ALLA vet att drakar är coola. Redan de gamla kineserna förstod hur de eldsprutande slipstenarna skulle dras, och vi i Europa (med viss tveksamhet och fördröjning) followed suit.
För drakfans finns idag i DN min recension av Naomi Noviks populära Temeraire-böcker.
Peter Jackson har för övrigt köpt filmrättigheterna.
Hepp.
Globaliseringens fullständigt galna och förödande konsekvenser har skördat ännu ett offer i sångerskan Valentina Hasan, när hon tar sig an Mariah Careys ”Without You” i den bulgariska uttagningen av IDOL.
Och det gör verkligen ont.
VARFÖR måste alla se ut, göra och tycka likadant på detta jordklot? Vad och VILKA mörkermänniskor är det som gör att vanliga människor i Malawi, Afghanistan, Andorra, Tadjikistan, Jan Mayen och Bulgarien OCKSÅ måste dras in i IDOL-förnedringen?
Drömfabrikens vampyrer suger ju i sig allt vad genuin nationell, regional och lokal kultur heter och spyr sedan ut den genom tjock- och plattTV-medierna. In our faces!
Allt fler verkar ju vilja ”tävla” i freakshowen IDOL där priset oftast består av ”15 minutes of fame” och sedan ”eternal damnation” via YouTube.
Kan man skydda sig?
Är denna utveckling ostoppbar?
Kommer även JAG en dag stå där boostad av framgångarna i Singstar på lördagskvällarna, sjungandes ”Ken Leeeeee….”?
Jag bläddrar med oro genom mina gamla volymer av Oswald Spenglers Västerlandets undergång, och inser att det kanske ändå ligger nåt i det han säger. Detta kan aldrig hålla aldrig i längden…
Så vad göra?
Man kan naturligtvis gråta, bli bitter och eller klämma i undergångsrefrängen…
”Ken Lee..tolibu dibu douchoo…Ken Leeeeeee…Ken Lee…meju more”
Eller stänga av TVn.
Jajjamensan.
Och visst var besöket på Lejontornet en minnesvärd kväll. På olika sätt.
Maten förtjänade verkligen sin första stjärna i Guide Rouge (Michelingubbens nya snygga kavaj). De erbjöd två utvalda menyer. Vi valde båda.
Den vassare av dem, för de som nu vill veta det, var:
Skagerrak- Nyköping
Havskräfta från Skagerrak
Havskräfta på tre vis, bakad sej, pepparrotsyltade rotfrukter,
potatissmulor, dillolja och kärnmjölk
Anka från Hagbygård
Timjansstekt ankbröst med ankleverterrin, flädergelé, tre sorters lök, pocherat vaktelägg och bakad griskind
Chokladmalt från Nyköping
Maltkaka med lingon, Römme med chokladmalt, mjukrörd lingonglass, inlagda lingon och harsyra.
(dessutom tillkom några eleganta amuséer och mellanrätter)
Höjdpunkten var dock det där ankbröstet (bakat för evigheten i 90 grader) från Hagbygård, på ankleverterrinen…ja, det omdefinerar allt vad Maigret de Canard heter. Europas bästa anka bor i Västerås och serveras i Gamla Stan. Att ett kött ”smälter i munnen!” är en sedan länge missbrukad mat-term men i detta fall överträffar verkligheten klichén.
Höjdpunkt två: De fantastiska kuvertbröden. En stjärnrätt i sig.
Höjdpunkt tre: Den njutbara kålrotsglassen som verkligen överraskade. Mer sånt!
Höldpunkt fyra: En sällsamt exotisk Grüner Veltliner från Lamm…
Heja!
Men lite gnäll tvingas jag i ärlighetens namn också meddela. För hade den super-hemliga Michelin-juryn suttit vid mitt bord i lördags och tvingats ifrågasätta notan både en och två gånger…ja då hade Lejontornet nog fått vänta på sin stjärna (minst) ett år till. Att tvingas konstatera att prislappen var saltad (dvs fel), och obeställda ”freebies” på vinfronten satts upp på notan är genant. Detta är INTE michelin-stjärne-nivå och faktiskt helt onödigt.
Och när sommelieren endast ropar ”dra av det från notan bara” och sedan inte syns till mer är… ja, det är naturligtvis ett I-världsproblem som jag tänker hålla för mig själv.
I min alldeles egna och nya (världspremiär idag bara för att jag känner för det) bedömningsskala för krogar i världen med de allra högsta ambitionerna får Lejontornet 7/10. Service-debaclet till trots.
Och jo, Michelingubben har faktiskt ett namn: Bibendum
(naturligtvis).
Min vän musikmogulen och jag hade som bekant, för de som följer denna blogg, mycket ”aspera” i Barcelona i december 2007. Båda var vi bedrövade på olika sett. Min bedrövelse var ytlig, hans bråddjup.
