Ny recension i DN

I dagens DN återfinns min recension av Ylva Karlsson och Katarina Kuicks Augustnominerade bok Skriv om och om igen. 

New York: Resereportage

New York on a shoestring.

Jag snubblade på ett av mina reportage från New York på nätet. Detta har inte legat ute tidigare så håll till godo!

Tysk höst

Läser Stig Dagermans reportagebok, Tysk höst (1947). På uppdrag av Expressen ger han sig hösten 1946 ner till ett Tyskland i misär. Tonen är mörk. Han skildrar människor som bor i utbombade, vattenfyllda källare, som hungrar, som känner sig kollektivt bestraffade. Tysk höst är en glasklar handbok i hur man INTE ska göra om man vill ”skapa” demokrati där ingen tidigare fanns. 

En rädd och hungrig människa frågar nämligen inte varifrån hjälpen kommer, vem som ger henne brödet som dämpar hungern för dagen.

Berlin – 20 år senare

9 november 2009.

För exakt tjugo år sedan öppnades portarna till Europas eget Nordkorea. Berlinmuren – den starkaste symbolen för det kalla kriget och potentiell tändhatt för det överhängande tredje världskriget som varit en del av vardagen för min egen generation – där människor riskerade livet, och ett tusental dog i desperata försök att ta sig till friheten i väst. Den 9 november 1989 började den så sakteliga knackas bort.

För en vecka sedan var jag och R i Berlin och pejlade jubileumsstämningarna. Förberedelserna för dagens mur-dominospektakel var i full gång. Själva valde vi – som så många andra – att bo i forna Östberlin. I Mitte. Som guide hade jag lite goda tips från två berlinveteraner, gode vännen Jonas och Carl-Johan Vallgren genom dennes utmärkta bok, Berlin på 8 kapitel.

För besökaren framstår Östberlin idag som den absolut mest intressanta delen av Berlin, den mest konstnärligt spännande, sympatiska, utvecklande, avantgardistiska, kulturella…etc, etc.

Och visst är det intressant. Som den fula ankungen i sagan framträder idag den tidigare utskällda, efterblivna Ossi-delen av Berlin, den onda sidan av Midgård som beboddes av de där människorna med städrockar och nikotingulpermanentat tanthår eller otvättade hockeyfrillor och trockabottenglasögon (det här filtrerat genom en omogen tonårings minnen från 80-talet) – ja dessa människors hemmaplan. 

Allt detta har nu vänts upp-och-ned. 

Idag FLYR (eller aktivt söker sig) istället människor till Östberlin för att hitta en kreativ kontext som ännu inte Macdonalds, Starbucks och skrytskrapor hunnit sluka i marknadsekonomins och globaliseringens förkvävande rättvisas namn (läs: stick ditt författarslödder, här ska renoveras och hyror ska höjas).

Man kan lära sig mycket i och av Berlin. Passa dock på innan gentrifieringen renat staden från vanliga människor med vanliga jobb. Processen är nämligen i full gång.

Auschwitz och den sanna innebörden av respekt

Jag är i Auschwitz-Birkenau.

Lägret är så ofattbart stort att det tar flera timmar att bara gå omkring de närmare 30 hektar av massmordsindustri som anlades här 1942-43. Som mest fanns här samtidigt 90000 människor – de allra flesta som kom med tågen in i lägret gick direkt till gaskamrarna och till de tyska specialtillverkade krematorieugnarna – ofta uppstod en kö utanför. Auschwitz-Birkenau är världens största brottsplats. Över en miljon människor mördades här.

Och det är här, vid det stora förintelsemonumentet jag plötsligt hör ropen – ”Yeaaaah. Wooow!”

Två tonårskillar klättrar upp på monumentet, flera meter upp i luften. De svänger med armarna som King Kong, de är ju kungarna. De är stolta och coola och vinkar glatt till kompisen som fotograferar dem där nedanför. Vilken jävla bedrift! Inte ens ett stort monument över en miljon mördade människor är ett hinder för dessa hjältar. Wow! Yeah!

Jag blir förbannad.

Vid sidan av monumentet, i närheten av en de förstörda gaskamrarna hör jag plötsligt en röst som ropar: ”Respekt, Hamid. Respekt!”

Jag blir alldeles iskall inombords. Det är alltså SVENSKAR som klättrar däruppe. Jag hör att de kommer från Skåne (no offence).

”Oouiispeckt! Hamid. Oouiispeckt!”

Jag blänger så ondskefullt jag bara kan på läraren som sitter kvar på kullen en bit bort. Han märker det och ser nu besvärad ut. Men, han gör inget åt King Kong och hans polare. Sitter istället kvar, och killarna de tjoar vidare. Sedan ansluter ytterligare några i gänget. Det blir till slut bara för pinsamt så jag och R. går vidare därifrån.

En bit bort, nära groparna som användes för att bränna liken utomhus när inte ens de fyra stora krematorierna hann med trycket, hör jag läraren (Jag-Är-En-Progressiv-Lärare-I-Förorten-Som-Tar-Med-En-Skolklass-Till-Auschwitz-För-Att-Lära-De-Innebörden-Av-Respekt)  fortfarande utropa sitt meningslösa mantra: 

”Respekt! Respekt! ”

Men ingen verkar lyssna. Inte ens här.

Augustnomineringarna glädjer mig

 

 

Vinner denne man i år?

 

För av de två som jag tidigare gärna sett favoriter till litteraturpriset i år, blev båda upplyfta på parnassen. 

De fattiga i Lodz och Hotel Galicja heter böckerna.

Så vad tror jag då om den slutliga vinnaren? Ja, det vore verkligen rättvist och riktigt att ge Steve Sem-Sandberg priset för sin osvenskt europeiska roman som man inte sett skymten av sedan Eyvind Johnsons tid. Så De fattiga i Lodz borde alltså få priset.

Men, med det sagt.

Jag checkar ju själv  in på detta Hotel Galicja imorgon kväll. Och delvis tack vare Per Agne Erkelius bok. Jag ska ju till Auschwitz och väljer att ta in på detta hotell likt författarens egen protagonist. Och varför inte, kanske kan Erkelius skrälla. Båda författarna skriver om lika viktiga händelser i Polens, Europas och vår egen isolationistiska historia.

De får gärna dela på priset för min del.

