Nytt i DN: boktips från redaktionen

I helgens Boklördag tipsade vi tio (10!) recensenter på BarnUng om våra tre favoritböcker under året. Om kvantitet har det minsta med kvalitet att göra var årets bästa böcker för barn och ungdomar just dessa:

Läs om och om igen av Karlsson & Kuick (totalt 3 röster av trettio möjliga).

Herman och eldsvådan av Stian Hole, Vem sover inte av Stina Wirsén, Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, Simma lugnt mörten Maud av Casta & Gnosspelius (dessa fick totalt 2 röster vardera).

Håll till godo.

Ikväll så glädjer jag mig med…

…vinnarna av Augustpriset. 

Särskilt roligt att Steve Sem-Sandberg vann det skönlitterära priset för sin ”De fattiga i Lódz”. För alltför sällan belönar den svenska bokvärlden ett liknande verk – monumentalt, upprörande och krävande. När jag läste den i september blev den redan då en personligen favorit inför nomineringarna och för priset. Själv blev den segertippade Sem-Sandberg tydligen överraskad. Klädsam ödmjukhet kanske.

Som grädde på moset vann ju även Katarina Kuick och Ylva Karlssons ungdomsklassen med sin inspirationsbok för skrivsugna ungdomar, ”Skriv om och om igen” som jag recenserade i DN så sent som för en vecka sedan. Här borde överraskningen möjligen mer ha varit på sin plats. Men riktigt kul och välförtjänt ändå. Tycker jag.

Ny recension i DN

I dagens DN återfinns min recension av Ylva Karlsson och Katarina Kuicks Augustnominerade bok Skriv om och om igen. 

Tysk höst

Läser Stig Dagermans reportagebok, Tysk höst (1947). På uppdrag av Expressen ger han sig hösten 1946 ner till ett Tyskland i misär. Tonen är mörk. Han skildrar människor som bor i utbombade, vattenfyllda källare, som hungrar, som känner sig kollektivt bestraffade. Tysk höst är en glasklar handbok i hur man INTE ska göra om man vill ”skapa” demokrati där ingen tidigare fanns. 

En rädd och hungrig människa frågar nämligen inte varifrån hjälpen kommer, vem som ger henne brödet som dämpar hungern för dagen.

Augustnomineringarna glädjer mig

 

 

Vinner denne man i år?

 

För av de två som jag tidigare gärna sett favoriter till litteraturpriset i år, blev båda upplyfta på parnassen. 

De fattiga i Lodz och Hotel Galicja heter böckerna.

Så vad tror jag då om den slutliga vinnaren? Ja, det vore verkligen rättvist och riktigt att ge Steve Sem-Sandberg priset för sin osvenskt europeiska roman som man inte sett skymten av sedan Eyvind Johnsons tid. Så De fattiga i Lodz borde alltså få priset.

Men, med det sagt.

Jag checkar ju själv  in på detta Hotel Galicja imorgon kväll. Och delvis tack vare Per Agne Erkelius bok. Jag ska ju till Auschwitz och väljer att ta in på detta hotell likt författarens egen protagonist. Och varför inte, kanske kan Erkelius skrälla. Båda författarna skriver om lika viktiga händelser i Polens, Europas och vår egen isolationistiska historia.

De får gärna dela på priset för min del.

PS,  3 minuter EFTER jag publicerade mitt inlägg, kommer DNs Jonas Thente (som har en särskild känsla för att pricka rätt i dessa sammanhang) ut med sin kommentar. Vilken tror han då på? Kolla själva.

De senaste recensionerna

I dagens DN recenserar jag Johan Unenges serieroman Mitt extra liv – en serieroman. En bok som jag verkligen gillar. 

Tidigare i oktober kom även min recension av Magnus Nordins Djävulens märke. Läs recensionen här, om ni vill.

