Lazarus likes it diciplined

Johannesburg

My friend Lazarus lives in Soweto together with 4 million others and is worried about the crime level in the country.

”It is much better in Botswana. That’s a good country, very diciplined. If you kill someone, they will kill you. If you steal, they cut off your hand. If you kill someone in South Africa you are out the next day. If you rape someone, you’ll be walking down the street the next day. That’s bad. Everyone is afraid to die, even the criminals. Much better in Botswana. If I say, let’s go and kill that person then someone would come after me and kill me. They even come and arrest you i SA and bring you back to Botswana. That’s very good. Almost no crime in Botswana. Very diciplined.”

Moby-Dick: Chapters 19-35

In which…

1. Ahab quits smoking and throws his pipe into the sea. (WHY???)
2. Melville fucks with the Swedish Demigod of Natural Science, Linnaeus who already in 1766 decided that whales are not to be considered fish. But Melville rather wants to believe his biased whaling buddies of Nantucket. I guess, if the whales are FISH they can be continuesly be slaughtered by the thousands. (PATHETIC!)
Melville also claims that the Sperm Whale is the biggest whale on earth…

Not many right ones there.
What has gotten into the man?

Disappointed

Himeville Arms: half price on beggars

 

Himeville  16/12

Efter 5 timmars minibuss med Underberg Express från Durban kom jag så till idylliska Himeville med Drakensbergen som fond, omgivet av ett nyazeelandlandskap med betande kor och flugfiske i världsklass.
Jag tar in på genomkoloniala Himeville Arms Hotel.

Kvinnan som möter mig berättar entusiastiskt att ikväll är en speciell kväll i restaurangen.
Jaså, säger jag.
”Yiiz, they have half price on beggars”
”Really? What kinds of beggars do you offer?”
”Oh, all sorts. Very juicy beggars. It is beggar night tonight you see”

I de lugnaste vatten…methinks, och ser redan fram emot klättringen upp for Sani Pass imorgon.

Kanske annat på menyn i Lesotho.

Lesotho overland

Maseru

Egentligen skulle det inte vara möjligt att ta sig hela vägen från Sani Pass till Maseru på en dag. Ingen lokaltrafik finns i de svåråtkomliga bergen i östra Lesotho, så jag ställde mig vid tullstationen och frågade om lift. Helst ville jag undvika de livsfarliga minibussarna som kör för fort och trycker in för många passagerare.

Efter ett tag fick jag dock napp och kunde åka Landrover Defender hela vägen (5 timmar) till Butha Buthe vilket är ung halvvägs. Där chansade jag trots allt på en av dessa Toyota Hiace till Maputsoe där jag fick tag i en sista taxibuss mot Maseru. Vi satt tre i framsätet inkl allt mitt bagage. Jag hade det dock bättre än stackarna därbak. Vi var 16 pers och chauffören lekte med allas våra liv i nerförsbackarna då han åtminstånde vid ett tillfälle drev fram dödsmaskinen i 160 km/h.
Längre går inte mätaren på en Hiace.
Men fram kom vi i alla fall. Från Sani Pass över Afrikas högsta pass på 3222 möh och vidare genom ett av de vackraste landskap jag sett.

En slags blandning av Grand Canyon, Nepal och någon pastoral tavla från sent 1700-tal.
Ingen trängsel, inga townships, inget trafikvett.
Lesotho äger.

Smurfhits at the Albany

Durban

Det har regnat och är svalt i Durban. Ändå väljer personalen på Albany Hotel att gasa på air conditionen så den dånar. Och trots utomhus svalkan ska hotellgästerna frysa.
Varför kan man fråga sig.
Är det för den stundande julen? Det står visserligen en plastgran i hörnet av restaurangen.
Är det kanske för att skapa en lämplig bakgrund till julmusiken som spelas i högtalarna?
Det handlar om keyboardlåtar med melodistämman inställd på den knapp som brukar kallas ”trumpet” eller ”flute” med tillhörande reverb.
Som smurfhits utan sång.

