OK. Jag fattar, jag ska ga.

Men, tanker jag nar jag packar ihop. Han kanske ar offer for inavel och lider for sina forfaders synder, och har detta helvetestrummande pa bardisken som en naturlig, men ack sa sjuklig reaktion. Ska man inte tycka synd om honom da?

Kanske ar det rent av ett oerhort primitivt satt att forsoka lara kanna mig? Kanske vill han bli min van.

Nja.

Jag gissar dock pa inaveln.

Jag gar. Imorgon Alhambra.

Ett subjektivt men värmande lästips i höstmörkret

För de allvarligt vinintresserade kommer snart nr 29 ut (30/10) av Livets Goda. Där kan man bland annat läsa om mitt möte i våras med The King of Zin, Larry Turley. Napa valleys kultförklarade zinfandelproducent som INTE tar emot besök och därför INTE finns utmärkt på några kartor. Men eftersom jag vid tillfället inte hade den blekaste aning om detta faktum gick mitt besök på den legendariska vingården mellan Calistoga och St Helena alldeles utmärkt. 

Som så ofta i livet.

Andalusiska perspektiv med grevlig side-kick

I förberedelserna inför en resa framstår packningen som det lättaste i världen om man jämför med de omänskligt utdragna kvalen inför valet av reselektyr.

Ska man ta med läsning som är helt reseneutral? Kinesisk fornhistoria på spa-resan till Finland? Proust på Island runt-resan? Sture Dahlström på konstvandringen på Pradomuséet? Max nalle på Manhattan?

Jag vet inte. Ibland funkar det, ibland vill man ha böcker som funkar som en perspektivgivande side-kick till resan. Jag kan bara citera min nya hjälte, the aweinspiring Matkritikern-from-Hell, Monsieur EGO i den genialiska animerade filmen, Råttatouille, när han får frågan vad han vill beställa, vad han vill äta.

”Perspektiv. Jag vill ha PERSPEKTIV!”

Lite så är det också med böcker på resor.

Så jag har bestämt mig.  Denna gång blir mitt resesällskap, greven, löjtnanten, attachén, ryttmästaren och skriftställaren Claes Adam Carl Lewenhaupt (1859-1937). För snart hundra år sedan reste han runt i Andalusien och skrev ner sina reseminnen, bland annat i den nu mer eller mindre bortglömda, Bland morer och andalusier (1911).

 

I början av förra seklet reste Lewenhaupt flitigt i både Spanien och Frankrike, men gjorde även lite längre resor till Indien, Burma, USA och Marocko. Han var jägare, sportfiskare och nyfiken resenär med välfylld reskassa och med precis så mycket självgoda överklassfördomar man klarar av. Och han råkar finnas i mitt bibliotek.  

Så vi får väl se om vi kommer överens. Jag och greven.

Hay moros en la costa

 

 Spanska ordspråk och talesätt ingår inte i det jag i ärlighetens namn kan kalla min profession. Men ibland är till och med dessa begripliga. Hay moros en la costa – det finns morer vid kusten, är just ett sådant. I alla fall i ett medeltidskristet, andalusiskt perspektiv. När det siktades morer vid kusten var man tvungen att vara uppmärksam, att hålla ögonen öppna. En invasion kanske var i antågande.

Beware.

Den svenska motsvarigheten är det etymologiskt dunkla och naturmystikesoteriska, att ana ugglor i mossen.  Känns dock inte lika farligt som morerna vid kusten. Ett varningsfinger för bitska ugglor under bärplockningen kanske?

Till veckan ger jag mig av till Andalusien på spaning efter de morer som flytt. Jag tänker mig först till Granada med sitt Alhambra – det sista moriska fästet att falla på den Iberiska halvön. Cordoba står sedan på tur, och ännu lite längre fram Toledo.

Vi får se hur frekvent uppdateringen av bloggen blir under resan. Det finns ju annat att göra än att hänga på internetkaféer, men några reflektioner blir det garanterat. Att fritt ströva i denna del av världen hör ju till mina favoritsysselsättningar, vilket generationer av fenicier, greker, romare, visigoter och vandaler, iberer, morer, romer, judar, kastillianer, socialister och fascister, författare och filmare och en miljard soltörstiga britter före mig redan konstaterat.

Hay inglèses en la costa.

Beware!

Kommer nån ihåg den där…Harry Potter?