Och i Opsis Barnkultur nr 3 -09 återfinns även min recension av Julia Sandströms, Så långt vingarna bär – Nyckelväktarna del 2. Den får ni dock köpa själva, eller läsa den på bibliotek.

Att försöka förstå det ofattbara

 

Två av årets absolut främsta böcker, varav (minst!) en bör belönas med Augustpriset i år, handlar på olika sätt om samma sak, Förintelsen under andra världskriget. Om inlåsning, förnedring, nedbrytandet, om ansvar, skuld, hopp och förtvivlan. Om människor, bödlar såväl som offer.

Och alla de där emellan.

Men böckerna(författarna) vill även något mer. De vill att vi som läsare ändå anstränger oss lite. De utmanar oss nämligen att försöka förstå det ofattbara. Ruska av oss tvsoffsdammet för en stund. 

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är en 662 sidor lång berättelse om det smått surrealistiska livet i gettot i den polska staden Lódz mellan 1939 och 1945. I centrum står den svårtolkade gettoledaren, Chaim Rumkowski. Räddade han verkligen liv eller var han en främst en makthungrande nazikollaboratör? Boken är ett mästerverk som helt och fullt håller sig innanför taggtrådarna och inte förleds att fortsätta berättelsen om alla de 250.000 människornas slutliga öden i Chelmno och Auschwitz (vilket är det de allra flesta författare skulle ha gjort). Boken är i sig en slags krönika över det kippande andnödslivet i gettot, byggd bl a på en verklig krönika som skrevs under dessa svåra år av judarna i Lódz. Rec i DN och SvD.

Per Agne Erkelius, Hotel Galicja – på ytan väldigt annorlunda. Språket, upplägget är romanens. PAE arbetar med olika parallella händelser på olika tidsplan. Romanresan tar den döende huvudpersonen/författaren till den fruktansvärda slutstationen – till Auschwitz. För att se själv, uppleva, i efterhand försöka förstå. Berättaren tänker nämligen hålla ett gammalt löfte, men också utföra en slags inre moralisk pilgrimsresa. Gripande och tidvis outhärdligt svår att läsa. Ett måste likafullt. Rec i Dn och SvD.

Om ett par veckor åker även jag och min dotter till denna Europas mest ofattbara plats, Auschwitz-Birkenau.

Vägen till Kisangani

(H.M. Stanley med sin personlige tjänare, Kalulu)

Man säger att kärt barn har många namn.

RDC, DRC, eller Demokratiska Republiken Congo, ex Fristaten Kongo, ex Belgiska Congo, ex Republiken Congo-Léopoldville, ex Zaïre, slutar aldrig att fascinera. Och skrämma.

DRC är ett av världens rikaste länder vad gäller naturrikedomar och biologisk mångfald samtidigt som det är ett av världens farligaste länder. Ett omöjligt konstruerat land med hundratals språk och etniska grupper som varit skådeplats för Afrikas längsta och blodigaste konflikt, med överbeväpnade miliser, krigsherrar, gerillor, nationella styrkor, legosoldater, profitörer, mördare, våldtäktsmän och framförallt flyktingar. 

Man frågar sig varför någon överhuvud taget vill åka dit? Men frågan är nog felformulerad. Det är kanske just på grund av allt ovan, som vissa människor dras till DRC, som flugor till en sockerbit. De kallas inte sällan Dogs of War. Krigets hundar.

 

Tjostolv Moland och Joshua French, två norska äventyrare  (om man vill kalla det med ett fint ord. Det finns andra) lockades också dit. 

De hyrde en bil och gav sig av från Uganda över gränsen i riktning mot Kisangani i centrala DRC intill floden som gett landet dess namn. Varför de var där vet man inte säkert. Ord står mot vittnesbörd. Resan gick dock totalt fel, chauffören Abedi Kasongo mördades och de norska ex-elitsoldaterna har nu dömts till döden för dådet.