PS,  3 minuter EFTER jag publicerade mitt inlägg, kommer DNs Jonas Thente (som har en särskild känsla för att pricka rätt i dessa sammanhang) ut med sin kommentar. Vilken tror han då på? Kolla själva.

De senaste recensionerna

I dagens DN recenserar jag Johan Unenges serieroman Mitt extra liv – en serieroman. En bok som jag verkligen gillar. 

Tidigare i oktober kom även min recension av Magnus Nordins Djävulens märke. Läs recensionen här, om ni vill.

Och i Opsis Barnkultur nr 3 -09 återfinns även min recension av Julia Sandströms, Så långt vingarna bär – Nyckelväktarna del 2. Den får ni dock köpa själva, eller läsa den på bibliotek.

Zlatan, jag och latmasken

När jag för en stund sedan checkade in på mitt gamla vanliga hotell i Stockholm (nä, inte Grand Hotel) så dök det upp en bekant figur framför mig. Zlatan Ibrahimovic skulle också bo här tydligen. Iklädd gulblå landslagsdräkt och allt. Mitt i Stockholm med sina blänkande blå fotbollsskor som för att spela match mot städet på hotelltaket.

Tjejerna i receptionen anstränger sig att verka FULLSTÄNDIGT oberörda. Jag slås mest över hur förbannat lång han faktiskt är (ok, dobbarna inräknade, men ändå. Jag är 192 cm och jag kände mig riktigt kort…)

Så får jag slutligen mitt nyckelkort och går mot hissarna. När jag kommer fram står Zlatan ensam i hissen med en kartong med nya fotbollsdojor (eller nåt). Våra blickar möts, jag frågar om det finns plats – ”naturligtvis” svarade han. Och så stod vi då, två stora grabbar i hissen plus mina väskor & hans stora fotbollsskokartong. Jag frågar vart han skulle – självklart skulle han få åka dit han tänkt sig innan mig (what a guy I am), det var ju ändå Zlatans hiss. 

”Jag ska till 7:an” sa han,” jag har ett särskilt kort för det. Vart ska du?”

Då slår det mig att jag inte kollat efter vilken våning jag faktiskt skulle till. Jag tar fram och kollar nyckeln.

Nr 214. En trappa (!)

Zlatan skrattar, klappar om mig och säger:

”Du är en riktig latmask du. En trappa kan man faktiskt gå”

Inget snack om saken, en ynka trappa kan man faktiskt gå. Zlatan – min nya PT – hade naturligtvis helt rätt. Men av någon anledning ångrade jag ändå inte hissturen. I framtiden lovar dock gå oftare i trapporna, Ibra, promise.

Att försöka förstå det ofattbara

 

Två av årets absolut främsta böcker, varav (minst!) en bör belönas med Augustpriset i år, handlar på olika sätt om samma sak, Förintelsen under andra världskriget. Om inlåsning, förnedring, nedbrytandet, om ansvar, skuld, hopp och förtvivlan. Om människor, bödlar såväl som offer.

Och alla de där emellan.

Men böckerna(författarna) vill även något mer. De vill att vi som läsare ändå anstränger oss lite. De utmanar oss nämligen att försöka förstå det ofattbara. Ruska av oss tvsoffsdammet för en stund. 

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är en 662 sidor lång berättelse om det smått surrealistiska livet i gettot i den polska staden Lódz mellan 1939 och 1945. I centrum står den svårtolkade gettoledaren, Chaim Rumkowski. Räddade han verkligen liv eller var han en främst en makthungrande nazikollaboratör? Boken är ett mästerverk som helt och fullt håller sig innanför taggtrådarna och inte förleds att fortsätta berättelsen om alla de 250.000 människornas slutliga öden i Chelmno och Auschwitz (vilket är det de allra flesta författare skulle ha gjort). Boken är i sig en slags krönika över det kippande andnödslivet i gettot, byggd bl a på en verklig krönika som skrevs under dessa svåra år av judarna i Lódz. Rec i DN och SvD.

Per Agne Erkelius, Hotel Galicja – på ytan väldigt annorlunda. Språket, upplägget är romanens. PAE arbetar med olika parallella händelser på olika tidsplan. Romanresan tar den döende huvudpersonen/författaren till den fruktansvärda slutstationen – till Auschwitz. För att se själv, uppleva, i efterhand försöka förstå. Berättaren tänker nämligen hålla ett gammalt löfte, men också utföra en slags inre moralisk pilgrimsresa. Gripande och tidvis outhärdligt svår att läsa. Ett måste likafullt. Rec i Dn och SvD.

Om ett par veckor åker även jag och min dotter till denna Europas mest ofattbara plats, Auschwitz-Birkenau.

Vägen till Kisangani

(H.M. Stanley med sin personlige tjänare, Kalulu)

Man säger att kärt barn har många namn.

RDC, DRC, eller Demokratiska Republiken Congo, ex Fristaten Kongo, ex Belgiska Congo, ex Republiken Congo-Léopoldville, ex Zaïre, slutar aldrig att fascinera. Och skrämma.

DRC är ett av världens rikaste länder vad gäller naturrikedomar och biologisk mångfald samtidigt som det är ett av världens farligaste länder. Ett omöjligt konstruerat land med hundratals språk och etniska grupper som varit skådeplats för Afrikas längsta och blodigaste konflikt, med överbeväpnade miliser, krigsherrar, gerillor, nationella styrkor, legosoldater, profitörer, mördare, våldtäktsmän och framförallt flyktingar. 

Man frågar sig varför någon överhuvud taget vill åka dit? Men frågan är nog felformulerad. Det är kanske just på grund av allt ovan, som vissa människor dras till DRC, som flugor till en sockerbit. De kallas inte sällan Dogs of War. Krigets hundar.

 

Tjostolv Moland och Joshua French, två norska äventyrare  (om man vill kalla det med ett fint ord. Det finns andra) lockades också dit. 

De hyrde en bil och gav sig av från Uganda över gränsen i riktning mot Kisangani i centrala DRC intill floden som gett landet dess namn. Varför de var där vet man inte säkert. Ord står mot vittnesbörd. Resan gick dock totalt fel, chauffören Abedi Kasongo mördades och de norska ex-elitsoldaterna har nu dömts till döden för dådet.

