Auschwitz och den sanna innebörden av respekt

Jag är i Auschwitz-Birkenau.

Lägret är så ofattbart stort att det tar flera timmar att bara gå omkring de närmare 30 hektar av massmordsindustri som anlades här 1942-43. Som mest fanns här samtidigt 90000 människor – de allra flesta som kom med tågen in i lägret gick direkt till gaskamrarna och till de tyska specialtillverkade krematorieugnarna – ofta uppstod en kö utanför. Auschwitz-Birkenau är världens största brottsplats. Över en miljon människor mördades här.

Och det är här, vid det stora förintelsemonumentet jag plötsligt hör ropen – ”Yeaaaah. Wooow!”

Två tonårskillar klättrar upp på monumentet, flera meter upp i luften. De svänger med armarna som King Kong, de är ju kungarna. De är stolta och coola och vinkar glatt till kompisen som fotograferar dem där nedanför. Vilken jävla bedrift! Inte ens ett stort monument över en miljon mördade människor är ett hinder för dessa hjältar. Wow! Yeah!

Jag blir förbannad.

Vid sidan av monumentet, i närheten av en de förstörda gaskamrarna hör jag plötsligt en röst som ropar: ”Respekt, Hamid. Respekt!”

Jag blir alldeles iskall inombords. Det är alltså SVENSKAR som klättrar däruppe. Jag hör att de kommer från Skåne (no offence).

”Oouiispeckt! Hamid. Oouiispeckt!”

Jag blänger så ondskefullt jag bara kan på läraren som sitter kvar på kullen en bit bort. Han märker det och ser nu besvärad ut. Men, han gör inget åt King Kong och hans polare. Sitter istället kvar, och killarna de tjoar vidare. Sedan ansluter ytterligare några i gänget. Det blir till slut bara för pinsamt så jag och R. går vidare därifrån.

En bit bort, nära groparna som användes för att bränna liken utomhus när inte ens de fyra stora krematorierna hann med trycket, hör jag läraren (Jag-Är-En-Progressiv-Lärare-I-Förorten-Som-Tar-Med-En-Skolklass-Till-Auschwitz-För-Att-Lära-De-Innebörden-Av-Respekt)  fortfarande utropa sitt meningslösa mantra: 

”Respekt! Respekt! ”

Men ingen verkar lyssna. Inte ens här.

Augustnomineringarna glädjer mig

 

 

Vinner denne man i år?

 

För av de två som jag tidigare gärna sett favoriter till litteraturpriset i år, blev båda upplyfta på parnassen. 

De fattiga i Lodz och Hotel Galicja heter böckerna.

Så vad tror jag då om den slutliga vinnaren? Ja, det vore verkligen rättvist och riktigt att ge Steve Sem-Sandberg priset för sin osvenskt europeiska roman som man inte sett skymten av sedan Eyvind Johnsons tid. Så De fattiga i Lodz borde alltså få priset.

Men, med det sagt.

Jag checkar ju själv  in på detta Hotel Galicja imorgon kväll. Och delvis tack vare Per Agne Erkelius bok. Jag ska ju till Auschwitz och väljer att ta in på detta hotell likt författarens egen protagonist. Och varför inte, kanske kan Erkelius skrälla. Båda författarna skriver om lika viktiga händelser i Polens, Europas och vår egen isolationistiska historia.

De får gärna dela på priset för min del.

PS,  3 minuter EFTER jag publicerade mitt inlägg, kommer DNs Jonas Thente (som har en särskild känsla för att pricka rätt i dessa sammanhang) ut med sin kommentar. Vilken tror han då på? Kolla själva.

De senaste recensionerna

I dagens DN recenserar jag Johan Unenges serieroman Mitt extra liv – en serieroman. En bok som jag verkligen gillar. 

Tidigare i oktober kom även min recension av Magnus Nordins Djävulens märke. Läs recensionen här, om ni vill.

Och i Opsis Barnkultur nr 3 -09 återfinns även min recension av Julia Sandströms, Så långt vingarna bär – Nyckelväktarna del 2. Den får ni dock köpa själva, eller läsa den på bibliotek.

Zlatan, jag och latmasken

När jag för en stund sedan checkade in på mitt gamla vanliga hotell i Stockholm (nä, inte Grand Hotel) så dök det upp en bekant figur framför mig. Zlatan Ibrahimovic skulle också bo här tydligen. Iklädd gulblå landslagsdräkt och allt. Mitt i Stockholm med sina blänkande blå fotbollsskor som för att spela match mot städet på hotelltaket.

Tjejerna i receptionen anstränger sig att verka FULLSTÄNDIGT oberörda. Jag slås mest över hur förbannat lång han faktiskt är (ok, dobbarna inräknade, men ändå. Jag är 192 cm och jag kände mig riktigt kort…)

Så får jag slutligen mitt nyckelkort och går mot hissarna. När jag kommer fram står Zlatan ensam i hissen med en kartong med nya fotbollsdojor (eller nåt). Våra blickar möts, jag frågar om det finns plats – ”naturligtvis” svarade han. Och så stod vi då, två stora grabbar i hissen plus mina väskor & hans stora fotbollsskokartong. Jag frågar vart han skulle – självklart skulle han få åka dit han tänkt sig innan mig (what a guy I am), det var ju ändå Zlatans hiss. 

”Jag ska till 7:an” sa han,” jag har ett särskilt kort för det. Vart ska du?”

Då slår det mig att jag inte kollat efter vilken våning jag faktiskt skulle till. Jag tar fram och kollar nyckeln.

Nr 214. En trappa (!)

Zlatan skrattar, klappar om mig och säger:

”Du är en riktig latmask du. En trappa kan man faktiskt gå”

Inget snack om saken, en ynka trappa kan man faktiskt gå. Zlatan – min nya PT – hade naturligtvis helt rätt. Men av någon anledning ångrade jag ändå inte hissturen. I framtiden lovar dock gå oftare i trapporna, Ibra, promise.

Att försöka förstå det ofattbara

 

Två av årets absolut främsta böcker, varav (minst!) en bör belönas med Augustpriset i år, handlar på olika sätt om samma sak, Förintelsen under andra världskriget. Om inlåsning, förnedring, nedbrytandet, om ansvar, skuld, hopp och förtvivlan. Om människor, bödlar såväl som offer.

Och alla de där emellan.

Men böckerna(författarna) vill även något mer. De vill att vi som läsare ändå anstränger oss lite. De utmanar oss nämligen att försöka förstå det ofattbara. Ruska av oss tvsoffsdammet för en stund. 

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är en 662 sidor lång berättelse om det smått surrealistiska livet i gettot i den polska staden Lódz mellan 1939 och 1945. I centrum står den svårtolkade gettoledaren, Chaim Rumkowski. Räddade han verkligen liv eller var han en främst en makthungrande nazikollaboratör? Boken är ett mästerverk som helt och fullt håller sig innanför taggtrådarna och inte förleds att fortsätta berättelsen om alla de 250.000 människornas slutliga öden i Chelmno och Auschwitz (vilket är det de allra flesta författare skulle ha gjort). Boken är i sig en slags krönika över det kippande andnödslivet i gettot, byggd bl a på en verklig krönika som skrevs under dessa svåra år av judarna i Lódz. Rec i DN och SvD.

Per Agne Erkelius, Hotel Galicja – på ytan väldigt annorlunda. Språket, upplägget är romanens. PAE arbetar med olika parallella händelser på olika tidsplan. Romanresan tar den döende huvudpersonen/författaren till den fruktansvärda slutstationen – till Auschwitz. För att se själv, uppleva, i efterhand försöka förstå. Berättaren tänker nämligen hålla ett gammalt löfte, men också utföra en slags inre moralisk pilgrimsresa. Gripande och tidvis outhärdligt svår att läsa. Ett måste likafullt. Rec i Dn och SvD.

Om ett par veckor åker även jag och min dotter till denna Europas mest ofattbara plats, Auschwitz-Birkenau.

Vägen till Kisangani

(H.M. Stanley med sin personlige tjänare, Kalulu)

Man säger att kärt barn har många namn.

RDC, DRC, eller Demokratiska Republiken Congo, ex Fristaten Kongo, ex Belgiska Congo, ex Republiken Congo-Léopoldville, ex Zaïre, slutar aldrig att fascinera. Och skrämma.

DRC är ett av världens rikaste länder vad gäller naturrikedomar och biologisk mångfald samtidigt som det är ett av världens farligaste länder. Ett omöjligt konstruerat land med hundratals språk och etniska grupper som varit skådeplats för Afrikas längsta och blodigaste konflikt, med överbeväpnade miliser, krigsherrar, gerillor, nationella styrkor, legosoldater, profitörer, mördare, våldtäktsmän och framförallt flyktingar. 

Man frågar sig varför någon överhuvud taget vill åka dit? Men frågan är nog felformulerad. Det är kanske just på grund av allt ovan, som vissa människor dras till DRC, som flugor till en sockerbit. De kallas inte sällan Dogs of War. Krigets hundar.

 

Tjostolv Moland och Joshua French, två norska äventyrare  (om man vill kalla det med ett fint ord. Det finns andra) lockades också dit. 

De hyrde en bil och gav sig av från Uganda över gränsen i riktning mot Kisangani i centrala DRC intill floden som gett landet dess namn. Varför de var där vet man inte säkert. Ord står mot vittnesbörd. Resan gick dock totalt fel, chauffören Abedi Kasongo mördades och de norska ex-elitsoldaterna har nu dömts till döden för dådet.

För ca 140 år sedan gav sig en annan äventyrare av in i Kongo. Walesaren, Henry Morton Stanley kom att bli den första västerlänning som följde Kongofloden, från dess källor ända till havet i väster. Men än mer kom han att sälja sig och sin kunskap till ärkekolonisatören framför andra vid den tiden, Belgiens kung Léopold. I och med detta tog den västerländska rovdriften av Kongo sin början. Stanley kom också till Kisangani, och som tack bar staden länge äventyrarens namn. Stanleyville. 

Om man vill sätta sig in i den brutalt komplicerade situationen DRC befinner sig i finns en bok framför alla andra. Journalisten och reportern, Tim Butcher bestämde sig en dag att återupprepa Stanleys bedrift (förutom allt det där med rovdriften) och med hjälp av mutor, kontakter, motocykel, flodbåt, kanot and what not, ta sig nerför Kongofloden. Hans dumdristiga och galna bedrift – för det är vad det är – utfördes runt 2005. Boken Blood river. A Journey to Africa´s Broken Heart (2008) är dock ingen imperieromantisk reseskildring utan en oerhört läsvärd men även smärtsamt brutal ögonvittnesskildring av ett land, en kultur i fullständig anarki och sönderförfall och hur alla med vapen i hand än idag försöker roffa åt sig allt de kan av landets rikedomar. Precis som på Stanleys tid.

Det är en bok som man önskat att de norska ”äventyrarna” hade läst innan de gav sig av på den långa vägen till Kisangani.

 

Läs även Niklas Ekdals kommentar på Newsmill.

Nytt resereportage: Höjdskräck i Blackpool

I söndagens DN kunde man läsa mitt reportage om Blackpool Pleasure Beach, Europas berg och dalbane-mecka.

Hela tio ”white knuckle rides” samt en mängd andra åkattraktioner gör att man behöver minst ett par dagar för att få nog. Värstingen är Pepsi Max Big One – den stora berg och dalbanan som inte för så länge sedan var Europas högsta och snabbaste.  Klart värd en omväg.

Nytt resereportage: Jazzen i New York

Ännu ett nytt New York-reportage. Jazzscenen på Manhattan är nästan överväldigande och kräver ett antal resor för att få ett grepp. Men favoriterna består. Här skriver jag om några av mina.

Nytt resereportage: New York

 

I ett stort antal tidningar i landet kommer idag Resetidningen från Respress där mitt reportage från New York om hur man kan göra en hel del spännande saker utan att för den delen spendera hela reskassan med en gång.

I våras när jag var där kostade en dollar ca 8 kronor. Nu står den närmare 7 kronor.

Detta innebär i Hard Core NY Foodie Value att:

Stora avsmakningsmenyn på 3-stjärniga Per Se går loss på 1925:- (exkl dryck) istället för vårens 2200:- 

Tvårätterslunchen på 3-stjärniga Jean-George går på futtiga 196:- istället för 224:-

Ja, ni ser ju själva. New York on a shoestring.

 

På globaliseringens bakgård

Efter att ha följt debatten om ”Den stora resan” på avstånd  - där mitt blogginlägg Kunta Kinte doesn´t live here anymore, nu finns utlagt på Aftonbladets pick of the day,  - men även på mycket nära håll, så kan jag bara konstatera att debatten oftast tar en helt skruvad vändning. Det handlar mer om hur mycket som är rimlig ersättning – man diskuterar medelinkomsten på Vanuatu och i Namibia och att studenter i Sverige minsann inte heller har det så bra – än det som egentligen är problemet – tv-teamen och de svenska familjerna skulle inte varit där överhuvudtaget. 

Vi lever tyvärr i en globaliserad värld. Och på dess bakgård producerar i pressfrihetens namn mindre nogräknade produktionsbolag tv-underhållning till minsta möjliga kostnad för oss, och med irreparabel påverkan på de människor/kulturer de våldgästat.

De sista folkgrupperna som lever traditionellt i vår värld får inte bli ett enda stort Etno Disney Amusement Park där i år svensk tv besöker dem (på med bastkjolarna, kameran går…) och nästa år kanske Ryssland och Belgien. Året därpå vill ytterligare tre länder göra samma program hos ”infödingarna”. Vad blir då kvar? Vad går egentligen förlorat? Blir världen rikare om det blir ännu  fler människor som samlas upp i Afrikas och Asiens alla vidriga slumområden i jakt på den där lyckan som de där blonda besökarna och tv-kamerorna i byn verkade lova?

Kalla det moralpanik om ni vill.

Kunta Kinte doesn´t live here anymore

Man blir beklämd. Och sedan förbannad.

Egentligen räcker en enda titt på insäljsbilden till SVTs nya underhållningssatsning Den stora resan, för att förstå att något gått riktigt, riktigt galet.

 

Den svenska puckofamiljen iklädda etnoriktiga bastkjolar som semesterleker Robinson-äventyr med ursprungsbefolkningar som i sin tur får betalt i småören och majsmjöl??? Det låter som något som den gamle ärkeimperialisten Stanley hade kunnat hitta på i slutet av 1800-talet. Men idag? Av public service-Sverige? Mina skattepengar?

Fattar man verkligen ingenting?

All tid det svenska produktionsbolaget tar upp av de sista människospillror som lever traditionellt är en ren stöld mot mänskligheten och en oförlåtligt fientlig och aggressiv handling. Att aningslösa svenska familjer åker på ”ett hisnande äventyr för att leva primitivt stamliv” för att skapa kulturkrocksunderhållning i tv gör Ont I Kroppen. TV-Ekonomerna gnuggar sina händer och skänker generöst sina urdruckna Starbucksmuggar och kanske en Eyeworks-keps till ”infödingarna”, slänger åt dem några cigaretter och ber de posera framför kameran medan de äter myror, or what not. 

Det här är ju fel.

Någon måste straffas. Hårt. De naiva svensson-familjer som av någon outgrundlig girig och exhibitionistisk anledning ställer upp på detta borde dessutom sova riktigt dåligt den närmaste tiden. Deras livs äventyr blir sannolikt deras största mardröm när programmen börjar sändas. De kommer framstå som en relik av de gamla självgoda etno-turister som inte fattat att denna verksamhet borde ha självdött för över 100 år sedan.

”Men Johnny, vad rolig du ser ut i penisfodralet! Vänta bara till Angkatriiin får se det här i höst.”

Någon ansvarig i Namibia borde ha slängt dörren i ansiktet flera gånger på de själlösa produktions-tv-typer som med glaspärlor och majsmjöl kom för att köpa lite ny underhållning för den omättlige vite mannen. 

Kunta Kinte doesn´t live here anymore. Fuckers.

Åsså kan man bada i poolen…

 

Kapuscinski på jobbet

Vad har det litterära (rese)reportaget tagit vägen i Sverige? Har det överhuvudtaget funnits ett forum för välskriven resejornalistik i vårt land som inte måste zippas ned och feel-goodcensureras in i formatet ”Åsså kan man bada i poolen”?

Ett par dagar före den senaste nyårsaftonen var jag och familjen på väg österut efter den sydafrikanska kusten. Vi stannade en natt (som borde varit två) i den charmiga staden Knyssna.

Vid det lilla torget utanför vårt hotell fanns ett antikvariat som sålde en lång svit med begagnade Granta – The Magazine of New Writing. Jag köpte med mig nummer 73 (1998) – betitlad ”Necessary Journeys”. Här återfanns skribenter som Ryszard Kapuscinski, Ian McEwan och James Campbell och andra, som skrev lysande om svåra ämnen som fångön Diego Garcia, sexindustrin i Bangkok och den tibetanska flyktingströmmen över Himalaya. I ett annat resenummer, nr 20 återfanns Salman Rushdie, Colin Thubron, Martha Gellhorn, Hanif Kurieshi och Kapuscinski (igen)… I ett och samma nummer. Gör om det om ni kan.

För den som reser och skriver som yrke innebär världen som den ser ut en paradox. Man skriver nämligen alldeles för sällan om det man verkligen ser, de människor man möter och de orättvisor man upprörs av. Världen är ju inte bara prisvärda familjeresor och azurblå hav. Eller korta nyhetsnotiser från Reuters för den delen. Världen består ju också av just tibetanska flyktingar, sexarbetare i Thailand och rättslösa politiska fångar någonstans i mitten av Indiska oceanen. Och dessa historier måste också få plats någonstans.

Och var kan en svensk publik läsa om detta? Var finns Granta Sweden när den som mest behövs? 

Tidskriften som i år borde hyllas lite extra eftersom den fyller både 120 år och i sin andra reinkarnation även 30 år, visade under Bill Bufords smått legendariska redaktörskap att det går att locka världens främsta skribenter (och fotografer) och ha skyhöga litterära ambitioner utan att fastna i något slags skitnödigt postmodernt sekteristiskt-elitistiskt språkprojekt med endast fjorton läsare.

Finns det verkligen inget arbetsvilligt redaktörsämne därute?

Välkommen hem till den slutna avdelningen Sverige!

Det händer nästan varje gång jag kommer hem från en resa. Så även denna gång. Jag slås nämligen över hur väldigt speciella vi svenskar är. Ett klassiskt reserelaterat exempel är vår speciella inställning till våra medmänniskor – särskilt de vi gör illa. När en svensk exempelvis kör in en fullastad bagagevagn i hälarna på den person som står framför (för det gör vi gärna), vad säger då svensken?

 

1.Å förlåt, förlåt, förlåt! Hur gick det? Mitt fel, jag är verkligen ledsen. Här är ett adressen till min favorithälsenespecialistkirurg– han driver en världsledande klinik i Florida. Jag står självklart för alla kostnader.

2.Endast: Å förlåt, hur gick det?

3.Endast. Ursäkta.

Rätt svar: ingenting naturligtvis. Svensken suckar istället övertydligt och kroppsspråkar fram sin irritation över den idiot som haft den exceptionellt dåliga smaken att vädra hälsenorna framför den framrusande rikssvenska bagagevagnen. Om det blir riktigt allvarligt, dvs gråt, tandagnisslan, aortabristningar och amputationer kan svensken eventuell uttrycka sina hjärtliga ursäkter genom ett, ”OJ!”

Jag tror det handlar om KARMA. What you give is what you get. Och svenskar ger inte särskilt mycket när det kommer till allmänsocialt beteende. Vi är och får alltså bara vad vi förtjänar. Eller?

Till ett aktuellt exempel: Jag sitter i skrivande stund på tåget norrut från Arlanda. På andra sidan mittgången sitter två kvinnor. Den ena kvinnan har två godisätande barn framför sig – hennes barn – hon ber de nämligen att köpa en påse Gott och Blandat (dålig KARMA bara det). De kommer med påsen och växeln (hon tackar inte – KARMA), öppnar, prasslar, prasslar, prasslar och börjar fylla munnen. Den lite yngre kvinnan bredvid som hon talat med ett tag från Arlanda flackar nu lite med blicken som folk ofta gör när någon öppnar en påse Gott och Blandat bredvid en och det dröjer innan den ultimata bekräftelsen eller förödmjukelsen kommer. Det blir den senare.

Gott och Blandat-Kvinnan fyller munnen flera gånger och stoppar sedan ner godispåsen i sin stickade väska samtidigt som hon ser ut genom fönstret med en barnänglablick. Hon bjuder alltså INTE sin granne (KARMA, ajaj). Hur straffar då den gudomliga rättvisan – KARMA – denna snåljåp till godisgris?  Jo, den förödmjukade kvinnan med den flackande blicken tar i sin tur upp en medhavd dubbelmacka av polarkaketyp (KARMA), den segaste och mest degigaste av alla produkter som saluför sig som bröd i…ja Sverige. And man, she really goes about it! Och (hämnd ljuva hämnd) det visar sig att hon är en smaskare av Olympiska dimensioner som tuggar med en öppen mun som skulle kunna svälja hela Småland (aoutch, KARMA): Tjadd-tjoff-smack-slask-tjadd-tjudd-smack-klick-klick-smask-tjudd…Godisgrisen får alltså direkt input på sin snålhet. Karma äger. Jag ler inombords, men vågar inte titta.

Men mitt i min egen skadeglädje börjar fjortistjejen bakom kvinnorna att tala i sin mobiltelefon – hela vägen från Uppsala till Söderhamn - och berättar om alla sina intressanta inköp i kläder- och smink-området hon gjort det senaste dygnet, och sedan vad Den sa om Den, och Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den…och sedan dyker dessutom hennes chipspåse och CocaCola upp… Jag börjar svettas. Godisgrisen verkar nämligen inte alls berörd av denna nya helvetiska bestraffning. Och jag inser efter ett tag: det är kanske inte bara Godisgrisen som Karma har en rendez-vous med.

OJ! säger jag på rikssvenska.

Jag ber därför och härmed alla svenskar och svenskheten om förlåtelse för att jag vid flera tillfällen blivit påkörd av bagagevagnar och inte gillat det, jag är även jätte-ledsen att jag inte får lyssna till charmiga tonårskonversationer HELA vägen hem till Övik och jag är superledsen att jag inte uppskattat polarbröds-tjudd-smack-klick-smack-slask-slask-tjudd-klicket fullt ut. Jag ska försöka titta på mer uppskattande i framtiden. Promise.

Sverige är ju fantastiskt. Vad roligt att komma hem igen!

(Ol Karma, we on speaking terms again?)

Stekhett på Széchenyi-badet

- Nämen, är det inte Peter Magnusson…sa jag inte, men kunde ha gjort då jag klev in i mitt omklädningsrum i källaren efter ett par timmars svalt-hett-svalt-hett-svalt-hett-plaskande i Budapests anrika Széchenyi-bad.

Killen som står och talar i mobiltelefon är en kopia av Peter Magnusson som stekare – dvs helt enkelt en kopia på Peter Magnusson. Han pratar som en stekare och ser ut som en – stora mörka pilotglasögon och vaxslickat hår.

- Aa, va faaan. Vi är redan här. Du få taaare hit själv. Ring näru är här. Aaaa, va faan, det kostar…(stekaren tänker)…en 5-6000 spänn eller nåt…nä, i bulgariska inte svenska. Dela me fyra eller nåt…aaa, va faaan, schysst. Vi ses.

Då kommer plötsligt ännu en Peter Magnusson in i omklädningsrummet i källaren. Samma frisyr. samma glasögon.

- Haru vaxet? säger P.M nr 2 till P.M nr 1.

- Aaa, i skåpet. (P.M nr 1)

- Öppnarå. (P.M nr 2)

- Aaa, va faan (P.M nr 1)

P.M nr 2 vaxar in sitt redan invaxade hår – jag har inte förrän nu insett att man bör vaxa håret även under tiden man badar. Kanske flyter hjärnan bättre, hinner jag tänka innan Peter Magnusson nr 3 dyker upp.

Haru vax? (P.M nr 3)

De vaxar alla tre på framför speglarna men behåller glasögonen på hela tiden.

- Vad tyckeru? frågar de varandra. Jodå, invaxningarna är framgångsrika. Bakåtslicket ligger där precis som innan de började. Peter Magnussonarna går tillbaka till badet, redo för en ny vända, inväntandes P.M nr 4 som står någonstans och undrar varför han måste betala i bulgariska pengar på stadsbadet i Budapest. Men va faaan, livet e en fest!

Mad-Man-Holy-Man in Budapest

Budapest 5/8

Allt började ju så bra. Vi landade säkert trots åskan. Vårt bagage kom fram. Vi gick ut ur ankomsthallen, satte oss på första bästa buss som dök upp – åkte till ändstationen där tunnebanan tog vid. Biljetter köptes ,vi klev på, vi åkte en massa stationer och klev av på Deák tér, i närheten av den helige Stevens basilika (bara en sån sak!). Allt var så enkelt. Vilket underbart land.

Vad var det då som gick snett?

Damen som viftar in oss efter vi åkt upp rulltrapporna har en omisskännlig svartaänkan-karma. ”I gonna feast on your naive tourist liver, boy”.

Men jag har ju biljetter. Sträcker fram de till henne – trots hennes miljoner blodtörstiga ögonfacetter – tsss…väser det bara från hennes skäggiga mun. Tsssss….

Hon kallar på sin adjutant – med ”interpreter-skylt” på bröstet som med tydlig skadeglädje skakar på huvudet och säger, ”You have not validated your tickets. You must pay a fine”

What???

Sorry, you must pay a fine.