För ca 140 år sedan gav sig en annan äventyrare av in i Kongo. Walesaren, Henry Morton Stanley kom att bli den första västerlänning som följde Kongofloden, från dess källor ända till havet i väster. Men än mer kom han att sälja sig och sin kunskap till ärkekolonisatören framför andra vid den tiden, Belgiens kung Léopold. I och med detta tog den västerländska rovdriften av Kongo sin början. Stanley kom också till Kisangani, och som tack bar staden länge äventyrarens namn. Stanleyville. 

Om man vill sätta sig in i den brutalt komplicerade situationen DRC befinner sig i finns en bok framför alla andra. Journalisten och reportern, Tim Butcher bestämde sig en dag att återupprepa Stanleys bedrift (förutom allt det där med rovdriften) och med hjälp av mutor, kontakter, motocykel, flodbåt, kanot and what not, ta sig nerför Kongofloden. Hans dumdristiga och galna bedrift – för det är vad det är – utfördes runt 2005. Boken Blood river. A Journey to Africa´s Broken Heart (2008) är dock ingen imperieromantisk reseskildring utan en oerhört läsvärd men även smärtsamt brutal ögonvittnesskildring av ett land, en kultur i fullständig anarki och sönderförfall och hur alla med vapen i hand än idag försöker roffa åt sig allt de kan av landets rikedomar. Precis som på Stanleys tid.

Det är en bok som man önskat att de norska ”äventyrarna” hade läst innan de gav sig av på den långa vägen till Kisangani.

 

Läs även Niklas Ekdals kommentar på Newsmill.

Lotass och Redwoodträden

 

Ett klassiskt ålderstecken är när man tycker att alla professorer, ministrar, experter och akademiledamöter man ser på tv är yngre än en själv. Den första 60-talisten har dessutom i dagarna äntrat Svenska Akademien, och det är inte jag. Lotta Lotass är säkert ett utmärkt val i denna högintellektuella men hemlighetsfulla läscirkel. Ingen vet ju vad de sysslar med egentligen…allt är ju så väldigt hysch-hysch. Något som däremot redan idag är superintressant med Lotass – och offentligt – är hennes Redwoodprojekt på Ordfabriken.org.

Hon ackompanjerar sina vackra och skenbart enkla – men i grunden oerhört sorgliga texter om Redwoodträden på den amerikanska västkusten med vykort ur sin privata samling. Människans skövling av dessa uråldriga träd för 100-150 år sedan är en hyperaktuell kommentar av det som sker i stor skala runt omkring oss just nu i världen. Vykortstexternas sakliga, kuriösa och ibland skrytsamma ton svider i samvetsskinnet på läsaren som vet hur det gick sen.

För ett par år sedan reste jag själv runt i de flesta av nationalparkerna i norra Kalifornien på spaning efter Redwoodsjälen. Och visst finns den kvar, men likt Enterna, ett utdöende, uråldrigt och bortträngt folkslag som inte längre får plats i en otålig och förtärande modern, industrialiserad värld.

Det känns som om det är den historien Lotta Lotass vill berätta med sitt pågående projekt.

Jag läser den med glädje men även med ett rejält styng av sorg.

Ny recension i DN: ”Kabinettets hemlighet”

av Martin Widmark kan man läsa här.

Farewell to Dystopia

Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, ”Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, ”Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.

Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.

En lista.

Filmklassikern, ”Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. ”Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys ”Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen ”Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer ”(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, ”1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, ”Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. ”Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.

Inte mitt problem alltså.

Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.

Moby-Dick: Chapters 19-35

In which…

1. Ahab quits smoking and throws his pipe into the sea. (WHY???)
2. Melville fucks with the Swedish Demigod of Natural Science, Linnaeus who already in 1766 decided that whales are not to be considered fish. But Melville rather wants to believe his biased whaling buddies of Nantucket. I guess, if the whales are FISH they can be continuesly be slaughtered by the thousands. (PATHETIC!)
Melville also claims that the Sperm Whale is the biggest whale on earth…

Not many right ones there.
What has gotten into the man?