För ca 140 år sedan gav sig en annan äventyrare av in i Kongo. Walesaren, Henry Morton Stanley kom att bli den första västerlänning som följde Kongofloden, från dess källor ända till havet i väster. Men än mer kom han att sälja sig och sin kunskap till ärkekolonisatören framför andra vid den tiden, Belgiens kung Léopold. I och med detta tog den västerländska rovdriften av Kongo sin början. Stanley kom också till Kisangani, och som tack bar staden länge äventyrarens namn. Stanleyville. 

Om man vill sätta sig in i den brutalt komplicerade situationen DRC befinner sig i finns en bok framför alla andra. Journalisten och reportern, Tim Butcher bestämde sig en dag att återupprepa Stanleys bedrift (förutom allt det där med rovdriften) och med hjälp av mutor, kontakter, motocykel, flodbåt, kanot and what not, ta sig nerför Kongofloden. Hans dumdristiga och galna bedrift – för det är vad det är – utfördes runt 2005. Boken Blood river. A Journey to Africa´s Broken Heart (2008) är dock ingen imperieromantisk reseskildring utan en oerhört läsvärd men även smärtsamt brutal ögonvittnesskildring av ett land, en kultur i fullständig anarki och sönderförfall och hur alla med vapen i hand än idag försöker roffa åt sig allt de kan av landets rikedomar. Precis som på Stanleys tid.

Det är en bok som man önskat att de norska ”äventyrarna” hade läst innan de gav sig av på den långa vägen till Kisangani.

 

Läs även Niklas Ekdals kommentar på Newsmill.

Nytt resereportage: Höjdskräck i Blackpool

I söndagens DN kunde man läsa mitt reportage om Blackpool Pleasure Beach, Europas berg och dalbane-mecka.

Hela tio ”white knuckle rides” samt en mängd andra åkattraktioner gör att man behöver minst ett par dagar för att få nog. Värstingen är Pepsi Max Big One – den stora berg och dalbanan som inte för så länge sedan var Europas högsta och snabbaste.  Klart värd en omväg.

Nytt resereportage: Jazzen i New York

Ännu ett nytt New York-reportage. Jazzscenen på Manhattan är nästan överväldigande och kräver ett antal resor för att få ett grepp. Men favoriterna består. Här skriver jag om några av mina.

Nytt resereportage: New York

 

I ett stort antal tidningar i landet kommer idag Resetidningen från Respress där mitt reportage från New York om hur man kan göra en hel del spännande saker utan att för den delen spendera hela reskassan med en gång.

I våras när jag var där kostade en dollar ca 8 kronor. Nu står den närmare 7 kronor.

Detta innebär i Hard Core NY Foodie Value att:

Stora avsmakningsmenyn på 3-stjärniga Per Se går loss på 1925:- (exkl dryck) istället för vårens 2200:- 

Tvårätterslunchen på 3-stjärniga Jean-George går på futtiga 196:- istället för 224:-

Ja, ni ser ju själva. New York on a shoestring.

 

På globaliseringens bakgård

Efter att ha följt debatten om ”Den stora resan” på avstånd  - där mitt blogginlägg Kunta Kinte doesn´t live here anymore, nu finns utlagt på Aftonbladets pick of the day,  - men även på mycket nära håll, så kan jag bara konstatera att debatten oftast tar en helt skruvad vändning. Det handlar mer om hur mycket som är rimlig ersättning – man diskuterar medelinkomsten på Vanuatu och i Namibia och att studenter i Sverige minsann inte heller har det så bra – än det som egentligen är problemet – tv-teamen och de svenska familjerna skulle inte varit där överhuvudtaget. 

Vi lever tyvärr i en globaliserad värld. Och på dess bakgård producerar i pressfrihetens namn mindre nogräknade produktionsbolag tv-underhållning till minsta möjliga kostnad för oss, och med irreparabel påverkan på de människor/kulturer de våldgästat.

De sista folkgrupperna som lever traditionellt i vår värld får inte bli ett enda stort Etno Disney Amusement Park där i år svensk tv besöker dem (på med bastkjolarna, kameran går…) och nästa år kanske Ryssland och Belgien. Året därpå vill ytterligare tre länder göra samma program hos ”infödingarna”. Vad blir då kvar? Vad går egentligen förlorat? Blir världen rikare om det blir ännu  fler människor som samlas upp i Afrikas och Asiens alla vidriga slumområden i jakt på den där lyckan som de där blonda besökarna och tv-kamerorna i byn verkade lova?

Kalla det moralpanik om ni vill.

Kunta Kinte doesn´t live here anymore

Man blir beklämd. Och sedan förbannad.

Egentligen räcker en enda titt på insäljsbilden till SVTs nya underhållningssatsning Den stora resan, för att förstå att något gått riktigt, riktigt galet.

 

Den svenska puckofamiljen iklädda etnoriktiga bastkjolar som semesterleker Robinson-äventyr med ursprungsbefolkningar som i sin tur får betalt i småören och majsmjöl??? Det låter som något som den gamle ärkeimperialisten Stanley hade kunnat hitta på i slutet av 1800-talet. Men idag? Av public service-Sverige? Mina skattepengar?

Fattar man verkligen ingenting?

All tid det svenska produktionsbolaget tar upp av de sista människospillror som lever traditionellt är en ren stöld mot mänskligheten och en oförlåtligt fientlig och aggressiv handling. Att aningslösa svenska familjer åker på ”ett hisnande äventyr för att leva primitivt stamliv” för att skapa kulturkrocksunderhållning i tv gör Ont I Kroppen. TV-Ekonomerna gnuggar sina händer och skänker generöst sina urdruckna Starbucksmuggar och kanske en Eyeworks-keps till ”infödingarna”, slänger åt dem några cigaretter och ber de posera framför kameran medan de äter myror, or what not. 

Det här är ju fel.

Någon måste straffas. Hårt. De naiva svensson-familjer som av någon outgrundlig girig och exhibitionistisk anledning ställer upp på detta borde dessutom sova riktigt dåligt den närmaste tiden. Deras livs äventyr blir sannolikt deras största mardröm när programmen börjar sändas. De kommer framstå som en relik av de gamla självgoda etno-turister som inte fattat att denna verksamhet borde ha självdött för över 100 år sedan.

”Men Johnny, vad rolig du ser ut i penisfodralet! Vänta bara till Angkatriiin får se det här i höst.”

Någon ansvarig i Namibia borde ha slängt dörren i ansiktet flera gånger på de själlösa produktions-tv-typer som med glaspärlor och majsmjöl kom för att köpa lite ny underhållning för den omättlige vite mannen. 

