Taxi: ett hantverk på utdöende

Stockholm 21/11

Om det nu finns ett taxihantverk, så borde ett av dess främsta egenskaper vara att kunna hitta i den stad man kör.

Kan man tycka.

 Detta grundfundament i taxichaufförernas yrkesbeskrivning är nu uppenbarligen allvarligt hotat.

Idag har jag åkt taxi två gånger och mina misstankar har bara spätts på.

Resa nummer 1: Centralen till Dagens Nyheter.

- Dagens Nyheter, tack.

- Vadå?…hmmm…få se…hmmmm…var är det nu…jag har glömt…

- Dagens Nyheter…på Kungsholmen.

- Kungsholmen ja det vet jag (hon börjar köra)…hmmm…Dagens Nyheter…hmmm

- Hittar du inte dit?

- Vad ligger det på för gata? Adressen…?

- Ja men, det är ju Sveriges största dagstidning, DN-skrapan på Kungsholmen…jag minns inte gatan.

- Skrapa…hmmm, Jesus Christ…Du måste kunna gatan…annars kan jag inte hitta.

(jag gräver i sätet framför mig och hittar en gammal tidning, och ser att adressen ligger på Gjörwellsgatan, och tillsammans försöker vi stava oss fram i GPS:en…men kvinnan som kör mig talar mycket dålig svenska och kan inte få till Get, Iet och kan omöjligen få till ett Ö. )

- O, with two dots…

- Jesus Christ!

(Hon virrar fram på Kungsholmen, improviserar tills jag börjar ana att hon är helt vilse. Hon pillar och trycker på skärmen (”Jesus Christ”), håller på att krocka vid fyra tillfällen (”Jeeesus Christ”)

- Hur mycket brukar det kosta?

- Till DN? Kanske hundratjugo. Det var ett tag sedan.

- OK. Du kan betala nu.

(Resan fortsätter nästan hela vägen till Alvik…innan hon vänder och efter ytterligare tjugo minuter kommer fram till Gjörwellsgatan. Det var tur att hon slog av taxametern…)

 Resa nummer 2: Dagens Nyheter till Odenplan.

- Odenplan tack.

- Odenplan?…vilken gata?

(men…vad f-n…inte igen)

- Har ingen aning…men det ligger nära korsningen Sveavägen och Stadsbiblioteket.

- (?)

(mannen knappar in Sveavägen…och jag säger att det är i Vasastan. Han får fram en kartbild över Stockholm och den rekommenderade körvägen som tar oss ut på Essingeleden, Norra Bantorgsgatan – hette det så?- och hela vägen runt till Sveavägens bortre ände – i Eskilstuna, typ…)

- Du, jag stänger av taxametern.

- Tack (pust…vid 155 spänn och långt kvar att åka…)

- GPS visar inte alltid de närmaste vägarna…

- Nähä?

- Om man kunde hitta, kunde man köra kortare vägar än på GPS…en del vill ju åka kortare…

- Jaså? (Du skojar…kortare väg? Varför skulle någon vilja åka en kortare taxiresa?)

Mannen stängde av taxametern när vi hade åkt halva tiden ungefär. Och jag fattar ingenting? Vem programmerar GPS-maskiner?

Och vem utbildar taxisnubbar nuförtiden? Är inte kartboken längre ett krav? Eller ingår sightseeing i förorterna numera i taxibolagens verksamhet?

Jag misstänker att ett hantverk är på utdöende.

Min plånbok och jag sörjer.

Tintin, världsreportern och minnet av en biblioteksfilial

En av mina favoritserier som barn var Tintin. Här fanns de riktiga äventyren som fick verklighetens Kubikenborg i Sundsvall, med sin aluminiumfabrik och sina ”svinalängor” att blekna bort för ett tag. Tintin läste jag främst i den lilla biblioteksfilialen, nu salig hädangången, nedlagd och bortglömd. Men i mitten av 70-talet var det en av få verkliga tillflyktsorter i bostadskomplexen för barn med någorlunda oskadad fantasi. 

