SAS och framtiden = Systemfel

Vilken framtid kanske man måste fråga sig.

Det verkar nämligen som om de som står för servicen i detta bolag har låst in sig i The Panic Room.

Jag har vid flera tillfällen försökt efterregga Eurobonuspoäng online – en tjänst som funnits i åratal, men aldrig fungerat. Det är av ett slags revaschistiskt motiv som jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Jag missade nämligen ett flyg från Qatar hem till Sverige i höstas, och tvingades flyga via London (Åttonde Kretsen direkt) och själv betala sista biljetten hem till Stockholm. Istället för att flyga hem med det billigaste bolaget valde jag SAS – delvis för att jag tycker synd om dem som sannolikt har den äldsta personalstyrkan i världen, delvis för att jag gärna ser att det finns ett nordiskt flygbolag och slutligen, så kunde jag väl ändå samla några poäng till den där resan som aldrig lär bli av.

Jag loggade därför in –  fick felmeddelande på felmeddelande. Först och främst FÅR man inte efterregistrera poäng förrän efter 3 veckor (varför då? Är det tänkt att man ska  bli less och strunta i det efter ett par veckor så de slipper besväret?) – och sedan kom alla Systemfelmeddelanden.

Det SAS vill är att man ska handskriva ett brev som ska skickas till någon kundsupport i Indien och sedan vänta i månader på svar…vill man det? Orkar man?

De vill alltså göra det svårt för mig. Sålunda ger jag inte upp.

Idag har det sanneligen det gått minst 3 veckor sedan oktober 2008…och jag håller mig inom de 6 månader som gäller.

Samma sak. SYSTEMFEL.

 

Jag bestämmer mig därför för att skriva till EVA – den där snygga animerade blondinen i flygvärdinnedräkt och mikrofonmygga som man kan skriva till om man som jag börjar bli riktigt frustrerad över servicenivån. Och ha någon att tala med när nu SAS inte längre anser sig ha råd att erbjuda service av en person av kött och blod.

 

Så här såg det ut.

 

”Du skrev: Hej, jag har försökt att efterregistrera poäng vid flera tillfällen online, men jag får bara meddelandet ”Systemfel”. Varför måste jag gå den besvärliga omvägen med pappersbrev när det är ert fel på systemet? mvh”

 

(Evas svar)

”Jag har svårt att förstå alltför komplexa frågor. Prova att ställa en fråga åt gången. Om du vill kan du få chatta med någon på Internet-support som kanske kan hjälpa dig. Vill du det”

 

Inget ont om EVA. Hon vill säkert väl, men är hon verkligen kvalificerad för jobbet?

Eva sitter dock säkert. Ettor och nollor är det som gäller nuförtiden. Och mest av det senare.

Lotass och Redwoodträden

 

Ett klassiskt ålderstecken är när man tycker att alla professorer, ministrar, experter och akademiledamöter man ser på tv är yngre än en själv. Den första 60-talisten har dessutom i dagarna äntrat Svenska Akademien, och det är inte jag. Lotta Lotass är säkert ett utmärkt val i denna högintellektuella men hemlighetsfulla läscirkel. Ingen vet ju vad de sysslar med egentligen…allt är ju så väldigt hysch-hysch. Något som däremot redan idag är superintressant med Lotass – och offentligt – är hennes Redwoodprojekt på Ordfabriken.org.

Hon ackompanjerar sina vackra och skenbart enkla – men i grunden oerhört sorgliga texter om Redwoodträden på den amerikanska västkusten med vykort ur sin privata samling. Människans skövling av dessa uråldriga träd för 100-150 år sedan är en hyperaktuell kommentar av det som sker i stor skala runt omkring oss just nu i världen. Vykortstexternas sakliga, kuriösa och ibland skrytsamma ton svider i samvetsskinnet på läsaren som vet hur det gick sen.

För ett par år sedan reste jag själv runt i de flesta av nationalparkerna i norra Kalifornien på spaning efter Redwoodsjälen. Och visst finns den kvar, men likt Enterna, ett utdöende, uråldrigt och bortträngt folkslag som inte längre får plats i en otålig och förtärande modern, industrialiserad värld.

Det känns som om det är den historien Lotta Lotass vill berätta med sitt pågående projekt.

Jag läser den med glädje men även med ett rejält styng av sorg.