Kunta Kinte doesn´t live here anymore. Fuckers.

Åsså kan man bada i poolen…

 

Kapuscinski på jobbet

Vad har det litterära (rese)reportaget tagit vägen i Sverige? Har det överhuvudtaget funnits ett forum för välskriven resejornalistik i vårt land som inte måste zippas ned och feel-goodcensureras in i formatet ”Åsså kan man bada i poolen”?

Ett par dagar före den senaste nyårsaftonen var jag och familjen på väg österut efter den sydafrikanska kusten. Vi stannade en natt (som borde varit två) i den charmiga staden Knyssna.

Vid det lilla torget utanför vårt hotell fanns ett antikvariat som sålde en lång svit med begagnade Granta – The Magazine of New Writing. Jag köpte med mig nummer 73 (1998) – betitlad ”Necessary Journeys”. Här återfanns skribenter som Ryszard Kapuscinski, Ian McEwan och James Campbell och andra, som skrev lysande om svåra ämnen som fångön Diego Garcia, sexindustrin i Bangkok och den tibetanska flyktingströmmen över Himalaya. I ett annat resenummer, nr 20 återfanns Salman Rushdie, Colin Thubron, Martha Gellhorn, Hanif Kurieshi och Kapuscinski (igen)… I ett och samma nummer. Gör om det om ni kan.

För den som reser och skriver som yrke innebär världen som den ser ut en paradox. Man skriver nämligen alldeles för sällan om det man verkligen ser, de människor man möter och de orättvisor man upprörs av. Världen är ju inte bara prisvärda familjeresor och azurblå hav. Eller korta nyhetsnotiser från Reuters för den delen. Världen består ju också av just tibetanska flyktingar, sexarbetare i Thailand och rättslösa politiska fångar någonstans i mitten av Indiska oceanen. Och dessa historier måste också få plats någonstans.

Och var kan en svensk publik läsa om detta? Var finns Granta Sweden när den som mest behövs? 

Tidskriften som i år borde hyllas lite extra eftersom den fyller både 120 år och i sin andra reinkarnation även 30 år, visade under Bill Bufords smått legendariska redaktörskap att det går att locka världens främsta skribenter (och fotografer) och ha skyhöga litterära ambitioner utan att fastna i något slags skitnödigt postmodernt sekteristiskt-elitistiskt språkprojekt med endast fjorton läsare.

Finns det verkligen inget arbetsvilligt redaktörsämne därute?

Välkommen hem till den slutna avdelningen Sverige!

Det händer nästan varje gång jag kommer hem från en resa. Så även denna gång. Jag slås nämligen över hur väldigt speciella vi svenskar är. Ett klassiskt reserelaterat exempel är vår speciella inställning till våra medmänniskor – särskilt de vi gör illa. När en svensk exempelvis kör in en fullastad bagagevagn i hälarna på den person som står framför (för det gör vi gärna), vad säger då svensken?

 

1.Å förlåt, förlåt, förlåt! Hur gick det? Mitt fel, jag är verkligen ledsen. Här är ett adressen till min favorithälsenespecialistkirurg– han driver en världsledande klinik i Florida. Jag står självklart för alla kostnader.

2.Endast: Å förlåt, hur gick det?

3.Endast. Ursäkta.

Rätt svar: ingenting naturligtvis. Svensken suckar istället övertydligt och kroppsspråkar fram sin irritation över den idiot som haft den exceptionellt dåliga smaken att vädra hälsenorna framför den framrusande rikssvenska bagagevagnen. Om det blir riktigt allvarligt, dvs gråt, tandagnisslan, aortabristningar och amputationer kan svensken eventuell uttrycka sina hjärtliga ursäkter genom ett, ”OJ!”

Jag tror det handlar om KARMA. What you give is what you get. Och svenskar ger inte särskilt mycket när det kommer till allmänsocialt beteende. Vi är och får alltså bara vad vi förtjänar. Eller?

Till ett aktuellt exempel: Jag sitter i skrivande stund på tåget norrut från Arlanda. På andra sidan mittgången sitter två kvinnor. Den ena kvinnan har två godisätande barn framför sig – hennes barn – hon ber de nämligen att köpa en påse Gott och Blandat (dålig KARMA bara det). De kommer med påsen och växeln (hon tackar inte – KARMA), öppnar, prasslar, prasslar, prasslar och börjar fylla munnen. Den lite yngre kvinnan bredvid som hon talat med ett tag från Arlanda flackar nu lite med blicken som folk ofta gör när någon öppnar en påse Gott och Blandat bredvid en och det dröjer innan den ultimata bekräftelsen eller förödmjukelsen kommer. Det blir den senare.

Gott och Blandat-Kvinnan fyller munnen flera gånger och stoppar sedan ner godispåsen i sin stickade väska samtidigt som hon ser ut genom fönstret med en barnänglablick. Hon bjuder alltså INTE sin granne (KARMA, ajaj). Hur straffar då den gudomliga rättvisan – KARMA – denna snåljåp till godisgris?  Jo, den förödmjukade kvinnan med den flackande blicken tar i sin tur upp en medhavd dubbelmacka av polarkaketyp (KARMA), den segaste och mest degigaste av alla produkter som saluför sig som bröd i…ja Sverige. And man, she really goes about it! Och (hämnd ljuva hämnd) det visar sig att hon är en smaskare av Olympiska dimensioner som tuggar med en öppen mun som skulle kunna svälja hela Småland (aoutch, KARMA): Tjadd-tjoff-smack-slask-tjadd-tjudd-smack-klick-klick-smask-tjudd…Godisgrisen får alltså direkt input på sin snålhet. Karma äger. Jag ler inombords, men vågar inte titta.

Men mitt i min egen skadeglädje börjar fjortistjejen bakom kvinnorna att tala i sin mobiltelefon – hela vägen från Uppsala till Söderhamn - och berättar om alla sina intressanta inköp i kläder- och smink-området hon gjort det senaste dygnet, och sedan vad Den sa om Den, och Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den…och sedan dyker dessutom hennes chipspåse och CocaCola upp… Jag börjar svettas. Godisgrisen verkar nämligen inte alls berörd av denna nya helvetiska bestraffning. Och jag inser efter ett tag: det är kanske inte bara Godisgrisen som Karma har en rendez-vous med.

OJ! säger jag på rikssvenska.