Disappointed

Moby-Dick: kap 10-18

En lite rapport.

Ishmael blir av med sin osunda homofobi och ligger numera sked med sin nya buddy, kannibalen Queequeg. De mönstrar på skeppet ”Pequod” på ett treårskontrakt och äter Clam Chowder i Nantucket. Och gillar det.

Kvarstår att möta kapten Ahab.

Herman Melville and his lost world: ”Moby-Dick” kap 1- 9.

Jag visste inte vad jag skulle ta med mig for reselitt nar jag drog ivag.

En bok som lange lockat mig men som jag lika ofta tvekat infor ar Moby-Dick. Men eftersom den kanske kunde ge lite bakgrundsfarg till mina egna havsaktiviteter sa valde jag den. Jag har  inte behovt angra mig.

Ambitionen med boken ar sky high, och den framstar som tidig Americana, den lilla manniskans kamp mot de stora krafterna, naturen som alltid vinner, men den modiga manniskans som trots det tar upp kampen.

I like.

Dock ar tonen minst sagt uppskruvad och om jag ngn gang sjalv tycker jag utnyttjar utropstecken lite for ofta!!!! sa ar det inget mot Melville. Han ager utropstecknet. Han skapade det. Hans retoriska utlaggningar kan ocksa vara trottsamma.

Boken skildrar valfangsttider da manniskor tog oerhorda risker for att komma hem med rikedomar fran haven. Man skordade helt enkelt havet. Langt ifran politiskt korrekt idag. Men miljoerna som Melville skildrar ar verkligen autentiska och blir fulltandigt unika som sadana. Man foljer med pa en resa som inte langre kan arrangeras an mindre konstrueras. En skeppsromantikers havsvata drom.

Go Ishmael.

Nypublicerat

 

 

En liten uppdatering.

I nya Frankofon kan man läsa ett reportage av mig från Mauritius. 

Dessutom kan man idag även läsa min recension av Ally Kennens ”Brevvännen” i DN.

För de som inte får nog, alltså.

Engdahls vidsynta europeer gören sig icke besvär: Zusak for President!

 

I dessa Nobelpristider då det ändå är OK att prata lite mer om böcker än annars (förutom hur många huntratusentals pocketböcker deckardrottningarna har sålt inför julhandeln även i år) kanske man får uppmärksamma läsarna på en alldeles underbar berättelse i:

 

anti-chiclit/anti-shitlit/anti-bigtitlit/anti-småstadskriminalinspektör

medrelationsochviktochalkoholproblemmedvuxendotterochingenförstår

honompåjobbet(snyft)ochsomlösermassmordtillvardagslit-genren. 

 

Boken som jag recenserar i DN idag är en överraskande och välgörande gåva till de spillror av bokläsare som fortfarande är nyfikna på något som INTE liknar det ovan.

Naturligtvis ingen nobelpriskandidat (ingen engdahlskt vidsynt Europé tyvärr), men en av de absolut hetaste till de kommande ALMA-priserna.

Och en fantastisk bok.

Jag tror Horace mörkar…

 

På torsdag meddelas vilken, vanligtvis okänd internationell författare som plötsligt blir substantiellt ekonomiskt oberoende och därefter drivs in i en akut skaparkris (läs Hemingway o a ) för att sedan glömmas bort.

Det är dags för Nobelpriset igen.

Horace Engdahl, vars samlade existens sannolikt består av 95% hjärna, 3% förgänglig massa och 2% blandade ädelgaser  - och därför inte KAN ha fel – har i år åter lurat hela världspressen. Helt enkelt bara för att han kan och vill (han har humor).

 

Hans smokescreen består i en avledande diss-manöver av den anglosaxiska litteraturen – och då särskilt den amerikanska. 

”Amerikaner är trångsynta vilket medför att amerikansk litteratur inte kan mäta sig med europeisk” 

Därför kommer det säkert att bli just en sådan. Horace kommer ut ur rummet i Börshuset med cowboyhatt och pickadoller.