Tintin var världsreporter. Han reste jorden runt och snubblade på osannolika och fantastiska äventyr, nästan alltid med fara för sitt liv. Han var en hjälte, om än med begränsad känsla för humor. Detta kompenserades däremot i överflöd av hans side-kicks, Kapten Haddock, Professor Kalkyl, General Alcazar och Dupontarna, m fl. Den ena mer underbart galen än den andra.

Men Tintin behöll lugnet.

Expressen utlyste för ett par veckor sedan en tävling om att bli deras Världsreporter på en resa jorden runt. Bidraget var enkelt. Skriv en kort reseberättelse – max tusen tecken och bifoga din favoritsemesterbild. Högsta vinsten innebar att man dagligen skulle rapportera från resan.

Sagt och gjort.

Min text handlade om en pinsam situation i Vitryssland för ett par år sedan. Inga parasolldrinkar, inga stränder men ett landskap fullt av betongmonument och namnförvirring.

Min bild var på ett par härliga nunnor i Cordoba som förläget skyndar förbi efter att ha sagt ja till en enda bild.

Texten, Dålig start i Belarus, tog sig till final och nu fram till den 24/11 pågår som alltid i populärmediasammanhang, en omröstning på nätet som senare ska vara ”vägledande” för juryns beslut. Klicka och rösta om ni har lust.

Men någonstans i allt detta väcktes minnet av alla mina timmar som barn i biblioteksfilialen på Harmonigatan i Sundsvall, med världsreportern Tintin och hans resor och äventyr.

En resa så god som någon.

Avgiftning för kartfetischister

 

Finns det en sådan?

Jag har i och för sig alltid varit en kartnörd. Kartböcker är och har alltid varit de mest nyttjade böckerna i biblioteket. Men på sista tiden har det geografiska djuplodandet nått nya avgrunder.

Jag skaffade nämligen för ett tag sedan en Facebook (säger man så?).

Fånigt, ytligt, neurosskapande, utlämnande, stressande, övervakande…OCH även med en applikation som heter Traveler IQ Challenge. Det var den som fick mig på kroken. Idén är enkel – sätt en knappnål så nära en geografisk plats på världskartan inom en viss tid…och Tataaa! Man får poäng (belöning á la Pavlovs hundar).

Och för alla oss som i mellanstadiet älskade att nöta in alla Afrikas länder och huvudstäder, så väcker det en viss barnslig förtjusning i att kunna placera ut Bishek, Bujumbura och Asunción med bara ett par kilometers divergens på en världskarta mindre än en pocketbok.

Nördigt? You bet!

Nu vore allt väl om man inte hade andra vänner på Facebook (säger man så?), som delar samma last. Tävlingen är ett faktum. Och allt listas i sann Facebook-anda.

Min ”världsranking” i de två applikationer jag nu dragits in i är som följer:

World Capital Challenge: Plats 85 av 244 971 tävlande.

World Callenge: Plats 3137 av 1 147 298 tävlande.

Vilket oroar mig.

Visst är jag på något vis nöjd att befinna mig på en hygglig toppnivå i Världen, men…när slutar man då egentligen? Det är dessutom fullständigt omöjligt att nå upp till savanterna och alla de som fuskar (jag vet inte hur, men det måste gå…). Vem vill egentligen tävla i telefonnummerkunskap med Rain Man?

Så var vänder man sig för sina geopatologiska mardrömmar?

Finns det avgiftning för kartfetischister?

Livet som slutflicka är inte så glamoröst (trots gratisresorna)

Min favoritslutflicka i Toledos katedral. Hon gillar heller inte El Greco.

Vem som valde ”instrumentet” är dock ett väl dolt mysterium. Jag tvivlar att jag nånsin får svar på den frågan.