Jag ber därför och härmed alla svenskar och svenskheten om förlåtelse för att jag vid flera tillfällen blivit påkörd av bagagevagnar och inte gillat det, jag är även jätte-ledsen att jag inte får lyssna till charmiga tonårskonversationer HELA vägen hem till Övik och jag är superledsen att jag inte uppskattat polarbröds-tjudd-smack-klick-smack-slask-slask-tjudd-klicket fullt ut. Jag ska försöka titta på mer uppskattande i framtiden. Promise.

Sverige är ju fantastiskt. Vad roligt att komma hem igen!

(Ol Karma, we on speaking terms again?)

Stekhett på Széchenyi-badet

- Nämen, är det inte Peter Magnusson…sa jag inte, men kunde ha gjort då jag klev in i mitt omklädningsrum i källaren efter ett par timmars svalt-hett-svalt-hett-svalt-hett-plaskande i Budapests anrika Széchenyi-bad.

Killen som står och talar i mobiltelefon är en kopia av Peter Magnusson som stekare – dvs helt enkelt en kopia på Peter Magnusson. Han pratar som en stekare och ser ut som en – stora mörka pilotglasögon och vaxslickat hår.

- Aa, va faaan. Vi är redan här. Du få taaare hit själv. Ring näru är här. Aaaa, va faan, det kostar…(stekaren tänker)…en 5-6000 spänn eller nåt…nä, i bulgariska inte svenska. Dela me fyra eller nåt…aaa, va faaan, schysst. Vi ses.

Då kommer plötsligt ännu en Peter Magnusson in i omklädningsrummet i källaren. Samma frisyr. samma glasögon.

- Haru vaxet? säger P.M nr 2 till P.M nr 1.

- Aaa, i skåpet. (P.M nr 1)

- Öppnarå. (P.M nr 2)

- Aaa, va faan (P.M nr 1)

P.M nr 2 vaxar in sitt redan invaxade hår – jag har inte förrän nu insett att man bör vaxa håret även under tiden man badar. Kanske flyter hjärnan bättre, hinner jag tänka innan Peter Magnusson nr 3 dyker upp.

Haru vax? (P.M nr 3)

De vaxar alla tre på framför speglarna men behåller glasögonen på hela tiden.

- Vad tyckeru? frågar de varandra. Jodå, invaxningarna är framgångsrika. Bakåtslicket ligger där precis som innan de började. Peter Magnussonarna går tillbaka till badet, redo för en ny vända, inväntandes P.M nr 4 som står någonstans och undrar varför han måste betala i bulgariska pengar på stadsbadet i Budapest. Men va faaan, livet e en fest!

Mad-Man-Holy-Man in Budapest

Budapest 5/8

Allt började ju så bra. Vi landade säkert trots åskan. Vårt bagage kom fram. Vi gick ut ur ankomsthallen, satte oss på första bästa buss som dök upp – åkte till ändstationen där tunnebanan tog vid. Biljetter köptes ,vi klev på, vi åkte en massa stationer och klev av på Deák tér, i närheten av den helige Stevens basilika (bara en sån sak!). Allt var så enkelt. Vilket underbart land.

Vad var det då som gick snett?

Damen som viftar in oss efter vi åkt upp rulltrapporna har en omisskännlig svartaänkan-karma. ”I gonna feast on your naive tourist liver, boy”.

Men jag har ju biljetter. Sträcker fram de till henne – trots hennes miljoner blodtörstiga ögonfacetter – tsss…väser det bara från hennes skäggiga mun. Tsssss….

Hon kallar på sin adjutant – med ”interpreter-skylt” på bröstet som med tydlig skadeglädje skakar på huvudet och säger, ”You have not validated your tickets. You must pay a fine”

What???

Sorry, you must pay a fine.

Jag frågar var just denna avgörande information stod att läsa (jag ska inte trötta ut er med en sataniskt lång kafkaesk diskussion fram och tillbaka, som blev allt hetare och som emanerade i hur man egentligen bör välkomna gäster till sitt land, och hur i helvete en finstilt i fontstorlek 0,0004 på baksidan av en redan liten biljett efter en lång harang på ungerska…att det ska vara tillräcklig information för att fälla oss.

Sorry, you must pay a fine (säger hon med ett skenheligt leende).

DÅ övervägar jag att köra det klassiska Mad-Man-Holy-Man-tricket…om jag kastar mig ner på tunnelbanegolvet bland spottloskor och cigarettfimpar, rullar med ögonen, talar i tungor, tuggar fradga…ja, ni vet, kör the full monty. Då kanske de låter oss gå. Kanske har Magyarerna kvar något av sin shamanistiska respekt för tokskallar och ser de som lite närmare gudarna än sig själva – för nära Gud var inte spindelkvinnan i alla fall.

Jag gör ett sista övervägande. Golvet och spottloskorna eller 12000 Forinter down the drain. Ser på Svarta Änkan, ser på adjutanten – ser deras beslutsamhet. Kanske blir det ingen respekt alls för min gudomliga fradga – kanske blir det psyket och tvångströja istället. Och böter.

Jag får i alla fall kvitto.

Stjärnklart på mathimlen i San Sebastián

Baskerna - inte bara kraftkarlar

För den matmässigt oinvigde finns en viktig pilgrimsresa att göra innan man dör. Det är till Baskien och dess mathuvudstad, San Sebastián. Här finns några av världens främsta restauranger och här finns en även en överjordisk tapaskultur – sk pintxos, som slår det mesta i streetfoodväg. Idag publiceras ett av mina matreportage jag skrivit åt TT Spektra från San Sebastián. Läs, res!

Svalbardiana, part 3: Barentsburg Blues

Den första anhalten vi gör på vår expedition runt Spetsbergen är till det ryska gruvsamhället Barentsburg. Det finns bara tre samhällen på Svalbard: Longyearbyen, Barentsburg och forskningsbyn Ny-Ålesund. Om Longyearbyen känns lite frontier-aktigt, som ett Åre för länge sedan med många unga, spänningssökande personer och Ny-Ålesund mer som Tarfala forskningsstation, är Barentsburg mest ett slags Mordor. Den svarta röken som spyr ut ur skortstenarna är lika svart som samvetet hos en Uruk-Hai.

500 personer bor idag året runt i den ryska gruvenklaven. Av dessa är 16 barn, 150 kvinnor. 150 är även antalet grisar  som i självhushållets anda utfordrar den gammelsovjetiska anakronistiska samhället med Leninbyst och allt.