Trust me.

 

Mina egna ”trångsynta” Americana-favvosar just nu är:

1. Cormac McCarthy (Blood Meridian, The Road och Border-trilogin mm,mm,mm)

2. Annie Prouxl (novellerna, novellerna…)

3. Mark Helprin (framförallt för en enda underbar bok, Winter´s Tale)

 

Kom igen nu Horace! Visa dem vem som har humor och vem som verkligen skrattar sist.

On a slow blog to Lhasa

 

Så är det då dags.

Imorgon ger jag mig av till Tibet. En 50-literssäck, ett par byxor, välfyllt reseapotek (tack C.), anteckningsböcker och en massa läsning. Bör väl räcka.

Resan går över Helsingfors, Moskva, Irkutsk, Bajkalsjön (Listvjanka), Ulan Bator, Beijing, Lhasa, Gyantse, Shigatse, Xiegar, Everest Base Camp, Zangmu och sedan över gränsen till Nepal och Kathmandu. Sen hem.

Imorgon första etappen. 541 km till Stockholm och färjan till Helsingfors.

Vi hörs.

 

För den intresserade: Patrick French, Tibet, Tibet. A personal history of a lost land (2003).

Osentimentalt och mycket läsvärt.

Drakar som dragplåster: Recension i DN

 

ALLA vet att drakar är coola. Redan de gamla kineserna förstod hur de eldsprutande slipstenarna skulle dras, och vi i Europa (med viss tveksamhet och fördröjning) followed suit. 

För drakfans finns idag i DN min recension av Naomi Noviks populära Temeraire-böcker.

Peter Jackson har för övrigt köpt filmrättigheterna.

Hepp.

Per aspera ad astra, part 1

 

Ett nog så sant ordspråk som redan de gamla romarna identifierade.

Anledningen till att jag nu snobbar med utdöda språk är delvis för att:

jag VILL droppa att jag faktiskt läste latin under mina gymnasieår. Och för alla ni unga, förlorade generationer av gymnasister som idag istället väljer feng shui, innebandy, cheerleading, racketsporter eller bullbak som högskoleförberedande kurser vill jag bara förklara att en gång i tiden (före Hedenhös) kunde man faktiskt läsa latin vid de flesta gymnasieskolor i landet och det sades oss vid den tiden att det kunde vara användbart i framtiden, en slags merit. Idag kan man vulgärt nog jämföra det med lumpen, kanske.

Få gör det = merit.

Den andra orsaken är att jag nyss blev påmind om mitt ”döda-språkförflutna” vid läsningen av Donna Tartts, The Secret History. (1992)

Ett gäng begåvade språknördar bildar en elitistisk clique runt sin unike, men säregne lärare vid ett avlägset universitet i New England. Kasta in en massa droger, alkohol och hemliga bachanaler och man har plötsligt ett par mord på halsen. Boken, som genomsyras av studier av forngrekiska, de 12 kulturerna, latin, men också en sanslös massa ohälsosamt collegeliv och mord, utgör faktiskt en skrämmande men angenäm läsning för oss som inte fick välja Feng Shui som tillval. Läs den.

Att utdöda språk länge utgjort ett framgångsrikt ”afrodisiac” för deckarnördar som vill känna sig smarta visade ju redan Umberto Eco med Rosens namn och Foucaults pendel, och på senare tid även Dan Brown på sitt sätt (fast den jämförelsen haltar, jag vet). För Feng Shui-läsaren är lärdomen i Ecos böcker som en exotisk tvål man gnider in sig i, utan att bli ren på insidan. Man gillar doften bara. 

 

”I just loooove the new Eco…he´s so smart, so…you know”

”Yea, I know. He´s just so fuckin brilliant. What was that book again, the one with Sean Connery in it?”