Likt ett grekiskt drama ledde vår flykt från syndens stad oss, norrut till Girona, och till bröderna Rocas restaurang – ständigt i topp tio (för de som gör listor) av världens bästa restauranger. Det var kvällen innan vi åkte hem till Sverige, bordet var bokat sedan 1880-talet (typ) och kvällen blev en surrealistisk – hedonistisk – revanschistisk – point-of-no-return-räddad-av-gonggongen-upplevelse. Katharsis alltså.
Kort sagt MYCKET ”astra”.
Man kan i ärlighetens namn fråga sig om mat verkligen kan vara så bra som det var hos Joan och Josep och lillebrorsan Jordi med desserterna? Visst, vi slog ur ett underläge. Det mesta hade nog impat på oss. Fast kanske inte ändå. I efterhand har jag insett att det FINNS en verklig skillnad mellan att äta och att uppleva mat.
Visst. Jag har ju t vetat om detta i hela mitt liv, men den fulla upplevelsen av insikt var 100% fysisk och närmast chockartad. Jag hade aldrig riktigt vetat vad jag talat om.
Jag trodde jag visste hur de bästa råvarorna i kombination med perfekt avvägda viner ändå fungerade. Jag fattade ingenting. Mogulen och jag gick över en osynlig gräns den kvällen, över Mat-Rubicon, och nu- efter upplevelsen – finns ingen väg åter. Det var som om man fick en glimt av paradiset, om än för bara några timmar.
You wanna go back boy?
Upplevelsen räddade i alla fall oss denna kväll.
När jag ser i min anteckningsbok från de dagarna kan jag bara le. Ju längre middagen fortlöper desto mindre antecknar jag. Och till slut, från rätt 7 finns där bara korta rubriker. Sedan erbjöd sig Jordi Roca, en av Spaniens främsta sommelierer att skriva ut menyn – alla rätterna och vilka viner vi drack, och ja, då havererade liksom dokumentationen totalt.
De sista kluddret i anteckningsboken:
/…/
7. ”Auberginägg omg. av anjovis”
8. ”Scampi”
9. ”Havsabborre”
10. ”Get”
11.”Kanin – fois gras”
/…/
Imorgon lördag, provar jag en annan ”stjärna”. Lejontornet i Gamla Stan. Ber att få återkomma om denna. Känns dock lite orättvist att ta upp det stället i samma andetag som den ovan, men, men…man vet aldrig.
Och för övrigt har jag ändrat mig angående skum, rök och annat ”fluff” i matlagning. Det ÄR ändå ganska kul, och i fallet Can Roca hade det även ett syfte.
Ett nog så sant ordspråk som redan de gamla romarna identifierade.
Anledningen till att jag nu snobbar med utdöda språk är delvis för att:
jag VILL droppa att jag faktiskt läste latin under mina gymnasieår. Och för alla ni unga, förlorade generationer av gymnasister som idag istället väljer feng shui, innebandy, cheerleading, racketsporter eller bullbak som högskoleförberedande kurser vill jag bara förklara att en gång i tiden (före Hedenhös) kunde man faktiskt läsa latin vid de flesta gymnasieskolor i landet och det sades oss vid den tiden att det kunde vara användbart i framtiden, en slags merit. Idag kan man vulgärt nog jämföra det med lumpen, kanske.
Få gör det = merit.
Den andra orsaken är att jag nyss blev påmind om mitt ”döda-språkförflutna” vid läsningen av Donna Tartts, The Secret History. (1992)
Ett gäng begåvade språknördar bildar en elitistisk clique runt sin unike, men säregne lärare vid ett avlägset universitet i New England. Kasta in en massa droger, alkohol och hemliga bachanaler och man har plötsligt ett par mord på halsen. Boken, som genomsyras av studier av forngrekiska, de 12 kulturerna, latin, men också en sanslös massa ohälsosamt collegeliv och mord, utgör faktiskt en skrämmande men angenäm läsning för oss som inte fick välja Feng Shui som tillval. Läs den.
Att utdöda språk länge utgjort ett framgångsrikt ”afrodisiac” för deckarnördar som vill känna sig smarta visade ju redan Umberto Eco med Rosens namn och Foucaults pendel, och på senare tid även Dan Brown på sitt sätt (fast den jämförelsen haltar, jag vet). För Feng Shui-läsaren är lärdomen i Ecos böcker som en exotisk tvål man gnider in sig i, utan att bli ren på insidan. Man gillar doften bara.
”I just loooove the new Eco…he´s so smart, so…you know”
”Yea, I know. He´s just so fuckin brilliant. What was that book again, the one with Sean Connery in it?”
För oss som på gymnasiet tvingades böja ”bord” i ablativ och vokativ, vi som verkligen tvingades gå genom svårigheterna mot stjärnorna…ja, vi är kanske ursäktade för vår bitterhet över vulgariseringen över vår törnekantade lärdomsvandring i ljuset av att latinet TROTS ALLT inte var så användbart som de sa…och att nybakade bullar trots allt luktar bättre än den lite unknare Eco-tvålen.
|
