Auschwitz och den sanna innebörden av respekt

Jag är i Auschwitz-Birkenau.

Lägret är så ofattbart stort att det tar flera timmar att bara gå omkring de närmare 30 hektar av massmordsindustri som anlades här 1942-43. Som mest fanns här samtidigt 90000 människor – de allra flesta som kom med tågen in i lägret gick direkt till gaskamrarna och till de tyska specialtillverkade krematorieugnarna – ofta uppstod en kö utanför. Auschwitz-Birkenau är världens största brottsplats. Över en miljon människor mördades här.

Och det är här, vid det stora förintelsemonumentet jag plötsligt hör ropen – ”Yeaaaah. Wooow!”

Två tonårskillar klättrar upp på monumentet, flera meter upp i luften. De svänger med armarna som King Kong, de är ju kungarna. De är stolta och coola och vinkar glatt till kompisen som fotograferar dem där nedanför. Vilken jävla bedrift! Inte ens ett stort monument över en miljon mördade människor är ett hinder för dessa hjältar. Wow! Yeah!

Jag blir förbannad.

Vid sidan av monumentet, i närheten av en de förstörda gaskamrarna hör jag plötsligt en röst som ropar: ”Respekt, Hamid. Respekt!”

Jag blir alldeles iskall inombords. Det är alltså SVENSKAR som klättrar däruppe. Jag hör att de kommer från Skåne (no offence).

”Oouiispeckt! Hamid. Oouiispeckt!”

Jag blänger så ondskefullt jag bara kan på läraren som sitter kvar på kullen en bit bort. Han märker det och ser nu besvärad ut. Men, han gör inget åt King Kong och hans polare. Sitter istället kvar, och killarna de tjoar vidare. Sedan ansluter ytterligare några i gänget. Det blir till slut bara för pinsamt så jag och R. går vidare därifrån.

En bit bort, nära groparna som användes för att bränna liken utomhus när inte ens de fyra stora krematorierna hann med trycket, hör jag läraren (Jag-Är-En-Progressiv-Lärare-I-Förorten-Som-Tar-Med-En-Skolklass-Till-Auschwitz-För-Att-Lära-De-Innebörden-Av-Respekt)  fortfarande utropa sitt meningslösa mantra: 

”Respekt! Respekt! ”

Men ingen verkar lyssna. Inte ens här.

Augustnomineringarna glädjer mig

 

 

Vinner denne man i år?

 

För av de två som jag tidigare gärna sett favoriter till litteraturpriset i år, blev båda upplyfta på parnassen. 

De fattiga i Lodz och Hotel Galicja heter böckerna.

Så vad tror jag då om den slutliga vinnaren? Ja, det vore verkligen rättvist och riktigt att ge Steve Sem-Sandberg priset för sin osvenskt europeiska roman som man inte sett skymten av sedan Eyvind Johnsons tid. Så De fattiga i Lodz borde alltså få priset.

Men, med det sagt.

Jag checkar ju själv  in på detta Hotel Galicja imorgon kväll. Och delvis tack vare Per Agne Erkelius bok. Jag ska ju till Auschwitz och väljer att ta in på detta hotell likt författarens egen protagonist. Och varför inte, kanske kan Erkelius skrälla. Båda författarna skriver om lika viktiga händelser i Polens, Europas och vår egen isolationistiska historia.

De får gärna dela på priset för min del.

PS,  3 minuter EFTER jag publicerade mitt inlägg, kommer DNs Jonas Thente (som har en särskild känsla för att pricka rätt i dessa sammanhang) ut med sin kommentar. Vilken tror han då på? Kolla själva.

De senaste recensionerna

I dagens DN recenserar jag Johan Unenges serieroman Mitt extra liv – en serieroman. En bok som jag verkligen gillar. 

Tidigare i oktober kom även min recension av Magnus Nordins Djävulens märke. Läs recensionen här, om ni vill.

Och i Opsis Barnkultur nr 3 -09 återfinns även min recension av Julia Sandströms, Så långt vingarna bär – Nyckelväktarna del 2. Den får ni dock köpa själva, eller läsa den på bibliotek.