Här handlar dock allt om kol. Och de som bryter den. Och om isbjörnar naturligtvis.

Det finns inga vägar hit. Man flyger helikopter från Longyearbyen, kommer med fartyg eller åker skoter när snön bär – vilket den gör större delen av året. Då kommer turister hit och tar in på det enda hotellet. Där finns även den enda baren som jag vittjade på ett glas vodka. Finvodka till utlänningarna som på den gamla tiden. Den sämre sparar man till sig själva.

Rysk generositet kan verka karg, men är nästan alltid äkta.

Svalbardiana, part 2: Sleepless in Longyearbyen

  

 

”Funken”

 

 

De flesta personerna på ”Funken”, den gamla funktionärsmässen som numera tjänar som ett av Longyearbyens två hotell, talar andra språk än norska. Många fransmän, en hel del tyska hörs, italienska, spanska och engelska naturligtvis och faktiskt även några compatriots från Svedala. Tjejen i receptionen är från Skåne, även hon på Radissons reception var svenska. Var jobbar de norska ungdomarna förresten? Oljeministeriet? Jobbar de alls? Har faktiskt när jag tänker på det aldrig sett en norsk tonåring arbeta…

Dagsljuset dygnet runt tär på en. Det finns bara intellektuella anledningar till att gå och lägga sig. Man tittar på klockan och inser att det är dags att sova – men solen som skiner och värmer ansiktet säger något annat. Det är mycket som är annorlunda häruppe på 78 N. En sak är att alla tar av sig skorna när man kommer inomhus – även på hotellen. Receptionen på ”Funken” når man i strumplästen en våning upp. Alla, utom fransmännen naturligtvis. De skiter fullständigt i sånt (Fransmän ta av sig skorna??? Mon Dieu! Skojar du?).

På hotellet finns en salong med Chesterfieldfåtöljer och skinnsoffor i rött skinn. På väggarna böcker och  inramade originalkartor över Spetsbergen från 16- och 1700-talen. Här samlas de som just anlänt och längtar ut på sina expeditioner. Här samlas också de som just kommit tillbaka. Här berättas historier om kommande och just avklarade strapatser, här skrävlas det och skrytet flödar fram hos självgoda Skinnarmo-wannabees. Det är en trevlig miljö att kolla in människor helt enkelt.

Kvinnan som sätter sig framför mig, kom med samma plan som jag. Kvällen till ära har hon tagit på sig en tröja med ett tryck – M/S Prof. Molchanov. Råkat ta på sig, eller?

”Jaså? Råkade jag ta på mig min tröja jag köpte på min seeenaste Antarktisresa? Jasssså? Ja, tänk ändå.” 

Så går tiden och snart är klockan alldeles för sent. Trots det vita ljuset måste man lägga sig. Sover ingen här? Imorgon ombordstigning på M/S Expedition som tar oss vidare norrut. Men jag ska bara stanna uppe en liten stund till. Bara en liten. Det är ju inte ens mörkt.

Svalbardiana, part 1: Fountain Pen from Hell

 

Svalbard ho!

Det var någonstans ovanför Spetsbergen. Vi var på vår fjärde och sista flygsträcka för dagen. Jag skulle skriva något i min svarta bok och plockade upp min reseskyddade Waterman ur handbagaget. Ett litet välbekant plopp hördes när den lufttäta behållaren tryckutjämnade ovanför de norska fjällen. 

En första varning. Fukt. Bläck. Fingrarna på vänsterhanden sög snabbt åt sig den blå färgen som på en obegåvad bankrånare som just insett att färgampullerna i bankväskan verkligen GÅR sönder när man öppnar den på fel sätt. Men det här var ju min penna! Mitt sätt.

Locket satt som det skulle men pennan var inte helt åtskruvad och bläcket hade läckt genom gördeln. 

Jag torkade av pennan med en sida ur Scanorama (förlåt) – vilket var en dålig idé för ett glossy magazine är inte den bästa bläcktorkaren trots allt. Dramat fortsatte. Jag var ju fortfarande tvungen att öppna den för att kunna ta bort den felaktiga ampullen. Sagt och gjort.

De blå fläckarna som nu pryder min skjorta går aldrig att tvätta bort – och så är det väl med det skrivna ordets bärare, förmedlare och obarmhärtiga domare. Den sår sin bläckblå vildhavre – ibland på papperet i min skrivbok, ibland på mina händer och nu på mina kläder.

Gör detta mig både till vägen och målet?

Hur som helst bör man vara försiktig med att använda reservoarpennor efter en dags intensivt flygande.

Mary Byrd Land & Bir Tawil: nytt land någon?

Visst. Det kan låta lite gammaldags, reaktionärt rent av. Det vill säga att sakna den tid då inte satelliter dygnet runt fotograferar varje ynka kvadratmeter i superhög upplösning och den tid där GPS, sonar och radar ännu inte hunnit utplåna de sista stora mysterierna genom sin fullständiga kontroll av etern. 

Visst. En smula old school, jag erkänner.

Den tid då kinesiska, arabiska och sedan även västerländska upptäcktsresande gav sig av mot den tidens Terra Nullius för att göra anspråk på obebott land (oftast var ju länderna trots allt befolkade) är förbi.

Eller kanske ändå inte. För det finns fortfarande några få Terra Nullius kvar på vår planet. Skynda dit och gör anspråk innan det är försent. Den kallaste platsen och den sannolikt varmaste är Mary Byrd land och Bir Tawil. Det är bara att välja. Glöm inte flaggan bara!

Travelling down memory lane, part 2: Oregon

 

Mars & april 2007.

Min resa tog mig från Seattle ner efter Highway 1, till LA. Jag hyrde bil i Portland och körde vidare ut mot kusten. En närmast surrealistiskt vacker kuststräcka höll mig sällskap ner mot Kalifornien. Och nästan inga samhällen. Varför bor inte fler människor vid denna magiska kust, tänkte jag ofta.

När så mobiltäckningen försvann under ett par dagar anade jag en av anledningarna. Denna plats är verkligen långt borta från det mesta. Efter ett par dagar tog jag in på ett billigt motel i Brookings – endast ett stenkast från delstatsgränsen. Min bil var den enda vid parkeringen utanför. Detta var det som hände.

Reportaget har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen, men inte funnits tillgängligt på nätet.

Travelling down memory lane, part 1: Vilnius & Riga

Nyåret 2006-2007.