Jag frågar var just denna avgörande information stod att läsa (jag ska inte trötta ut er med en sataniskt lång kafkaesk diskussion fram och tillbaka, som blev allt hetare och som emanerade i hur man egentligen bör välkomna gäster till sitt land, och hur i helvete en finstilt i fontstorlek 0,0004 på baksidan av en redan liten biljett efter en lång harang på ungerska…att det ska vara tillräcklig information för att fälla oss.

Sorry, you must pay a fine (säger hon med ett skenheligt leende).

DÅ övervägar jag att köra det klassiska Mad-Man-Holy-Man-tricket…om jag kastar mig ner på tunnelbanegolvet bland spottloskor och cigarettfimpar, rullar med ögonen, talar i tungor, tuggar fradga…ja, ni vet, kör the full monty. Då kanske de låter oss gå. Kanske har Magyarerna kvar något av sin shamanistiska respekt för tokskallar och ser de som lite närmare gudarna än sig själva – för nära Gud var inte spindelkvinnan i alla fall.

Jag gör ett sista övervägande. Golvet och spottloskorna eller 12000 Forinter down the drain. Ser på Svarta Änkan, ser på adjutanten – ser deras beslutsamhet. Kanske blir det ingen respekt alls för min gudomliga fradga – kanske blir det psyket och tvångströja istället. Och böter.

Jag får i alla fall kvitto.

Stjärnklart på mathimlen i San Sebastián

Baskerna - inte bara kraftkarlar

För den matmässigt oinvigde finns en viktig pilgrimsresa att göra innan man dör. Det är till Baskien och dess mathuvudstad, San Sebastián. Här finns några av världens främsta restauranger och här finns en även en överjordisk tapaskultur – sk pintxos, som slår det mesta i streetfoodväg. Idag publiceras ett av mina matreportage jag skrivit åt TT Spektra från San Sebastián. Läs, res!

Svalbardiana, part 3: Barentsburg Blues

Den första anhalten vi gör på vår expedition runt Spetsbergen är till det ryska gruvsamhället Barentsburg. Det finns bara tre samhällen på Svalbard: Longyearbyen, Barentsburg och forskningsbyn Ny-Ålesund. Om Longyearbyen känns lite frontier-aktigt, som ett Åre för länge sedan med många unga, spänningssökande personer och Ny-Ålesund mer som Tarfala forskningsstation, är Barentsburg mest ett slags Mordor. Den svarta röken som spyr ut ur skortstenarna är lika svart som samvetet hos en Uruk-Hai.

500 personer bor idag året runt i den ryska gruvenklaven. Av dessa är 16 barn, 150 kvinnor. 150 är även antalet grisar  som i självhushållets anda utfordrar den gammelsovjetiska anakronistiska samhället med Leninbyst och allt.

Här handlar dock allt om kol. Och de som bryter den. Och om isbjörnar naturligtvis.

Det finns inga vägar hit. Man flyger helikopter från Longyearbyen, kommer med fartyg eller åker skoter när snön bär – vilket den gör större delen av året. Då kommer turister hit och tar in på det enda hotellet. Där finns även den enda baren som jag vittjade på ett glas vodka. Finvodka till utlänningarna som på den gamla tiden. Den sämre sparar man till sig själva.

Rysk generositet kan verka karg, men är nästan alltid äkta.

Svalbardiana, part 2: Sleepless in Longyearbyen

  

 

”Funken”

 

 

De flesta personerna på ”Funken”, den gamla funktionärsmässen som numera tjänar som ett av Longyearbyens två hotell, talar andra språk än norska. Många fransmän, en hel del tyska hörs, italienska, spanska och engelska naturligtvis och faktiskt även några compatriots från Svedala. Tjejen i receptionen är från Skåne, även hon på Radissons reception var svenska. Var jobbar de norska ungdomarna förresten? Oljeministeriet? Jobbar de alls? Har faktiskt när jag tänker på det aldrig sett en norsk tonåring arbeta…

Dagsljuset dygnet runt tär på en. Det finns bara intellektuella anledningar till att gå och lägga sig. Man tittar på klockan och inser att det är dags att sova – men solen som skiner och värmer ansiktet säger något annat. Det är mycket som är annorlunda häruppe på 78 N. En sak är att alla tar av sig skorna när man kommer inomhus – även på hotellen. Receptionen på ”Funken” når man i strumplästen en våning upp. Alla, utom fransmännen naturligtvis. De skiter fullständigt i sånt (Fransmän ta av sig skorna??? Mon Dieu! Skojar du?).

På hotellet finns en salong med Chesterfieldfåtöljer och skinnsoffor i rött skinn. På väggarna böcker och  inramade originalkartor över Spetsbergen från 16- och 1700-talen. Här samlas de som just anlänt och längtar ut på sina expeditioner. Här samlas också de som just kommit tillbaka. Här berättas historier om kommande och just avklarade strapatser, här skrävlas det och skrytet flödar fram hos självgoda Skinnarmo-wannabees. Det är en trevlig miljö att kolla in människor helt enkelt.

Kvinnan som sätter sig framför mig, kom med samma plan som jag. Kvällen till ära har hon tagit på sig en tröja med ett tryck – M/S Prof. Molchanov. Råkat ta på sig, eller?

”Jaså? Råkade jag ta på mig min tröja jag köpte på min seeenaste Antarktisresa? Jasssså? Ja, tänk ändå.” 

Så går tiden och snart är klockan alldeles för sent. Trots det vita ljuset måste man lägga sig. Sover ingen här? Imorgon ombordstigning på M/S Expedition som tar oss vidare norrut. Men jag ska bara stanna uppe en liten stund till. Bara en liten. Det är ju inte ens mörkt.

Svalbardiana, part 1: Fountain Pen from Hell

 

Svalbard ho!

Det var någonstans ovanför Spetsbergen. Vi var på vår fjärde och sista flygsträcka för dagen. Jag skulle skriva något i min svarta bok och plockade upp min reseskyddade Waterman ur handbagaget. Ett litet välbekant plopp hördes när den lufttäta behållaren tryckutjämnade ovanför de norska fjällen. 

En första varning. Fukt. Bläck. Fingrarna på vänsterhanden sög snabbt åt sig den blå färgen som på en obegåvad bankrånare som just insett att färgampullerna i bankväskan verkligen GÅR sönder när man öppnar den på fel sätt. Men det här var ju min penna! Mitt sätt.

Locket satt som det skulle men pennan var inte helt åtskruvad och bläcket hade läckt genom gördeln. 

Jag torkade av pennan med en sida ur Scanorama (förlåt) – vilket var en dålig idé för ett glossy magazine är inte den bästa bläcktorkaren trots allt. Dramat fortsatte. Jag var ju fortfarande tvungen att öppna den för att kunna ta bort den felaktiga ampullen. Sagt och gjort.

De blå fläckarna som nu pryder min skjorta går aldrig att tvätta bort – och så är det väl med det skrivna ordets bärare, förmedlare och obarmhärtiga domare. Den sår sin bläckblå vildhavre – ibland på papperet i min skrivbok, ibland på mina händer och nu på mina kläder.

Gör detta mig både till vägen och målet?

Hur som helst bör man vara försiktig med att använda reservoarpennor efter en dags intensivt flygande.

Mary Byrd Land & Bir Tawil: nytt land någon?

Visst. Det kan låta lite gammaldags, reaktionärt rent av. Det vill säga att sakna den tid då inte satelliter dygnet runt fotograferar varje ynka kvadratmeter i superhög upplösning och den tid där GPS, sonar och radar ännu inte hunnit utplåna de sista stora mysterierna genom sin fullständiga kontroll av etern. 

Visst. En smula old school, jag erkänner.

Den tid då kinesiska, arabiska och sedan även västerländska upptäcktsresande gav sig av mot den tidens Terra Nullius för att göra anspråk på obebott land (oftast var ju länderna trots allt befolkade) är förbi.

Eller kanske ändå inte. För det finns fortfarande några få Terra Nullius kvar på vår planet. Skynda dit och gör anspråk innan det är försent. Den kallaste platsen och den sannolikt varmaste är Mary Byrd land och Bir Tawil. Det är bara att välja. Glöm inte flaggan bara!

Travelling down memory lane, part 2: Oregon

 

Mars & april 2007.

Min resa tog mig från Seattle ner efter Highway 1, till LA. Jag hyrde bil i Portland och körde vidare ut mot kusten. En närmast surrealistiskt vacker kuststräcka höll mig sällskap ner mot Kalifornien. Och nästan inga samhällen. Varför bor inte fler människor vid denna magiska kust, tänkte jag ofta.

När så mobiltäckningen försvann under ett par dagar anade jag en av anledningarna. Denna plats är verkligen långt borta från det mesta. Efter ett par dagar tog jag in på ett billigt motel i Brookings – endast ett stenkast från delstatsgränsen. Min bil var den enda vid parkeringen utanför. Detta var det som hände.

Reportaget har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen, men inte funnits tillgängligt på nätet.

Travelling down memory lane, part 1: Vilnius & Riga

Nyåret 2006-2007.

Familjen gjorde en av sina mer udda resor. Vi bestämde oss för att fira nyår på Katedraltorget i Litauens huvudstad Vilnius. Fråga mig inte varför – men ett minnesvärt ös var det sannerligen. Raketer flög genom folkhavet, flaskor krossades och det dånade Abba i högtalarna, ”Happy New Year…Happy New Year…”.

 Litauerna vet verkligen hur man firar. Och de har naturligtvis anledning till det.

Efter ett par dagar tog vi skak-och-studs-bussen norrut mot Lettland och Riga. Vi tog in på anrika spionhotellet, Hotel Metropole, med sin obrutna hotellverksamhet sedan 1871. Det har överlevt Stalin, Hitler och ännu mer Stalin. Inte långt därifrån finns ett annan osannolik överlevare, dock inte lika berömd, den lilla synagogan på Pejtavasgatan.

Nazisterna brände nämligen ner samtliga synagogor i Riga under ockupationen. Nynazisterna gör sitt bästa än idag. Men på grund av att synagogan låg vägg-i-vägg med en kyrka och the local churchgoers var nervösa att även kyrkan skulle brinna ner sparades den. Den enda i Riga.

Jag besökte den och mötte en person som jag i ett reportage för Tidningen Kulturen kallade Trädgårdsmästaren i Riga. Reportaget har inte legat ute på nätet så därför finns den här istället som pdf: Tidningen Kulturen Riga 2007

 

Rastlöshetens anatomi: att byggas upp eller att brytas ner?

 

 

 

En mycket god vän spenderar just nu all sin tid i Florens med att sex dagar i veckan bygga en exakt modell av en människa – skelettdel för skelettdel, muskel för muskel. Han är trots sin unga ålder, en mästare på anatomi och har fått sina sex veckor ensam med sin handledare i Florens som en fördjupning andra skulpturstudenter behöver ett år på sig att klara av. Han lägger ett anatomiskt pussel från skelettet och utåt. Låter det svårt?

Det är svårare.

Jag är full av beundran för honom som har sådan koll på den komplexa massan av små detaljer som tillsammans utgör den mänskliga kroppen. Jag önskar att det fanns en som honom som också kunde beskriva – och förhoppningsvis även förstå själens anatomi, särskilt den som handlar om rastlösheten, att även kunna lägga dess pussel, bit för bit. För jag har under många år varit ofrivillig student av denna form av introspektion. Men ingenting har hjälpt. Jag har lärt mig nada. Det blir snarare värre.

Det tvångsmässiga resandet har nämligen sina (bak)sidor. Närvaron är nämligen frånvarons förutsättning. Allt har sitt pris – ofta väldigt högt, något som även Bruce Chatwin var ett levande bevis på. Resandet bygger upp, stärker och upplyser människan samtidigt som man oundvikligen bit för bit förlorar sin oskuld, förlorar sina illusioner om världen, kanske även sitt hopp.

Och ändå packar man väskan.

Michael Ruhlman on Writer´s Block

Då min tid sedan ett par månader framförallt ägnats kärleksbarnet – Pintxos, har jag tyvärr försummat denna blogg något alldeles förfärligt. Det har inte berott på skrivkramp eller Writer´s Block, för det skulle ju implicit säga att jag varit för lat för att uppdatera bloggen. I alla fall om man får tro Michael Ruhlman, som har sin power-pennalistiska syn på hur man ska göra när orden inte rinner till.

Kul läsning och säkert väldigt sant.

SAS och framtiden = Systemfel

Vilken framtid kanske man måste fråga sig.

Det verkar nämligen som om de som står för servicen i detta bolag har låst in sig i The Panic Room.

Jag har vid flera tillfällen försökt efterregga Eurobonuspoäng online – en tjänst som funnits i åratal, men aldrig fungerat. Det är av ett slags revaschistiskt motiv som jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Jag missade nämligen ett flyg från Qatar hem till Sverige i höstas, och tvingades flyga via London (Åttonde Kretsen direkt) och själv betala sista biljetten hem till Stockholm. Istället för att flyga hem med det billigaste bolaget valde jag SAS – delvis för att jag tycker synd om dem som sannolikt har den äldsta personalstyrkan i världen, delvis för att jag gärna ser att det finns ett nordiskt flygbolag och slutligen, så kunde jag väl ändå samla några poäng till den där resan som aldrig lär bli av.

Jag loggade därför in –  fick felmeddelande på felmeddelande. Först och främst FÅR man inte efterregistrera poäng förrän efter 3 veckor (varför då? Är det tänkt att man ska  bli less och strunta i det efter ett par veckor så de slipper besväret?) – och sedan kom alla Systemfelmeddelanden.

Det SAS vill är att man ska handskriva ett brev som ska skickas till någon kundsupport i Indien och sedan vänta i månader på svar…vill man det? Orkar man?

De vill alltså göra det svårt för mig. Sålunda ger jag inte upp.

Idag har det sanneligen det gått minst 3 veckor sedan oktober 2008…och jag håller mig inom de 6 månader som gäller.

Samma sak. SYSTEMFEL.

 

Jag bestämmer mig därför för att skriva till EVA – den där snygga animerade blondinen i flygvärdinnedräkt och mikrofonmygga som man kan skriva till om man som jag börjar bli riktigt frustrerad över servicenivån. Och ha någon att tala med när nu SAS inte längre anser sig ha råd att erbjuda service av en person av kött och blod.

 

Så här såg det ut.

 

”Du skrev: Hej, jag har försökt att efterregistrera poäng vid flera tillfällen online, men jag får bara meddelandet ”Systemfel”. Varför måste jag gå den besvärliga omvägen med pappersbrev när det är ert fel på systemet? mvh”

 

(Evas svar)

”Jag har svårt att förstå alltför komplexa frågor. Prova att ställa en fråga åt gången. Om du vill kan du få chatta med någon på Internet-support som kanske kan hjälpa dig. Vill du det”

 

Inget ont om EVA. Hon vill säkert väl, men är hon verkligen kvalificerad för jobbet?

Eva sitter dock säkert. Ettor och nollor är det som gäller nuförtiden. Och mest av det senare.

Lotass och Redwoodträden

 

Ett klassiskt ålderstecken är när man tycker att alla professorer, ministrar, experter och akademiledamöter man ser på tv är yngre än en själv. Den första 60-talisten har dessutom i dagarna äntrat Svenska Akademien, och det är inte jag. Lotta Lotass är säkert ett utmärkt val i denna högintellektuella men hemlighetsfulla läscirkel. Ingen vet ju vad de sysslar med egentligen…allt är ju så väldigt hysch-hysch. Något som däremot redan idag är superintressant med Lotass – och offentligt – är hennes Redwoodprojekt på Ordfabriken.org.

Hon ackompanjerar sina vackra och skenbart enkla – men i grunden oerhört sorgliga texter om Redwoodträden på den amerikanska västkusten med vykort ur sin privata samling. Människans skövling av dessa uråldriga träd för 100-150 år sedan är en hyperaktuell kommentar av det som sker i stor skala runt omkring oss just nu i världen. Vykortstexternas sakliga, kuriösa och ibland skrytsamma ton svider i samvetsskinnet på läsaren som vet hur det gick sen.

För ett par år sedan reste jag själv runt i de flesta av nationalparkerna i norra Kalifornien på spaning efter Redwoodsjälen. Och visst finns den kvar, men likt Enterna, ett utdöende, uråldrigt och bortträngt folkslag som inte längre får plats i en otålig och förtärande modern, industrialiserad värld.

Det känns som om det är den historien Lotta Lotass vill berätta med sitt pågående projekt.

Jag läser den med glädje men även med ett rejält styng av sorg.

PINTXOS – ett andningshål i matbloggsdjungeln

 

Den dagen man tröttnar på mat- och recepttips som handlar om kyckling på fredag och ett rött medelfylligt, PRISVÄRT vin för 69 kronor…ja då kan man titta in på PINTXOS och läsa mer personliga, galna och kritiska texter om mat, dryck och de som producerar och serverar dem. 

Nördigt? Absolut.

Aha! Det var hostmedicinen…

Japans finansminister är lite snuvig.

Vad skönt. Det liknade ju ett annat tillstånd…men överkonsumtion av hostmedicin KAN  tydligen vara riktigt farligt. Det är dags att sätta ner foten och se över utbredningen av hostmediciner i samhället. Det här håller ju verkligen inte.

Heller.

Ny recension i DN: ”Kabinettets hemlighet”

av Martin Widmark kan man läsa här.

Med en iPhone i Kittelfjäll

Kanske efter jag klivit upp…eller strax innan jag la mig…not so sure.

 

 

-17C. ”Mad Mike”. Vi var fem som red ut med honom. Fyra av oss kom tillbaka.

 

Toppstugan strax innan den årliga starklunchen.

 

Solens sista insats vid toppstugan. Helikopter upp, plastpåserace ner i mörkret.

Som vanligt alltså.

Hmm…gott, eller?

 

Kanske känns det igen?

Svårigheten att prata mat. Eller vin. Och särskilt i de situationer man skulle behöva kunna det. På krogen exempelvis.

Hur ska man egentligen verbalt uttrycka sig när man verkligen vill berömma (eller kritisera) maten man äter? Hur ska man exempelvis komma ifrån den alltför vanliga vinkommentaren när den stressade kyparen just hällt upp lite vin i ditt glas för dig att godkänna och hon står där och stampar, stressar?:

- (först, menande, avvaktande blickar & nickar, sniff, sniff…visst är det så man gör? Och sen lite allvarligare än menat…) Hmm…gott.

Eller då man, när servitören just frågat om det oätligt, ökentorra köttet var till belåtenhet,  dundrar in med den med svenska mått svavelosande kritiken:

- (rådjursögon…fattar han inte hur ledsen jag är?) Ja…ok.

Fast man bönat och bett om att rare är rare och inget annat.

 

En person som kan tjäna lite som inspiration inom detta område och inte håller tillbaka sina åsikter vad gäller mat, walesare och personer från Isle of Man, är matkritikern och resejournalisten, A. A. Gill (han på bilden). Han skriver osvenska, underbart roliga och frispråkiga recensioner  av topp-restaurangerna framförallt i Storbritannien, men även annat. Han är en provokativ, men underhållande åsiktsmaskin som alla överprissatta restauranger med stjärnambitioner med rätta fruktar

Platsen på webben är Times Online.

Han får ansluta sig ett tag till mina favoriter eftersom jag är ett fan av Monsieur Ego och andra excentriska typer i matvärlden.

Invigningar som det gör ont att missa: Couloir Wines

 

 

Detta kom i veckan.

”Dear Steven:
It is with great excitement that I bring to you the inaugural release of Grant Family Wines – home of Couloir Wines and Straight Line Wine.”

 

För snart två år sedan körde jag söderut från Oregon efter Highway 1, på den amerikanska västkusten. Jag skulle skriva ett reportage om Redwoodskogarna i norra Kalifornien till TT-Spektra. Efter att ha besökt samtliga redwoodparker (!) sneddade jag in vid Mendocino, in mot ett av Kaliforniens mest spännande, nya vinområden, Anderson Valley. Inträngd mellan Redwoodskogarna vid kusten och de mer etablerade vindalarna lite längre söderut, ligger detta sanslöst vackra och samtidigt otämjda område som producerar magisk pinot noir. Svalt klimat, närheten till Stilla Havet och samtidigt en generös kalifornisk sol gör detta till nästa Vin-Klondyke.

Jag provade. Och häpnade.

Senare, nere i Napa Valley besökte jag min favoritproducent av zinfandelviner, Turley Vineyards. Jag intervjuade deras Assistant winemaker, Jon Grant, som vid sidan av att vara en ung, begåvad & entusiastisk ambassadör för de tyngsta och mest fetkroppade zinfandlarna i världen drömde om att göra eget vin. Och då pinot noir. Han hade redan ögonen på ett par ställen uppe i Anderson Valley där han kunde köpa druvor som höll måttet.

Jag bad direkt att få vara den första på hans ”mailing list” inför det som komma skulle.

Och nu är det realiserat. Fantastiskt! Couloir Wines, två single vineyard-pinoter från 2007 som man bara längtar efter att få prova. Endast 8 fat av varje producerades. 

Invigningsfesten – inaugurationen – sker den 5 februari på Tra Vigne, i St. Helena i Napa Valley.

Och jag kommer bara vara där i anden.

Jäkligt trist.

Farewell to Dystopia

Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, ”Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, ”Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.

Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.

En lista.

Filmklassikern, ”Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. ”Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys ”Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen ”Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer ”(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, ”1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, ”Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. ”Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.

Inte mitt problem alltså.

Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.

Lazarus likes it diciplined

Johannesburg

My friend Lazarus lives in Soweto together with 4 million others and is worried about the crime level in the country.

”It is much better in Botswana. That’s a good country, very diciplined. If you kill someone, they will kill you. If you steal, they cut off your hand. If you kill someone in South Africa you are out the next day. If you rape someone, you’ll be walking down the street the next day. That’s bad. Everyone is afraid to die, even the criminals. Much better in Botswana. If I say, let’s go and kill that person then someone would come after me and kill me. They even come and arrest you i SA and bring you back to Botswana. That’s very good. Almost no crime in Botswana. Very diciplined.”

Moby-Dick: Chapters 19-35

In which…

1. Ahab quits smoking and throws his pipe into the sea. (WHY???)
2. Melville fucks with the Swedish Demigod of Natural Science, Linnaeus who already in 1766 decided that whales are not to be considered fish. But Melville rather wants to believe his biased whaling buddies of Nantucket. I guess, if the whales are FISH they can be continuesly be slaughtered by the thousands. (PATHETIC!)
Melville also claims that the Sperm Whale is the biggest whale on earth…

Not many right ones there.
What has gotten into the man?

Disappointed

Himeville Arms: half price on beggars

 

Himeville  16/12

Efter 5 timmars minibuss med Underberg Express från Durban kom jag så till idylliska Himeville med Drakensbergen som fond, omgivet av ett nyazeelandlandskap med betande kor och flugfiske i världsklass.
Jag tar in på genomkoloniala Himeville Arms Hotel.

Kvinnan som möter mig berättar entusiastiskt att ikväll är en speciell kväll i restaurangen.
Jaså, säger jag.
”Yiiz, they have half price on beggars”
”Really? What kinds of beggars do you offer?”
”Oh, all sorts. Very juicy beggars. It is beggar night tonight you see”

I de lugnaste vatten…methinks, och ser redan fram emot klättringen upp for Sani Pass imorgon.

Kanske annat på menyn i Lesotho.

Lesotho overland

Maseru

Egentligen skulle det inte vara möjligt att ta sig hela vägen från Sani Pass till Maseru på en dag. Ingen lokaltrafik finns i de svåråtkomliga bergen i östra Lesotho, så jag ställde mig vid tullstationen och frågade om lift. Helst ville jag undvika de livsfarliga minibussarna som kör för fort och trycker in för många passagerare.

Efter ett tag fick jag dock napp och kunde åka Landrover Defender hela vägen (5 timmar) till Butha Buthe vilket är ung halvvägs. Där chansade jag trots allt på en av dessa Toyota Hiace till Maputsoe där jag fick tag i en sista taxibuss mot Maseru. Vi satt tre i framsätet inkl allt mitt bagage. Jag hade det dock bättre än stackarna därbak. Vi var 16 pers och chauffören lekte med allas våra liv i nerförsbackarna då han åtminstånde vid ett tillfälle drev fram dödsmaskinen i 160 km/h.
Längre går inte mätaren på en Hiace.
Men fram kom vi i alla fall. Från Sani Pass över Afrikas högsta pass på 3222 möh och vidare genom ett av de vackraste landskap jag sett.

En slags blandning av Grand Canyon, Nepal och någon pastoral tavla från sent 1700-tal.
Ingen trängsel, inga townships, inget trafikvett.
Lesotho äger.

Smurfhits at the Albany

Durban

Det har regnat och är svalt i Durban. Ändå väljer personalen på Albany Hotel att gasa på air conditionen så den dånar. Och trots utomhus svalkan ska hotellgästerna frysa.
Varför kan man fråga sig.
Är det för den stundande julen? Det står visserligen en plastgran i hörnet av restaurangen.
Är det kanske för att skapa en lämplig bakgrund till julmusiken som spelas i högtalarna?
Det handlar om keyboardlåtar med melodistämman inställd på den knapp som brukar kallas ”trumpet” eller ”flute” med tillhörande reverb.
Som smurfhits utan sång.

Moby-Dick: kap 10-18

En lite rapport.

Ishmael blir av med sin osunda homofobi och ligger numera sked med sin nya buddy, kannibalen Queequeg. De mönstrar på skeppet ”Pequod” på ett treårskontrakt och äter Clam Chowder i Nantucket. Och gillar det.

Kvarstår att möta kapten Ahab.

Trust me, I’m not a criminal

Johannesburg

En afrikansk erfarenhet.