Jag vet inte om läsarna lämnar skeppet Harry Potter lika snabbt som publiken i Övik efter en hockeymatch i Swedbank Arena. Faktum är dock att läsare är ett otroget släkte, och när väl historien om den unge pojken som blir en hjälte och sedan blir…ja, småbarnspappa (suck) är över, så skulle inte jag förvåna mig om De Stora Marknadskrafterna ser detta tomrum som en av tidernas möjligheter och få vara den som ersätter 1900-talets största boksuccé. Den som ärver kundregistret, så att säga.

Så för nostalgikerna bjuds här, och här och här och här (tack Lotta!) några bakom-kulisserna-reportage som berättar det verkliga dramat, de obehagliga sanningarna, ja, allt det där som man inte visste men inte kan vara utan om Harry Potter-kulten.

Grattis Doris…

 

…säger jag då. Välförtjänt, tvivelsutan.

Men i all tumult kring tillkännagivandet på börshuset idag kan jag inte låta bli att se den ständige sekreterarens enorma kapacitet och lysande smidighet när han kastas mellan reportrar som aldrig hört talas om Doris Lessing, men ändå försöker ställa någon intelligent fråga.

”Öh, hur gammal är…öh…Lessing?”

”Vad ska man läsa av…öh..? Lessing…Är hon från Tyskland?”

”Varför…öh…hon är väl kvinna? Varför en kvinna?”

Att då se Horace Engdahls perfekt avvägda förklaringar, lika pedagogiska som intelligenta minipresenationer generöst bortslösade på journalistdrivorna, allt från Amelia, Kamratposten till New York Times, gör mig verkligen full av beundran.

Ge priset till Horace, nästa gång. Eller något pris i alla fall!

Det har ju hänt tidigare att Akademien låter priset bli en ”internal affair”. Karlfeldt fick i och för sig priset postumt, men tackade faktiskt nej vid ett tidigare tillfälle. Sedan har vi ju super-dubbeln med Martinsson och Johnsson.

Samtliga ledamöter av Akademien.

Men detta har ju inget med Doris Lessing att göra. Hon är 88 år och detta är hennes dag (om de nu får tag på henne) och farmardottern från Rhodesia kan äntligen skaka loss och sluta vända på slantarna. Väl unt.

A foam free zone, please!

Jag har precis bokat bord hos bröderna Roca, i Girona. En månad bort drygt, men ständigt i tankarna. El Celler de can Roca är ett av de mest spännande katalanska köken i denna mathedonistiska del av världen. Här kan man fullständigt förlora sig, speciellt nu när Ryanair har den stora vänligheten att subventionera anslutningsresan. Tackar!

Dock är jag lite kluven inför de extremexperimentiella inslagen i det nya spanska köket (som i och för sig inte längre är så nytt). De katalanska kollegorna, på El Bulli leder fortfarande detta perfektionistiska race som gjort att man nu världen över knappast längre kan undgå ”rök”, ”damm” och ”flum-skum” på menyerna.

Jag hoppas och tror att detta är lite mer nedtonat hos Joan Roca. 

Han lovade dock i mailet att förbereda en överraskningsmeny med säsongens allra bästa råvaror. Vilket (välvilligt) kan tolkas som att ”karamelliserat jordärtskocksskum” och ”gucciparfymerad galapagospingvinnäbbsdamm på en morgondimma av lakritsrök” lyser med sin frånvaro.

A foam free zone, please!

Nobelpriset i litteratur går i år till…

 

Motivering: 

”För sitt omutliga mod att lyfta upp och problematisera centrala, allmänmänskliga och ofta svåra, men inte sällan njutbara existentiella värden och händelser (typ, andjakt, djuphavsfiske, Hiro Nakamura, mat, vin, böcker, amerikansk populärkultur och friterad abborre i Höga Kusten) och för sin många gånger utmanande och banbrytande neo-stilistiska språkdräkt (sär stavningar och andra grodor) har jag den stora glädjen att tilldela årets nobelpris i litteratur till…”

De som nu tack vare detta pris vunnit stora pengar på oddset och känner att de vill dela med sig kan göra det på postgiro 90 1950-6.

Märk kuvertet ”HjälpHoracePåTraven” alternativt ”Världens Barn”

Plötsligt så händer det…

Tjoho! Så var man ekonomiskt oberoende! Detta kom i mailboxen alldeles nyss. Snacka om tur!

This email confirms that you have received from the Euro Million an official notification of your lottery winning in the recent weekly draw.

