Surfing the San Sebastián, part 2: Surf eller Smurf?

Det var verkligen det svåraste jag någonsin prövat på. Så har jag nu det sagt.

Surf-Olle på Lombok får tyvärr vänta lite till på min triumfatoriska surfturné på drömvågorna i Indonesien eftersom jag inte räckte till hela vägen denna gång. Jag lyckades visserligen med ett antal spektakulära och hjältemodiga NÄSTAN. Men vad hjälper det så här dagen efter, när händerna är fullständigt sönderbrända – de ljusröda fälten fungerar som självlysande lampor på natten –  innerarmar och knän röda av skavsår och självkänslan är lika låg som orken i armar och axlar? Ja, inte alls.

Marias säkert välvilliga men ack så grymma fråga efter vi tagit oss i land och släpade de nu alldeles extra tunga brädorna på stranden.

”Hur gick det? Surf eller smurf?” 

/…/

(suck)

/…/

Jamen…smurf då.

 

Surfing the San Sebastián, eller en kraschkurs i smärta och förnedring

 

Jag lovade ju min dotter. 

Så vi två anmälde oss till en 3-timmars kurs i surfning på den för surfbums berömda Playa de la Zurriola i San Sebastián. Allt det där innan, i butiken, i shopen, alla tuffa videor på surfhjältar som skrattande, skrattande, skrattande tar sig an freak waves på 20 meter, osv. Ja, tänkte jag. Det känns ganska bra. Coolt, liksom. Yeah dude, typ.

Kursen som delas upp på två dagar, inleddes dock igår med att ta på sig våtdräkter som i mitt fall hade kunnat vara skräddarsydda för någon valfri dvärg ur Snövits stall. Det spelade ingen roll vilken. Just pick one!

För de som aldrig har tagit på sig alldeles för trånga våtdräkter kan inte förstå den kombination av förnedring och apokryfisk D-kurs i Houdinikunskap som måste till innan neoprenet på ett övernaturligt sätt tänjts ut till bristningsgränsen, slickat sig fast på din kropp och dragkedjan (alltid på ryggen, vilket innebär att man måste inviga ngn annan i sin avgrunddjupa misär – ”draaaaa då! Kom igen, draaaaaaa!”) är uppdragen.

Nästa fas är den publika.

Nu ska vi i gruppen, två snowboardtjejer från Nyköping på tågluff och en ung vältränad kanadensare, min dotter Rebecka och jag i dvärgdräkten, gå över gatan till strandpromenaden, ner till stranden för att hämta brädorna.

Inga problem. 

Förutom att på eftermiddagarna, mellan 18.00 – 20.00 är det tiotusen solbadande personer man ska gå sitt gatlopp med den tre meter långa surfbrädan. Man ser blickarna och undrar vad de tänker. Vi har ju redan utmärkt oss som nybörjare eftersom vi har de mjuka brädorna (inte de tuffa, hårda, röda) och de trånga våtdräkterna. Jag stålsätter mig och tänker på positiva målbilder; de där glada freakwavesurfarna på videon, yeah liksom. I can do it, I can do it…

När vi kommer fram till stället på stranden vår superhunk och instruktör Xavi valt ut (han går naturligtvis med våtdräkten nedvikt till midjan, och går låååångsamt genom folkhavet med den coola ”livsstils-surfa för det är kul-och jag är så surfig att jag nästan går av- och min våtdräkt sitter mycket bättre än er”-blicken i fjärran), kommer nästa genanta del. Strandmomentet när vi ska träna på att ligga på brädan, sandcrawla och hoppa upp. Bara så där.

Surfning är lätt i teorin. (Problemet är bara att teorin bara består av en promille av en promille i själva utförandet)

1. Ligga i position + 2. sträck upp huvudet och bröstkorgen + 3. dra upp höger ben med foten i vinkel + 4. och HOPP upp i exakt snowboardläge med fötterna. Inga knän, inget klättra långsamt, krypa upp försiktigt. Bara HOPP. Och det var det där med ”HOPP” som var kruxet. 

Inte ens på stranden gick det särskilt bra.

Okejdå. Bort från blickarna som sa, ”varför surfar de på land, mamma?” eller ”Just you wait boy, just you wait. This is gonna be funny”.

Ner i vattnet. Ut mot vågorna.

Vattenmomentet har den uppenbara fördelen att man är längre bort från publiken. I övrigt är inget lättare.

Bara att ligga på brädan utan att använda fötterna som balanspinnar är svårt, men detta kommer man ganska hyggligt snabbt på hur man ska klara av. Sedan är det själva crawlandet, som för nybörjare har samma verkningsgrad som hundsim, men enligt hunken Xavi är ”veeeery important”. 

Vattenteorin lyder som följer.

1. Sitt på brädan och vänta till den ”rätta” vågen kommer (Vilken då? Vilken då? Försent…)

2. Lägg dig i position (inövat på stranden)

3. Börja crawla in mot land.

4. När du känner att vågen skjuter dig framåt utför du den strandinövade exercisen som avslutas med HOPP!

Men det var ju det där med HOPP.

 

”If you skate or snowboard it is muuuch easier” säger Xavi berömmande till ungdomarna som nästan får till det och till och från vinglar på brädorna. Ok? OK? Jag inser att jag skulle ha anmält mig till rullstolssurfarna eller kanske de giktbrutnas grupp, eller vad vet jag.

