Tegnér, monsterhitsen och Kejsarens nya kläder

 

Det var länge sedan jag gapskrattade över morgontidningen. Men detta var något av det roligaste jag läst på länge. 

I dagens DN recenserar Andreas Palmaer nämligen den i övrigt utmärkta sångerskan Kersti Ståbis ”Ute blåser sommarvind”, en nytolkning av Alice Tegnérs barnsånger. Palmaer har uppenbart svårt att riktigt närma sig uppgiften (recensentens) med mindre än att han tvingas bli ironisk (medvetet eller ej spelar ingen roll för resultatet). 

”Ska en fullvuxen man eller kvinna lyssna på ”Mors lilla Olle” eller ”Baka kaka”? Låt oss baka kakan stor, mamma säger att hon tror…”

Frågan är nog berättigad.

När på förfesten är det dags att sätta på en sådan stämningshöjare?

Hur närmar sig egentligen en musikrecensent en konstnärlig och ambitiös inspelning av monsterhitsen, ”Bä, Bä, vita lamm”, ”Blåsippor”, ”Lasse går och gråter” och just ”Baka kaka”?  

”…när Kersti Ståbi sjunger ”Ekorrn satt i granen” med karaktäristiskt folkmusikdarr på rösten blir det som när Ernst-Hugo Järegård deklamerade texten till schlagerlåten ”Dover Calais”, en krock mellan världar.” fortsätter den alltmer uppgivne Palmaer.

Palmaer ikläder sig dock den klassiska rollen som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder (som förövrigt är alla recensenters skyddshelgon och förebild, amen). Och sådant är alltid uppfriskande för det sker alldeles för sällan. Heja.

 

Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna i nytolkningsvågen, de kommande tonsatta kioskvältarna:

”Andra sidan är ni klara! Hejaramsor på hemma och bortaplan”

”Det var norsken, rysken och Bellman… Bellmanhistorier från förr och nu”

Båda med nyckelharpegnid och folkmusikdarr.

Under tiden så festar jag loss med ”Baka kaka” och ”Lilla Lasse går och gråter”.

Hoppet är det första som överger en

 

 

 

 

När jag nu (äntligen trots allt) sitter i ett iskallt rum på detta ”pittoreska hotell”  i kustkasinosamhället Scheveningen (uttalas ung. ssCHejveningen) utanför Haag, så försöker jag summera hur många gånger jag förlorat hoppet om att att faktiskt ta mig hit, bara idag.

Min resa började nämligen klockan fem i morse, i Banyuls-sur-Mer i sydligaste Frankrike då jag startade hyrbilen i hällregnet. På papperet en enkel resa som jag faktiskt gjort flera gånger förut men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det finns många vägar runt omkring Banyuls och de flesta leder inte alls dit man tänkt sig, men de är fina långa, kurviga och har ytterligt sparsmakad skyltning. Så jag tog ett gott råd från goda vänner att åka norrut mot motorvägen istället för den långsamma bergsvägen in i Spanien för sista sträckan ner till Girona.

Norrut ja, på oupplysta, folktomma vägar i hällregn (ungefär som i alla skräckfilmer man hyrde med moviebox på 80-talet). Inga möten, ingenting. Efter en halvtimme tyckte jag nog att jag ändå borde vända söderut lite grann i alla fall, eller att jag skulle komma fram till motorvägen som ju skulle finnas någonstans i trakterna – den som jag faktiskt körde upp på. Men den var som bortblåst. Som i skräckfilmerna.

Så jag inser min prekära situation.  Jag är på väg ensam upp i Pyrenéerna i mörkret och jag kommer inte hinna i tid till flyget. Så jag vänder och gasar på för Kung och fosterland. Eller snarare President och republik. Det får bli den långsamma bergsvägen vid kusten ändå…men klumpen i magen säger att jag inte kommer hinna – klumpen hade naturligtvis rätt för en timme skulle då ha gått och jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Så efter tio minuter på de ensamma kolsvarta, regniga vägarna in the twilight zone, så…vänder jag en gång till, ber mina böner, och tänker att om det ändå kommer en korsning, kanske ändå…att det finns en väg till vägen..

