(H.M. Stanley med sin personlige tjänare, Kalulu)
Man säger att kärt barn har många namn.
RDC, DRC, eller Demokratiska Republiken Congo, ex Fristaten Kongo, ex Belgiska Congo, ex Republiken Congo-Léopoldville, ex Zaïre, slutar aldrig att fascinera. Och skrämma.
DRC är ett av världens rikaste länder vad gäller naturrikedomar och biologisk mångfald samtidigt som det är ett av världens farligaste länder. Ett omöjligt konstruerat land med hundratals språk och etniska grupper som varit skådeplats för Afrikas längsta och blodigaste konflikt, med överbeväpnade miliser, krigsherrar, gerillor, nationella styrkor, legosoldater, profitörer, mördare, våldtäktsmän och framförallt flyktingar.
Man frågar sig varför någon överhuvud taget vill åka dit? Men frågan är nog felformulerad. Det är kanske just på grund av allt ovan, som vissa människor dras till DRC, som flugor till en sockerbit. De kallas inte sällan Dogs of War. Krigets hundar.
Tjostolv Moland och Joshua French, två norska äventyrare (om man vill kalla det med ett fint ord. Det finns andra) lockades också dit.
De hyrde en bil och gav sig av från Uganda över gränsen i riktning mot Kisangani i centrala DRC intill floden som gett landet dess namn. Varför de var där vet man inte säkert. Ord står mot vittnesbörd. Resan gick dock totalt fel, chauffören Abedi Kasongo mördades och de norska ex-elitsoldaterna har nu dömts till döden för dådet.
För ca 140 år sedan gav sig en annan äventyrare av in i Kongo. Walesaren, Henry Morton Stanley kom att bli den första västerlänning som följde Kongofloden, från dess källor ända till havet i väster. Men än mer kom han att sälja sig och sin kunskap till ärkekolonisatören framför andra vid den tiden, Belgiens kung Léopold. I och med detta tog den västerländska rovdriften av Kongo sin början. Stanley kom också till Kisangani, och som tack bar staden länge äventyrarens namn. Stanleyville.
Om man vill sätta sig in i den brutalt komplicerade situationen DRC befinner sig i finns en bok framför alla andra. Journalisten och reportern, Tim Butcher bestämde sig en dag att återupprepa Stanleys bedrift (förutom allt det där med rovdriften) och med hjälp av mutor, kontakter, motocykel, flodbåt, kanot and what not, ta sig nerför Kongofloden. Hans dumdristiga och galna bedrift – för det är vad det är – utfördes runt 2005. Boken Blood river. A Journey to Africa´s Broken Heart (2008) är dock ingen imperieromantisk reseskildring utan en oerhört läsvärd men även smärtsamt brutal ögonvittnesskildring av ett land, en kultur i fullständig anarki och sönderförfall och hur alla med vapen i hand än idag försöker roffa åt sig allt de kan av landets rikedomar. Precis som på Stanleys tid.
Det är en bok som man önskat att de norska ”äventyrarna” hade läst innan de gav sig av på den långa vägen till Kisangani.
Läs även Niklas Ekdals kommentar på Newsmill.
