Efter att ha följt debatten om ”Den stora resan” på avstånd - där mitt blogginlägg Kunta Kinte doesn´t live here anymore, nu finns utlagt på Aftonbladets pick of the day, - men även på mycket nära håll, så kan jag bara konstatera att debatten oftast tar en helt skruvad vändning. Det handlar mer om hur mycket som är rimlig ersättning – man diskuterar medelinkomsten på Vanuatu och i Namibia och att studenter i Sverige minsann inte heller har det så bra – än det som egentligen är problemet – tv-teamen och de svenska familjerna skulle inte varit där överhuvudtaget.
Vi lever tyvärr i en globaliserad värld. Och på dess bakgård producerar i pressfrihetens namn mindre nogräknade produktionsbolag tv-underhållning till minsta möjliga kostnad för oss, och med irreparabel påverkan på de människor/kulturer de våldgästat.
De sista folkgrupperna som lever traditionellt i vår värld får inte bli ett enda stort Etno Disney Amusement Park där i år svensk tv besöker dem (på med bastkjolarna, kameran går…) och nästa år kanske Ryssland och Belgien. Året därpå vill ytterligare tre länder göra samma program hos ”infödingarna”. Vad blir då kvar? Vad går egentligen förlorat? Blir världen rikare om det blir ännu fler människor som samlas upp i Afrikas och Asiens alla vidriga slumområden i jakt på den där lyckan som de där blonda besökarna och tv-kamerorna i byn verkade lova?
Kalla det moralpanik om ni vill.