Familjen gjorde en av sina mer udda resor. Vi bestämde oss för att fira nyår på Katedraltorget i Litauens huvudstad Vilnius. Fråga mig inte varför – men ett minnesvärt ös var det sannerligen. Raketer flög genom folkhavet, flaskor krossades och det dånade Abba i högtalarna, ”Happy New Year…Happy New Year…”.

 Litauerna vet verkligen hur man firar. Och de har naturligtvis anledning till det.

Efter ett par dagar tog vi skak-och-studs-bussen norrut mot Lettland och Riga. Vi tog in på anrika spionhotellet, Hotel Metropole, med sin obrutna hotellverksamhet sedan 1871. Det har överlevt Stalin, Hitler och ännu mer Stalin. Inte långt därifrån finns ett annan osannolik överlevare, dock inte lika berömd, den lilla synagogan på Pejtavasgatan.

Nazisterna brände nämligen ner samtliga synagogor i Riga under ockupationen. Nynazisterna gör sitt bästa än idag. Men på grund av att synagogan låg vägg-i-vägg med en kyrka och the local churchgoers var nervösa att även kyrkan skulle brinna ner sparades den. Den enda i Riga.

Jag besökte den och mötte en person som jag i ett reportage för Tidningen Kulturen kallade Trädgårdsmästaren i Riga. Reportaget har inte legat ute på nätet så därför finns den här istället som pdf: Tidningen Kulturen Riga 2007

 

Rastlöshetens anatomi: att byggas upp eller att brytas ner?

 

 

 

En mycket god vän spenderar just nu all sin tid i Florens med att sex dagar i veckan bygga en exakt modell av en människa – skelettdel för skelettdel, muskel för muskel. Han är trots sin unga ålder, en mästare på anatomi och har fått sina sex veckor ensam med sin handledare i Florens som en fördjupning andra skulpturstudenter behöver ett år på sig att klara av. Han lägger ett anatomiskt pussel från skelettet och utåt. Låter det svårt?

Det är svårare.

Jag är full av beundran för honom som har sådan koll på den komplexa massan av små detaljer som tillsammans utgör den mänskliga kroppen. Jag önskar att det fanns en som honom som också kunde beskriva – och förhoppningsvis även förstå själens anatomi, särskilt den som handlar om rastlösheten, att även kunna lägga dess pussel, bit för bit. För jag har under många år varit ofrivillig student av denna form av introspektion. Men ingenting har hjälpt. Jag har lärt mig nada. Det blir snarare värre.

Det tvångsmässiga resandet har nämligen sina (bak)sidor. Närvaron är nämligen frånvarons förutsättning. Allt har sitt pris – ofta väldigt högt, något som även Bruce Chatwin var ett levande bevis på. Resandet bygger upp, stärker och upplyser människan samtidigt som man oundvikligen bit för bit förlorar sin oskuld, förlorar sina illusioner om världen, kanske även sitt hopp.

Och ändå packar man väskan.

Michael Ruhlman on Writer´s Block

Då min tid sedan ett par månader framförallt ägnats kärleksbarnet – Pintxos, har jag tyvärr försummat denna blogg något alldeles förfärligt. Det har inte berott på skrivkramp eller Writer´s Block, för det skulle ju implicit säga att jag varit för lat för att uppdatera bloggen. I alla fall om man får tro Michael Ruhlman, som har sin power-pennalistiska syn på hur man ska göra när orden inte rinner till.

Kul läsning och säkert väldigt sant.

SAS och framtiden = Systemfel

Vilken framtid kanske man måste fråga sig.

Det verkar nämligen som om de som står för servicen i detta bolag har låst in sig i The Panic Room.

Jag har vid flera tillfällen försökt efterregga Eurobonuspoäng online – en tjänst som funnits i åratal, men aldrig fungerat. Det är av ett slags revaschistiskt motiv som jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Jag missade nämligen ett flyg från Qatar hem till Sverige i höstas, och tvingades flyga via London (Åttonde Kretsen direkt) och själv betala sista biljetten hem till Stockholm. Istället för att flyga hem med det billigaste bolaget valde jag SAS – delvis för att jag tycker synd om dem som sannolikt har den äldsta personalstyrkan i världen, delvis för att jag gärna ser att det finns ett nordiskt flygbolag och slutligen, så kunde jag väl ändå samla några poäng till den där resan som aldrig lär bli av.

Jag loggade därför in –  fick felmeddelande på felmeddelande. Först och främst FÅR man inte efterregistrera poäng förrän efter 3 veckor (varför då? Är det tänkt att man ska  bli less och strunta i det efter ett par veckor så de slipper besväret?) – och sedan kom alla Systemfelmeddelanden.

Det SAS vill är att man ska handskriva ett brev som ska skickas till någon kundsupport i Indien och sedan vänta i månader på svar…vill man det? Orkar man?

De vill alltså göra det svårt för mig. Sålunda ger jag inte upp.

Idag har det sanneligen det gått minst 3 veckor sedan oktober 2008…och jag håller mig inom de 6 månader som gäller.

Samma sak. SYSTEMFEL.

 

Jag bestämmer mig därför för att skriva till EVA – den där snygga animerade blondinen i flygvärdinnedräkt och mikrofonmygga som man kan skriva till om man som jag börjar bli riktigt frustrerad över servicenivån. Och ha någon att tala med när nu SAS inte längre anser sig ha råd att erbjuda service av en person av kött och blod.

 

Så här såg det ut.

 

”Du skrev: Hej, jag har försökt att efterregistrera poäng vid flera tillfällen online, men jag får bara meddelandet ”Systemfel”. Varför måste jag gå den besvärliga omvägen med pappersbrev när det är ert fel på systemet? mvh”

 

(Evas svar)

”Jag har svårt att förstå alltför komplexa frågor. Prova att ställa en fråga åt gången. Om du vill kan du få chatta med någon på Internet-support som kanske kan hjälpa dig. Vill du det”

 

Inget ont om EVA. Hon vill säkert väl, men är hon verkligen kvalificerad för jobbet?

Eva sitter dock säkert. Ettor och nollor är det som gäller nuförtiden. Och mest av det senare.