Moby-Dick: kap 10-18

En lite rapport.

Ishmael blir av med sin osunda homofobi och ligger numera sked med sin nya buddy, kannibalen Queequeg. De mönstrar på skeppet ”Pequod” på ett treårskontrakt och äter Clam Chowder i Nantucket. Och gillar det.

Kvarstår att möta kapten Ahab.

Trust me, I’m not a criminal

Johannesburg

En afrikansk erfarenhet.

Transfern fran flyget till hotellet dyker inte upp. Jag vantar 40 minuter men da ingen kommer erbjuder sig en annan man som ska skjutsa en  person till ett narliggande hotell att aven ta mig till mitt hotell.

”Oh, thank you”

”No problems.” sager han och ler.

Jag forklarar att jag inte har nagra pengar da jag just anlant och inte hunnit till ngn ATM. Transfern skulle dessutom vara gratis.

”No problems. You give me something…”

Men vada? tanker jag och funderar om min pase med notter (ooppnad) skulle duga, men nej det kanns val anda for lite…

”Dollars are fine…no problem…” sager han och startar bilen.

Hur ska jag forklara att jag inte har nagra pengar alls…jag kanner efter i jackan och hittar en svensk hundring. Men, for fem minuters transfer…ska jag verkligen?

Vi aker ivag. Vi anlander till mitt hotell. Han vander sig om och ser pa mig med en blick som sager: I know that you can give me something, and I know that you WILL give me something. Han ler.

Och oppnar inte dorren.

Jag sager att om han ger mig 50 Rand kan han vaxla in denna svenska kvalitetshundring och sedan behalla 70. OK?

”Let me look. (Han tar hundringen) I will come back. (Jag tvivlar) I’m not a criminal (sjalvklart inte, men du kommer inte tillbaka med vaxeln heller…).

Han ler och vantar, jag sager slutligen OK, han oppnar dorren och sager, Trust me, I’m not a criminal.

Neither am I, tanker jag. But f–n stupid.

—- senare pa hotellrestauranten —

Maten dalig, torr och trakig. Jag ar pa daligt humor.

Nar jag ska betala har jag for lite kontanter. Jag sager att nar jag druckit klart mitt kaffe ska jag ga upp pa rummet och hamta resten. Men inte fore.  Servitrisen stressar mig och kommer flera ganger upp till mig med nya fragor. Jag kanner ett lika omoget som lustfyllt hamndbegar vaxa inom mig.

”Nej, som jag sa, jag har inte tillrackligt med kontanter med mig”

”Nej, jag har inget CC pa mig”

”Nej jag har inte lagt in mitt CC-nummer i receptionen”

Ha.

Och sedan, det forlosande:

”Trust me, I’m not a criminal.”

Herman Melville and his lost world: ”Moby-Dick” kap 1- 9.

Jag visste inte vad jag skulle ta med mig for reselitt nar jag drog ivag.

En bok som lange lockat mig men som jag lika ofta tvekat infor ar Moby-Dick. Men eftersom den kanske kunde ge lite bakgrundsfarg till mina egna havsaktiviteter sa valde jag den. Jag har  inte behovt angra mig.

Ambitionen med boken ar sky high, och den framstar som tidig Americana, den lilla manniskans kamp mot de stora krafterna, naturen som alltid vinner, men den modiga manniskans som trots det tar upp kampen.

I like.

Dock ar tonen minst sagt uppskruvad och om jag ngn gang sjalv tycker jag utnyttjar utropstecken lite for ofta!!!! sa ar det inget mot Melville. Han ager utropstecknet. Han skapade det. Hans retoriska utlaggningar kan ocksa vara trottsamma.