Efter att ha gett upp en fyra, fem gånger och efter jag funderat på vad jag skulle ha gjort om jag missat mitt plan till Rotterdam (går bara onsdagar och lördagar), så ser jag en liten fyrkantig, grön skylt. Grön skylt…är inte det, typ STÖRRE väg, på vilken man kan åka åt två håll? Jag gasade ivrigt på upp för den kringelikrokiga vägen upp mot bergspasset och nu började skyltarna också nämna mitt eget Blue Hawaii – Gerone – Girona. Men den skumma gränsstaden var överjävligt nog sprängfylld med hundratusentals (det är möjligt att denna siffra inte stämmer exakt då jag inte riktigt hade tid att räkna) långtradare så där vid sex, halv sju på morgonen. De hade kanske ett uppskattat årligt klubbmöte där Europas samtliga chaufförer talade med varandra om …ja, lastbilsämnen, typ. Kanske  välbesökta seminarier om släpets estetik, eller möjligen workshops om presenningens anatomi. Vad vet jag?  Men David Lynch hade inte kunnat frammana denna ondskans plats, Les Thermes norr om den spanska icke-staden Figueres och min hopplösa kamp mot klockan på ett mer suggestivt sätt. Jag tvingades sedan heroiskt köra om hundratals  av dessa på väg ner till flygstolen, till friheten, till ljuset. Och ändå skulle jag missa planet. Trodde jag.

Men jag kom ju iväg ändå. Men det var på håret då jag naturligtvis måste tanka upp bilen innan jag lämnade den. Men naturligtvis finns det ingen mack i närheten av flygplatsen i Girona. Återigen hoppet ute. Jag tvingades åter chansa på en av fem vägar i en stor rondell och kom till slut till en by någonstans utan namn (jag har förträngt) och efter energiskt letande så fanns det en mack på andra sidan byn ändå. Snabbt tillbaka och jag kom iväg.

Vad kan man då lära sig av denna föga uppbyggliga historia?

1. Åk inte norrut om du ska söderut.
2. Spanska Katalonien har bättre vägar än den franska motsvarigheten.
3. Hoppet är inte din vän, utan är den första råttan som överger skeppet. Om och om igen.

I am Vader. I can kill you with a single thought! I don´t need a tray…

    

Tuff rubrik, det får medges. Undrar egentligen hur lång tid det tar innan CIA eller SÄPO hittar denna i sina internetfilter. För visst är väl även jag övervakad genom Gmail och ansiktsboken (som jag SKA avveckla) och vad de nu använder. Jag anar redan dessa maskerade män som störtar in någon gång på småtimmarna och sätter en huva över mitt huvud och flyger mig till Egypten eller Diego Garcia, och sen är det bra med det gissar jag. 

Men fram tills dess är Darth Vader en aldrig sinande inspirationskälla.  Och för alla som ligger sömnlösa på nätterna och undrar över vad och när (och hur) DV faktiskt äter, så har den legendariske Eddie Izzard svaret på frågan. Som alltid. Här  är The Death Star Canteen, i en skön Lego-animation.  

 Det kan knappast bli bättre.  

Hem och öva grabbar…

  

Blott 16 åriga, Sierra Hull, blivande superstjärna i bluegrassvärlden jammar hemma i soffan och hälsar att övning ger färdighet.

Resten är gener…

Det här med att åldras med värdighet

”Mannens åldrar.” Kistebrev.

Kanske är det den här gamla otäcka planschen med Mannens Åldrar som skrämmer mig. Den där man ska vara på topp mitt i livet – vad nu mitt i livet är för något? (Finns det inget telefonnummer att ringa för att få lite support i frågan?) Planschen visar 40-åringen högst upp och därefter blir mannen gråare, krummare och skröpligare och sedan RIP. Ungefär så. You know the drill. Ingen särskild värdighet i åldrandet alltså.  Men det finns ju undantag naturligtvis.Ett sådant är 80-talsstjärnan John Waite som fick en superhit med ”Missing you” 1984 (dvs en hit för alla oss som trodde The Cure var ngt man köpte på apoteket).För något år sedan gjordes en ny version på låten. Nu som duett tillsammans med Alison Krauss. Låten är i princip samma, men John Waite både låter och ser bättre ut. Vad har han hittat på de 25 år som gick mellan versionerna? Snacka om lyft.Han har definitivt inte ”mannens åldrar-planschen” uppsatt ovanför kökssoffan. Fast nu kom jag kanske bort från ämnet.