Antarctica, Antarktis, Bir Tawil, Eddie Izzard, GPS, Ingenmansland, Mary Byrd Land, Terra Nullius
In Det där andra on juli 24, 2009 at 11:27 f m
Visst. Det kan låta lite gammaldags, reaktionärt rent av. Det vill säga att sakna den tid då inte satelliter dygnet runt fotograferar varje ynka kvadratmeter i superhög upplösning och den tid där GPS, sonar och radar ännu inte hunnit utplåna de sista stora mysterierna genom sin fullständiga kontroll av etern.
Visst. En smula old school, jag erkänner.
Den tid då kinesiska, arabiska och sedan även västerländska upptäcktsresande gav sig av mot den tidens Terra Nullius för att göra anspråk på obebott land (oftast var ju länderna trots allt befolkade) är förbi.
Eller kanske ändå inte. För det finns fortfarande några få Terra Nullius kvar på vår planet. Skynda dit och gör anspråk innan det är försent. Den kallaste platsen och den sannolikt varmaste är Mary Byrd land och Bir Tawil. Det är bara att välja. Glöm inte flaggan bara!
Brookings, Highway 1, Kalifornien, Oregon, Portland, Reportage, Stilla havet, Tidningen Kulturen
In Resor: Nordamerika, Skrivande, USA on juli 21, 2009 at 1:27 e m
Mars & april 2007.
Min resa tog mig från Seattle ner efter Highway 1, till LA. Jag hyrde bil i Portland och körde vidare ut mot kusten. En närmast surrealistiskt vacker kuststräcka höll mig sällskap ner mot Kalifornien. Och nästan inga samhällen. Varför bor inte fler människor vid denna magiska kust, tänkte jag ofta.
När så mobiltäckningen försvann under ett par dagar anade jag en av anledningarna. Denna plats är verkligen långt borta från det mesta. Efter ett par dagar tog jag in på ett billigt motel i Brookings – endast ett stenkast från delstatsgränsen. Min bil var den enda vid parkeringen utanför. Detta var det som hände.
Reportaget har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen, men inte funnits tillgängligt på nätet.
Hitler, Katedraltorget, Lettland, Litauen, Metropole, Nazister, Pejtavas, Reportage, Riga, Stalin, Synagoga, Tidningen Kulturen, Trädgårdsmästare, Udda resor, Vilnius
In Lettland, Litauen, Resor: Europa, Skrivande on juli 20, 2009 at 2:14 e m
Nyåret 2006-2007.
Familjen gjorde en av sina mer udda resor. Vi bestämde oss för att fira nyår på Katedraltorget i Litauens huvudstad Vilnius. Fråga mig inte varför – men ett minnesvärt ös var det sannerligen. Raketer flög genom folkhavet, flaskor krossades och det dånade Abba i högtalarna, ”Happy New Year…Happy New Year…”.
Litauerna vet verkligen hur man firar. Och de har naturligtvis anledning till det.
Efter ett par dagar tog vi skak-och-studs-bussen norrut mot Lettland och Riga. Vi tog in på anrika spionhotellet, Hotel Metropole, med sin obrutna hotellverksamhet sedan 1871. Det har överlevt Stalin, Hitler och ännu mer Stalin. Inte långt därifrån finns ett annan osannolik överlevare, dock inte lika berömd, den lilla synagogan på Pejtavasgatan.
Nazisterna brände nämligen ner samtliga synagogor i Riga under ockupationen. Nynazisterna gör sitt bästa än idag. Men på grund av att synagogan låg vägg-i-vägg med en kyrka och the local churchgoers var nervösa att även kyrkan skulle brinna ner sparades den. Den enda i Riga.
Jag besökte den och mötte en person som jag i ett reportage för Tidningen Kulturen kallade Trädgårdsmästaren i Riga. Reportaget har inte legat ute på nätet så därför finns den här istället som pdf: Tidningen Kulturen Riga 2007
Chatwin, Florens, skulptur, anatomi
In Det där andra on juli 13, 2009 at 11:04 e m
 |
En mycket god vän spenderar just nu all sin tid i Florens med att sex dagar i veckan bygga en exakt modell av en människa – skelettdel för skelettdel, muskel för muskel. Han är trots sin unga ålder, en mästare på anatomi och har fått sina sex veckor ensam med sin handledare i Florens som en fördjupning andra skulpturstudenter behöver ett år på sig att klara av. Han lägger ett anatomiskt pussel från skelettet och utåt. Låter det svårt?
Det är svårare.
Jag är full av beundran för honom som har sådan koll på den komplexa massan av små detaljer som tillsammans utgör den mänskliga kroppen. Jag önskar att det fanns en som honom som också kunde beskriva – och förhoppningsvis även förstå själens anatomi, särskilt den som handlar om rastlösheten, att även kunna lägga dess pussel, bit för bit. För jag har under många år varit ofrivillig student av denna form av introspektion. Men ingenting har hjälpt. Jag har lärt mig nada. Det blir snarare värre.
Det tvångsmässiga resandet har nämligen sina (bak)sidor. Närvaron är nämligen frånvarons förutsättning. Allt har sitt pris – ofta väldigt högt, något som även Bruce Chatwin var ett levande bevis på. Resandet bygger upp, stärker och upplyser människan samtidigt som man oundvikligen bit för bit förlorar sin oskuld, förlorar sina illusioner om världen, kanske även sitt hopp.
Och ändå packar man väskan.