Boken skildrar valfangsttider da manniskor tog oerhorda risker for att komma hem med rikedomar fran haven. Man skordade helt enkelt havet. Langt ifran politiskt korrekt idag. Men miljoerna som Melville skildrar ar verkligen autentiska och blir fulltandigt unika som sadana. Man foljer med pa en resa som inte langre kan arrangeras an mindre konstrueras. En skeppsromantikers havsvata drom.

Go Ishmael.

When God created the coral reefs

Sa var tiden i Tofu over. 5 dyk som hela tiden blev battre och battre. Det langsta dyket varade 51 minuter. Det sista var ytterligare ett till Manta Reef, 26 meter och en helt underbart dyk pa totalt 27 minuter varav ABT pa 20 min! Snabbt ner till botten och sedan ren njutning.
Manta Reef raknas bland topp 5 i varlden och jag kan forsta varfor nu. Nar man ser vilken enastaende vacker och komplex mangfald ett korallrev ar sa kanns det an viktigare att kampa for och bevara.
I borjan nar man dyker vill de flesta dykare helst se stora och farliga fiskar, hajar, muranor, lionfish &c. Men ju fler dyk man gor desto mer uppskattar man de dar sma, ofarliga men lika underliga skapelserna som ar minst lika viktiga for hela kretsloppet kring reven.
Nar gud skapade korallreven var han sannerligen pa gott humor.

Jag fick dessutom tillfalle till tva langa simturer med valhaj. Lika magiskt som surrealistiskt. Mitt ute pa havet simmar man pa for att halla jamna steg med dessa 8-9-metershajar som knappt ser ut som om de ror sig. Man glommer var man ar. Man struntar i vilket hall man simmar. Man ar bara full av beundran.

Lucia in Tofu: another kind of heat

Hettan i Tofu ar tryckande.
Precis som de farska rakor jag kopte pa den lokala marknaden haromdagen, sa fick jag ”farg” (vilket ar, for alla som kanner sommar-Steven en klar underdrift) nastan omedelbart i ”stekpannan”. Tack och lov att vindarna ligger pa dag som natt och att den egentliga anledningen for att man kommer hit ar for att dyka (nasta vecka kommer turisterna sager alla). I skuggan eller under ytan ar darfor det som galler for Mr Steven.
Dykningen har varit fantastisk aven om mitt forsta djupdyk slutade alldeles for fort. ”Your an air wolf” sa min instruktor nar jag tvingades avbryta Manta Reef efter ynkliga 20 minuter. Det var kraftiga strommar och visibiliteten bara runt 10 meter, vilket gor att du varken ser botten eller ytan vid ett visst tillfalle, och alla maste ner till botten sa fort som mojligt annars tar strommarna en langt bort, och da ar man helt borta.
De andra dyken har gatt battre. Dykning ar tveklost en mental kampsport, dar den som lyckas koncentrera sig pa sina rorelser och sin andning har roligast och roligast langst.

Imorgon gor jag mitt sista dyk (5 stycken in alles). Ett nytt forsok pa Manta Reef, forhoppningsvis 10-15 minuter langre. Och kanske aven fa se en av dessa fantastiska mantor.
Igar simmade jag med en valhaj, om an ack sa kort stund innan den forsvann ner i djupet.

Nya vägar: Sydafrika, Mozambique & Lesotho

6/12

Så på måndag bär det av igen.

Första ”benet” går till Mozambique via Johannesburg.

Flyg till Inhambane och vidare norrut till Praia do Tofu. Dykning står på schemat och ett par Advanced Diver-uppdateringar. Och naturligtvis valhaj och mantor. En dröm går kanske i uppfyllelse, men det kan lika gärna sluta med andra sorters drömmar – det finns ju som bekant andra hajar än de rent vegetariskt lagda…

Senare i Sydafrika ska jag även ner i burarna med vithajar, men det är en annan historia.

Vad tar man då med sig att läsa då? Kan det bli något annat än Moby Dick?

Vi hörs!