Lotass och Redwoodträden

 

Ett klassiskt ålderstecken är när man tycker att alla professorer, ministrar, experter och akademiledamöter man ser på tv är yngre än en själv. Den första 60-talisten har dessutom i dagarna äntrat Svenska Akademien, och det är inte jag. Lotta Lotass är säkert ett utmärkt val i denna högintellektuella men hemlighetsfulla läscirkel. Ingen vet ju vad de sysslar med egentligen…allt är ju så väldigt hysch-hysch. Något som däremot redan idag är superintressant med Lotass – och offentligt – är hennes Redwoodprojekt på Ordfabriken.org.

Hon ackompanjerar sina vackra och skenbart enkla – men i grunden oerhört sorgliga texter om Redwoodträden på den amerikanska västkusten med vykort ur sin privata samling. Människans skövling av dessa uråldriga träd för 100-150 år sedan är en hyperaktuell kommentar av det som sker i stor skala runt omkring oss just nu i världen. Vykortstexternas sakliga, kuriösa och ibland skrytsamma ton svider i samvetsskinnet på läsaren som vet hur det gick sen.

För ett par år sedan reste jag själv runt i de flesta av nationalparkerna i norra Kalifornien på spaning efter Redwoodsjälen. Och visst finns den kvar, men likt Enterna, ett utdöende, uråldrigt och bortträngt folkslag som inte längre får plats i en otålig och förtärande modern, industrialiserad värld.

Det känns som om det är den historien Lotta Lotass vill berätta med sitt pågående projekt.

Jag läser den med glädje men även med ett rejält styng av sorg.

PINTXOS – ett andningshål i matbloggsdjungeln

 

Den dagen man tröttnar på mat- och recepttips som handlar om kyckling på fredag och ett rött medelfylligt, PRISVÄRT vin för 69 kronor…ja då kan man titta in på PINTXOS och läsa mer personliga, galna och kritiska texter om mat, dryck och de som producerar och serverar dem. 

Nördigt? Absolut.

Aha! Det var hostmedicinen…

Japans finansminister är lite snuvig.

Vad skönt. Det liknade ju ett annat tillstånd…men överkonsumtion av hostmedicin KAN  tydligen vara riktigt farligt. Det är dags att sätta ner foten och se över utbredningen av hostmediciner i samhället. Det här håller ju verkligen inte.

Heller.

Ny recension i DN: ”Kabinettets hemlighet”

av Martin Widmark kan man läsa här.

Med en iPhone i Kittelfjäll

Kanske efter jag klivit upp…eller strax innan jag la mig…not so sure.

 

 

-17C. ”Mad Mike”. Vi var fem som red ut med honom. Fyra av oss kom tillbaka.

 

Toppstugan strax innan den årliga starklunchen.

 

Solens sista insats vid toppstugan. Helikopter upp, plastpåserace ner i mörkret.

Som vanligt alltså.

Hmm…gott, eller?

 

Kanske känns det igen?

Svårigheten att prata mat. Eller vin. Och särskilt i de situationer man skulle behöva kunna det. På krogen exempelvis.

Hur ska man egentligen verbalt uttrycka sig när man verkligen vill berömma (eller kritisera) maten man äter? Hur ska man exempelvis komma ifrån den alltför vanliga vinkommentaren när den stressade kyparen just hällt upp lite vin i ditt glas för dig att godkänna och hon står där och stampar, stressar?:

- (först, menande, avvaktande blickar & nickar, sniff, sniff…visst är det så man gör? Och sen lite allvarligare än menat…) Hmm…gott.

Eller då man, när servitören just frågat om det oätligt, ökentorra köttet var till belåtenhet,  dundrar in med den med svenska mått svavelosande kritiken:

- (rådjursögon…fattar han inte hur ledsen jag är?) Ja…ok.

Fast man bönat och bett om att rare är rare och inget annat.

 

En person som kan tjäna lite som inspiration inom detta område och inte håller tillbaka sina åsikter vad gäller mat, walesare och personer från Isle of Man, är matkritikern och resejournalisten, A. A. Gill (han på bilden). Han skriver osvenska, underbart roliga och frispråkiga recensioner  av topp-restaurangerna framförallt i Storbritannien, men även annat. Han är en provokativ, men underhållande åsiktsmaskin som alla överprissatta restauranger med stjärnambitioner med rätta fruktar

Platsen på webben är Times Online.

Han får ansluta sig ett tag till mina favoriter eftersom jag är ett fan av Monsieur Ego och andra excentriska typer i matvärlden.

Invigningar som det gör ont att missa: Couloir Wines

 

 

Detta kom i veckan.

”Dear Steven:
It is with great excitement that I bring to you the inaugural release of Grant Family Wines – home of Couloir Wines and Straight Line Wine.”

 

För snart två år sedan körde jag söderut från Oregon efter Highway 1, på den amerikanska västkusten. Jag skulle skriva ett reportage om Redwoodskogarna i norra Kalifornien till TT-Spektra. Efter att ha besökt samtliga redwoodparker (!) sneddade jag in vid Mendocino, in mot ett av Kaliforniens mest spännande, nya vinområden, Anderson Valley. Inträngd mellan Redwoodskogarna vid kusten och de mer etablerade vindalarna lite längre söderut, ligger detta sanslöst vackra och samtidigt otämjda område som producerar magisk pinot noir. Svalt klimat, närheten till Stilla Havet och samtidigt en generös kalifornisk sol gör detta till nästa Vin-Klondyke.

Jag provade. Och häpnade.

Senare, nere i Napa Valley besökte jag min favoritproducent av zinfandelviner, Turley Vineyards. Jag intervjuade deras Assistant winemaker, Jon Grant, som vid sidan av att vara en ung, begåvad & entusiastisk ambassadör för de tyngsta och mest fetkroppade zinfandlarna i världen drömde om att göra eget vin. Och då pinot noir. Han hade redan ögonen på ett par ställen uppe i Anderson Valley där han kunde köpa druvor som höll måttet.

Jag bad direkt att få vara den första på hans ”mailing list” inför det som komma skulle.

Och nu är det realiserat. Fantastiskt! Couloir Wines, två single vineyard-pinoter från 2007 som man bara längtar efter att få prova. Endast 8 fat av varje producerades. 

Invigningsfesten – inaugurationen – sker den 5 februari på Tra Vigne, i St. Helena i Napa Valley.

Och jag kommer bara vara där i anden.

Jäkligt trist.

Farewell to Dystopia

Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, ”Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, ”Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.

Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.

En lista.

Filmklassikern, ”Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. ”Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys ”Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen ”Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer ”(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, ”1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, ”Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. ”Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.

Inte mitt problem alltså.

Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.