Originally uploaded by Stevens bilder

Fotografi i världsklass

 

Ja det är sant märkligt att se Jenny Maria Nilssons fotografier växa fram och skjuta ut genom dataskärmen och slå in i kroppen som en fjäderklädd slägga. Hon är en framtida svensk världsstjärna.

För om någon samtida ung svensk fotograf kan berätta något intressant överhuvudtaget med sina bilder så är det hon. Så mycket svärta, så mycket djup och så ytterst sällan något glättigt, snabbt, ytligt och övergående. Hennes bilder är både närvarande och poetiska. Realism blandas med fantastik och de präglas av en stark personlighet som kommer att bära mycket långt.

Jag är stolt över att vara hennes vän.

Slow writing movement

 

Fick brev idag från Brooklyn, New York.

 Fuggedaboutit!

Det känns härligt på något sätt att skriva att jag fått ett riktigt brev, med frimärken, kuvert, flera sidor läsning och till och med ett bifogat vykort (naturligtvis oskrivet). Han som skickade brevet är den senaste medlemmen i min lilla exklusiva privatarmé av ”slow writers” som i vårt idealistiska mikrokosmos fortsätter vårt civila motstånd genom att alltid skriva riktiga brev på våra resor istället för att vattna ur våra tankar med hur-mår-du-vykort eller SMS.

Inga resor utan brev! Fuggedaboutit!

För de som gillar New York, och vill förbättra sin Brooklynslang kan man se (och se om) Donnie Brasco (1997). Al Pacino  introducerar där Johnny Depp i den mångfacetterade konsten att använda ”fouggedaboutit”och en höjdare är när Depp senare förklarar detta för sina poliskollegor. Hänger ni med?

Språk och filmhistoria på en gång.

Ayatollan, författarvännen och livet under dödshot

En bok jag rekommenderar av olika skäl är Nicholas Shakespeares biografi över Bruce Chatwin. Det är helt klart det mest intressanta som skrivits om denne mycket specielle författare och resenär.

Ett litet men talande exempel.

Bruce Chatwin dog som bekant i AIDS. Mitt under begravningen, då celebriteterna samlades vänder sig Paul Theroux om i bänken mot Salman Rushdie – som samma dag hade fått reda på att Ayatollah Khomeini förkunnat en dödsfatwa över honom för hans bok, Satansverserna - och säger till honom:

”Well, Salman. I guess we´ll all be here again for you next week” (fritt citerat)

Detta måste vara ett rekord i elakhet eller ett annat bisarrt rekord i individualistiskt hårdragen humor.

Knappt tjugo år senare är Ayatollan död och begraven, Theroux reser världen runt i frihet och framgång. Och Rushdie tvingas fortfarande gömma sig.

Suckling pigs, madrilleño style

1/11  Madrid.

En lång dag av promenerande. Madrid är utmärkt for just detta. Att gå. Speciellt for dem av mänskligheten som inte lever for att shoppa. Men man går aldrig forgäves, för i slutet av varje promenad, när klockan närmar sig 22.00 eller kanske lite senare så är det dags att sätta sig tills bords. Och det gör man i Madrid med fördel på, Sobrino de Botin.

Vi åt där igår, och besöket var så tillfredställande att jag bokade bord även ikväll. Ikväll blir vi dessutom 4 till bordet så en viss variation blir det allt. I övrigt Madrids äldsta restaurant från början av 1700-talet. Detta faktum skulle egentligen tala emot att restauranten skulle vara annat än en turistfälla…men de levererar faktiskt.

Utmärkt service, vinlista och alldeles speciellt deras chef d´heuvres…ugnsbakad, hel spädgris eller dilamm. Hur gott som helst.

En annan turistfälla med Botin, kan vara det faktum att det även var  Hemingways stamlocus när denne var i Madrid. Något de andra restauranterna runt omkring slår mer mynt av än Botin. En skylt med ”Hemingway never ate here” hänger å grannrestaurantens vägg.

Lite magsurt, men faktiskt ganska kul.