Transfern fran flyget till hotellet dyker inte upp. Jag vantar 40 minuter men da ingen kommer erbjuder sig en annan man som ska skjutsa en  person till ett narliggande hotell att aven ta mig till mitt hotell.

”Oh, thank you”

”No problems.” sager han och ler.

Jag forklarar att jag inte har nagra pengar da jag just anlant och inte hunnit till ngn ATM. Transfern skulle dessutom vara gratis.

”No problems. You give me something…”

Men vada? tanker jag och funderar om min pase med notter (ooppnad) skulle duga, men nej det kanns val anda for lite…

”Dollars are fine…no problem…” sager han och startar bilen.

Hur ska jag forklara att jag inte har nagra pengar alls…jag kanner efter i jackan och hittar en svensk hundring. Men, for fem minuters transfer…ska jag verkligen?

Vi aker ivag. Vi anlander till mitt hotell. Han vander sig om och ser pa mig med en blick som sager: I know that you can give me something, and I know that you WILL give me something. Han ler.

Och oppnar inte dorren.

Jag sager att om han ger mig 50 Rand kan han vaxla in denna svenska kvalitetshundring och sedan behalla 70. OK?

”Let me look. (Han tar hundringen) I will come back. (Jag tvivlar) I’m not a criminal (sjalvklart inte, men du kommer inte tillbaka med vaxeln heller…).

Han ler och vantar, jag sager slutligen OK, han oppnar dorren och sager, Trust me, I’m not a criminal.

Neither am I, tanker jag. But f–n stupid.

—- senare pa hotellrestauranten —

Maten dalig, torr och trakig. Jag ar pa daligt humor.

Nar jag ska betala har jag for lite kontanter. Jag sager att nar jag druckit klart mitt kaffe ska jag ga upp pa rummet och hamta resten. Men inte fore.  Servitrisen stressar mig och kommer flera ganger upp till mig med nya fragor. Jag kanner ett lika omoget som lustfyllt hamndbegar vaxa inom mig.

”Nej, som jag sa, jag har inte tillrackligt med kontanter med mig”

”Nej, jag har inget CC pa mig”

”Nej jag har inte lagt in mitt CC-nummer i receptionen”

Ha.

Och sedan, det forlosande:

”Trust me, I’m not a criminal.”

Herman Melville and his lost world: ”Moby-Dick” kap 1- 9.

Jag visste inte vad jag skulle ta med mig for reselitt nar jag drog ivag.

En bok som lange lockat mig men som jag lika ofta tvekat infor ar Moby-Dick. Men eftersom den kanske kunde ge lite bakgrundsfarg till mina egna havsaktiviteter sa valde jag den. Jag har  inte behovt angra mig.

Ambitionen med boken ar sky high, och den framstar som tidig Americana, den lilla manniskans kamp mot de stora krafterna, naturen som alltid vinner, men den modiga manniskans som trots det tar upp kampen.

I like.

Dock ar tonen minst sagt uppskruvad och om jag ngn gang sjalv tycker jag utnyttjar utropstecken lite for ofta!!!! sa ar det inget mot Melville. Han ager utropstecknet. Han skapade det. Hans retoriska utlaggningar kan ocksa vara trottsamma.

Boken skildrar valfangsttider da manniskor tog oerhorda risker for att komma hem med rikedomar fran haven. Man skordade helt enkelt havet. Langt ifran politiskt korrekt idag. Men miljoerna som Melville skildrar ar verkligen autentiska och blir fulltandigt unika som sadana. Man foljer med pa en resa som inte langre kan arrangeras an mindre konstrueras. En skeppsromantikers havsvata drom.

Go Ishmael.

When God created the coral reefs

Sa var tiden i Tofu over. 5 dyk som hela tiden blev battre och battre. Det langsta dyket varade 51 minuter. Det sista var ytterligare ett till Manta Reef, 26 meter och en helt underbart dyk pa totalt 27 minuter varav ABT pa 20 min! Snabbt ner till botten och sedan ren njutning.
Manta Reef raknas bland topp 5 i varlden och jag kan forsta varfor nu. Nar man ser vilken enastaende vacker och komplex mangfald ett korallrev ar sa kanns det an viktigare att kampa for och bevara.
I borjan nar man dyker vill de flesta dykare helst se stora och farliga fiskar, hajar, muranor, lionfish &c. Men ju fler dyk man gor desto mer uppskattar man de dar sma, ofarliga men lika underliga skapelserna som ar minst lika viktiga for hela kretsloppet kring reven.
Nar gud skapade korallreven var han sannerligen pa gott humor.

Jag fick dessutom tillfalle till tva langa simturer med valhaj. Lika magiskt som surrealistiskt. Mitt ute pa havet simmar man pa for att halla jamna steg med dessa 8-9-metershajar som knappt ser ut som om de ror sig. Man glommer var man ar. Man struntar i vilket hall man simmar. Man ar bara full av beundran.

Lucia in Tofu: another kind of heat

Hettan i Tofu ar tryckande.
Precis som de farska rakor jag kopte pa den lokala marknaden haromdagen, sa fick jag ”farg” (vilket ar, for alla som kanner sommar-Steven en klar underdrift) nastan omedelbart i ”stekpannan”. Tack och lov att vindarna ligger pa dag som natt och att den egentliga anledningen for att man kommer hit ar for att dyka (nasta vecka kommer turisterna sager alla). I skuggan eller under ytan ar darfor det som galler for Mr Steven.
Dykningen har varit fantastisk aven om mitt forsta djupdyk slutade alldeles for fort. ”Your an air wolf” sa min instruktor nar jag tvingades avbryta Manta Reef efter ynkliga 20 minuter. Det var kraftiga strommar och visibiliteten bara runt 10 meter, vilket gor att du varken ser botten eller ytan vid ett visst tillfalle, och alla maste ner till botten sa fort som mojligt annars tar strommarna en langt bort, och da ar man helt borta.
De andra dyken har gatt battre. Dykning ar tveklost en mental kampsport, dar den som lyckas koncentrera sig pa sina rorelser och sin andning har roligast och roligast langst.

Imorgon gor jag mitt sista dyk (5 stycken in alles). Ett nytt forsok pa Manta Reef, forhoppningsvis 10-15 minuter langre. Och kanske aven fa se en av dessa fantastiska mantor.
Igar simmade jag med en valhaj, om an ack sa kort stund innan den forsvann ner i djupet.

Nya vägar: Sydafrika, Mozambique & Lesotho

6/12

Så på måndag bär det av igen.

Första ”benet” går till Mozambique via Johannesburg.

Flyg till Inhambane och vidare norrut till Praia do Tofu. Dykning står på schemat och ett par Advanced Diver-uppdateringar. Och naturligtvis valhaj och mantor. En dröm går kanske i uppfyllelse, men det kan lika gärna sluta med andra sorters drömmar – det finns ju som bekant andra hajar än de rent vegetariskt lagda…

Senare i Sydafrika ska jag även ner i burarna med vithajar, men det är en annan historia.

Vad tar man då med sig att läsa då? Kan det bli något annat än Moby Dick?

Vi hörs!

Nypublicerat

 

 

En liten uppdatering.

I nya Frankofon kan man läsa ett reportage av mig från Mauritius. 

Dessutom kan man idag även läsa min recension av Ally Kennens ”Brevvännen” i DN.

För de som inte får nog, alltså.

Slowfooding och afterwork i svampskogen

Att äta organiskt och närproducerat och sedan låta tillagningen ta preciiiiiis så mycket tid den behöver, ja det utövade jag och min gode vän och fungi-aficionadon, SvampBob igår eftermiddag. En slags afterwork med trattisar och zin.

SvampBob (som egentligen heter något annat) syns på bilden ovan där han likt ett albiensiskt tryffelsvin i mästarklass hittat en mycket välkamoflerad – och närproducerad – klunga trattkantareller på Åsberget en bit ovanför mitt hus. (Ser ni kantarellerna?) 

Det blev i alla fall ett drygt kilo och allt åkte ner i stekpannan. 30% på toast, 70% till färsk pasta. Samma recept till båda. Ackompanjeras före, under och efter med bra zinfandel. 

 

Det slowfoodiga receptet som är svårslaget i sin banala enkelhet lyder som följer:

1. Lägg i svamparna i het panna under lock och utan fett i  knappt 10 min, sedan lika länge utan lock eller tills vätskan kokat bort. Vi delade kantarellerna en eller ett par gånger trots att de inte är så stora. Men uppsugningseffekten ökar och därför även smaken!

2. I med smör (rejält) och låt detta sugas upp av det törstiga svampberget.

3. Finhacka ett par vitlöksklyftor och mjuka upp dessa i pannan – blanda ihop med svampen när löken är redo.

4. I med finhackad persilja

5. Och sedan grädden! Kanske ett par tre deciliter… låt denna koka in i svampen så den fullkomligen dryper av energi! 

6. Servera på olivoljat och grillat bröd, eller blanda ihop med färsk pasta.

Helt OK afterwork faktiskt.

Engdahls vidsynta europeer gören sig icke besvär: Zusak for President!

 

I dessa Nobelpristider då det ändå är OK att prata lite mer om böcker än annars (förutom hur många huntratusentals pocketböcker deckardrottningarna har sålt inför julhandeln även i år) kanske man får uppmärksamma läsarna på en alldeles underbar berättelse i:

 

anti-chiclit/anti-shitlit/anti-bigtitlit/anti-småstadskriminalinspektör

medrelationsochviktochalkoholproblemmedvuxendotterochingenförstår

honompåjobbet(snyft)ochsomlösermassmordtillvardagslit-genren. 

 

Boken som jag recenserar i DN idag är en överraskande och välgörande gåva till de spillror av bokläsare som fortfarande är nyfikna på något som INTE liknar det ovan.

Naturligtvis ingen nobelpriskandidat (ingen engdahlskt vidsynt Europé tyvärr), men en av de absolut hetaste till de kommande ALMA-priserna.

Och en fantastisk bok.

Jag tror Horace mörkar…

 

På torsdag meddelas vilken, vanligtvis okänd internationell författare som plötsligt blir substantiellt ekonomiskt oberoende och därefter drivs in i en akut skaparkris (läs Hemingway o a ) för att sedan glömmas bort.

Det är dags för Nobelpriset igen.

Horace Engdahl, vars samlade existens sannolikt består av 95% hjärna, 3% förgänglig massa och 2% blandade ädelgaser  - och därför inte KAN ha fel – har i år åter lurat hela världspressen. Helt enkelt bara för att han kan och vill (han har humor).

 

Hans smokescreen består i en avledande diss-manöver av den anglosaxiska litteraturen – och då särskilt den amerikanska. 

”Amerikaner är trångsynta vilket medför att amerikansk litteratur inte kan mäta sig med europeisk” 

Därför kommer det säkert att bli just en sådan. Horace kommer ut ur rummet i Börshuset med cowboyhatt och pickadoller.

Trust me.

 

Mina egna ”trångsynta” Americana-favvosar just nu är:

1. Cormac McCarthy (Blood Meridian, The Road och Border-trilogin mm,mm,mm)

2. Annie Prouxl (novellerna, novellerna…)

3. Mark Helprin (framförallt för en enda underbar bok, Winter´s Tale)

 

Kom igen nu Horace! Visa dem vem som har humor och vem som verkligen skrattar sist.

When in Rome…eller etnoschizofrenin i västvärlden

Arlanda 4/10

Det vilar en Tutankhamons förbannelse över min hemresa. Or so it seems.

Missade stockholmsflyget från Qatar (”sir, we take no responsibility even if we disinformed you”), tvingades ta ett senare istället till Heathrow. Billigaste hotell 140 pund. Det fick bli ungdomsvarianten. Sittliggsova på stolar som de jävulska britterna naturligtvis har monterat obekväma och meningslösa metallhandtag mellan för att Tutankhamons offer inte ska kunna somna där.

Mardrömslik natt efter 20 timmars resande (och naturligtvis kom inte min väska fram heller…)

Nåväl, det var inte detta jag tänkte skriva om.

 

Jag tänkte istället lägga till ytterligare en nyans till min framtida avhandling – som jag skrivit om tidigare – ”T-shirts and Identity” (typ.)

Det räcker nämligen inte med T-shirts.

Man måste nämligen lägga till de oceaner av västerlänningar som tvångsmässigt bara måste klä ut sig i landets kläder – och SÄRSKILT vid hemresorna. Kanske har det ngt med separationsångesten att göra. Eller vill man verkligen klä sig som en thailändare, bhutanes, ivorian eller Saddhu, för att man tror att man ser ut som en? Bli en av dem?

Quiz 1: Är grabben på bild äkta mexican, eller inte?

Quiz 2: På bilden nedan gömmer sig en etnoturist. Kan du hitta honom?

 

Etnoschizofrenin handlar mest om allsköns etniska hattar, sjalar och kjolar från hela världen, sombreros, hennatatueringar, semesterjointen, flamencoklänningar, turbaner, fezar, dreads, ali-brallorna, kaftaner, burkhor, bandanas, fjädrar, pärlor, näsringar och praktiska penisfodral (för turisterna på Nya Guinea). Bara för att man nu vill visa att man har varit på semester.

Eller är det något annat?

Saknas kanske oss något? Finns där ett djupt, tomt etnohål i själen? Eller har vi själva så tråkiga folkdräkter att vi bara måste fylla på med tribals and what not?

Vad vet jag?

Bilden föreställer en Yami i traditionella kläder. Yami som alla vet är en av flera ursprungsbefolkningar på Taiwan. En riktig höjdarekostymering att smyga in till jobbet med lite lagom nonchalant gång efter industrisemestern när de andra kommer med sina mainstreamsombreros eller dreads.

Slår det mesta faktiskt.

Om man nu inte slår på riktigt stort och vaggar in på kontoret med penisfodralet dvs.

”Och hur var din semester i Turkiet, då, Angkatriiiin?”

Slutet på historien – Down and out in Kathmandu

Kathmandu, 29 september 2008

Amerikanerna vid bordet bredvid frågar kyparen på det berömda hotellet jag bor på om de har vitt vin.
”Yes sir”
”Do you have Chardonnay?”
”Yes sir”
”Ok, we’ll like two glasses of chardonnay then, please”
”Red or white, sir?”

Det är mkt som hänt på min resa som startade snart 5 veckor sedan. Strapatser och händelser som kommer få sitt uttryck i ett annat forum än bloggen, men trots äventyren har det också handlat om ngt annat.
Kanske en quest – en yttre såväl som en inre resa. Svårt att säga så här sittandes i Kathmandu.

Att efter att vid EBC ha sett den tidiga morgonsolen glödga toppen av Mt Everest, och sedan i timmar hårdskumpat i baksätet på en gammal Land Cruiser över 3000 ner till den omöjliga gränsstaden Zangmu, var min själsliga resa i zenit.
Sedan Kathmandu.
150 km från gränsen tog 6,5 timmar.
Sedan Thamel.

Sir, you want hashish?
No.
Good quality
No
Marijuana, sir?
No
Grass? I can sell…you want?
…
DO I LOOK LIKE A FUCKING JUNKIE, OR WHAT?
sa jag inte, men…

De djupt troende pilgrimernas oerhörda innerlighet vid Jokhangtemplet i Lhasa, detta underbara folks smittande glädje trots sin fattigdom, isolering och omöjliga politiska situation stod plötsligt i sådan skarp kontrast till Kathmandu och alla trekkers, rafters, adventurers, romantics, drug dealers, och försäljare av röd chardonnay att jag insåg att jag kommit till slutet av resan.

Det är dags att åka hem.

Wolf hunting in the Gobi and maaany dead monkeys

10 september, Ulan Bator

Efter ngra dagar ute i Gobi kanner jag mig lite forvirrad av att komma tillbaka till den sk civilisationen vilket i mitt fall ar ett ganska dekigt internetkafe i utkanten av centrala U.B. I nastan tre dagar var jag helt sjalv pa Arburd Sands Camp, 140 km sydost om huvudstaden. Asfalten slutar efter ett par kilometer, och den ar anda fran sovjettiden. Darefter ett par sandiga spar pa stappen i basta fall, och sedan ren och skar cross country.

Detta tar dock inte bort effekten av att mota mongoler efter att ha upplevt ryssarna ar som att hitta en bortglomd 200grams Schweizernotchokladkaka i ryggsacken under en jobbig fjallvandring nar allt man trodde sig ha kvar var vama koppen…

Man blir bara sa glad.

Mina favoritmongoler ar just nu Densma och Badrakh, de ubersympatiska agarna till campen jag bott pa. Och tiden jag haft ensam med dessa personer har varit oerhort givande. Forsta dagen blev jag inbjuden att delta i en vargjakt. Vargen, eller vargarna hade tydligen rivit ett par far hos en av nomaderna i grannskapet, och DET gar icke for sig i Mongoliet. Vi var fjorton man, nagra utplacerade skyttar med gamla sovjetvapen och fem ryttare som som sparade vargen i sanddynerna och jag och Badrakh i kommandocntralen pa en av bergssidorna.

Densma berattade aven om sin farfar som varit en lama vid ett av klostren 1937 da socialistpartiet med Putin, forlat, Stalin i kulisserna beordrad utrensning av religios verkamhet och mer an 13000 munkar dodades och 90% av alla kloster i landet forstordes. Av tibetaner mot tibetaner. Munkarna el lamorna var maltavlan.

”Maaany monkeys were killed, maaany dead monkeys…”

Men Mongoliet overlevde Sovjettiden. Huvudstadens namn betyder dock ”Rod hjalte” sa visst finns det en del kvar fran den tiden i landet. Men det handlar mest om forget and forgive.

Kanske nodvandigt i ett land dar alla mer eller mindre ar slakt och alla ar attlingar till Djingis Khan.

Men imorgon ar det slut.

Da gar resan vidare soderut mot Kina och Beijing.

Mademoiselle Aza & the Bajkal Blues

Irkutsk, 5 september

Fem tidzoner och fyra dagars taagresa senare kom jag saa till Irkutsk for en skumpig berg-och-dalbaneresa med buss vidare till Bajkalsjoen. Svinkoppor och allskoens ohyra, smuts och fett och damm skulle aentligen faa duschas bort hos min vaentande babouschka, som med kraftiga underarmar, roedblommiga kinder och vaeldig bakdel skulle tvaga mig skinande ren i den kalla sjoen…typ.

Men, det blir inte alltid som man taenker sig.

Ingen Babouschka, inga underarmar, inte ens en familj. Utan bara ett tomt rum och ett 7 timmar laangt elavbrott. I was feeling pretty blue. Och regnet bara oeste ner.

Men allt var inte bara blues. Igaar hittade jag en liten restaurant, vilka har oppet saa laenge naagon vill ha ngt. Det drivs av en underbar georgisk dam, mademoiselle Aza (fast hon ser misstaenkt ut som en Madame…) Hon talar endast lite hjaelplig tyska. Hon aer utbildad doktor i imunologi, men lagar nu mat aat ryssarna och en och annan resenaer vid Bajkalsjoen som hittar hit paa ett saett som goer spraaket fullstaendigt onoedigt..

Mademoiselle Aza bjoed paa en overdaadig georgisk lunch som varade 4 timmar (sltade vid 18-tiden ngn gaang). Efter det badade jag lite i sjoen vilket fick henne att oroa sig saa mkt att hon erbjoed mig att laana ett hotellrum att vila i naagra timmar innan det var dags foer middagen…hon pysslade, och pysslade och serverade kakor och bakverk, turkiskt kaffe och oroliga blickar och en och annan lite starkare dryck – paa rent medicinala grunder, hon aer ju faktiskt doktor! – och senare vid tiotiden middag igen.

I och med detta vann hon tillbaka mina inledande intryck av Ryssland och ryssar. Nej de aer inte saerskilt galda att ha oss paa besok, och nej de kan inte hjaelpa till eller visa vaegen, eller vet absolut inte var den adressen eller ens vart Roeda torget ligger. Och de taenker INTE le heller…

Saa var det fram till jag hittade Mademoisell Azas lilla kafe i utkanten av det som verkligen aer utkanten av vaerlden. Hon raeddade dagen och gav hopp om det stora landet i oest.

Ikvaell tar jag taaget vidare mot Ulan Bator.

Jo. Inga maenniskor baer foppatofflor i Ryssland…inte ens kopior.

On a slow blog to Lhasa

 

Så är det då dags.

Imorgon ger jag mig av till Tibet. En 50-literssäck, ett par byxor, välfyllt reseapotek (tack C.), anteckningsböcker och en massa läsning. Bör väl räcka.

Resan går över Helsingfors, Moskva, Irkutsk, Bajkalsjön (Listvjanka), Ulan Bator, Beijing, Lhasa, Gyantse, Shigatse, Xiegar, Everest Base Camp, Zangmu och sedan över gränsen till Nepal och Kathmandu. Sen hem.

Imorgon första etappen. 541 km till Stockholm och färjan till Helsingfors.

Vi hörs.

 

För den intresserade: Patrick French, Tibet, Tibet. A personal history of a lost land (2003).

Osentimentalt och mycket läsvärt.

Hos Arzak, del 1: Laboratorier, torskskägg och en touch av Amaretto

Att förbereda sig för en extraordinär restaurangupplevelse innebär naturligtvis seriösa förberedelser. Inget överdrivet nattsuddande dagen innan, försiktigt (men ändå medvetet) frukosterande, man får inte vara vrålhungrig precis innan för då tappar man de fina nyanserna och börjar tugga i sig för mycket av de goda kuvertbröden – allt måste få ta tid. Och mycket tid.

Vår lunch på Arzak började vid pass 13.30 och vi kom iväg i taxin tillbaka mot Parte Vieja i San Sebastián, någon gång vid sjutiden. Precis som det ska vara.

 Juan Mari Arzak mötte mycket hjärtligt upp i receptionen.  Jag övergav ganska snart pidginspanskan till förmån för franska som han talar mycket bra, och sedan tog han över och började entusiastiskt att planera vårt besök.

”Du ville se köket, eller hur? Förberedelserna?”

”Ja, tack!”

”Vinkällaren? Laboratoriet, också?”

”Ja, gärna!”

”OK, bra. Jag föreslår att ni guidas runt av Igor här och tar lite bilder först. Sedan kommer ni tillbaka till baren för en apéritif. Sedan äter ni lunch. Och vi kan ta kaffet efteråt tillsammans och prata lite mer. Är det OK?

(You bet, Jeanette!)

Vi började med att följa Igor Zalakain, som tillsammans med kollegan Xavi ansvarar för ”laboratoriet” på Arzak – det ställe där de experimenterar med nya smaker, texturer och kombinationer. De byter nämligen aldrig ut hela menyerna, utan lägger till det som är i säsong, och tar bort det som inte längre är i sin ”blomning”. Men alla råvarorna de serverar är hämtade från området runt San Sebastián, land som hav.

Igor som arbetat för flera av de stora kockarna i trakten, men de senaste tio åren för Juan Mari, anser sig mycket lyckligt lottad. ”Kan du tänka dig ett jobb, där du får leka på arbetstid?”

Leka fram de nya rätterna, alltså. Det är faktiskt även så det känns runt Arzak. En slags vänlig, men intensiv, lekfullhet. Något som verkligen smittar av sig.

Vi visas det berömda kryddrummet med 2500 olika kryddor från hela världen (”men de allra flesta från den spanska halvön!”), och vinkällarna – som inte ligger i källaren – modernt specialinredda rum med konstanta temperaturer, kallt ljus och som dessutom rymmer 100 000 flaskor.

Apéritifen då; vitt vin med apelsintouch, och en elegant touch av Amaretto och ett limeblad, serverade i glas med is. Vad heter den?

Juan Maris generositet matchades av hans dotter Elenas minst lika stora vänlighet. De delar numera ansvaret och ledningen för restaurangen, men att gammal är äldst, framgick med all tydlighet när jag sedan trängde mig in bland de över 30 kockarna och kökspersonalen i det allra heligaste (associationerna gick snarare till Vergilius berömda guidning av en annan mycket ”het” plats för novisen Dante).

Väl i köket tog Juan Mari omedelbart kommandot och började peka, smaka, ropa ut instruktioner och råd. Elena har en mjukare framtoning i köket, men att hennes roll är viktig för att formulera sin generations rätter och smaker vittnade de båda om vid flera tillfällen.

Att dessutom ”mis en place” inte bara är en slags snobbig kockkliché på franska utan en av de viktigaste förutsättningarna för att ett förhållandevis litet kök som Arzáks, med världens högst ställda krav och världens sannolikt mest nöjda kunder (jag absolut en av dem), ska fungera, framgick med all önskvärd tydlighet.

Att min närvaro dessutom tolererades var ett under – varje halv kvadratmeter var någons station, någon som utförde ett viktigt arbete i den gastronomiska kedja som till slut leder fram till den väntande gästen ute i matsalen. Att försöka vara en fluga på väggen i Arzaks kök, påminde starkt om mitt lika omöjliga som traumatiska våtdräktsäventyr några dagar tidigare vid Zurriola. 

Jag tryckte mig in i varje ledigt hörn (finns inte många) för att sedan snabbt skynda bort när jag såg att någon skulle dit – och det tog endast några sekunder. Men Juan Mari bjöd generöst på all den tid han ansåg jag behövde för att få en bra insikt i det baskiska supergastronomins födslokammare.

”Steven, titta på det här”, sa Juan Mari och stannade upp vid en av de många spisarna. ”Den här rätten är mycket, mycket viktig för det baskiska köket.”

Merluza en salsa verde, con Almejas.

Elena stod vid spisen och vände försiktigt den musselkokta kummeln under sous-chefens noggranna övervakning. 

”Min sous-chef är Baskiens bästa kummelkock” fortsatte Juan Mari Arzak. ”Världens bästa! Jag är mycket lyckligt lottad.”