 

För oss som på gymnasiet tvingades böja ”bord” i ablativ och vokativ, vi som verkligen tvingades gå genom svårigheterna mot stjärnorna…ja, vi är kanske ursäktade för vår bitterhet över vulgariseringen över vår törnekantade lärdomsvandring i ljuset av att latinet TROTS ALLT inte var så användbart som de sa…och att nybakade bullar trots allt luktar bättre än den lite unknare Eco-tvålen.

Tintin, världsreportern och minnet av en biblioteksfilial

En av mina favoritserier som barn var Tintin. Här fanns de riktiga äventyren som fick verklighetens Kubikenborg i Sundsvall, med sin aluminiumfabrik och sina ”svinalängor” att blekna bort för ett tag. Tintin läste jag främst i den lilla biblioteksfilialen, nu salig hädangången, nedlagd och bortglömd. Men i mitten av 70-talet var det en av få verkliga tillflyktsorter i bostadskomplexen för barn med någorlunda oskadad fantasi. 

Tintin var världsreporter. Han reste jorden runt och snubblade på osannolika och fantastiska äventyr, nästan alltid med fara för sitt liv. Han var en hjälte, om än med begränsad känsla för humor. Detta kompenserades däremot i överflöd av hans side-kicks, Kapten Haddock, Professor Kalkyl, General Alcazar och Dupontarna, m fl. Den ena mer underbart galen än den andra.

Men Tintin behöll lugnet.

Expressen utlyste för ett par veckor sedan en tävling om att bli deras Världsreporter på en resa jorden runt. Bidraget var enkelt. Skriv en kort reseberättelse – max tusen tecken och bifoga din favoritsemesterbild. Högsta vinsten innebar att man dagligen skulle rapportera från resan.

Sagt och gjort.

Min text handlade om en pinsam situation i Vitryssland för ett par år sedan. Inga parasolldrinkar, inga stränder men ett landskap fullt av betongmonument och namnförvirring.

Min bild var på ett par härliga nunnor i Cordoba som förläget skyndar förbi efter att ha sagt ja till en enda bild.

Texten, Dålig start i Belarus, tog sig till final och nu fram till den 24/11 pågår som alltid i populärmediasammanhang, en omröstning på nätet som senare ska vara ”vägledande” för juryns beslut. Klicka och rösta om ni har lust.

Men någonstans i allt detta väcktes minnet av alla mina timmar som barn i biblioteksfilialen på Harmonigatan i Sundsvall, med världsreportern Tintin och hans resor och äventyr.

En resa så god som någon.

Ayatollan, författarvännen och livet under dödshot

En bok jag rekommenderar av olika skäl är Nicholas Shakespeares biografi över Bruce Chatwin. Det är helt klart det mest intressanta som skrivits om denne mycket specielle författare och resenär.

Ett litet men talande exempel.

Bruce Chatwin dog som bekant i AIDS. Mitt under begravningen, då celebriteterna samlades vänder sig Paul Theroux om i bänken mot Salman Rushdie – som samma dag hade fått reda på att Ayatollah Khomeini förkunnat en dödsfatwa över honom för hans bok, Satansverserna - och säger till honom:

”Well, Salman. I guess we´ll all be here again for you next week” (fritt citerat)

Detta måste vara ett rekord i elakhet eller ett annat bisarrt rekord i individualistiskt hårdragen humor.

Knappt tjugo år senare är Ayatollan död och begraven, Theroux reser världen runt i frihet och framgång. Och Rushdie tvingas fortfarande gömma sig.

Andalusiska perspektiv med grevlig side-kick

I förberedelserna inför en resa framstår packningen som det lättaste i världen om man jämför med de omänskligt utdragna kvalen inför valet av reselektyr.

Ska man ta med läsning som är helt reseneutral? Kinesisk fornhistoria på spa-resan till Finland? Proust på Island runt-resan? Sture Dahlström på konstvandringen på Pradomuséet? Max nalle på Manhattan?

