Hmm…gott, eller?

 

Kanske känns det igen?

Svårigheten att prata mat. Eller vin. Och särskilt i de situationer man skulle behöva kunna det. På krogen exempelvis.

Hur ska man egentligen verbalt uttrycka sig när man verkligen vill berömma (eller kritisera) maten man äter? Hur ska man exempelvis komma ifrån den alltför vanliga vinkommentaren när den stressade kyparen just hällt upp lite vin i ditt glas för dig att godkänna och hon står där och stampar, stressar?:

- (först, menande, avvaktande blickar & nickar, sniff, sniff…visst är det så man gör? Och sen lite allvarligare än menat…) Hmm…gott.

Eller då man, när servitören just frågat om det oätligt, ökentorra köttet var till belåtenhet,  dundrar in med den med svenska mått svavelosande kritiken:

- (rådjursögon…fattar han inte hur ledsen jag är?) Ja…ok.

Fast man bönat och bett om att rare är rare och inget annat.

 

En person som kan tjäna lite som inspiration inom detta område och inte håller tillbaka sina åsikter vad gäller mat, walesare och personer från Isle of Man, är matkritikern och resejournalisten, A. A. Gill (han på bilden). Han skriver osvenska, underbart roliga och frispråkiga recensioner  av topp-restaurangerna framförallt i Storbritannien, men även annat. Han är en provokativ, men underhållande åsiktsmaskin som alla överprissatta restauranger med stjärnambitioner med rätta fruktar

Platsen på webben är Times Online.

Han får ansluta sig ett tag till mina favoriter eftersom jag är ett fan av Monsieur Ego och andra excentriska typer i matvärlden.

Invigningar som det gör ont att missa: Couloir Wines

 

 

Detta kom i veckan.

”Dear Steven:
It is with great excitement that I bring to you the inaugural release of Grant Family Wines – home of Couloir Wines and Straight Line Wine.”

 

För snart två år sedan körde jag söderut från Oregon efter Highway 1, på den amerikanska västkusten. Jag skulle skriva ett reportage om Redwoodskogarna i norra Kalifornien till TT-Spektra. Efter att ha besökt samtliga redwoodparker (!) sneddade jag in vid Mendocino, in mot ett av Kaliforniens mest spännande, nya vinområden, Anderson Valley. Inträngd mellan Redwoodskogarna vid kusten och de mer etablerade vindalarna lite längre söderut, ligger detta sanslöst vackra och samtidigt otämjda område som producerar magisk pinot noir. Svalt klimat, närheten till Stilla Havet och samtidigt en generös kalifornisk sol gör detta till nästa Vin-Klondyke.

Jag provade. Och häpnade.

Senare, nere i Napa Valley besökte jag min favoritproducent av zinfandelviner, Turley Vineyards. Jag intervjuade deras Assistant winemaker, Jon Grant, som vid sidan av att vara en ung, begåvad & entusiastisk ambassadör för de tyngsta och mest fetkroppade zinfandlarna i världen drömde om att göra eget vin. Och då pinot noir. Han hade redan ögonen på ett par ställen uppe i Anderson Valley där han kunde köpa druvor som höll måttet.

Jag bad direkt att få vara den första på hans ”mailing list” inför det som komma skulle.

Och nu är det realiserat. Fantastiskt! Couloir Wines, två single vineyard-pinoter från 2007 som man bara längtar efter att få prova. Endast 8 fat av varje producerades. 

Invigningsfesten – inaugurationen – sker den 5 februari på Tra Vigne, i St. Helena i Napa Valley.

Och jag kommer bara vara där i anden.

Jäkligt trist.

Farewell to Dystopia

Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, ”Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, ”Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.

Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.

En lista.

Filmklassikern, ”Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. ”Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys ”Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen ”Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer ”(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, ”1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, ”Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. ”Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.

Inte mitt problem alltså.

Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.