Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, ”Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, ”Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.
Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.
En lista.
Filmklassikern, ”Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. ”Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys ”Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen ”Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer ”(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, ”1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, ”Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. ”Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.
Inte mitt problem alltså.
Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.
Även Terminator filmerna ligger tämligen risigt till. Om jag minns rätt skulle den första terminatorn ha tillverkats 2029 då under rasande krig mot mänskligheten.
Kanske ligger en del av tjusningen i att domedagen skulle ligga inom en relativt nära framtid. Att den som tar del av berättelsen själv skulle löpa risk att bli en del av den om man väljer att se berättelsen som en profetia om framtiden.
Farhågorna kring årskiftet 99/00 kändes ju mycket mer påtagliga än hotet om att solen slocknar om x miljarder år.
Men visst tar det udden av spänningen när man sitter med facit i hand.
Hej PA,
Jag glömde visst Terminator-sviten! Tack. Och det finns säkert flera andra klassiker tragiskt onämda. Håller med dig att en Domedag som ligger 100000 år i framtiden inte får mig att sova dåligt på nätterna. Hotet måste vara nära förestående – kanske bör man snarare reflektera över sin egen ålder när man sakta men säkert knappar in på science fiction-filmerna…DET är skrämmande.