You have won a prize of Two Million Euros (2,000,000.00) a prize payout of your winning has been approved by Euro Million Board.

In accordance with the world lottery ordnance, you are authorized as the official lottery prize winner to immediately file in for your claims upon receipt of this mail.

All email addresses entered for the game are submitted by our partner international email service providers/ marketing companies and public service providers.

Winners are randomly selected systematically through our Electronic Random Selection System; (ERSS) no ticket was sold. Your email ID was included among the 900,000 email addresses that were entered for category ”A” with the following details:

Batch No: EM ML-00PN9. 
REF NO: EM XY/559334.
TICKET NO: EM TN61102
SERIAL NO: KLZ TR760.
LUCKY NO: 1 17 32 35 37.

Note that Euro millions will remit prize payout strictly to winners who officially file in for their prize claim. To begin the claim process of your prize, you are requested to complete the informations below and forward same to the program coordinator.

Mr. Welch Johnson
Email: eurconsulting@aim.com

Please complete the informations below:
 
FAMILY NAMES:

GIVEN NAMES:

RESIDENTIAL ADDRESS:

DATE AND PLACE OF BIRTH:

PROFESSION

TELEPHONE:

MOBILE NR:

FAX NR:

BATCH NR:             TICKET NR:

REF NR:               SERIAL NR:

LUCKY NR:

Note that the above completed informations must be forwarded strictly to the program coordinator:

Mr. Welch Johnson
Email: eurconsulting@aim.com

All winnings must be claimed not later than 7 days. You are to keep your winning details from the general public as a case of double claims will not be entertained.

Anybody under the age of 18 and members of the affiliate bodies are not allowed to participate in this programme.

Thanks for being part of our programme and once again ”Congratulation”.

Dr. Kimberly Wouters
 

Ord som borde förbjudas: 3. Meal

 

Och nu menar jag det extremfåniga engelska skräpmatssuffixet”miiiiiiiiiiil”, vars kreativa användningsområde ständigt förbryllar och  bedrövar.

 Det ska naturligtvis tuffa till det tråkiga svenska ”mål”, som är en förkortad version av det snart utdöda ordet måltid. Naturligtvis, naturligtvis.

Men varför Meal? Varför Miiiiil?

Sibylla leder språkförbrytelserna i landet genom sina (ofta särskrivna) mathemskheter som:

Kebabtallrik Meal

Korv Meal

Köttbulle Meal (men va f-n!)

Fransk HotDog Meal

och det universalpatetiska Tunnbröds Meal

Vad är egentligen syftet? Förstår vi svenskar inte längre att det är något ätbart om det inte kastas in ett engelskt suffix? Skräpmatssuffixet Meal? Eller är det för att det blir mycket tuffare med korv om man äter Korv Meal, lite Angelina och Brad, typ?

I rest my case (detta var engelska för alla meal-ätare därute som håller på att förlora sitt modersmål…Moders Meal..)

Men framtiden då? Kommer Sibyllaspråkska i framtiden även inkräkta på den övriga mattraditionen?

Jag ryser när jag tänker på framtidens svenska matklassiker.

Surströmming Meal, Räkfrossa Meal, Uppstekt Pitepalt Meal, Klappgröt Meal, Tjälknöl Meal, Julbord Meal…

Ålagillet på Mauritius

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag aldrig gillat ål. Dvs, smaken av ål.

Men efter några dyk tillsammans med de lokala ålarna på Mauritius kan man inte låta bli att respektera dem – särskilt deras aptit. Min dykinstruktör hade vänligheten, just innan vi skulle ner till den stora tvåmeters leopardmuränan (den på bilden), att berätta om en vän till honom som tagit med lite mat till muränan inte räknat med effekterna av de cykloner som just dragit över ön. Vattnet hade varit grumligt i flera dagar och sanden på korallerna hade gjort det svårt för dem att hitta mat.

 De var helt enkelt utsvultna.

När mannen närmat sig vraket hade den stora muränan känt doften av fisken som dykaren förvarade i sin ficka och i brist på bordsbön och övrigt bordsskick attackerat dykaren. I tumultet bet muränan dykarens hand så många gånger och så illa att han fick sy 30 stygn och inte dyka på tre månader.

Det var en moralisk historia om ett omvänt ålagille på Mauritius.

Muränan var trevligare mot oss i alla fall. Att klappa den var en märklig känsla. Sammetsmjuk och hal som en…ål ungefär.