Vi fortsatte vidare vår vandring genom de två köken och den febrilt arbetande personalen tills vi kom fram till en annan av de baskiska läckerheterna – torskskäggen.

”Mycket viktigt hos oss”, sa Arzak och visade på sin egen hals var skäggspetsen satt på torsken. ”Och endast en enda per fisk. Du får prova det under lunchen.”

Det var nu dags att lämna intensiteten och hettan i köken för lugnet, lyckan och totalupplevelsen vid det väntande bordet. Från infernot till paradiset.

Hasta luego, Vergilius!

Och samtidigt i San Sebastián…

…sitter jag och funderar vad jag ska fråga det moderna baskiska kökets gudfader, Juan Mari Arzak om ett par timmar – på franska inbäddad i kreol-spanska och tryfferad med rövarspråk.

Det ska nog gå bra.

Jag har ju med mig ”Berlitz: Spanska på resan” från 1971. Det står ju ”bäst i världen på parlörer” på omslaget, så den borde ju kunna hjälpa mig. Jag har fastnat för några nyttiga fraser som jag tänker inleda med. Och som alla vet fungerar den fonetiska uttalsguiden alltid bättre om man talar med amerikanska Lonely Planet-diftonger.

 

1. Tengo hambre y sed. (Jag är hungrig och törstig) – tengå ambree i sed.

En riktigt klassisk start! Svårt att tänka mig en bättre förstafras när man kliver in på Arzak.

2. Puede aconsejarme un buen y barato restaurante?  (Kan ni rekommendera en bra och billig restaurang? –  poeddee akånseCHarmee on boen i barattå restaorantee?

…han borde väl känna till krogarna i stan vid det här laget. Ett stalltips liksom.

3. Quisiera caza. (Jag skulle vilja ha vilt) – kisiera kasa.

En bra rak restauranghöger som direkt visar dina Hemingwayambitioner ”and that you mean serious business”.

4. Prefiero una ensalada (Jag tar hellre en sallad) – prefjerå onna ensaladda.

Ett slags alternativ till parlörtips nr 3. Men även en utväg om man fortfarande är mätt på hamburgaren och stripsen man just ätit och tycker att avsmakningsmenyn är både för omfattande och för konstig. Detta ska sägas med stark amerikansk brytning för att vara riktigt trovärdig.

 

Och när det sent i eftermiddag är dags att betala den trestjärniga notan, kan det vara bra att ladda upp med lite andra nyttiga fraser:

 

4. Acepta usted los cheques de viaje? (Tar ni emot resechecker?) – assepta ostedd lås tjekkes de bjaCHee?

Ännu en klassiker. Att visa upp resecheckshäftet från Thomas Cook efter en fyra-timmars lunch bör väl få den gamle mästaren att smälta.

5. Quisiéramos pagar separadamente. (Vi vill betala var och en för sig) – kisieramås pagar separadamente.

En bra och uppskattad replik i gammal fin jämställd svensk folkhemstradition!

6. Me parece que se ha equivocado en la cuenta. (Jag tror ni har gjort ett fel på notan) – me pareesee ke a ekibåkaddå en la kuenta.

När man ser beloppet är det antingen fel på notan eller ens omdöme och det är sannolikt dags att springa. Denna replik bör för bästa effekt uttalas med riktigt schwungig amerikanska för att inge västerlandsrespekt. Det borde väl göra susen?

Sjöhjältar, skörbjuggs-hybris och världens bästa Marulk

Jag kan bara förundras över det intryck de 19 överlevande sjöfararna av de ursprungliga ca 250 måste ha gjort på invånarna i kungliga Sevilla, där de i september 1522 stapplade fram med skabb, skörbjugg och allsköns illaluktande kroppsegna odörer.

Men de kom som verkliga vinnare – de var de första som seglat jorden runt. Och de hade överlevt. 

Det var den lilla baskiska byn Getarias stora sjöhjälte Juan Sebastián Elkano som ledde den dramatiska världsomseglingen efter att Ferdinand Magellan själv ”found himself up shit creek” och blev ihjälslagen av lokalbefolkningen på Filippinerna. Endast ett enda skepp tog sig hem med Elkano vid rodret och en handfull män som sannolikt led båda av ”bad hair day” som av akut dålig andedräkt.  

Man kan tänka sig vad deras överlyckliga mammor skulle ha sagt – efter att ha avlusat dem och tvingat dem att borsta de kvarvarande tänderna med Txakoli i en hel vecka:

”Voj, voj, prisa Gud min gosse att du kom hem till lilla mamma igen. Och som du ser ut! Men nu lär du dig av dina misstag och aldrig mer ger dig av på sånadäringa långfärder nå mer! Hör du vad jag säger!”

Men lyssnade Elkano på lilla mamma?

Nä.

Tre år senare hade skabben, skörbjuggen, ”arga natives med väldigt vassa spjut” och de ovänliga stormarna vid Goda Hoppsudden liksom glidit in i ett riktigt, riktigt tårtrosa mysskimmer. Så han gav sig iväg.

Indoooorrrrrneeesia, here I come again!

Gud straffar dock dumskallar med skörbjuggs-hybris hårt.

Elkano dog någonstans på Stilla havet av dålig andedräkt, och så var det med det.

Vart fjärde år firas numera bygdens son i Getaria med en uppskattad dramatisering av den första återkomsten (dock inte moders-trotset). Det är säkert värt en resa till Getaria av just den anledningen. Men det finns en ytterligare.

Den stavas halstrad Marulk. 

Den viktiga fiskehamnen i Getaria ett par mil väster om San Sebastián förser nämligen restaurangerna med så färsk fisk man bara kan önska sig och deras tillagningsfilosofi är lika enkel som underbar. Lägg den i halstret, rosta lite tunna vitlöksskivor häll över en enkel liten sky av olja, citron och finhackad persilja som blandar sig med fiskens egna safter.

Var så god och ät.

Allt halstras på stora utomhusgrillar i Getaria. Sardiner, piggvar, kummel (mkt gott), sea-bream, havsabborre, torsk, you name it. Bara doften av fiskskinnens hårda karamellisering på grillarna är värt resan hit. Men den stora marulken var den godaste fisk jag nånsin ätit. 

Den tandlöse baskiske sjöhjälten och dumskallen, Elkano (R.i.p), skulle säkert ha hållit med mig.

Spanskt EM-guld, svenskt jubel och en artig baskisk applåd

Satt och såg fotbollsmatchen mellan Tyskland och Spanien i söndags på Gandarias, restaurangen som blivit vårt stamhak endast ett par meter från vårt pensionat, och kunde inte låta bli att reflektera något över den baskiska identiteten.

Fotboll är ju som bekant religion i Spanien och i allra högsta grad även här i Baskien. Så någon slags religiös hängivenhet, om än inte nationell, hade jag ändå förväntat mig. Jag menar, EM-final och allt. Spanien mot allas ärkefiende,Tyskland och här, på plats. Kunde det bli bättre? Några inhemska fotbollszeloter borde väl svetta igång lite festivitas i alla fall. Väl?

Men icke. 

Jag har sett Spaniens tre sista matcher på plats här i San Sebastián. Och mönstret har hela tiden upprepat sig. Baskien är Baskien och Spanien är i bästa fall något man tolererar. Absolut inte hejar på. Offentligt ska sägas. 

San Sebastiáns eget lag, Real Sociedad är dock sorgebarnet som katastrofalt nog (enligt samstämmig lokalpatriotisk analys) parkerat i andraserien. Atletico Bilbao hänger kanske fortfarande kvar i högsta serien (vad vet jag?). Men i fotbollshänseende har baskerna behövt ompröva sin nationalistiska idealism som i alla år utestängt spanska spelare (!), eller stängt inne de baskiska, hur man nu än vill se det. Basker och utlänningar blev kompromisslösningen som inte blev någon lösning alls. 

Kvartsfinalen mot Italien påminde närmast om den fantastiska Champions League-finalen mellan Chelsea och Man United. 90-minuter + förlängning + straffar. Underbar underhållning. Men inte här.

Jag hörde dock ett hastigt dämpat krax när Casillas räddade sin första straff. Inget mer. När han sedan räddade sin andra straff och matchen i det närmaste var avgjord, återgick sorlet i lokalen till det normala, precis som inget hade hänt. När matchen var över tittade ingen på tvn längre. Men? MEN?

Semifinalen mot Ryssland följde samma mönster men dog ännu tidigare. Det blev visserligen lite rörelse vid Spaniens första mål eftersom det gjordes av stadens son, Xavi – den enda baskiska spelaren i laget. De följande målen var ingen (offentligt) intresserade av. Så märkligt.

Inför finalen hade jag bokat bord – mina compadres på Gandarias hade vänligt nog puttat undan en annan bokning så vi kunde få bästa bordet under den lilla tjocktv:n på väggen. NU skulle det väl ändå bli fotbollsfest. Jag var riktigt laddad och även nervös för att Spaniens underhållande totalfotboll ändå trots allt skulle malas ner av Tysklands effektiva lagmaskin. En lagmaskin (vilken sanslöst ful sportklyscha), som mest bestod av ballackiansk-ramla-alltid-så-lämpligt-vid-straffområdet-och-får-jag-inte-frispark-för mitt-filmande-blir-jag-teutoniskt-übersur-och-stämplar-dig-din-jävel-fotboll.

Det var verkligen INTE tyskarnas tur denna gång. Eller, någonsin, if you ask me.

Finalen var riktigt bra. Jag kommer knappt ihåg maten vi åt, de rostade pepparfrukterna från Guernika, eller den väldiga T-benssteken som endast hastigt visats för grillen – muy pocito hecho. Det jag däremot kommer i håg var prettyboy, Fernando Torres mål på äkta Zlatanvis och hur jag jublar högt och okontrollerat.

Som enda person i lokalen.

Först de stela blickarna från familjen. ”Vad pinsam du äääär!” Sedan mina egna skamsna, ut lokalen till de andra borden för att på kroppsspråkska be om ursäkt för mitt grova övertramp. En äldre man vid bordet nickade förstående – eller var det av överseende med utlänningen som inte kunde tygla sig. Han såg dock ganska nöjd ut själv.

När matchen blåstes av klappade jag, i förhoppningen om att restaurangpubliken och alla de i baren som inte fått plats vid borden efter att Spanien tagit sitt första mästerskap sedan 1962, ändå skulle dränka mina applåder med en egen riktig jubeltsunami. Men icke.

Men undret skedde ändå när fler i lokalen också börjar applådera. Inget våldsamt alls, ingen yra eller något som skulle kunna tolkas som riksspansk nationell stolthet. Bara så där lite lagom artigt. Kanske för att de som jag gladdes med Spanien eller var det kanske för att de inte ville genera den glade svensken något mer? Kompisklappa, typ?

Sedan återgick allt till ”business as usual” på Gandarias.

Men en titel tog faktiskt Baskien i detta EM. San Sebastiáns egen Xavi blev utsedd till turneringens bäste spelare.

1-0 till Baskien alltså.

Surfing the San Sebastián, part 2: Surf eller Smurf?

Det var verkligen det svåraste jag någonsin prövat på. Så har jag nu det sagt.

Surf-Olle på Lombok får tyvärr vänta lite till på min triumfatoriska surfturné på drömvågorna i Indonesien eftersom jag inte räckte till hela vägen denna gång. Jag lyckades visserligen med ett antal spektakulära och hjältemodiga NÄSTAN. Men vad hjälper det så här dagen efter, när händerna är fullständigt sönderbrända – de ljusröda fälten fungerar som självlysande lampor på natten –  innerarmar och knän röda av skavsår och självkänslan är lika låg som orken i armar och axlar? Ja, inte alls.

Marias säkert välvilliga men ack så grymma fråga efter vi tagit oss i land och släpade de nu alldeles extra tunga brädorna på stranden.

”Hur gick det? Surf eller smurf?” 

/…/

(suck)

/…/

Jamen…smurf då.

 

Surfing the San Sebastián, eller en kraschkurs i smärta och förnedring

 

Jag lovade ju min dotter. 

Så vi två anmälde oss till en 3-timmars kurs i surfning på den för surfbums berömda Playa de la Zurriola i San Sebastián. Allt det där innan, i butiken, i shopen, alla tuffa videor på surfhjältar som skrattande, skrattande, skrattande tar sig an freak waves på 20 meter, osv. Ja, tänkte jag. Det känns ganska bra. Coolt, liksom. Yeah dude, typ.

Kursen som delas upp på två dagar, inleddes dock igår med att ta på sig våtdräkter som i mitt fall hade kunnat vara skräddarsydda för någon valfri dvärg ur Snövits stall. Det spelade ingen roll vilken. Just pick one!

För de som aldrig har tagit på sig alldeles för trånga våtdräkter kan inte förstå den kombination av förnedring och apokryfisk D-kurs i Houdinikunskap som måste till innan neoprenet på ett övernaturligt sätt tänjts ut till bristningsgränsen, slickat sig fast på din kropp och dragkedjan (alltid på ryggen, vilket innebär att man måste inviga ngn annan i sin avgrunddjupa misär – ”draaaaa då! Kom igen, draaaaaaa!”) är uppdragen.

Nästa fas är den publika.

Nu ska vi i gruppen, två snowboardtjejer från Nyköping på tågluff och en ung vältränad kanadensare, min dotter Rebecka och jag i dvärgdräkten, gå över gatan till strandpromenaden, ner till stranden för att hämta brädorna.

Inga problem. 

Förutom att på eftermiddagarna, mellan 18.00 – 20.00 är det tiotusen solbadande personer man ska gå sitt gatlopp med den tre meter långa surfbrädan. Man ser blickarna och undrar vad de tänker. Vi har ju redan utmärkt oss som nybörjare eftersom vi har de mjuka brädorna (inte de tuffa, hårda, röda) och de trånga våtdräkterna. Jag stålsätter mig och tänker på positiva målbilder; de där glada freakwavesurfarna på videon, yeah liksom. I can do it, I can do it…

När vi kommer fram till stället på stranden vår superhunk och instruktör Xavi valt ut (han går naturligtvis med våtdräkten nedvikt till midjan, och går låååångsamt genom folkhavet med den coola ”livsstils-surfa för det är kul-och jag är så surfig att jag nästan går av- och min våtdräkt sitter mycket bättre än er”-blicken i fjärran), kommer nästa genanta del. Strandmomentet när vi ska träna på att ligga på brädan, sandcrawla och hoppa upp. Bara så där.

Surfning är lätt i teorin. (Problemet är bara att teorin bara består av en promille av en promille i själva utförandet)

1. Ligga i position + 2. sträck upp huvudet och bröstkorgen + 3. dra upp höger ben med foten i vinkel + 4. och HOPP upp i exakt snowboardläge med fötterna. Inga knän, inget klättra långsamt, krypa upp försiktigt. Bara HOPP. Och det var det där med ”HOPP” som var kruxet. 

Inte ens på stranden gick det särskilt bra.

Okejdå. Bort från blickarna som sa, ”varför surfar de på land, mamma?” eller ”Just you wait boy, just you wait. This is gonna be funny”.

Ner i vattnet. Ut mot vågorna.

Vattenmomentet har den uppenbara fördelen att man är längre bort från publiken. I övrigt är inget lättare.

Bara att ligga på brädan utan att använda fötterna som balanspinnar är svårt, men detta kommer man ganska hyggligt snabbt på hur man ska klara av. Sedan är det själva crawlandet, som för nybörjare har samma verkningsgrad som hundsim, men enligt hunken Xavi är ”veeeery important”. 

Vattenteorin lyder som följer.

1. Sitt på brädan och vänta till den ”rätta” vågen kommer (Vilken då? Vilken då? Försent…)

2. Lägg dig i position (inövat på stranden)

3. Börja crawla in mot land.

4. När du känner att vågen skjuter dig framåt utför du den strandinövade exercisen som avslutas med HOPP!

Men det var ju det där med HOPP.

 

”If you skate or snowboard it is muuuch easier” säger Xavi berömmande till ungdomarna som nästan får till det och till och från vinglar på brädorna. Ok? OK? Jag inser att jag skulle ha anmält mig till rullstolssurfarna eller kanske de giktbrutnas grupp, eller vad vet jag.

Jag kom helt enkelt inte upp stående på brädan den första dagen. Det jag däremot hade med mig var smärtor i axlar, ryggslut och kramp i båda vaderna. Och en känsla av fullständig förnedring.

Idag är så den andra dagen. Sista försöket. 

Jag har dock lovat mig själv (positiva målbilden igen) att om jag står på brädan i eftermiddag ska jag rikligt belöna mig med en surfkurs med all-inclusive hos Surf-Olle, på Lombok. (Olle är den coola snubben med hatt och skägg i vänsterkanten)

Det är jag banne mig värd.

Olle, here I come!

 

Tätt mellan stjärnorna i San Sebastián

 

Min baskiska sejour hade igår kommit till Pedro Subijanas trestjärniga krog, Akelarre, belägen högt upp i de kantabriska bergen med bedårande havsutsikt, en taxihundring väster om San Sebastián.

Det finns för närvarande tre stycken restauranter i San Sebastián med omgivningar som belönats med tre stjärnor i Guide Michelin (el. Guide Rouge för frankofilerna). Lika många som i New York och i London finns bara en – vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. I Sverige ingen. Men en fjärde, Mugaritz är nog på god väg. Frågan är bara om michelingubbarna kommer att acceptera att ge fyra krogar i lilla San Sebastián med sina 200 000 invånare, tre stjärnor. Eller om någon kommer att förlora en stjärna för att släppa upp någon av de nya. Och vem skulle i så fall det bli?

Akelarre var på gott humör när vi var där. Mycket i menyerna (provade båda) var verkligen bra och precis så överraskande och humoristiska som man ska kunna förvänta sig av en världsklasskrog. De inledande amuséerna hörde till höjdarna, med ”godiskartonger” och en himmelsk mussla, försiktigt gratinerad på en fejkkorall. Allt igenom strålande. 

Genomgående var portionerna generösa för avsmakningsmenyer i allmänhet. Lejontornet hade gjort två menyer av samma mängd mat. Och man såg nästan inget av det där minimalistiska modekrusidullandet med damm, dimma, rök och skum som dominerar Kataloniens stjärnor (inte för att jag inte kan fördra lite rök ibland…).

Avslutningens dekonstruerade bondmåltiddessert-amusée (!), med ”vin, bröd och korv” var underbar – korven av läcker krispig mörk choklad; bonnlimpan, ett vetedegsbröd och vinet en fräsch reduktion på vin och färska frukter.

Så enkelt, så kul och så bra. I like! Den gode Monsieur Ego – alla elaka matskribenters skyddshelgon –  hade inte kunnat önskat sig ett bättre ”perspektiv”.

Från ”Menu Aranori” var de ”vilda” blandade svamparna med äggpasta en riktig rysare. Även spädgrisen höll högsta klass precis som den spännande platån ”Milk and Grape, Cheese and Wine in parallel evolutions”.

”Menu Bekarki” bjöd på flera godsaker, bland annat de små ”pärlorna” av Foie-Gras och ett mycket mört lamm samt en dessert med det anspråkslösa namnet ” Another Apple Tart”. Kakan täckt av ett ätbart skyddspapper med restaurangens namn. Minst sagt en imponerande avslutning.

Och god.

Men, men. Vissa småsaker kunde naturligtvis bli bättre. Jag kan bara hålla med Mons Kallentoft i dennes artikel om Akelarre i VA, att grönsaksrisotton var ganska onödig – den höll inte alls samma klass och var ganska översaltad (något jag kände var generellt för flera av rätterna). Dessutom var den ångkokta pilgrimsmusslan i Bekarki-menyn sadly overcooked.

Hookahey!

Den rökfria avdelningen luktade dessutom av cigarettrök som generöst distribuerades av den lite väl intensiva luftkonditioneringen. Utsikten hänförande, lokalen dock ganska beige. Och dessutom kall.

 

Så, whaddyasay?

Jag saknar det perfekt avvägda tempot i servicen hos en restaurang som exempelvis Can Roca – och att önska sig en sommelier med Josep Rocas perfektionism i att matcha mat och vin, är kanske väl orealistiskt. Men 9-9,5 av 10 poäng i min alldeles esoteriska och personliga matkalender får Akelarre, och samtidigt en rungande rekommendation.

För så bra är det.

 

 

 

 

Dålig start i Belarus. Ett reseminne.

”What is this monument, Slavenka?”
“It iz a måånjument from second world war”.
Jag försöker hålla igång konversationen i minibussen med kvinnan som är vår guide. Vi har just anlänt och det vitryska landskapet utanför fönstren lämnar en hel del att önska. Det är platt och grått – som Holland, fast utan kuster. 

Något de däremot har mycket av är monument. Och samtliga monument handlar om andra världskriget. Början, slutet, viktiga slag, stora uppoffringar, 50-årsminnet av (osv). 
Så svaren blir desamma.
”Another måånjument from second world war”.

Stämningen i bussen förämras dock efter ett tag. Vår guide pratar allt mindre med mig och istället allt mer i sin mobiltelefon. Vid det femtielfte betongkomplexet gör jag ett nytt försök.
”What is this monument, Slavenka? It looks really…big”
Då bryter till slut min resekompis sin tystnad och säger:
”Hon heter inte det du säger…hon heter det man har under armarna.”
Under armarna? Vadå? Hår? Svett? Svett..lana. Svetlana…Fan.
Jag inser mitt misstag och försöker rätta till det direkt vid första bästa tillfälle.
“What is this beautiful monument, Svetlana?”
Men hon svarar inte längre. 
Låtsas inte höra.

 

Katalanska färdriktningar: Don´t go with the flow!

Alla som reser till Barcelona med Ryanair landar på den förbisedda staden Gironas flygplats. Sedan tröttsvetttränger man in sig i den långa kön för vidare busstransport ner till Tjuvarnas Stad. Av tvåhundra prispressande resenärer till Girona, ställer sig minst 198 i samma bussbiljettkö efter de har hämtat sitt baggage.

Bueno.

Men man kan också välja att INTE foga sig i kökulturen och istället gå till det folktomma hyrbilskontoret bredvid, hyra en bil och köra norrut. Om man nu är lagd åt det hållet.

Vilket jag härmed bekänner mig till.

Sedan kör man en dryg timme på riktigt schysta vägar norrut och kommer så till de väldiga Pyrenéernas utlöpare vid havet vid den franska gränsen. Man har kommit till Côte Vermeille, en personlig favorit av franska resmål – eller katalanska om man nu ska vara petig. En av få platser dit massturismens slemmiga tentakler runt Medelhavet ännu inte har nått. Bilden ovan är tagen i bergen ovanför de underbara småstäderna, Collioure, Port-Vendres och Banyuls-sur-Mer, med blicken norrut mot Perpignan-hållet.

Om detta har jag skrivit i senaste numret av den alldeles utmärkta ”frankofila” tidskriften FRANKOFON. 

 

 

Glöm bara inte bort att i Girona finns en av världens bästa restauranter. Ett utmärkt sätt att avsluta sin katalanska sejour.

Eskapism för London-trötta

 

Det är billigt att flyga till London. Mycket Bra.

Det är trångt, dyrt och hysteriskt i London. Mycket mindre bra.

Vad göra?

Lösningen är helt enkelt att strunta i London och istället så snabbt som möjligt ta sig norrut den korta resan till Oxford. Här kan man fortfarande få uppleva allt det som folk egentligen åker till England för. Den bild de flesta har av det pastorala, gröna, jovialiska, Jerome-K-Jerome, Hem-till-gården, Morden-i-Midsomer, En-förlorad-värld-England…ja det försvann egentligen redan på 1700-talet. Lever gör det snart bara i litteraturen och på TV och i våra egna Hobbiton-drömmar.

Och i Oxford.

Åk dit eller läs mitt reportage som via TT-Spektra finns ute på nätet i lite olika tidningar just nu.

 

 

Drakar som dragplåster: Recension i DN

 

ALLA vet att drakar är coola. Redan de gamla kineserna förstod hur de eldsprutande slipstenarna skulle dras, och vi i Europa (med viss tveksamhet och fördröjning) followed suit. 

För drakfans finns idag i DN min recension av Naomi Noviks populära Temeraire-böcker.

Peter Jackson har för övrigt köpt filmrättigheterna.

Hepp.

Ken Lee och globaliseringens baksidor

Globaliseringens fullständigt galna och förödande konsekvenser har skördat ännu ett offer i sångerskan Valentina Hasan, när hon tar sig an Mariah Careys ”Without You” i den bulgariska uttagningen av IDOL.

Och det gör verkligen ont.

VARFÖR måste alla se ut, göra och tycka likadant på detta jordklot? Vad och VILKA mörkermänniskor är det som gör att vanliga människor i Malawi, Afghanistan, Andorra, Tadjikistan, Jan Mayen och Bulgarien OCKSÅ måste dras in i IDOL-förnedringen?                                      

Drömfabrikens vampyrer suger ju i sig allt vad genuin nationell, regional och lokal kultur heter och spyr sedan ut den genom tjock- och plattTV-medierna. In our faces!

Allt fler verkar ju vilja ”tävla” i  freakshowen IDOL där priset oftast består av ”15 minutes of fame” och sedan ”eternal damnation” via YouTube.

Kan man skydda sig?

Är denna utveckling ostoppbar?

Kommer även JAG en dag stå där boostad av framgångarna i Singstar på lördagskvällarna, sjungandes ”Ken Leeeeee….”?

 

Jag bläddrar med oro genom mina gamla volymer av Oswald Spenglers Västerlandets undergång, och inser att det kanske ändå ligger nåt i det han säger. Detta kan aldrig hålla aldrig i längden…

Så vad göra?

