Very welcome to Övik, Mr Vader!

 

En del människor tycker att små städer ska ha små möjligheter och stora städer ska ha  stora möjligheter. Argumentet verkar vara att eftersom man inte sett röken av exempelvis intressanta och ambitiösa kulturprojekt sedan Hedenhös, ja då ska det banne mig inte ske nu heller…

Av naturen. Och skrivet i sten.

Så tycker inte jag.

Örnsköldsvik (för de som undrar, och ni kommer att undra!) ligger någonstans strax söder om ”permafrosteland”, någonstans i skymningslandet där man  (om man kisar ordentligt), kan ana ett kulturellt gryningsljus, men bara nästan.

Någonstans till sommaren skymtar dock ett sådant, ovanligt ljus. Vi ska nämligen få finfrämmande.

Då kommer Star Wars till Höga Kusten, och med ljussablar och ”kraften” ska de kämpa ner våra fördomar, orättvisor och smiska upp våra gnällspikar och tråkmånsar. Hur de däremot hittat oss är lika mycket ett mysterium som ett mirakel.

Låt mig ge ett belysande exempel:

I följande rad världsstäder turnerar denna utställning. Samtliga människor i samtliga städer har hört talas om, kanske till och med kan peka ut alla de andra städerna på kartan…utom ett ställe. Gissa nu vilket!

Milano – Paris – Lissabon – Porto – London – Bryssel – Örnskoldsvik – Madrid – Barcelona – Berlin – München – Amsterdam – Toronto – Buenos Aires – Rio de Janeiro.

Vad är sannolikheten för detta?

Vi tar det en gång till om det gick för fort.

Milano – Paris – Lissabon – Porto – London – Bryssel - ÖRNSKÖLDSVIK – Madrid – Barcelona – Berlin – München – Amsterdam – Toronto – Buenos Aires – Rio de Janeiro.

Folk borde jubla.

Men Örnsköldsvik är dock ingen vanlig stad.  Örnsköldsvik är en stad som lägger ner bibliotek i högkonjunktur, avvecklar skolor när det flyttar in människor till kommunen och stänger ner norrlands finaste konsthall (Rådhuset) när vi har tiotals miljoner i överskott. En sådan stad föder och göder gnällspikar på löpande band som aldrig i sina liv skulle vilja se något annat än gamla benbitar och hårtussar och en och annan flintyxa på museet.

I glasmontrar.

För så har det ju alltid varit…

Det är just de människorna jag av hela mitt hjärta önskar ett möte med en av filmhistoriens mest övertygande pragmatiker. Passa på, till sommaren har ni chansen!

Very Welcome Mr Vader! 

Det här med öar och de som bebor dem…

Härom dagen hade jag nöjet att gå över isen till en ö utanför stan. Likt barnen från Frostmofjället vandrade min och en annan familj med ispikar och hög puls över sundet i långsam gåsmarsch för att hälsa på en god vän som bor ensam i en stor herrgård på ön. Själv gör hon denna vandring varje dag från det det fryser på tills isen ruttnar på våren och det blir dags för båten. Hur hon lyckas ta sig över de där dagarna mitt emellan isen bär och det är möjligt att sjösätta båten…det är ett av naturens väl fördolda mysterier.

Som det här med öbor egentligen.

För det lockar. Och inte bara mig. Genom historien har vi ju massor med referenser till och exempel på metaforiska, metafysiska samt högst påtagliga öbor. Från antikens Grekland, via Montaigne, Shakespeare, Swift, Defoe till dagens TV-Robinson. Fascinationen över Människor På Öar verkar vara lika stark nu som nånsin.

Är det kanske isoleringen, den självvalda, eller påtvungna som lockar?

Eller är det styrkan hos de som verkligen klarar av det och vi andra som avundsjukt står och kikar från fastlandet?

En kompis sa när vi äntligen kom fram och in i värmen, och alla barn som vuxna fått sig tilldelade tofflor, tjocksockar, något att dricka och en bekväm plats framför den vedeldade kaminen ”det här är en plats som är perfekt för att läsa böcker”. Och visst var det så. Bokhyllorna var välfyllda och överallt läslampor.

För visst hänger öar och böcker ihop? Isolation och litteratur?

Kanske är det också belöningen som väntar den som klarar av att varje dag gå över sundet i mörkret med matkassarna i en pulka efter sig endast lyssnande till isen som sjunger och råmar och hälsar den modiga, den självständiga människan.

Ja så tänkte jag när vi några timmar senare skildes åt i mörkret. Hennes ficklampa det enda ljuset förutom en överdådig stjärnhimmel som hängde över oss som övermogna druvklasar på den svarta natthimlen. Självklart förde hon oss över till tryggheten på fastlandet igen.

Innan hon åter försvann över till sin plats på ön igen.