Jag kom helt enkelt inte upp stående på brädan den första dagen. Det jag däremot hade med mig var smärtor i axlar, ryggslut och kramp i båda vaderna. Och en känsla av fullständig förnedring.

Idag är så den andra dagen. Sista försöket. 

Jag har dock lovat mig själv (positiva målbilden igen) att om jag står på brädan i eftermiddag ska jag rikligt belöna mig med en surfkurs med all-inclusive hos Surf-Olle, på Lombok. (Olle är den coola snubben med hatt och skägg i vänsterkanten)

Det är jag banne mig värd.

Olle, here I come!

 

Tätt mellan stjärnorna i San Sebastián

 

Min baskiska sejour hade igår kommit till Pedro Subijanas trestjärniga krog, Akelarre, belägen högt upp i de kantabriska bergen med bedårande havsutsikt, en taxihundring väster om San Sebastián.

Det finns för närvarande tre stycken restauranter i San Sebastián med omgivningar som belönats med tre stjärnor i Guide Michelin (el. Guide Rouge för frankofilerna). Lika många som i New York och i London finns bara en – vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. I Sverige ingen. Men en fjärde, Mugaritz är nog på god väg. Frågan är bara om michelingubbarna kommer att acceptera att ge fyra krogar i lilla San Sebastián med sina 200 000 invånare, tre stjärnor. Eller om någon kommer att förlora en stjärna för att släppa upp någon av de nya. Och vem skulle i så fall det bli?

Akelarre var på gott humör när vi var där. Mycket i menyerna (provade båda) var verkligen bra och precis så överraskande och humoristiska som man ska kunna förvänta sig av en världsklasskrog. De inledande amuséerna hörde till höjdarna, med ”godiskartonger” och en himmelsk mussla, försiktigt gratinerad på en fejkkorall. Allt igenom strålande. 

Genomgående var portionerna generösa för avsmakningsmenyer i allmänhet. Lejontornet hade gjort två menyer av samma mängd mat. Och man såg nästan inget av det där minimalistiska modekrusidullandet med damm, dimma, rök och skum som dominerar Kataloniens stjärnor (inte för att jag inte kan fördra lite rök ibland…).

Avslutningens dekonstruerade bondmåltiddessert-amusée (!), med ”vin, bröd och korv” var underbar – korven av läcker krispig mörk choklad; bonnlimpan, ett vetedegsbröd och vinet en fräsch reduktion på vin och färska frukter.

Så enkelt, så kul och så bra. I like! Den gode Monsieur Ego – alla elaka matskribenters skyddshelgon –  hade inte kunnat önskat sig ett bättre ”perspektiv”.

Från ”Menu Aranori” var de ”vilda” blandade svamparna med äggpasta en riktig rysare. Även spädgrisen höll högsta klass precis som den spännande platån ”Milk and Grape, Cheese and Wine in parallel evolutions”.

”Menu Bekarki” bjöd på flera godsaker, bland annat de små ”pärlorna” av Foie-Gras och ett mycket mört lamm samt en dessert med det anspråkslösa namnet ” Another Apple Tart”. Kakan täckt av ett ätbart skyddspapper med restaurangens namn. Minst sagt en imponerande avslutning.

Och god.

Men, men. Vissa småsaker kunde naturligtvis bli bättre. Jag kan bara hålla med Mons Kallentoft i dennes artikel om Akelarre i VA, att grönsaksrisotton var ganska onödig – den höll inte alls samma klass och var ganska översaltad (något jag kände var generellt för flera av rätterna). Dessutom var den ångkokta pilgrimsmusslan i Bekarki-menyn sadly overcooked.

Hookahey!

Den rökfria avdelningen luktade dessutom av cigarettrök som generöst distribuerades av den lite väl intensiva luftkonditioneringen. Utsikten hänförande, lokalen dock ganska beige. Och dessutom kall.

 

Så, whaddyasay?

Jag saknar det perfekt avvägda tempot i servicen hos en restaurang som exempelvis Can Roca – och att önska sig en sommelier med Josep Rocas perfektionism i att matcha mat och vin, är kanske väl orealistiskt. Men 9-9,5 av 10 poäng i min alldeles esoteriska och personliga matkalender får Akelarre, och samtidigt en rungande rekommendation.

För så bra är det.

 

 

 

 

Dålig start i Belarus. Ett reseminne.

”What is this monument, Slavenka?”
“It iz a måånjument from second world war”.
Jag försöker hålla igång konversationen i minibussen med kvinnan som är vår guide. Vi har just anlänt och det vitryska landskapet utanför fönstren lämnar en hel del att önska. Det är platt och grått – som Holland, fast utan kuster. 

Något de däremot har mycket av är monument. Och samtliga monument handlar om andra världskriget. Början, slutet, viktiga slag, stora uppoffringar, 50-årsminnet av (osv). 
Så svaren blir desamma.
”Another måånjument from second world war”.

Stämningen i bussen förämras dock efter ett tag. Vår guide pratar allt mindre med mig och istället allt mer i sin mobiltelefon. Vid det femtielfte betongkomplexet gör jag ett nytt försök.
”What is this monument, Slavenka? It looks really…big”
Då bryter till slut min resekompis sin tystnad och säger:
”Hon heter inte det du säger…hon heter det man har under armarna.”
Under armarna? Vadå? Hår? Svett? Svett..lana. Svetlana…Fan.
Jag inser mitt misstag och försöker rätta till det direkt vid första bästa tillfälle.
“What is this beautiful monument, Svetlana?”
Men hon svarar inte längre. 
Låtsas inte höra.