Man kan naturligtvis gråta, bli bitter och eller klämma i undergångsrefrängen…

”Ken Lee..tolibu dibu douchoo…Ken Leeeeeee…Ken Lee…meju more”

 

Eller stänga av TVn.

Bonum est in quod tendit appetitus

Jajjamensan.

Och visst var besöket på Lejontornet en minnesvärd kväll. På olika sätt.

Maten förtjänade verkligen sin första stjärna i Guide Rouge (Michelingubbens nya snygga kavaj). De erbjöd två utvalda menyer. Vi valde båda.

Den vassare av dem, för de som nu vill veta det, var:

Skagerrak- Nyköping

Havskräfta från Skagerrak
Havskräfta på tre vis, bakad sej, pepparrotsyltade rotfrukter,
potatissmulor, dillolja och kärnmjölk 

Anka från Hagbygård 
Timjansstekt ankbröst  med ankleverterrin, flädergelé, tre sorters lök, pocherat vaktelägg och bakad griskind

Chokladmalt från Nyköping
Maltkaka med lingon, Römme med chokladmalt, mjukrörd lingonglass, inlagda lingon och harsyra.

(dessutom tillkom några eleganta amuséer och mellanrätter)

Höjdpunkten var dock det där ankbröstet (bakat för evigheten i 90 grader) från Hagbygård, på ankleverterrinen…ja, det omdefinerar allt vad Maigret de Canard heter. Europas bästa anka bor i Västerås och serveras i Gamla Stan. Att ett kött ”smälter i munnen!” är en sedan länge missbrukad mat-term men i detta fall överträffar verkligheten klichén.

Höjdpunkt två: De fantastiska kuvertbröden. En stjärnrätt i sig.

Höjdpunkt tre: Den njutbara kålrotsglassen som verkligen överraskade. Mer sånt!

Höldpunkt fyra: En sällsamt exotisk Grüner Veltliner från Lamm…

Heja!

 

Men lite gnäll tvingas jag i ärlighetens namn också meddela. För hade den super-hemliga Michelin-juryn suttit vid mitt bord i lördags och tvingats ifrågasätta notan både en och två gånger…ja då hade Lejontornet nog fått vänta på sin stjärna (minst) ett år till. Att tvingas konstatera att prislappen var saltad (dvs fel), och obeställda ”freebies” på vinfronten satts upp på notan är genant. Detta är INTE michelin-stjärne-nivå och faktiskt helt onödigt.

Och när sommelieren endast ropar ”dra av det från notan bara” och sedan inte syns till mer är… ja, det är naturligtvis ett I-världsproblem som jag tänker hålla för mig själv.

I min alldeles egna och nya (världspremiär idag bara för att jag känner för det) bedömningsskala för krogar i världen med de allra högsta ambitionerna får Lejontornet 7/10. Service-debaclet till trots.

Och jo, Michelingubben har faktiskt ett namn: Bibendum

(naturligtvis).

Per aspera ad astra, part 2: The Katharsis

Min vän musikmogulen och jag hade som bekant, för de som följer denna blogg, mycket ”aspera” i Barcelona i december 2007. Båda var vi bedrövade på olika sett. Min bedrövelse var ytlig, hans bråddjup.

Likt ett grekiskt drama ledde vår flykt från syndens stad oss, norrut till Girona, och till bröderna Rocas restaurang – ständigt i topp tio (för de som gör listor) av världens bästa restauranger. Det var kvällen innan vi åkte hem till Sverige, bordet var bokat sedan 1880-talet (typ) och kvällen blev en surrealistisk – hedonistisk – revanschistisk – point-of-no-return-räddad-av-gonggongen-upplevelse. Katharsis alltså.

Kort sagt MYCKET ”astra”.

 

Man kan i ärlighetens namn fråga sig om mat verkligen kan vara så bra som det var hos Joan och Josep och lillebrorsan Jordi med desserterna? Visst, vi slog ur ett underläge. Det mesta hade nog impat på oss. Fast kanske inte ändå. I efterhand har jag insett att det FINNS en verklig skillnad mellan att äta och att uppleva mat.

Visst. Jag har ju t vetat om detta i hela mitt liv, men den fulla upplevelsen av insikt var 100%  fysisk och närmast chockartad. Jag hade aldrig riktigt vetat vad jag talat om.

Jag trodde jag visste hur de bästa råvarorna i kombination med perfekt avvägda viner ändå fungerade. Jag fattade ingenting. Mogulen och jag gick över en osynlig gräns den kvällen, över Mat-Rubicon, och nu- efter upplevelsen –  finns ingen väg åter. Det var som om man fick en glimt av paradiset, om än för bara några timmar.

You wanna go back boy?

Upplevelsen räddade i alla fall oss denna kväll. 

När jag ser i min anteckningsbok från de dagarna kan jag bara le. Ju längre middagen fortlöper desto mindre antecknar jag. Och till slut, från rätt 7 finns där bara korta rubriker. Sedan erbjöd sig Jordi Roca, en av Spaniens främsta sommelierer att skriva ut menyn – alla rätterna och vilka viner vi drack, och ja, då havererade liksom dokumentationen totalt.

De sista kluddret i anteckningsboken:

/…/

7. ”Auberginägg omg. av anjovis”

8. ”Scampi”

9. ”Havsabborre”

10. ”Get”

11.”Kanin – fois gras”

/…/

 

Imorgon lördag, provar jag en annan ”stjärna”. Lejontornet i Gamla Stan. Ber att få återkomma om denna. Känns dock lite orättvist att ta upp det stället i samma andetag som den ovan, men, men…man vet aldrig.

Och för övrigt har jag ändrat mig angående skum, rök och annat ”fluff” i matlagning. Det ÄR ändå ganska kul, och i fallet Can Roca hade det även ett syfte.

Per aspera ad astra, part 1

 

Ett nog så sant ordspråk som redan de gamla romarna identifierade.

Anledningen till att jag nu snobbar med utdöda språk är delvis för att:

jag VILL droppa att jag faktiskt läste latin under mina gymnasieår. Och för alla ni unga, förlorade generationer av gymnasister som idag istället väljer feng shui, innebandy, cheerleading, racketsporter eller bullbak som högskoleförberedande kurser vill jag bara förklara att en gång i tiden (före Hedenhös) kunde man faktiskt läsa latin vid de flesta gymnasieskolor i landet och det sades oss vid den tiden att det kunde vara användbart i framtiden, en slags merit. Idag kan man vulgärt nog jämföra det med lumpen, kanske.

Få gör det = merit.

Den andra orsaken är att jag nyss blev påmind om mitt ”döda-språkförflutna” vid läsningen av Donna Tartts, The Secret History. (1992)

Ett gäng begåvade språknördar bildar en elitistisk clique runt sin unike, men säregne lärare vid ett avlägset universitet i New England. Kasta in en massa droger, alkohol och hemliga bachanaler och man har plötsligt ett par mord på halsen. Boken, som genomsyras av studier av forngrekiska, de 12 kulturerna, latin, men också en sanslös massa ohälsosamt collegeliv och mord, utgör faktiskt en skrämmande men angenäm läsning för oss som inte fick välja Feng Shui som tillval. Läs den.

Att utdöda språk länge utgjort ett framgångsrikt ”afrodisiac” för deckarnördar som vill känna sig smarta visade ju redan Umberto Eco med Rosens namn och Foucaults pendel, och på senare tid även Dan Brown på sitt sätt (fast den jämförelsen haltar, jag vet). För Feng Shui-läsaren är lärdomen i Ecos böcker som en exotisk tvål man gnider in sig i, utan att bli ren på insidan. Man gillar doften bara. 

 

”I just loooove the new Eco…he´s so smart, so…you know”

”Yea, I know. He´s just so fuckin brilliant. What was that book again, the one with Sean Connery in it?”

 

För oss som på gymnasiet tvingades böja ”bord” i ablativ och vokativ, vi som verkligen tvingades gå genom svårigheterna mot stjärnorna…ja, vi är kanske ursäktade för vår bitterhet över vulgariseringen över vår törnekantade lärdomsvandring i ljuset av att latinet TROTS ALLT inte var så användbart som de sa…och att nybakade bullar trots allt luktar bättre än den lite unknare Eco-tvålen.

Tegnér, monsterhitsen och Kejsarens nya kläder

 

Det var länge sedan jag gapskrattade över morgontidningen. Men detta var något av det roligaste jag läst på länge. 

I dagens DN recenserar Andreas Palmaer nämligen den i övrigt utmärkta sångerskan Kersti Ståbis ”Ute blåser sommarvind”, en nytolkning av Alice Tegnérs barnsånger. Palmaer har uppenbart svårt att riktigt närma sig uppgiften (recensentens) med mindre än att han tvingas bli ironisk (medvetet eller ej spelar ingen roll för resultatet). 

”Ska en fullvuxen man eller kvinna lyssna på ”Mors lilla Olle” eller ”Baka kaka”? Låt oss baka kakan stor, mamma säger att hon tror…”

Frågan är nog berättigad.

När på förfesten är det dags att sätta på en sådan stämningshöjare?

Hur närmar sig egentligen en musikrecensent en konstnärlig och ambitiös inspelning av monsterhitsen, ”Bä, Bä, vita lamm”, ”Blåsippor”, ”Lasse går och gråter” och just ”Baka kaka”?  

”…när Kersti Ståbi sjunger ”Ekorrn satt i granen” med karaktäristiskt folkmusikdarr på rösten blir det som när Ernst-Hugo Järegård deklamerade texten till schlagerlåten ”Dover Calais”, en krock mellan världar.” fortsätter den alltmer uppgivne Palmaer.

Palmaer ikläder sig dock den klassiska rollen som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder (som förövrigt är alla recensenters skyddshelgon och förebild, amen). Och sådant är alltid uppfriskande för det sker alldeles för sällan. Heja.

 

Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna i nytolkningsvågen, de kommande tonsatta kioskvältarna:

”Andra sidan är ni klara! Hejaramsor på hemma och bortaplan”

”Det var norsken, rysken och Bellman… Bellmanhistorier från förr och nu”

Båda med nyckelharpegnid och folkmusikdarr.

Under tiden så festar jag loss med ”Baka kaka” och ”Lilla Lasse går och gråter”.

Hoppet är det första som överger en

 

 

 

 

När jag nu (äntligen trots allt) sitter i ett iskallt rum på detta ”pittoreska hotell”  i kustkasinosamhället Scheveningen (uttalas ung. ssCHejveningen) utanför Haag, så försöker jag summera hur många gånger jag förlorat hoppet om att att faktiskt ta mig hit, bara idag.

Min resa började nämligen klockan fem i morse, i Banyuls-sur-Mer i sydligaste Frankrike då jag startade hyrbilen i hällregnet. På papperet en enkel resa som jag faktiskt gjort flera gånger förut men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det finns många vägar runt omkring Banyuls och de flesta leder inte alls dit man tänkt sig, men de är fina långa, kurviga och har ytterligt sparsmakad skyltning. Så jag tog ett gott råd från goda vänner att åka norrut mot motorvägen istället för den långsamma bergsvägen in i Spanien för sista sträckan ner till Girona.

Norrut ja, på oupplysta, folktomma vägar i hällregn (ungefär som i alla skräckfilmer man hyrde med moviebox på 80-talet). Inga möten, ingenting. Efter en halvtimme tyckte jag nog att jag ändå borde vända söderut lite grann i alla fall, eller att jag skulle komma fram till motorvägen som ju skulle finnas någonstans i trakterna – den som jag faktiskt körde upp på. Men den var som bortblåst. Som i skräckfilmerna.

Så jag inser min prekära situation.  Jag är på väg ensam upp i Pyrenéerna i mörkret och jag kommer inte hinna i tid till flyget. Så jag vänder och gasar på för Kung och fosterland. Eller snarare President och republik. Det får bli den långsamma bergsvägen vid kusten ändå…men klumpen i magen säger att jag inte kommer hinna – klumpen hade naturligtvis rätt för en timme skulle då ha gått och jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Så efter tio minuter på de ensamma kolsvarta, regniga vägarna in the twilight zone, så…vänder jag en gång till, ber mina böner, och tänker att om det ändå kommer en korsning, kanske ändå…att det finns en väg till vägen..

Efter att ha gett upp en fyra, fem gånger och efter jag funderat på vad jag skulle ha gjort om jag missat mitt plan till Rotterdam (går bara onsdagar och lördagar), så ser jag en liten fyrkantig, grön skylt. Grön skylt…är inte det, typ STÖRRE väg, på vilken man kan åka åt två håll? Jag gasade ivrigt på upp för den kringelikrokiga vägen upp mot bergspasset och nu började skyltarna också nämna mitt eget Blue Hawaii – Gerone – Girona. Men den skumma gränsstaden var överjävligt nog sprängfylld med hundratusentals (det är möjligt att denna siffra inte stämmer exakt då jag inte riktigt hade tid att räkna) långtradare så där vid sex, halv sju på morgonen. De hade kanske ett uppskattat årligt klubbmöte där Europas samtliga chaufförer talade med varandra om …ja, lastbilsämnen, typ. Kanske  välbesökta seminarier om släpets estetik, eller möjligen workshops om presenningens anatomi. Vad vet jag?  Men David Lynch hade inte kunnat frammana denna ondskans plats, Les Thermes norr om den spanska icke-staden Figueres och min hopplösa kamp mot klockan på ett mer suggestivt sätt. Jag tvingades sedan heroiskt köra om hundratals  av dessa på väg ner till flygstolen, till friheten, till ljuset. Och ändå skulle jag missa planet. Trodde jag.

Men jag kom ju iväg ändå. Men det var på håret då jag naturligtvis måste tanka upp bilen innan jag lämnade den. Men naturligtvis finns det ingen mack i närheten av flygplatsen i Girona. Återigen hoppet ute. Jag tvingades åter chansa på en av fem vägar i en stor rondell och kom till slut till en by någonstans utan namn (jag har förträngt) och efter energiskt letande så fanns det en mack på andra sidan byn ändå. Snabbt tillbaka och jag kom iväg.

Vad kan man då lära sig av denna föga uppbyggliga historia?

1. Åk inte norrut om du ska söderut.
2. Spanska Katalonien har bättre vägar än den franska motsvarigheten.
3. Hoppet är inte din vän, utan är den första råttan som överger skeppet. Om och om igen.

I am Vader. I can kill you with a single thought! I don´t need a tray…

    

Tuff rubrik, det får medges. Undrar egentligen hur lång tid det tar innan CIA eller SÄPO hittar denna i sina internetfilter. För visst är väl även jag övervakad genom Gmail och ansiktsboken (som jag SKA avveckla) och vad de nu använder. Jag anar redan dessa maskerade män som störtar in någon gång på småtimmarna och sätter en huva över mitt huvud och flyger mig till Egypten eller Diego Garcia, och sen är det bra med det gissar jag. 

Men fram tills dess är Darth Vader en aldrig sinande inspirationskälla.  Och för alla som ligger sömnlösa på nätterna och undrar över vad och när (och hur) DV faktiskt äter, så har den legendariske Eddie Izzard svaret på frågan. Som alltid. Här  är The Death Star Canteen, i en skön Lego-animation.  

 Det kan knappast bli bättre.  

Hem och öva grabbar…

  

Blott 16 åriga, Sierra Hull, blivande superstjärna i bluegrassvärlden jammar hemma i soffan och hälsar att övning ger färdighet.

Resten är gener…

Det här med att åldras med värdighet

”Mannens åldrar.” Kistebrev.

Kanske är det den här gamla otäcka planschen med Mannens Åldrar som skrämmer mig. Den där man ska vara på topp mitt i livet – vad nu mitt i livet är för något? (Finns det inget telefonnummer att ringa för att få lite support i frågan?) Planschen visar 40-åringen högst upp och därefter blir mannen gråare, krummare och skröpligare och sedan RIP. Ungefär så. You know the drill. Ingen särskild värdighet i åldrandet alltså.  Men det finns ju undantag naturligtvis.Ett sådant är 80-talsstjärnan John Waite som fick en superhit med ”Missing you” 1984 (dvs en hit för alla oss som trodde The Cure var ngt man köpte på apoteket).För något år sedan gjordes en ny version på låten. Nu som duett tillsammans med Alison Krauss. Låten är i princip samma, men John Waite både låter och ser bättre ut. Vad har han hittat på de 25 år som gick mellan versionerna? Snacka om lyft.Han har definitivt inte ”mannens åldrar-planschen” uppsatt ovanför kökssoffan. Fast nu kom jag kanske bort från ämnet.  

Very welcome to Övik, Mr Vader!

 

En del människor tycker att små städer ska ha små möjligheter och stora städer ska ha  stora möjligheter. Argumentet verkar vara att eftersom man inte sett röken av exempelvis intressanta och ambitiösa kulturprojekt sedan Hedenhös, ja då ska det banne mig inte ske nu heller…

Av naturen. Och skrivet i sten.

Så tycker inte jag.

Örnsköldsvik (för de som undrar, och ni kommer att undra!) ligger någonstans strax söder om ”permafrosteland”, någonstans i skymningslandet där man  (om man kisar ordentligt), kan ana ett kulturellt gryningsljus, men bara nästan.

Någonstans till sommaren skymtar dock ett sådant, ovanligt ljus. Vi ska nämligen få finfrämmande.

Då kommer Star Wars till Höga Kusten, och med ljussablar och ”kraften” ska de kämpa ner våra fördomar, orättvisor och smiska upp våra gnällspikar och tråkmånsar. Hur de däremot hittat oss är lika mycket ett mysterium som ett mirakel.

Låt mig ge ett belysande exempel:

I följande rad världsstäder turnerar denna utställning. Samtliga människor i samtliga städer har hört talas om, kanske till och med kan peka ut alla de andra städerna på kartan…utom ett ställe. Gissa nu vilket!

Milano – Paris – Lissabon – Porto – London – Bryssel – Örnskoldsvik – Madrid – Barcelona – Berlin – München – Amsterdam – Toronto – Buenos Aires – Rio de Janeiro.

Vad är sannolikheten för detta?

Vi tar det en gång till om det gick för fort.

Milano – Paris – Lissabon – Porto – London – Bryssel - ÖRNSKÖLDSVIK – Madrid – Barcelona – Berlin – München – Amsterdam – Toronto – Buenos Aires – Rio de Janeiro.

Folk borde jubla.

Men Örnsköldsvik är dock ingen vanlig stad.  Örnsköldsvik är en stad som lägger ner bibliotek i högkonjunktur, avvecklar skolor när det flyttar in människor till kommunen och stänger ner norrlands finaste konsthall (Rådhuset) när vi har tiotals miljoner i överskott. En sådan stad föder och göder gnällspikar på löpande band som aldrig i sina liv skulle vilja se något annat än gamla benbitar och hårtussar och en och annan flintyxa på museet.

I glasmontrar.

För så har det ju alltid varit…

Det är just de människorna jag av hela mitt hjärta önskar ett möte med en av filmhistoriens mest övertygande pragmatiker. Passa på, till sommaren har ni chansen!

Very Welcome Mr Vader! 

Det här med öar och de som bebor dem…

Härom dagen hade jag nöjet att gå över isen till en ö utanför stan. Likt barnen från Frostmofjället vandrade min och en annan familj med ispikar och hög puls över sundet i långsam gåsmarsch för att hälsa på en god vän som bor ensam i en stor herrgård på ön. Själv gör hon denna vandring varje dag från det det fryser på tills isen ruttnar på våren och det blir dags för båten. Hur hon lyckas ta sig över de där dagarna mitt emellan isen bär och det är möjligt att sjösätta båten…det är ett av naturens väl fördolda mysterier.

Som det här med öbor egentligen.

För det lockar. Och inte bara mig. Genom historien har vi ju massor med referenser till och exempel på metaforiska, metafysiska samt högst påtagliga öbor. Från antikens Grekland, via Montaigne, Shakespeare, Swift, Defoe till dagens TV-Robinson. Fascinationen över Människor På Öar verkar vara lika stark nu som nånsin.

Är det kanske isoleringen, den självvalda, eller påtvungna som lockar?

Eller är det styrkan hos de som verkligen klarar av det och vi andra som avundsjukt står och kikar från fastlandet?

En kompis sa när vi äntligen kom fram och in i värmen, och alla barn som vuxna fått sig tilldelade tofflor, tjocksockar, något att dricka och en bekväm plats framför den vedeldade kaminen ”det här är en plats som är perfekt för att läsa böcker”. Och visst var det så. Bokhyllorna var välfyllda och överallt läslampor.

För visst hänger öar och böcker ihop? Isolation och litteratur?

Kanske är det också belöningen som väntar den som klarar av att varje dag gå över sundet i mörkret med matkassarna i en pulka efter sig endast lyssnande till isen som sjunger och råmar och hälsar den modiga, den självständiga människan.

Ja så tänkte jag när vi några timmar senare skildes åt i mörkret. Hennes ficklampa det enda ljuset förutom en överdådig stjärnhimmel som hängde över oss som övermogna druvklasar på den svarta natthimlen. Självklart förde hon oss över till tryggheten på fastlandet igen.

Innan hon åter försvann över till sin plats på ön igen.

Lucia, nyhedendomen och ”stackars lilla tomten”

13 december och nyss hemkommen från ett av barnens luciatåg i Öviks kyrka.

Kan konstatera att tiderna förändras.

Först och främst. Återväxten för luciarollen verkar klart tryggad. Det fylkades nämligen säkert ett tjugotal lucior förutom den där som stod där i mitten (skymd av morgonens enda ängel).

Detta är inte lika sant med dumstrutarna – de spektakulära men utrotningshotade stjärngossarna. Av närmare ett hundratal barn fanns endast fem stycken stjärngossar (vilka mutor fick dem att utsätta sig för detta?). Som gammal dumstrutsveteran kan jag bara beklaga att inte fler killar vill (tvingas) ikläda sig klänningen och dumstruten. För vad är problemet?

Kan det vara information?

Vet inte pojkar i latensen hur häftigt och hippt och queer-korrekt det verkligen ÄR att vara ”starboy”?

Att bli utsedd till klassens eller skolans lucia, vet ju varenda tjej i landet att det är en prinsessynnest, högsta vinsten och som att vinna finalen i Top Model. Man är snygg och populär!

Men stjärngosserollen lockar killar numera lika mycket som ett ungdomsläger arrangerat av After Dark. 

Fem av ett hundratal. Man är INTE snygg och populär. Inte ens tuff och fruktad.

Wikipedia summerar väl ganska bra dagens syn på de utrotningshotade stjärngossarna:

”Då större pojkar ibland tycker att särken påminner om en klänning har det förekommit varianter med vita byxor och skjorta. Det gäller särskilt i sammanhang när luciatåget bestått av tonåringar. Yngre pojkar kan istället gilla stjärngosseklädseln.”

Hepp!

Istället är det andra roller som tar tillbaka förlorad mark. Det verkar som om hedendomen är på G.

Mer än halva dagens luciatåg bestod nämligen av tomtar (aka vättar, gnomer och allsköns förkristet småknytt), en del även med skägg. Mot dessa stod som sagt en enda ängel (klart i minoritet och dessutom i vägen).

Jag har heller inte sett så många pepparkaksgubbar på mycket länge (sköna animerade ingefärs-golems från julbaket =  tydlig fruktbarhetsrit och mathedonism. Klart hedniskt! You bet!).

Och, där fanns även en som klätt ut sig till julbock med krumma horn och allt. Jojo! Tänk om några år då luciatågen består av ett femtiotal hornbeprydda barn omgivna av lika många vittra och bäran? Ja då är vi väl ändå tillbaka på ruta noll, eller hur man nu ska se det. Kanske får vi i framtiden förbereda oss på jul-orcher,  jul-pokemons, jul-ninjaturtles och kanske även en Sankta Galadriel.

You´ll never know!

Jag har egentligen inget alls emot denna eklektiska utveckling av de svenska traditionerna. Luciafirandet är ju ändå en väldigt importerad och efterhandsskapad tradition (från Skansen), och pepparkaks-golems är ju trots allt lite fredligare och mer väldoftande än den stackars bruden med ljus i hår.

Däremot det mest skrämmande och mest hotfullt hedniska över dagens lussefirande var istället att barnen sjöng, ”Stackars lilla tomten”, en Markolio-rap (precis så osvängigt och fördummande obegåvat som alla andra av hans låtar). Jag fruktade att kyrkan skulle rämna av denna provokation mot allt vad kyrkan, traditioner, lussebullar och smak innebär. ”Vi drar till fjällen” framstår som ett musikaliskt mästerverk i jämförelse.

Detta ÄR hedniskt.

Detta ÄR dåligt.

Att stjärngossegillet inte längre lyckas rekrytera nya drag-queens till gänget är kanske bara evolution och egentligen inte så tragiskt. Att man sjunger Markoolio-låtar i kyrkan på självaste lucia är det däremot.

Mose lag tillbaka NU!

Jag lutar åt öga för öga, tand för tand-metodiken när jag tänker på den mycket förslagne och professionelle person som stal tio dagars arbete inklusive kamera, hundratals bilder, diktafon, anteckningar, pass och flygbiljetter av mig häromdagen i Barcelona.

Dessutom en nyskriven novell (kanske det bittraste, as they don´t come easy…)

Så vad hade Mose lag utdömt för straff för denna försyndelse?

- Två terminer på svenska för invandrare (SFI) med outbildade lärare för att han ska kunna läsa och VERKLIGEN förstå min stulna novell på originalspråk?

- Flyga 7 gånger 7 långa resor med Ryanair på sittplatserna med trängst benutrymme så han VERKLIGEN förstår hur det är för långbenta som mig att flyga ekonomiklass runt jorden för mina reportage?