Zlatan, jag och latmasken

När jag för en stund sedan checkade in på mitt gamla vanliga hotell i Stockholm (nä, inte Grand Hotel) så dök det upp en bekant figur framför mig. Zlatan Ibrahimovic skulle också bo här tydligen. Iklädd gulblå landslagsdräkt och allt. Mitt i Stockholm med sina blänkande blå fotbollsskor som för att spela match mot städet på hotelltaket.

Tjejerna i receptionen anstränger sig att verka FULLSTÄNDIGT oberörda. Jag slås mest över hur förbannat lång han faktiskt är (ok, dobbarna inräknade, men ändå. Jag är 192 cm och jag kände mig riktigt kort…)

Så får jag slutligen mitt nyckelkort och går mot hissarna. När jag kommer fram står Zlatan ensam i hissen med en kartong med nya fotbollsdojor (eller nåt). Våra blickar möts, jag frågar om det finns plats – ”naturligtvis” svarade han. Och så stod vi då, två stora grabbar i hissen plus mina väskor & hans stora fotbollsskokartong. Jag frågar vart han skulle – självklart skulle han få åka dit han tänkt sig innan mig (what a guy I am), det var ju ändå Zlatans hiss. 

”Jag ska till 7:an” sa han,” jag har ett särskilt kort för det. Vart ska du?”

Då slår det mig att jag inte kollat efter vilken våning jag faktiskt skulle till. Jag tar fram och kollar nyckeln.

Nr 214. En trappa (!)

Zlatan skrattar, klappar om mig och säger:

”Du är en riktig latmask du. En trappa kan man faktiskt gå”

Inget snack om saken, en ynka trappa kan man faktiskt gå. Zlatan – min nya PT – hade naturligtvis helt rätt. Men av någon anledning ångrade jag ändå inte hissturen. I framtiden lovar dock gå oftare i trapporna, Ibra, promise.

Att försöka förstå det ofattbara

 

Två av årets absolut främsta böcker, varav (minst!) en bör belönas med Augustpriset i år, handlar på olika sätt om samma sak, Förintelsen under andra världskriget. Om inlåsning, förnedring, nedbrytandet, om ansvar, skuld, hopp och förtvivlan. Om människor, bödlar såväl som offer.

Och alla de där emellan.

Men böckerna(författarna) vill även något mer. De vill att vi som läsare ändå anstränger oss lite. De utmanar oss nämligen att försöka förstå det ofattbara. Ruska av oss tvsoffsdammet för en stund. 

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är en 662 sidor lång berättelse om det smått surrealistiska livet i gettot i den polska staden Lódz mellan 1939 och 1945. I centrum står den svårtolkade gettoledaren, Chaim Rumkowski. Räddade han verkligen liv eller var han en främst en makthungrande nazikollaboratör? Boken är ett mästerverk som helt och fullt håller sig innanför taggtrådarna och inte förleds att fortsätta berättelsen om alla de 250.000 människornas slutliga öden i Chelmno och Auschwitz (vilket är det de allra flesta författare skulle ha gjort). Boken är i sig en slags krönika över det kippande andnödslivet i gettot, byggd bl a på en verklig krönika som skrevs under dessa svåra år av judarna i Lódz. Rec i DN och SvD.

Per Agne Erkelius, Hotel Galicja – på ytan väldigt annorlunda. Språket, upplägget är romanens. PAE arbetar med olika parallella händelser på olika tidsplan. Romanresan tar den döende huvudpersonen/författaren till den fruktansvärda slutstationen – till Auschwitz. För att se själv, uppleva, i efterhand försöka förstå. Berättaren tänker nämligen hålla ett gammalt löfte, men också utföra en slags inre moralisk pilgrimsresa. Gripande och tidvis outhärdligt svår att läsa. Ett måste likafullt. Rec i Dn och SvD.

Om ett par veckor åker även jag och min dotter till denna Europas mest ofattbara plats, Auschwitz-Birkenau.