- Sitta, tyst och skämmas på den underjordiska polisstationen på Plaza Catalunya inför de lika vackra men stenhårda amazonerna med skjutvapen på höfterna, så att han VERKLIGEN förstår hur det kan vara att göra en polisanmälan på ett språk man inte behärskar?

Kanske alla tre.

 Men just nu känner jag för att skicka honom på ett par dagars semester till den ryska sword&sorcerymästaren, Nick Perumovs totalonda värld, i Träsvärdet och Diamantsvärdet. Ett straff som vida överstiger de andra tre med råge.

Är jag kanske för hämndlysten nu?

Eller ska jag nöja mig med Mose lag?

Taxi: ett hantverk på utdöende

Stockholm 21/11

Om det nu finns ett taxihantverk, så borde ett av dess främsta egenskaper vara att kunna hitta i den stad man kör.

Kan man tycka.

 Detta grundfundament i taxichaufförernas yrkesbeskrivning är nu uppenbarligen allvarligt hotat.

Idag har jag åkt taxi två gånger och mina misstankar har bara spätts på.

Resa nummer 1: Centralen till Dagens Nyheter.

- Dagens Nyheter, tack.

- Vadå?…hmmm…få se…hmmmm…var är det nu…jag har glömt…

- Dagens Nyheter…på Kungsholmen.

- Kungsholmen ja det vet jag (hon börjar köra)…hmmm…Dagens Nyheter…hmmm

- Hittar du inte dit?

- Vad ligger det på för gata? Adressen…?

- Ja men, det är ju Sveriges största dagstidning, DN-skrapan på Kungsholmen…jag minns inte gatan.

- Skrapa…hmmm, Jesus Christ…Du måste kunna gatan…annars kan jag inte hitta.

(jag gräver i sätet framför mig och hittar en gammal tidning, och ser att adressen ligger på Gjörwellsgatan, och tillsammans försöker vi stava oss fram i GPS:en…men kvinnan som kör mig talar mycket dålig svenska och kan inte få till Get, Iet och kan omöjligen få till ett Ö. )

- O, with two dots…

- Jesus Christ!

(Hon virrar fram på Kungsholmen, improviserar tills jag börjar ana att hon är helt vilse. Hon pillar och trycker på skärmen (”Jesus Christ”), håller på att krocka vid fyra tillfällen (”Jeeesus Christ”)

- Hur mycket brukar det kosta?

- Till DN? Kanske hundratjugo. Det var ett tag sedan.

- OK. Du kan betala nu.

(Resan fortsätter nästan hela vägen till Alvik…innan hon vänder och efter ytterligare tjugo minuter kommer fram till Gjörwellsgatan. Det var tur att hon slog av taxametern…)

 Resa nummer 2: Dagens Nyheter till Odenplan.

- Odenplan tack.

- Odenplan?…vilken gata?

(men…vad f-n…inte igen)

- Har ingen aning…men det ligger nära korsningen Sveavägen och Stadsbiblioteket.

- (?)

(mannen knappar in Sveavägen…och jag säger att det är i Vasastan. Han får fram en kartbild över Stockholm och den rekommenderade körvägen som tar oss ut på Essingeleden, Norra Bantorgsgatan – hette det så?- och hela vägen runt till Sveavägens bortre ände – i Eskilstuna, typ…)

- Du, jag stänger av taxametern.

- Tack (pust…vid 155 spänn och långt kvar att åka…)

- GPS visar inte alltid de närmaste vägarna…

- Nähä?

- Om man kunde hitta, kunde man köra kortare vägar än på GPS…en del vill ju åka kortare…

- Jaså? (Du skojar…kortare väg? Varför skulle någon vilja åka en kortare taxiresa?)

Mannen stängde av taxametern när vi hade åkt halva tiden ungefär. Och jag fattar ingenting? Vem programmerar GPS-maskiner?

Och vem utbildar taxisnubbar nuförtiden? Är inte kartboken längre ett krav? Eller ingår sightseeing i förorterna numera i taxibolagens verksamhet?

Jag misstänker att ett hantverk är på utdöende.

Min plånbok och jag sörjer.

Tintin, världsreportern och minnet av en biblioteksfilial

En av mina favoritserier som barn var Tintin. Här fanns de riktiga äventyren som fick verklighetens Kubikenborg i Sundsvall, med sin aluminiumfabrik och sina ”svinalängor” att blekna bort för ett tag. Tintin läste jag främst i den lilla biblioteksfilialen, nu salig hädangången, nedlagd och bortglömd. Men i mitten av 70-talet var det en av få verkliga tillflyktsorter i bostadskomplexen för barn med någorlunda oskadad fantasi. 

Tintin var världsreporter. Han reste jorden runt och snubblade på osannolika och fantastiska äventyr, nästan alltid med fara för sitt liv. Han var en hjälte, om än med begränsad känsla för humor. Detta kompenserades däremot i överflöd av hans side-kicks, Kapten Haddock, Professor Kalkyl, General Alcazar och Dupontarna, m fl. Den ena mer underbart galen än den andra.

Men Tintin behöll lugnet.

Expressen utlyste för ett par veckor sedan en tävling om att bli deras Världsreporter på en resa jorden runt. Bidraget var enkelt. Skriv en kort reseberättelse – max tusen tecken och bifoga din favoritsemesterbild. Högsta vinsten innebar att man dagligen skulle rapportera från resan.

Sagt och gjort.

Min text handlade om en pinsam situation i Vitryssland för ett par år sedan. Inga parasolldrinkar, inga stränder men ett landskap fullt av betongmonument och namnförvirring.

Min bild var på ett par härliga nunnor i Cordoba som förläget skyndar förbi efter att ha sagt ja till en enda bild.

Texten, Dålig start i Belarus, tog sig till final och nu fram till den 24/11 pågår som alltid i populärmediasammanhang, en omröstning på nätet som senare ska vara ”vägledande” för juryns beslut. Klicka och rösta om ni har lust.

Men någonstans i allt detta väcktes minnet av alla mina timmar som barn i biblioteksfilialen på Harmonigatan i Sundsvall, med världsreportern Tintin och hans resor och äventyr.

En resa så god som någon.

Avgiftning för kartfetischister

 

Finns det en sådan?

Jag har i och för sig alltid varit en kartnörd. Kartböcker är och har alltid varit de mest nyttjade böckerna i biblioteket. Men på sista tiden har det geografiska djuplodandet nått nya avgrunder.

Jag skaffade nämligen för ett tag sedan en Facebook (säger man så?).

Fånigt, ytligt, neurosskapande, utlämnande, stressande, övervakande…OCH även med en applikation som heter Traveler IQ Challenge. Det var den som fick mig på kroken. Idén är enkel – sätt en knappnål så nära en geografisk plats på världskartan inom en viss tid…och Tataaa! Man får poäng (belöning á la Pavlovs hundar).

Och för alla oss som i mellanstadiet älskade att nöta in alla Afrikas länder och huvudstäder, så väcker det en viss barnslig förtjusning i att kunna placera ut Bishek, Bujumbura och Asunción med bara ett par kilometers divergens på en världskarta mindre än en pocketbok.

Nördigt? You bet!

Nu vore allt väl om man inte hade andra vänner på Facebook (säger man så?), som delar samma last. Tävlingen är ett faktum. Och allt listas i sann Facebook-anda.

Min ”världsranking” i de två applikationer jag nu dragits in i är som följer:

World Capital Challenge: Plats 85 av 244 971 tävlande.

World Callenge: Plats 3137 av 1 147 298 tävlande.

Vilket oroar mig.

Visst är jag på något vis nöjd att befinna mig på en hygglig toppnivå i Världen, men…när slutar man då egentligen? Det är dessutom fullständigt omöjligt att nå upp till savanterna och alla de som fuskar (jag vet inte hur, men det måste gå…). Vem vill egentligen tävla i telefonnummerkunskap med Rain Man?

Så var vänder man sig för sina geopatologiska mardrömmar?

Finns det avgiftning för kartfetischister?

Livet som slutflicka är inte så glamoröst (trots gratisresorna)

Min favoritslutflicka i Toledos katedral. Hon gillar heller inte El Greco.

Vem som valde ”instrumentet” är dock ett väl dolt mysterium. Jag tvivlar att jag nånsin får svar på den frågan.

Originally uploaded by Stevens bilder

Fotografi i världsklass

 

Ja det är sant märkligt att se Jenny Maria Nilssons fotografier växa fram och skjuta ut genom dataskärmen och slå in i kroppen som en fjäderklädd slägga. Hon är en framtida svensk världsstjärna.

För om någon samtida ung svensk fotograf kan berätta något intressant överhuvudtaget med sina bilder så är det hon. Så mycket svärta, så mycket djup och så ytterst sällan något glättigt, snabbt, ytligt och övergående. Hennes bilder är både närvarande och poetiska. Realism blandas med fantastik och de präglas av en stark personlighet som kommer att bära mycket långt.

Jag är stolt över att vara hennes vän.

Slow writing movement

 

Fick brev idag från Brooklyn, New York.

 Fuggedaboutit!

Det känns härligt på något sätt att skriva att jag fått ett riktigt brev, med frimärken, kuvert, flera sidor läsning och till och med ett bifogat vykort (naturligtvis oskrivet). Han som skickade brevet är den senaste medlemmen i min lilla exklusiva privatarmé av ”slow writers” som i vårt idealistiska mikrokosmos fortsätter vårt civila motstånd genom att alltid skriva riktiga brev på våra resor istället för att vattna ur våra tankar med hur-mår-du-vykort eller SMS.

Inga resor utan brev! Fuggedaboutit!

För de som gillar New York, och vill förbättra sin Brooklynslang kan man se (och se om) Donnie Brasco (1997). Al Pacino  introducerar där Johnny Depp i den mångfacetterade konsten att använda ”fouggedaboutit”och en höjdare är när Depp senare förklarar detta för sina poliskollegor. Hänger ni med?

Språk och filmhistoria på en gång.

Ayatollan, författarvännen och livet under dödshot

En bok jag rekommenderar av olika skäl är Nicholas Shakespeares biografi över Bruce Chatwin. Det är helt klart det mest intressanta som skrivits om denne mycket specielle författare och resenär.

Ett litet men talande exempel.

Bruce Chatwin dog som bekant i AIDS. Mitt under begravningen, då celebriteterna samlades vänder sig Paul Theroux om i bänken mot Salman Rushdie – som samma dag hade fått reda på att Ayatollah Khomeini förkunnat en dödsfatwa över honom för hans bok, Satansverserna - och säger till honom:

”Well, Salman. I guess we´ll all be here again for you next week” (fritt citerat)

Detta måste vara ett rekord i elakhet eller ett annat bisarrt rekord i individualistiskt hårdragen humor.

Knappt tjugo år senare är Ayatollan död och begraven, Theroux reser världen runt i frihet och framgång. Och Rushdie tvingas fortfarande gömma sig.

Suckling pigs, madrilleño style

1/11  Madrid.

En lång dag av promenerande. Madrid är utmärkt for just detta. Att gå. Speciellt for dem av mänskligheten som inte lever for att shoppa. Men man går aldrig forgäves, för i slutet av varje promenad, när klockan närmar sig 22.00 eller kanske lite senare så är det dags att sätta sig tills bords. Och det gör man i Madrid med fördel på, Sobrino de Botin.

Vi åt där igår, och besöket var så tillfredställande att jag bokade bord även ikväll. Ikväll blir vi dessutom 4 till bordet så en viss variation blir det allt. I övrigt Madrids äldsta restaurant från början av 1700-talet. Detta faktum skulle egentligen tala emot att restauranten skulle vara annat än en turistfälla…men de levererar faktiskt.

Utmärkt service, vinlista och alldeles speciellt deras chef d´heuvres…ugnsbakad, hel spädgris eller dilamm. Hur gott som helst.

En annan turistfälla med Botin, kan vara det faktum att det även var  Hemingways stamlocus när denne var i Madrid. Något de andra restauranterna runt omkring slår mer mynt av än Botin. En skylt med ”Hemingway never ate here” hänger å grannrestaurantens vägg.

Lite magsurt, men faktiskt ganska kul.

T-shirts, travelling and identity

30/10   Toledo

I Toledo har jag haft tid att reflektera over en eventuell framtida doktorsavhandling. ”T-shirts, travelling and identity”. I mina ganska omfattande faeltstudier har jag identifierat tre huvudgrupper av Tshirtkopare bland de som reser.

Grupp 1: De som koper en Tshirt hemma for att visa var man kommer ifraan. Den sk. ”Hemmalaget-gruppen”. Haer finns exempelvis den klassiska roda CANADA-Tshirten, nystruken och nykopt for att saega till alla andra trevliga kanadensare att vill ni prata om Kanada med mig nu naer ni aer i Spanien, saa var saa goda.  Inga storre regionala inzoomningar. Naer denna grupp aer utomlands aer de ju fraemst nationalister. Det aer de mot vaerlden.

Grupp 2: De som koper en Toledo-Tshirt i Toledo, och en Disneyland-Tshirt i Disneyland OCH sedan tar paa sig den paa plats for att bekraefta att de verkligen aer daer. I denna grupp finns aeven den stora undergrupp av baseballhat-nyttjare. De klassiska NYC-kepsarna paa medelaalders svenskar och osteuropeer paa besok i New York. Den sk ”Bekraeftelsegruppen” eller ”Ju-mer-vi-aer-tillsammans-gruppen”.

Grupp 3: Denna grupp vill INTE tillhora ett kollektiv, och skulle aldrig kopa en Canada-T-shirt. I denna den minsta huvudgruppen ingaar de resenaerer som koper Tshirts for publiken paa hemmaplan. Dessa skulle aldrig ta paa sig sina Tshirts paa resan (daa de skulla ansluta till grupp 2, vilket de skulle avsky), utan sparar sina inkop med en samlares omsorg. Detta aer den sk ”Statusgruppen”. De vill baera sina T-shirts som troféer over svaara resmaal som de flesta bara drommer om. Haer finns exempelvis QueenstownTshirts och aennu baettre, A.J.Hackett-Tshirts som visar att man har hoppat alla tre klassiska Bungyhopp under samma dag.

En sann raritet som ger hog status i denna resegrupp.

Detsamma kan man saega om de som kommer till jobbet med en lagom sliten Murchison Falls-Tshirt, eller kanske en fraan Ushuaia, eller Hindukush. Maalet med detta poserande aer att visa var man har varit och aenda inte tala om det. Ett delmaal aer naturligtvis naer naagon maaste fraaga var Ushuaia ligger.

- Jasaa? Du vet inte det…(njuuuter), det aer en liten overskattad haala i sydligaste Patagonien och utskeppningshamn for de flesta expeditioner till Antarktis som foraesten ocksaa aer ganska overskattat. Mest is daernere forstaar du. J-gt kallt staelle.

I Toledos medeltidslabyrinter ser jag ganska maanga i grupp 1 och 2. Vaeldigt faa fraan Queenstown och ingen fraan Ushuaia.

Fuck You, Mr Harakiri!

29/10   Toledo

Ett yrke man inte onskar sina dottrar, ar att bli slutflicka. Den dar tjejen som haller upp en fanig, uppseendevackande sak som ett stort paraply eller ngt liknande i slutet av (framfor allt) japanska turistgrupper.

Hennes jobb ar ju viktigt eftersom annars kanske de tappar bort ngra entusiastiska filmare och fotografer i gruppen. For som tidigare konstaterat, det gar undan i den japanska massturismen.

 Idag traffade jag pa en grupp japaner med en alldeles egen slutflicka. Hennes ode var att baera en stor, oerhort iogonfallande neonfargad jatteblomma i tyg som ”Har-Aer-Vi-Pryl”. Hon gjorde sitt jobb, inte mer.

Och jag forstar henne.

Hon kunde heller inte undga att lagga marke till mitt antropologiska och fotografiska intresse for slutflickans arbetssituation. Nar hon sag mig sankte hon darfor blomman, for att sedan hoja den igen nar hon trodde jag gatt.

Jobbet att alltid ga sist och samla ihop de dar okansliga, fotograferande, filmande idioterna som finns pa alla gruppresor i alla lander och som ALLTID kommer for sent och ALDRIG dyker upp pa utsatt tid for att de skulle kopa cigaretter eller ngt annat viktigt…de dar som aldrig ser nar resten av gruppen ror pa sig…det ar DE som slutflickan maste umgas med. Lagg till neonblomman sa inser man vilket skitjobb det ar.

Min japanska ar lite ringrostig, men jag horde henne saga:

- Kom nu Mr Harakiri!

(Han flinar och mumlar ngt om att bara ta en bild till…)

- Skynda pa nu, Mr Harakiri, nu gar alla!

(mummel om ngt att hon bara aer en liten janta och inte ska stressa honom, inte…)

- Men nu gar gruppen, Herr Harakiri!

(surt mummel…)

- Men ser du inte den forbannade neonblomman? Jag skaemmer ut mig i en spansk 1200-talskatedral for din skull! Fuck you, Mr Harakiri!

Fast det dar sista tankte hon nog bara.

Japanerna i Toledos katedral

29/10   Toledo

Precis som jag klivit in i denna valdiga byggnad fran 1200-talet tranger sig nagra japaner forbi mig och vander upp snabbt till hoger.

Langst fram i ledet gick den auktoritare guiden med steg som hade fatt sjalvaste Gandhi att komma pa efterkalken pa sin beromda saltmarsch. Guiden gick sa fort att damerna som foljde narmast efter honom var tvugna att springa for att halla tempot. Och gruppen var stor. En strid strom fortsatte sedan ta den snava kurvan forbi mig och borjade ocksa springa nedfor langskeppet for att hinna ikapp sin motionsgud till guide. Han vantade minsann INTE pa nagra efterslantare. Och de verkade vara med pa notorna. En del till och med smafnissade!

Forst tankte jag, vad tvingas inte dessa stackars japaner sta ut med pa sin livs resa till Europa? Ar det det har de far efter att nastan ha jobbat ihjal sig ett helt liv? Men sa kom jag pa att guidens stenharda crash-course i katedralkunskap och absoluta nolltolerans mot att fjaeska (!) for sina turistgrupper egentligen var beundransvard. Han var ju en sann hjalte.

For INGEN vill ju egentligen se dessa grupper  – alla hatar stora turistgrupper som kommer samtidigt, stannar laenge (!) och ska ha tolkningsguide till allt.

Alla hatar massturismen. Och det gjorde alldeles sarskilt denna hjalteguide. So keep’ em runnin!

Banzai!

From Inferno to Paradise

26/10   Granada

Ja de engelska titlarna behaller jag trots att den engelska narvaron hundra ar efter Lewnhaupt reste i trakterna fortfarande ar pa tok for dominant. Greven bytte helt sonika hotell i Granada nar han behandlades som engelsman, ” the only things that keep the British happy are if they get their whisky och a room steaming hot with no air at all” (typ).

Jag har nog besokt det jordiska paradiset idag. I alla fall var det sannolikt det en gang i tiden. Alhambra och vinterpalatset Generalife ar det mest imponerande jag sett i byggnadsvag. Ett palatskomplex byggt for skonheten och njutningarna och inte for strid. Trots det intogs aldrig fastningen.

Att det betraktades som ett paradis redan av morerna, vittnar de resenarer som flera hundra ar senare i Nordafrika motte attlingar till de som 1492 tvingades lamna staden. De hade bevarat nycklarna till husen i Albaicin. De dromde hundratals ar senare om att en gang fa aterkomma till det himmelska Granada, sitt jordiska paradis. 

Och de beholl nyckeln.

Jag kommer ocksa dromma om Alhambra och Generalife.

Imorgon Cordoba.

Barrista from Hell

24/10  Malaga·Granada

Resan gick ovanligt bra for att vara SAS. Jag hade suitcasen med mig i alla fall. Regn, regn och buss till Grananda. Mat vid 23.oo och sedan sova. 

25/10   Granada

Pa hotellet i Granada rekommenderades jag att se Alhambra fran Mirador de San Nicolas. Basta utsikten. OK. Det innebar att vandra upp genom Albaicíns  labyrinter. Benen fick arbeta och utsikten var god.

Men.

I vantan pa solen som kanske kommer bestallde jag en cafe con leche. Jag finner mig vara ensam i lokalen. Barristan eller eller mer korrekt beskriven, den j-a DAMP-bartendern sjunger med i skvalmusiken med sin falska rost, och bjuder tidvis pa blietzkriegs-klappningar utan synbar anledning en halvmeter fran mitt ora (ear in English..mayby I should continue writing this in English since they lack our charactersitical beautiful letters, like ”O with two pricks” and such). Sa snart jag kommit in i min bok sa ar han framme med sina diaboliska fasoner. Varfor? Warum? Why? (Methinks).

Nar jag tittar upp och undrar ”what hit me”, vander hann sig bara om som om inget skett.

I still decide not to leave.

Da hojer han insatsen och tar till sitt tunga artelleri. Han visslar. En intensiv, vass genomskarande skrikvisslingston med ett vibrato som skulle fa Golden Gate Bridge att borja sjalvsvanga (two missed out vowels in that last word…sjalvsvanga). Detta tillsammans med de plotsliga handklapparna, och sangen, musiken. OK. Jag fattar, jag ska ga.

Men, tanker jag nar jag packar ihop. Han kanske ar offer for inavel och lider for sina forfaders synder, och har detta helvetestrummande pa bardisken som en naturlig, men ack sa sjuklig reaktion. Ska man inte tycka synd om honom da?

Kanske ar det rent av ett oerhort primitivt satt att forsoka lara kanna mig? Kanske vill han bli min van.

Nja.

Jag gissar dock pa inaveln.

Jag gar. Imorgon Alhambra.

Ett subjektivt men värmande lästips i höstmörkret

För de allvarligt vinintresserade kommer snart nr 29 ut (30/10) av Livets Goda. Där kan man bland annat läsa om mitt möte i våras med The King of Zin, Larry Turley. Napa valleys kultförklarade zinfandelproducent som INTE tar emot besök och därför INTE finns utmärkt på några kartor. Men eftersom jag vid tillfället inte hade den blekaste aning om detta faktum gick mitt besök på den legendariska vingården mellan Calistoga och St Helena alldeles utmärkt. 

Som så ofta i livet.

Andalusiska perspektiv med grevlig side-kick

I förberedelserna inför en resa framstår packningen som det lättaste i världen om man jämför med de omänskligt utdragna kvalen inför valet av reselektyr.

Ska man ta med läsning som är helt reseneutral? Kinesisk fornhistoria på spa-resan till Finland? Proust på Island runt-resan? Sture Dahlström på konstvandringen på Pradomuséet? Max nalle på Manhattan?

Jag vet inte. Ibland funkar det, ibland vill man ha böcker som funkar som en perspektivgivande side-kick till resan. Jag kan bara citera min nya hjälte, the aweinspiring Matkritikern-from-Hell, Monsieur EGO i den genialiska animerade filmen, Råttatouille, när han får frågan vad han vill beställa, vad han vill äta.

”Perspektiv. Jag vill ha PERSPEKTIV!”

Lite så är det också med böcker på resor.

Så jag har bestämt mig.  Denna gång blir mitt resesällskap, greven, löjtnanten, attachén, ryttmästaren och skriftställaren Claes Adam Carl Lewenhaupt (1859-1937). För snart hundra år sedan reste han runt i Andalusien och skrev ner sina reseminnen, bland annat i den nu mer eller mindre bortglömda, Bland morer och andalusier (1911).

 

I början av förra seklet reste Lewenhaupt flitigt i både Spanien och Frankrike, men gjorde även lite längre resor till Indien, Burma, USA och Marocko. Han var jägare, sportfiskare och nyfiken resenär med välfylld reskassa och med precis så mycket självgoda överklassfördomar man klarar av. Och han råkar finnas i mitt bibliotek.  

Så vi får väl se om vi kommer överens. Jag och greven.

Hay moros en la costa

 

 Spanska ordspråk och talesätt ingår inte i det jag i ärlighetens namn kan kalla min profession. Men ibland är till och med dessa begripliga. Hay moros en la costa – det finns morer vid kusten, är just ett sådant. I alla fall i ett medeltidskristet, andalusiskt perspektiv. När det siktades morer vid kusten var man tvungen att vara uppmärksam, att hålla ögonen öppna. En invasion kanske var i antågande.

Beware.

Den svenska motsvarigheten är det etymologiskt dunkla och naturmystikesoteriska, att ana ugglor i mossen.  Känns dock inte lika farligt som morerna vid kusten. Ett varningsfinger för bitska ugglor under bärplockningen kanske?

Till veckan ger jag mig av till Andalusien på spaning efter de morer som flytt. Jag tänker mig först till Granada med sitt Alhambra – det sista moriska fästet att falla på den Iberiska halvön. Cordoba står sedan på tur, och ännu lite längre fram Toledo.

Vi får se hur frekvent uppdateringen av bloggen blir under resan. Det finns ju annat att göra än att hänga på internetkaféer, men några reflektioner blir det garanterat. Att fritt ströva i denna del av världen hör ju till mina favoritsysselsättningar, vilket generationer av fenicier, greker, romare, visigoter och vandaler, iberer, morer, romer, judar, kastillianer, socialister och fascister, författare och filmare och en miljard soltörstiga britter före mig redan konstaterat.

Hay inglèses en la costa.

Beware!

Kommer nån ihåg den där…Harry Potter?

Jag vet inte om läsarna lämnar skeppet Harry Potter lika snabbt som publiken i Övik efter en hockeymatch i Swedbank Arena. Faktum är dock att läsare är ett otroget släkte, och när väl historien om den unge pojken som blir en hjälte och sedan blir…ja, småbarnspappa (suck) är över, så skulle inte jag förvåna mig om De Stora Marknadskrafterna ser detta tomrum som en av tidernas möjligheter och få vara den som ersätter 1900-talets största boksuccé. Den som ärver kundregistret, så att säga.

Så för nostalgikerna bjuds här, och här och här och här (tack Lotta!) några bakom-kulisserna-reportage som berättar det verkliga dramat, de obehagliga sanningarna, ja, allt det där som man inte visste men inte kan vara utan om Harry Potter-kulten.

Grattis Doris…

 

…säger jag då. Välförtjänt, tvivelsutan.

Men i all tumult kring tillkännagivandet på börshuset idag kan jag inte låta bli att se den ständige sekreterarens enorma kapacitet och lysande smidighet när han kastas mellan reportrar som aldrig hört talas om Doris Lessing, men ändå försöker ställa någon intelligent fråga.

”Öh, hur gammal är…öh…Lessing?”

”Vad ska man läsa av…öh..? Lessing…Är hon från Tyskland?”

”Varför…öh…hon är väl kvinna? Varför en kvinna?”

Att då se Horace Engdahls perfekt avvägda förklaringar, lika pedagogiska som intelligenta minipresenationer generöst bortslösade på journalistdrivorna, allt från Amelia, Kamratposten till New York Times, gör mig verkligen full av beundran.

Ge priset till Horace, nästa gång. Eller något pris i alla fall!

Det har ju hänt tidigare att Akademien låter priset bli en ”internal affair”. Karlfeldt fick i och för sig priset postumt, men tackade faktiskt nej vid ett tidigare tillfälle. Sedan har vi ju super-dubbeln med Martinsson och Johnsson.

Samtliga ledamöter av Akademien.

Men detta har ju inget med Doris Lessing att göra. Hon är 88 år och detta är hennes dag (om de nu får tag på henne) och farmardottern från Rhodesia kan äntligen skaka loss och sluta vända på slantarna. Väl unt.

A foam free zone, please!

Jag har precis bokat bord hos bröderna Roca, i Girona. En månad bort drygt, men ständigt i tankarna. El Celler de can Roca är ett av de mest spännande katalanska köken i denna mathedonistiska del av världen. Här kan man fullständigt förlora sig, speciellt nu när Ryanair har den stora vänligheten att subventionera anslutningsresan. Tackar!

Dock är jag lite kluven inför de extremexperimentiella inslagen i det nya spanska köket (som i och för sig inte längre är så nytt). De katalanska kollegorna, på El Bulli leder fortfarande detta perfektionistiska race som gjort att man nu världen över knappast längre kan undgå ”rök”, ”damm” och ”flum-skum” på menyerna.

Jag hoppas och tror att detta är lite mer nedtonat hos Joan Roca. 

Han lovade dock i mailet att förbereda en överraskningsmeny med säsongens allra bästa råvaror. Vilket (välvilligt) kan tolkas som att ”karamelliserat jordärtskocksskum” och ”gucciparfymerad galapagospingvinnäbbsdamm på en morgondimma av lakritsrök” lyser med sin frånvaro.

A foam free zone, please!

Nobelpriset i litteratur går i år till…

 

Motivering: 

”För sitt omutliga mod att lyfta upp och problematisera centrala, allmänmänskliga och ofta svåra, men inte sällan njutbara existentiella värden och händelser (typ, andjakt, djuphavsfiske, Hiro Nakamura, mat, vin, böcker, amerikansk populärkultur och friterad abborre i Höga Kusten) och för sin många gånger utmanande och banbrytande neo-stilistiska språkdräkt (sär stavningar och andra grodor) har jag den stora glädjen att tilldela årets nobelpris i litteratur till…”

De som nu tack vare detta pris vunnit stora pengar på oddset och känner att de vill dela med sig kan göra det på postgiro 90 1950-6.

Märk kuvertet ”HjälpHoracePåTraven” alternativt ”Världens Barn”

Plötsligt så händer det…

Tjoho! Så var man ekonomiskt oberoende! Detta kom i mailboxen alldeles nyss. Snacka om tur!

This email confirms that you have received from the Euro Million an official notification of your lottery winning in the recent weekly draw.

You have won a prize of Two Million Euros (2,000,000.00) a prize payout of your winning has been approved by Euro Million Board.

In accordance with the world lottery ordnance, you are authorized as the official lottery prize winner to immediately file in for your claims upon receipt of this mail.

All email addresses entered for the game are submitted by our partner international email service providers/ marketing companies and public service providers.

Winners are randomly selected systematically through our Electronic Random Selection System; (ERSS) no ticket was sold. Your email ID was included among the 900,000 email addresses that were entered for category ”A” with the following details:

Batch No: EM ML-00PN9. 
REF NO: EM XY/559334.
TICKET NO: EM TN61102
SERIAL NO: KLZ TR760.
LUCKY NO: 1 17 32 35 37.

Note that Euro millions will remit prize payout strictly to winners who officially file in for their prize claim. To begin the claim process of your prize, you are requested to complete the informations below and forward same to the program coordinator.

Mr. Welch Johnson
Email: eurconsulting@aim.com

Please complete the informations below:
 
FAMILY NAMES:

GIVEN NAMES:

RESIDENTIAL ADDRESS:

DATE AND PLACE OF BIRTH:

PROFESSION

TELEPHONE:

MOBILE NR:

FAX NR:

BATCH NR:             TICKET NR:

REF NR:               SERIAL NR:

LUCKY NR:

Note that the above completed informations must be forwarded strictly to the program coordinator:

Mr. Welch Johnson
Email: eurconsulting@aim.com

All winnings must be claimed not later than 7 days. You are to keep your winning details from the general public as a case of double claims will not be entertained.

Anybody under the age of 18 and members of the affiliate bodies are not allowed to participate in this programme.

Thanks for being part of our programme and once again ”Congratulation”.

Dr. Kimberly Wouters
 

Ord som borde förbjudas: 3. Meal

 

Och nu menar jag det extremfåniga engelska skräpmatssuffixet”miiiiiiiiiiil”, vars kreativa användningsområde ständigt förbryllar och  bedrövar.

 Det ska naturligtvis tuffa till det tråkiga svenska ”mål”, som är en förkortad version av det snart utdöda ordet måltid. Naturligtvis, naturligtvis.

Men varför Meal? Varför Miiiiil?

Sibylla leder språkförbrytelserna i landet genom sina (ofta särskrivna) mathemskheter som:

Kebabtallrik Meal

Korv Meal

Köttbulle Meal (men va f-n!)

Fransk HotDog Meal

och det universalpatetiska Tunnbröds Meal

Vad är egentligen syftet? Förstår vi svenskar inte längre att det är något ätbart om det inte kastas in ett engelskt suffix? Skräpmatssuffixet Meal? Eller är det för att det blir mycket tuffare med korv om man äter Korv Meal, lite Angelina och Brad, typ?

I rest my case (detta var engelska för alla meal-ätare därute som håller på att förlora sitt modersmål…Moders Meal..)

Men framtiden då? Kommer Sibyllaspråkska i framtiden även inkräkta på den övriga mattraditionen?

Jag ryser när jag tänker på framtidens svenska matklassiker.

Surströmming Meal, Räkfrossa Meal, Uppstekt Pitepalt Meal, Klappgröt Meal, Tjälknöl Meal, Julbord Meal…

Ålagillet på Mauritius

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag aldrig gillat ål. Dvs, smaken av ål.

Men efter några dyk tillsammans med de lokala ålarna på Mauritius kan man inte låta bli att respektera dem – särskilt deras aptit. Min dykinstruktör hade vänligheten, just innan vi skulle ner till den stora tvåmeters leopardmuränan (den på bilden), att berätta om en vän till honom som tagit med lite mat till muränan inte räknat med effekterna av de cykloner som just dragit över ön. Vattnet hade varit grumligt i flera dagar och sanden på korallerna hade gjort det svårt för dem att hitta mat.

 De var helt enkelt utsvultna.

När mannen närmat sig vraket hade den stora muränan känt doften av fisken som dykaren förvarade i sin ficka och i brist på bordsbön och övrigt bordsskick attackerat dykaren. I tumultet bet muränan dykarens hand så många gånger och så illa att han fick sy 30 stygn och inte dyka på tre månader.

Det var en moralisk historia om ett omvänt ålagille på Mauritius.

Muränan var trevligare mot oss i alla fall. Att klappa den var en märklig känsla. Sammetsmjuk och hal som en…ål ungefär.

Beat-boxarnas Heavy Weight Champion

 

När söndagsångesten slår till kan man alltid muntra upp sig med lite fransk finkultur.

Joseph är min nya tredimensionella glädjespridare i beat box-himlen. Det kan inte bli mycket roligare än så här.

Och vem har sagt att fransmännen saknar humor?

Ni läser väl Thente?

För de som missat att årets största litterära händelse just nu utspelar sig någonstans i Göteborg bör tänka om, göra bot och gå på knänena (Ekelöfsk pastisch) till Rom.

Jag menar INTE Bok och Biblioteksmässan utan Jonas Thentes knivvassa blogg därifrån.

Allt du nånsin behöver veta om den svenska litterära ”scenen” (långt innan kollegorna på måndag av misstag öppnar den där bi-la-ga-n i rikstidningen som de kärringstötssnabbt slänger bort då de misstag trott att det var sportens baksida, fast upp-och-ner – och lär sig något om människorna, drivkrafterna och spelet bakom det som ibland kallas läsglädje) finns att tanka där. 

I realtid.

Bräckta, halvuslingar, idioter och några horor

 

Jag konstaterar att tiderna trots allt inte förändras särskilt mycket. Bara ”titlarna”.

I Ljuders socken i Småland, bodde på 1840-talet cirka 800 personer. Hälften av dessa utgjordes av 274 tjänstehjon, 23 rotehjon, 104 ”ordinarie fattighjon”, 18 bräckta och halta, 11 döva och dumba (sic), 8 blinda, 6 svagsinta, 1 ”halv idiot”, 3 horor och 2 tjuvar.

De 104 ”ordinarie fattighjonen”delades in i tre klasser.

Den första klassens fattiga var: de uslaste, gamla och vanföra, till arbete helt oförmögna.

Till den andra klassen räknades: halvuslingarna vilka endast delvis var förmögna att klä sig själva och sina barn.

Den tredje gruppens fattiga var de som endast tillfälligt var i behov av hjälp.

Om detta kan man läsa mer om i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Jag funderar bara på i vilken ”ordinarie fattighjonsgrupp” kulturarbetare, frilansande skribenter och författare skulle infogas enligt den noggranne prosten i Ljuder. Eller tillhör vi kanske snarare de bräckta, halvuslingarna, idioterna och hororna?

YATAAAAAA!

Onsdagar och torsdagar är Heroes nights. Och den coolaste av de alla är Hiro Nakamura.

Det är bara att stämma in: Yataaaaaaa!

Diktaturer, frisyrer och idrott = sant?

 

Jag satt en stund idag och tittade på fotbollsmatchen mellan Sverige och Nordkorea och kan bara konstatera att det måste finnas något mystiskt samband mellan diktaturer, frisyrer och idrott. Inte sällan är ju förtryckta människor duktiga på sport. Inte sällan lider de av bedrövliga frisyrer. Detta måste ju betyda något. Det är bara att kolla, ju hårdare diktatur desto bedrövligare frisyrer.

Nordkoreas damlag lider extra hårt av detta. Alla vet ju att Nordkoreas manliga medborgare enligt lagen exempelvis får välja på hela fem olika frisyrer. Varför då denna diskriminering mot fotbollstjejerna som trots landets allmänt sett generösa valfrihet i frisyrfrågan, dyker upp på VM i exakt samma skruttfrisyr?  

Nordkoreas president, Kim Jong Il är ju själv en mäktig idrottsman. Han slog exempelvis på sin första golfrunda hela 11 hole in one – och det är ju rätt bra gjort.  Men varför straffar då en så framgångsrik idrottskille sina fotbollstjejer så? Varför håller de inte ihop? Som sportlovers liksom.

Jag har en teori.

Han gillar helt enkelt inte fotboll. En annan sport har vunnit hans hjärta. Varför måste annars alla tvingas ha samma skräpbudgetfrisyr när han själv som enda person i landet får bära en riktigt präktig hockeyfrilla?  Om det snart kommer ut en lag på att han också är den enda i landet som får bära foppatofflor… ja då vet vi ju sanningen. Svart på vitt.

Kim Jong Il - är ett hockeyfan och sannolikt en jävel på att åka skridskor.

Men av ödmjukhet väljer han som vanligt att hålla detta faktum så där lite klädsamt diskret.

 

RIP Robert Jordan

Jim Rigney som skrev under författarnamnet Robert Jordan dog tydligen igår vid 58 års ålder. Han var väl aldrig en av mina favoriter i fantasygenren men betydde väldigt mycket för många unga nykläckta läsare. Jag tänker speciellt på en kille på högstadiet jag hade förmånen att träffa i ett läsprojekt för ett par år sedan. Från ingenstans dök han upp som klassens absoluta storläsare då han fick lärarbekräftelse och lite bollplankeri för sitt eget läsintresse – vilket var till 100% Robert Jordan.

Så kommer jag minnas Jordan.

Och den som väcker ett livslångt läsintresse hos unga är en sann hjälte och verkligen värd att minnas.

Save the cheerleader, save the world

Visst är det bra att det finns de som plockar upp ett glasspapper som ligger och skräpar på nån parkering, eller de som säger till att de fått femtio öre för mycket tillbaka när de handlat på ICA. Vardagshjältar i all ära.

Fint så.

Men hjältar ”out of the ordinary” är ju ändå så mycket roligare. Veckans och hela höstens superhjälte är den underbare Hiro Nakamura. Efter att nu ha sett första säsongen av HEROES - och inga spoilers här inte –  kan man bara konstatera att med en Hiro (Hero!) Nakamura och dennes vapendragare Ando (Sam Gamgi, typ), teleporterandes runt omkring, så kan man faktiskt sova lite tryggare på nätterna i detta rondellhundshelvete som hotar vår jord.

Och ha bra så mycket roligare.

Säsong 2 startar i USA den 24 september. Mina händer skakar redan av abstinens…

Ord som borde förbjudas 2: Akt

Ja, nu menar jag inte Akt i teateranvändningen av ordet.

Jag menar den uppblåsta och outhärdligt fåniga användningen av främst Rolling Stone-musikjournalistwannabees som inte inser att ett gäng långhåriga fjortisar som har sin första vingliga spelning på högstadiediscot i Åsele eller i Sunne INTE kan kallas en ”Dödsmetall-akt” – eller barnkören som sjunger otajt på skolavslutningen i Pajala inte är en ”hiphop-akt”.

För då ljuger man.

I Öviks lokaltidning förekommer användningen av detta ord i musiksammanhang förhållandevis ofta. Hos oss är allt en AKT tydligen. Varenda spelning på ungdomshaket, Sliperiet blir en AKT. ”Trashmetall-AKT” från Domsjö; ”Grunge-AKT” från Gottne; ”Folkmusik-AKT” från Kulturskolan; ”Schlager-AKT” från Kubbe-Norrflärke…

Ja, ja, ja…jag vet att det är de lokala recensenternas behov av att känna sig viktiga, vara en del av det stora mediala MTV-bruset, men hur långt kan missbruket drivas innan någon redaktör slutligen vaknar till och reagerar? Det påminner mest om Kejsarens nya kläder. Men vem ska spela den lilla pojkens roll i sagan?

Missbruket är dessutom smittsamt. För någon vecka sedan såg jag att användandet även hade ätit sig in på sportredaktionen på samma tidning…en reporter beskrev det monumentala dramat i en fotbollsmatch i någon division med hög siffra med  ”i den första akten så drev hemmalaget på…”

Det kan faktiskt inte bli tydligare.

Så-Bort-Med-Det-Bara.

Visst måste man få ställa krav?

I kapitlet ”kritiska och överbeskyddande fäder som inte är särskilt roade av att pubertala pojkar med handsvett, finnar och flackande blick ska stänga in sig på sina döttrars rum”, finns genom historien en hel del att välja på. Men man kan dock trösta sig när man känner sig som en omodern, oupplyst idiot, att det alltid finns någon som är värre. Och det fanns den som var värst av alla.

Han hette Yspaddaden Jättehuvud, och var far till Olwen. Om detta går att läsa i surpappalitteraturens kioskvältare nummer 1, Mabinogion.

Tonårsgangsta-killen i detta fall, hette Culhwch och var ”connected”. Han var nämligen polare med Kung Artur och kunde därför peka på den brud han ville ha. Och han ville ha Olwen. Det han inte räknat med var Olwens pappa, Yspaddaden Jättehuvuds överbeskyddande sidor (kalla det gärna kärlek). Han gillade nämligen inte alls idén att lämna ifrån sig Olwen. Och Yspaddaden ställde krav som skulle få de flesta spagettibenskillar att snabbt kickstarta mopeden och åka hem igen. Men Culhwch hade naturligtvis den dryga tonåringens överlägsna attityd och självförtroende. ”Kan allt! Fixar allt!”

Så Yspaddaden Jättehuvud ställde sina rimliga krav. Och gick ut lite lätt i början.

Culhwch skulle under en och samma dag riva upp och bränna samtliga rötter på en hög kulle för att göda marken, plöja den, så den och vänta tills säden mognar, skörda säden, mala mjöl, baka bröd och göra starka drycker av säden till bröllopsfesten…under en och samma dag.

”Det blir lätt” svarade den osnutne Culhwch.

Om detta skulle lyckas var han tvungen att skaffa honung nio gånger sötare än den första skörden och utan vax och bin däri för att kunna brygga bröllopsdrycken.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

Om detta skulle lyckas var han dessutom tvungen att skaffa fram Llwyrs kärl på tjugofyra skäppor för i inget annat kärl kunde honungen bevaras.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

Om detta också skulle lyckas var han tvungen att skaffa fram Gwyddneu Garanhirs korg som var minst sagt rymlig. Om hela världen kom i grupper om tre gånger nio män, skulle alla ändå finna den mat de helst ville äta i denna korg, och ur den ville Yspaddaden äta på bröllopsnatten.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

(man anar dock en viss ökad frustration hos pappan som höjer insatsen något efter dessa inledande lättare uppgifter…)

Om han lyckades med dessa (och en mängd andra) uppgifter, så ville han minsann raka sig till bröllopet. Men för att lyckas med det behövde han ha vildsvinsgalten Yskithyrwynns betar, och dessa måste slitas ur dennes käft när han bökar i jorden…OCH för att bevara dessa betar litar Yspaddaden inte på någon annan än kung Kado i det avlägsna Skottland och denne ville minsann inte komma frivilligt….OCH lyckades han med det så måste Yspaddadens skägg ryckas ut för att han ska kunna bli ordentligt rakad och för att lyckas med detta behöver han häxan Gorddus, den kolsvartas blod (som alla vet är dotter till Gorwenn den kritvita som bor vid gränsen till underjorden)…OCH om han lyckades skaffa fram detta blod så måste det vara varmt…OCH det enda som kan bevara värmen är dvärgen Gwiddolwyn Gorrs magiska buteljer och denne ger inte ifrån sig något frivilligt….OCH färsk mjölk ska det vara till alla gästerna, men för att mjölken inte ska surna måste den förvaras i Rinnon den hemlighetsfulles flaskor…OCH om detta skulle lyckas ville Yspaddaden även kamma sitt toviga hår som endast kunde redas ut med en enda kam i världen, och den sitter mellan ögonen på galten Trwyth, kung Taredds son och denne hittar han inte så lätt…OCH den enda som kan spåra upp denna galt, är hunden Drutwyn, Greits lille hund och honom finner han inte så lätt…OCH om han skulle finna hunden så finns det bara en enda länk som kan binda hunden Drutwyn, det är Kwrs Kant Ewins länk…och den finner man inte så lätt…OCH…

 ”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch efter varje uppgift.

…ja så här fortsätter det länge till. En historiskt svårflörtad pappa till en tonårsdotter han älskar över allt annat och som inte gillar stöddige Culhwch. Hur det slutligen går kan man läsa i historien om Culhwch och Olwen i Mabinogion.

Visst har man som pappa ändå rätt att ställa krav? Bara några i alla fall? Själv funderar jag, när den dagen kommer på det där med galten Trwyth. Det är väl ändå ett ganska rimligt krav på en blivande måg? Eftersom man till och från har en bad hair day, så kanske den där kammen som sitter mellan ögonen på galten, som bara kan finnas av hunden som bara kan bindas av länken som bara…

Gud, Xbox och en annan form av Intelligent Design

Alldeles nyss hörde jag en existentiell konversation mellan en av mina döttrar och hennes kompis när de spelade SSX3 (ett snowboardspel på Xboxen, för er som missat det).

Flicka 1: ”Men Herre Gud i himlen vad dåligt det går…”

Flicka 2: ”Mmm”

Flicka 1: ”Men HERRE GUD MIN SKAPARE!!!”

Flicka 2: ”Tror du att Gud skapade Jorden?”

Flicka 1: ”Vet inte. Tror du?”

Flicka 2: ”Nä. Jag tror det var den där…Big Ben”

Flicka 1: ”Va? Han i London? Den där klockan?”

Flicka 2: ”Nja…nä, men vad heter han då?”

Flicka 1: ”Menar du Big Bang?”

Flicka 2: ”Ja just det. Det var den där Big Bang som skapade jorden”

Till collegebrudarnas försvar

I Napa (Kalifornien) satt jag en dag i våras på en restaurant med ett amerikanskt par runt trettiostrecket. De var välklädda, verkade välutbildade och hade rest till Napa för att prova vin. Eftersom vi placerades vid samma bord på den populära restauranten började snart det obligatoriska samtalet om var vi kom ifrån och vad vi sysslade med.

Kvinnan var ovanligt dryg och snobbig (för att vara jänkare). Att snacka med kringflackande utlänningar var slöseri med tid och DE visste minsann MEST om vin, hade besökt ALLA vingårdarna, yadayada. Mannen var dock mer social och babblade på. Och så kom det då till slut.

”So, where you from?”

”Well, I´m from Sweden” sa jag.

Den beresta vinkännar-kvinnan tittade först på mig och sedan på sin man och sa med viss släpande dryghet.

”Sweden…is that…Scotland?”

Vad svarar man egentligen?

Alt:1. Sure, whatever you say, honey.

Alt:2 NO, you f…n moron, go back to school!

Alt 3: (om hennes hunk till man inte tillrättavisar henne själv, så kan man ju se detta som ett utmärkt tillfälle till en spontan geografilektion) Well, not really. Let me draw you a map. Do you know Scandinavia? No? Its like the roof of Europe, Europe as in France and Paris, you know. It´s to the right of Scotland…to the right and a bit further up on the map…

 /???/

Hon tittade på mig som om jag vore en fullständig idiot – vilket jag kanske var eftersom jag naturligtvis valde alternativ 3.

Men fördomarna mot amerikanska-collegebrudar-som-inte-hittar-sitt-eget-land-på-kartan (typ) fick lite ny näring. Problemet var bara att dessa två uppenbarligen hade bra, välbetalda jobb som kunde åka från Michigan varje år till Kalifornien och prova viner…de om några, kunde man ju tycka (sanna vinälskare är ju samtidigt kartfetischister med nördens fascination för södersluttningar, grandcrulägen och terroir). Eller?

Men de lurade mig ordentligt.

På något sätt är det ju ganska harmlöst och lite sött ändå som exempelvis när Miss Teen South Carolina 2007 erbjuder sin egen alldeles speciella lösning på denna fråga:

http://www.youtube.com/watch?v=WALIARHHLII&mode=related&search= 

 

Men är då detta ett amerikanskt fenomen?

Knappast.

Efter att ha svettat mig igenom gårdagens IDOL och återigen tvingats se alla dessa svenska ungdomar helt utan verklighetsförankring frivilligt kliva upp på slaktbänken – dessa gratisstatister på förnedringsTVs altare…ja, vad är då skillnaden?

Kan nån förklara det för mig?

Man kan skratta åt Miss South Carolinas naivitet, men det är banne mig svårt att le när IDOL-offrens drömmar fimpas av juryn.

RIP Luciano Pavarotti

 

Mästaren har gått ur tiden.

Så tråkigt att de verkligt sympatiska hjältarna också måste vara dödliga. 

Nessun Dorma. I natt kan ingen sova.

http://www.youtube.com/watch?v=VATmgtmR5o4

Ord som borde förbjudas: 1. Deckardrottning

DECKARDROTTNING

Var och varannan svensk kvinnlig författare och ett otal amerikanska, brittiska och norska ingår per definition i denna den mest könsmässigt snedfördelade aristokratin på klotet.

Bara drottningar.

Det liknar närmast ett luciatåg på dagis då alla tjejer utom två (som inte fick informationen i tid) är lucior.

Var är deckarprinsessorna då? Och deckarprinsarna? Och kungarna? Och deckarallmogen? Var är alla deckarpräster, borgare och bönder?

Jag önskar att ett hänsynslöst deckarproletariat växte fram och  störtade detta tröttsamt språkliga missbruk i sjön, en gång för alla.

Så ja.

”Cathys bok”. Recension i DN

I dagens DN recenserar jag Cathys bok, en fascinerande och välskriven, men också skrämmande bok.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=688123

 Jag fascineras naturligtvis över kreativiteten och lekfullheten i att skapa en bok som ett Alernate Reality Game (ARG) – normalt ett slags lajv på nätet. Fenomenet visar att böcker och texter faktiskt kan lyftas ur bokhyllorna och de söndagsstängda biblioteken och engagera de unga läsarna i realtid där de nu befinner sig – inte så sällan på internet.

Men samtidigt så skrämmer det också en smula. Anledningen till att bokförlagen satsar SÅ mycket resurser på ett ARG vid ett boksläpp är knappast bara att höja försäljningen av böckerna något. De säljer naturligtvis också reklamtid. Själv snubblade jag på ren produktplacering som inte hade ett dugg med bokens handling (eller mig) att göra.

En pinsam sådan dessutom.

Dessutom kvarstår ju frågan om det vi ser och gör på nätet är ”verkligt”. Chattar vi med verkliga personer, besöker vi verkligen företag som existerar, har händelser som vi läser om verkligen hänt?  Det ARG visar upp är ett lekfullt och (visserligen) kommersiellt nyttjande av cyberrymden. Men när kommer de allvarliga fusionerna mellan kommersiellt och politiskt nyttjande? Eller är de redan igång? (Obligatorisk omläsning av William Gibson och Philip K. Dick, genast!)

Konspirationsteorierna lär också kunna få ny näring, och Dan Brown kan äntligen skriva en ny bok även han. Världen har förlåtit dig, Dan! Du hade rätt hela tiden!

Låt Waits förändra ditt liv

 

 Ja lite fredagsmys måste man få unna sig. Blir inte himlen ändå lite ljusare, drar inte mungiporna på sig lite extra?

http://www.youtube.com/watch?v=1wfamPW3Eaw

 Ha nu en bra fredag alla.

Kanske till 65%

Jaha.

Enligt Di kunde forskarna säga att det till 65% är far och son som ligger i graven. Men om det verkligen är Birger Jarl och dennes son vet man inte alls.

Är 65% OK? Ska man ta av sig sin roliga festhatt eller får vi lite rojalistisk yra trots allt? 

”Enligt forskarna som presenterade sina rön vid en presskonferens i Varnhem på onsdagen behövs det släktingar i modern tid och i rakt nedstigande led för att definitivt bekräfta kropparnas identitet”

Om man nu återfinner BJs gener, får man hittelön då? Ärva nåt gammalt slott kanske? Grundade han inte Stockholm? Jag tror med bestämdhet att jag är släkt med BJ i rakt nedstigande led. Det bara känns så. Annars tippar jag på min fru…

”BeeJay was in da grave”

 

Äntligen! En vår tids stora mysterier är på väg att få sin upplösning. DNA-testet av Birger Jarls kvarlevor. De senaste månadernas heta snackis i Övik har varit huruvida kvarlevorna i Varnhems klosterkyrka i Västergötland verkligen innehåller BJs stofft eller någon ”förfalskares” som maliciöst nog lagt sina egna benrester i kändisgraven. En 1200-talsstalker. Gud förbjude!

Staten har klokt nog i flera års tid låtit vuxna människor arbeta och få sin utkomst från detta viktiga DNA-arbete och nu i veckan ska det alltså avslöjas. Nog pirrar det allt i deltagarnas magar. Hur kommer avslutningsfesten se ut? Har de redan dukat? Blir det upptryckta t-shirts för ”DNA-gänget 2007″ eller ”BeeJay was in da grave”.  Kanske roliga hattar och högtidstal?

Men tänk om det inte är BJ? Vad händer då?

I Övik satsas det i alla fall för fullt. En del verkar helt säkra på att det är medeltidshjälten i graven. Andra tvekar och fruktar de följande upploppen om det skulle visa sig att det endast är en body double (vilket historiker menar var mycket vanligt vid tiden). Alltså tar de flesta handlare i stan och spikar för sina skyltfönster just nu. För säkerhets skull. Piketpoliserna (båda två) har redan parkerat vid samtliga korsningar (båda två) där de planderade festligheterna ska äga rum.

Mina tankar går dock till ”DNA-gänget 2007″. Vad ska de nu göra efter alla dessa år av banbrytande arbete i klosterkyrkans gravkammare? Kanske kan de slå mynt av sitt arbete och sälja signerade kopior av DNA-kungens benbitar. Kanske kan de fortsätta med andra liknande projekt, DNA-bestämning av diverse levande och döda kändisar (och de därimellan). TV-serie, kanske? HBO satsar säkert på en flersäsongsserie om Varnhemsforskarna.

Annars skulle jag gärna ha ett signerat kändisintyg på väggen att jag verkligen är jag. För tänk om någon annan har tagit min plats, stulit min identitet och sitter och skriver detta just nu utan att JAG egentligen vet om det.

Någon som har telefonnumret till Varnhem? Eller festlokalen?

Kallentoft och de utsvultna tryffelhundarna i Alba

  

Jag har just avslutat en RIKTIG deckare, eller snarare (i rättvisans namn) en pulshöjande spänningroman som de verkligen borde skrivas. Boken, Food Noir (2004) av Mons Kallentoft.

Att få följa med Mons Kallentoft till de baskiska grytornas hemliga sällskap, möta de italienska ”fett-partisanerna” i Collonata och den skumma tryffelmaffian i Piemonte är en läs-hedonistisk njutning för oss läs-gourmander.

Kallentoft skriver riktigt bra mat-res/res-matreportage som verkligen slår det mesta i sin genre. Och jag beklagar därför hans övergång till den ”vanliga” deckargenren. För när väl en författare halkat dit, så föväntar sig förlagen en snabb produktion av minst fem uppföljare (tio års arbete). Författaren kan naturligtvis till slut få tjäna lite pengar (väl unt) och marknaden får sitt – men konsekvensen blir att en av de mest spännande reportageförfattarna i Sverige äts upp av marknadskrafterna, tuggas väl ett antal år för att sedan spottas ut (dvs ge plats åt nya deckardrottningar).

Mycket tråkigt tycker jag.

I förordet till Food Noir, sitter Kallentoft en natt i ett badkar södra Egypten och tänker på sitt liv och på hur han ska introducera sin bok. Han kommer att tänka på ett besök på Restaurante Arzak i San Sebastián, efter vilket han insåg att hans liv aldrig mer skulle bli detsamma. Matupplevelsen förändrade helt enkelt hans liv, ”det är så här det borde vara.”

De kommande åren fick därför ”maten bli maten”. För att äta det han ville, besöka de krogar han önskade, var han tvungen att skriva om det för att kunna ha råd. Bra så.

Men jag gissar att trots den ekonomiska friheten den nya deckaren Midvinterblod och de kommande sjuttifjorton delarna säkerligen kommer att ge,  så kanske den maten ändå inte kommer ge Kallentoft samma anarko-hedonistiska upplevelser som tidigare.

Framförallt inte  läsaren.

Tryffelhundarna i Alba svälts för att vara mer alerta som sökhundar. Kanske är detta en plågsamt rättvisande bild av skrivandet och konstärskapet. Att mätta hundar sällan hittar någon vit tryffel.

Familjen Kalahari önskar en taxi

För något år sedan efter en lika trevlig som sen middag hos vänner en bit från stan skulle jag så ringa efter taxi. Det var tidigt på morgonen och då det endast finns ett taxibolag i Örnsköldsvik, så borde det knappast innebära några förseningar. Det tar ju ändå bara 10 minuter in till stan.

Då våra vänner precis kommit hem från en resa till Zambia och Malawi, och samtalet i huvudsak rört sig om denna resa så blev snacket med taxibolaget så här.

- Öviks taxi.

- Ja hej, kan jag få en taxi till Paddal.

- Då kommer den om tio minuter. Vilket namn?

(lika inspirerat som oövertänkt säger jag då)

 - Familjen Lilongwe.

(en stunds tystnad, tvekan. Och sedan en smula ansträngt avslappnat).

- Kan jag få namnet en gång till?

-Lilongwe. Li-long-we.

(Ja. Malawis huvudstad och ett absolut värdigt och imposant namn att beställa en taxi i. Tyckte jag.)

- Ja… då kommer den snart.

De tio minutrarna blev 40. Varför denna märkliga försening?  Inte kunde väl Ö-viks taxi ligga i någon för mig okänd tvist med staten Malawi och dess fredliga invånare? Hade de kanske obetalda taxiräkningar som gjorde taxibolaget ovilligt att hålla de utlovade tiderna? Jag fick dock inga svar.

Men då jag och min familj förra helgen åter var hos dessa vänner och åter skulle beställa taxi på småtimmarna, kom jag ihåg denna episod och jag kände mig plötsligt nyfiken att testa en ny plats i södra Afrika. Och jag undvek NOGA Malawis samtliga byar, städer, vattendrag, fotbollslag, nationalblommor och försvunna presidentkandidater för att denna gång INTE trampa på några ömma tår. För inte kunde väl vårt lokala taxibolag ligga i tvist med en hel nationalpark i Botswana? Tänkte jag och ringde upp. 

- Öviks taxi, hallå.

-Kan jag få beställa en taxi till Paddal.

- Ja då kommer den om femton minuter. I vilket namn?

- Familjen Okawango.

(…?…)

  Efter att det gått närmare en timme och ingen taxi kommit ringde jag upp igen och frågade vad som stod på.

-Vad var namnet?

-O-ka-wang-o.

- Jaha…(?)…Vange…till Paddal, ja den ska komma när som helst…

Det visade sig osannolikt nog, att även Okawangodeltat, en av världens största och viktigaste våtmarker i Botswana utgjorde ett problem för taxibolaget. Hur kan jag ha sån otur två gånger i rad? 

Så jag har nu bestämt mig för att testa teorin en sista gång. Kanske har det med vatten att göra? För mycket vatten i deltat…och i Malawisjön? Jag har därför bestämt mig för en mycket torrare variant denna gång, ett mer passande namn för servicen de erbjudit.

- Öviks taxi, hallå

- Familjen Kalahari önskar åka taxi till centrala Örnsköldsvik.

Detta måste väl ändå gå. Vad kan annars vara problemet?

De sista fem (forts. på mardrömmen)

Ja efter en hisnande uppvisning och djupdykning i ambivalenskonstens mörkaste hemligheter kommer så de sista fem ”verk” som jag skulle tvingas välja ut enligt min onda dröm…kanske slipper jag drömmarna en gång för alla om jag skriver ner listan här. Vi får väl se.

 (forts.)

6. Dostojevskij, Bröderna Karamazov.

Den helt klart främsta av FDs romaner, men samtidigt också den mest komplexa (alltså Mycket Läsning För Pengarna!). Jag förstår inte allt gullande med Brott och Straff, när denna bok finns. Kanske är fenomenet en variant på min lärare på litt-veten i Umeå, som inte föreläste om På Spaning och Bröderna K, för att hon helt enkelt inte hade läst dem… Men tänk om alla deckare kunde vara så välskrivna som denna mordhistoria. Fougeddaboudit.

7. Cherry-Garrard, The worst journey in the world.

 ”Scott used to say that the worst part of an expedition was over when the preparation was finished. So no doubt it was with a sigh of relief he saw the Terra Nova out from Cardiff into the Atlantic on 15 June 1910.”

 Hur fel kan man ha? OCH hur coolt kan man egentligen inleda en bok som är en enda lång smärtsam redogörelse av dårskap och hjältemod. Mest dårskap. Om Scotts sista expedition till Antarktis av en som överlevde.

8. Dahlström, Den galopperande svensken.

Efter allt allvar (Fjodor med vänner) inser jag att bland de tio verken måste det finnas något som både lättar och piggar upp. Och vad kan vara bättre än den mest styvmoderligt behandlade av svenska författarbegåvningar, Sture Dahlström. Visst, det är inget högläsningsbokstips för mellanstadiet, men något mer galet, burleskt och underhållande får man leta efter.

9. Hemingway, Collected short stories.

Ja den står där på hyllan och ropar ”ta mig, ta mig!”. Inte trodde väl jag att Papa skulle bli en gnällspik…Hans noveller lockar mig dock fortfarande och eftersom jag kände att EN novellsamling borde med i denna Ekholms Litterära Ark, så får det bli denna. I sina stunder fortfarande obegripligt moderna - trots sina närmare 70 år på nacken. (Är det DET som innebär tidlöshet? Das KLASSIKER an sich? Typ?)

10. South East Asia on a shoestring (Lonely Planet).

Trots min ambivalens (here I go again) vad gäller LPs turismkataloger, som styr alla omogna (!) backpackers till de sista orörda och känsliga områderna på vår jord, så ska jag i ärlighetens namn bekänna att jag sällan reser någonstans utan att ha konsulterat dem själv. Vilket hyckleri! Ja, men de bjuder också på underhållande och detaljerade beskrivningar av ställen jag sannolikt (tragiskt nog) aldrig kommer till, så det är även bra valuta för soff-resenären. Jag valde denna bok för att jag äger den, och för att den blir allt mer aktuell.

Ja då var de tio verken valda. Vad blev det då? Blev det bara gullegull-favoriterna eller blev det också lite nyttoval? Praktiska Lembas-böcker som håller länge ute i snålblåsten? Jag får nog erkänna att om man måste rädda tio verk från sina hyllor så utvecklar det sig snart till ett bisarrt rationellt planerande. Pragmatik intill sista andetaget.

Jag misstänker dock att om huset verkligen brinner och OM jag överhuvudtaget tänker på att raffsa med mig lite böcker, så kommer jag stå där i snödrivan med en handfull nötta Agatha Christie-pocketar eller oläslig dynga om ”hur kul det är att vara kvällstidningskrönikörmobbare och få obegränsat med medieutrymme”.

En återkommande mardröm

Ett antal gånger de senaste åren har en och samma (mar)dröm återkommit – i olika varianter, men med samma huvudtema. Jag måste av någon anledning välja ut tio böcker ur mitt bibliotek som jag får behålla, resten bränns på bål (eller liknande hemska oåterkallerligheter).

Ångesten i detta ligger på flera plan.

1. Vilka böcker ska räddas?

2. Hur ska urvalet ske? Ska jag välja mina favoriter, eller sådana jag anser kommer att skänka mig LÅNG läsglädje och tröst i min blivande bokfattigdom? Och hur väljer man egentligen bland så många favoriter?

3. Hur snabbt måste urvalet ske? Ibland brinner bålet redan och jag måste rafsa åt mig det jag kan innan jag hoppar från andra våningen (oftast i en snödriva faktiskt). Ibland står det någon uppklädd vakt och väntar på mina beslut. Men det är på något sätt alltid tidsbrist.

Senast denna dröm dök upp, var det en variant där jag frågade konstapeln (eller vad han nu var, kanske brandman som hos Bradbury) om jag kunde få välja hela verk, och inte bara tio enskilda volymer. Och det skulle gå bra enligt denne. Detta gladde mig naturligtvis, men det komplicerade också urvalsprocessen något. Jag kunde nu välja tjockare böcker som kunde kompensera något litet för mitt kommande liv som bibliotekslös. Och hur valde jag då?

Det är ju ofta här det slutar (eller att jag ändå desperat hoppar ner i snödrivan och alla böckerna blir blöta).

Idag när jag satt i soffan, svepte jag med blicken och tänkte på detta igen. Vilka tio verk skulle jag rädda från mitt bibliotek om resten måste bli lågornas offer?

Min lista på de första fem blev…

1. Bibeln.

Kanske något av en kliché, men när man tänker efter är det ju faktiskt en hel del läsning där. Kärlek, dramatik, härliga övernaturligheter och dessutom en massa tröst för en kille som just sett några tusen böcker brinna upp. Ja, den platsar absolut.

2. Proust, På spaning efter den tid som flytt.

Ja här har vi åter ett rejält verk (sju böcker för priset av en). Men vem fan vill ha med sig Proust till en öde ö, EGENTLIGEN? Okey, okey, okey, okey. Det kan tyckas väldigt pretto, men den som en gång har läst honom vet vilket språklig chock det innebär att sugas in i denna otroligt komplexa historia – endast för att fråga sig när man väl avslutat verket, att ”vad var det som hände egentligen?” Den håller för oändliga omläsningar.

3. Tolkien, Härskarringen.

Här blir det bara tre böcker för priset av en (volymkvoteringen börjar sina). Men detta val måste ske av lika delar sentimentala orsaker (Stora Läsupplevelsen som barn) som av känslan  att det nog ändå inte finns ett verk som betytt mer för mig, än just dessa böcker.

4. Gaiman, Sandman-serien.

Ja, är det tolv delar nu? I vilket fall ett bildmässigt avbrott till de tunga klassikerna, men verkligen inget avsteg berättarmässigt. Högsta kvalité i en visuell  uppvisning av stilbrott och genreöverskridande. Och de räcker längre än vad man kan tro.

 5. Helprin, Winter´s Tale.

En av de vackraste böcker om kärlek jag läst, samtidigt en fantastisk saga om tider som förändras, och om en mycket speciell snöstorm i New York. Den senast upptäckta av samtliga böcker på denna lista. Tack Andreas.

När man kommit till hälften blir urvalet mycket svårare. Vilken bok blir sist på listan? Vilken bok blir den sista att få en plats i konkurrens med alla andra? Huvva.

Jag behöver tid att fundera på den sista kvintetten. Återkommer.

Dead as a Dodo

Jag tänker på den långnosade Yangtzedelfinen. Har inte tänkt på den särskilt mycket alls innan jag läste att människan nu utrotat den för alltid. Den hade tydligen då plaskat omkring i Yangtzefloden i 20 miljoner år innan den kinesiska industrialiseringen drog igång. Och så var det med det. ”Dead as a Dodo” som engelsmännen säger när något är fullständigt och oåterkallerligt DÖTT. Betyder död som en dront för de som undrar.

 

Dronten var en fågel som levde på Mauritius och vars öde liknar vår långnosade delfins. Dronten utrotades redan på 1600-talet då den var omtalat korkad, inte kunde flyga och varken flydde eller försvarade sig. På detta vis kunde sjömännen ”skörda drontar” på Mauritius för att ha som färskt kött på skeppen när de begav sig till sjöss.  Hur länge hade dronten då skruttat omkring på denna avlägsna ö och utvecklat sin fredliga karaktär innan människan dök upp? Säkert lika länge som delfinerna i Yangtze.

Idag kan man se en originalnäbb och några klor på Ashmolean Museum, i Oxford. Det är faktiskt det enda som finns kvar av dronten. En man fann nämligen i slutet av 1600-talet en komplett samling ben från en  död dront och tog hem denna skatt till England och där byggde man upp en fågelmodell med de riktiga benen. Denna möglade fullkomligt sönder redan på 1700-talet och man behöll näbben och klorna. På Mauritius har man för övrigt endast en kopia av näbben i Oxford. Alltså. Exit Dodo.

Jag kan inte låta bli att se metaforen över människans hantering av naturen i detta. Först rovdrift utan ansvar (särskilt på platser långt borta från hemmaopinionen) och sedan när det är för sent, då bygger vi en nostalgisk modell över det vi just utrotat. Kanske ett tjusigt museum. Något för turisterna. Man måste bara flytta en eller två byar för att få plats med det nya, fina och viktiga muséet över den långnosade Yangtzedelfinen.

Och så börjar vi om igen.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=678652

Om den svåra konsten att använda ”nicks”

När jag studerade franska i början av 90-talet i Paris stötte jag för första gången på fenomenet att använda nicks – att ersätta sitt riktiga namn med ett som ska passa bättre i omgivningen (karriären, kommunikationen).

Två av klasskamraterna var från Hong Kong och hette Cindy och Lucy – men bara i klassen och inte i passen. En annan kines i klassen, en kille, hade valt det mer okonventionella men mycket mer franskklingande, Armand. ”Ah-maah” hette han enligt sig själv. Den konservativa lärarinnan var inte alls road av detta fenomen och rättade ständigt hans uttal av ”sitt eget” namn. Ah-maah, förstod aldrig varför hans ambitiösa integrationsförsök inte verkade fungera när Cindy och Lucys gick bra.

Jag tänkte länge att detta kanske främst var ett kinesiskt fenomen tills jag reste till Mauritius där en majoritet av befolkningen har indiskt ursprung. Ett par av mina dykintruktörer hette exempelvis, Kevin och Jack – fast egentligen något annat som av någon anledning inte passade affärsverksamheten. Den jag dök mest med hette Rajesh, och jag frågade honom till slut om det där med namnen. ”Jo, alla här har nicks”, svarade han lite generat. ”Det blir enklare så”.

Rajesh var tydligen också ett.

Om det här nu är en av globaliseringens långtgående effekter undrar jag vad vi i Sverige väljer för snygga nicks när Kina eller Indien i framtiden tar över som ledande ekonomier i världen. Kan inte någon skriva ”Coola nicks för svenskar i världen”, så vi inte gör samma misstag som min vän Ah-maah.

Friterad abborre i Värns

Har precis kommit hem från ett par sköna dagar hos vänner i Värns, i hjärtat av Höga Kusten. Ett litet fiskerekord slogs tydligen när vi drog upp 30 stora abborrar i ett av näten.

Ett antal förslag till kvällens tillagning framkastades. Vi prövade två, varav ett var friterad abborre. En ren sensation – och en tröst för mig som filéade upp tummen när vi skulle rensa fisken.

Testa detta om fiskelyckan varit god. Passar enligt uppgift även utmärkt till nyfångad östersjötorsk!

Gunnars frityrsmet från Värns:

Ngn deciliter öl

Ngn deciliter vetemjöl

Ett ägg

(blanda, smeten ska inte vara för tjock)

Mixa salt och vitpeppar och krydda fisken med det innan tillagningen och använd som dipp efteråt. En pinot till detta och sjukstugebesöket var som bortglömt.

Indiana Jones i Notting Hill

Jag måste erkänna att jag gav efter för lite ”turisteri” när jag för någon månad sedan klev in i The Travel Bookshop, på 13 Blenheim Crescent i Notting Hill. Ja, den där bokhandeln som Hugh Grant jobbar i, i filmen Notting Hill. Men bokhandeln finns på riktigt och är verkligen en av de bästa i sitt slag.

Böckerna var sorterade efter geografi – inte författare. Vet du vart du ska, är det bara att gå till hyllan och välja och vraka. I mitt fall höll jag mig främst vid asienavdelningen denna gång. I händerna, Jason Elliots senaste bok om Iran och någon annan bok om Tibet.

Efter ett tag för att vara helt säker frågar jag den unge killen vid kassan som själv satt böjd över en bok, om han kan rekommendera något särskilt, om han hade någon egen favorit som jag kanske missat. Han lyste upp (som det heter) och sa: There is one exceptional book! I´ve never read anything like it!

Boken, Eastern Approaches (1949) av Fitzroy Maclean är något av det mest sanslösa men också mest inspirerande jag någonsin läst. Hur är det möjligt att en människa kan riskera så mycket, vara med att forma historien i så hög grad och överleva det hela, som denne sympatiske skotte? Och dessutom skriva om det så himla bra?

Maclean som dog bara för några år sedan, skriver i boken om åren mellan 1937 och slutet på Andra världskriget. Han hinner med att vara diplomat i Moskva innan krigsutbrottet, och som en av få bevittna de stora offentliga skenrättegångarna då Stalin rensade ut i partitoppen, han hinner med att leka kurragömma med NKVD i Centralasien för att hans nyfikenhet driver honom till de vid tiden lika magiska som förbjudna städerna, Samarkand och Bokhara, han korsar Oxus och tar sig till Afghanistan med säkerhetspolisen i hasorna, han säger upp sin stjärndiplomatkarriär och tar värvning vid krigsutbrottet och hamnar i Egypten där han blir en av de första som söker sig till den nybildade elitstyrkan, SAS och som sådan bidrar han, genom att konstant befinna sig bakom fiendens linjer, att hejda Rommels framfart. Han väljs sedan ut att representera de allierade styrkorna hos partisanerna på Balkan och hoppar sin vana trogen fallskärm en natt över Bosnien, och är den första utifrån som träffar Tito. Tillsammans med denne organiserar han sedan, gömda i de bosniska skogarna, den allierade hjälpen till partisanerna och motståndet mot tyskarna.

Det låter som något ur Biggles eller Indiana Jones-filmmanus. Och allt är på riktigt. Eastern Approaches sätter verkligen vardagens utmaningar i ett nytt ljus.

Harry Potter in memoriam

Så var det då klart. Ett av tidernas största barn/ungdoms/allålders-fenomen har nått sitt slut. Med sjunde och sista boken om Harry Potter har J. K. Rowling skrivit in sig i litteraturhistorien – inte bara  försäljningssiffermässigt. The Deathly Hallows är verkligen riktigt spännande och innebär ett ”värdigt” slut på serien. Slutet på serien alltså.

Däremot är slutet på denna enskilda bok är inget annat än ett antiklimax. Vadå 19 år senare? Vadå Harry lyckligt gift, med barnvagn och medelåldersfasoner? Man blir iskall. Hur kul är det att tänka sig Harry och Ron i brynja med öl i handen, skrockande framför Quidditchmatchen? Magin dör…Så får man bara göra om man har världens samtliga barnombudsmän kring halsen som tvingar en till ett rosakladdigt slut i överdriven omtanke om alla potentiella psykbryt bland de minderåriga läsarna. Men egentligen inte ens då.

I övrigt sved det till i hjärtat över Dobbys öde. Och Snapes.

Så börjar det då…

Jag har varit extremt ambivalent när det kommer till bloggandet. Men så igår tog jag ändå steget efter ett samtal med en vän i Skåne som själv snart startar upp en egen blogg.  Formatet är ju intressant och för en frilansande skribent är det möjligen ytterligare ett sätt att kommunicera med befintliga vänner. Och blivande.

Vad ska den då handla om?

Tja. Om det jag sysslar med gissar jag. Om läsande och skrivande. Och om resor och den svåra konsten att vara resenär. Även mat, vin, dykning och djuphavsfiske kanske kommer ta lite plats. Men bloggen kommer naturligtvis ändå utvecklas organiskt, precis som alltid min frisyr och alla mina svenskuppsatser i skolan, ”bra historia, men du håller dig INTE till ämnet. 3-”.

Hoppas att den kan bli en mötesplats för just sånt!

Välkomna alla!