Jag vet inte. Ibland funkar det, ibland vill man ha böcker som funkar som en perspektivgivande side-kick till resan. Jag kan bara citera min nya hjälte, the aweinspiring Matkritikern-from-Hell, Monsieur EGO i den genialiska animerade filmen, Råttatouille, när han får frågan vad han vill beställa, vad han vill äta.

”Perspektiv. Jag vill ha PERSPEKTIV!”

Lite så är det också med böcker på resor.

Så jag har bestämt mig.  Denna gång blir mitt resesällskap, greven, löjtnanten, attachén, ryttmästaren och skriftställaren Claes Adam Carl Lewenhaupt (1859-1937). För snart hundra år sedan reste han runt i Andalusien och skrev ner sina reseminnen, bland annat i den nu mer eller mindre bortglömda, Bland morer och andalusier (1911).

 

I början av förra seklet reste Lewenhaupt flitigt i både Spanien och Frankrike, men gjorde även lite längre resor till Indien, Burma, USA och Marocko. Han var jägare, sportfiskare och nyfiken resenär med välfylld reskassa och med precis så mycket självgoda överklassfördomar man klarar av. Och han råkar finnas i mitt bibliotek.  

Så vi får väl se om vi kommer överens. Jag och greven.

Kommer nån ihåg den där…Harry Potter?

Jag vet inte om läsarna lämnar skeppet Harry Potter lika snabbt som publiken i Övik efter en hockeymatch i Swedbank Arena. Faktum är dock att läsare är ett otroget släkte, och när väl historien om den unge pojken som blir en hjälte och sedan blir…ja, småbarnspappa (suck) är över, så skulle inte jag förvåna mig om De Stora Marknadskrafterna ser detta tomrum som en av tidernas möjligheter och få vara den som ersätter 1900-talets största boksuccé. Den som ärver kundregistret, så att säga.

Så för nostalgikerna bjuds här, och här och här och här (tack Lotta!) några bakom-kulisserna-reportage som berättar det verkliga dramat, de obehagliga sanningarna, ja, allt det där som man inte visste men inte kan vara utan om Harry Potter-kulten.

Grattis Doris…

 

…säger jag då. Välförtjänt, tvivelsutan.

Men i all tumult kring tillkännagivandet på börshuset idag kan jag inte låta bli att se den ständige sekreterarens enorma kapacitet och lysande smidighet när han kastas mellan reportrar som aldrig hört talas om Doris Lessing, men ändå försöker ställa någon intelligent fråga.

”Öh, hur gammal är…öh…Lessing?”

”Vad ska man läsa av…öh..? Lessing…Är hon från Tyskland?”

”Varför…öh…hon är väl kvinna? Varför en kvinna?”

Att då se Horace Engdahls perfekt avvägda förklaringar, lika pedagogiska som intelligenta minipresenationer generöst bortslösade på journalistdrivorna, allt från Amelia, Kamratposten till New York Times, gör mig verkligen full av beundran.

Ge priset till Horace, nästa gång. Eller något pris i alla fall!

Det har ju hänt tidigare att Akademien låter priset bli en ”internal affair”. Karlfeldt fick i och för sig priset postumt, men tackade faktiskt nej vid ett tidigare tillfälle. Sedan har vi ju super-dubbeln med Martinsson och Johnsson.

Samtliga ledamöter av Akademien.

Men detta har ju inget med Doris Lessing att göra. Hon är 88 år och detta är hennes dag (om de nu får tag på henne) och farmardottern från Rhodesia kan äntligen skaka loss och sluta vända på slantarna. Väl unt.

Nobelpriset i litteratur går i år till…

 

Motivering: 

”För sitt omutliga mod att lyfta upp och problematisera centrala, allmänmänskliga och ofta svåra, men inte sällan njutbara existentiella värden och händelser (typ, andjakt, djuphavsfiske, Hiro Nakamura, mat, vin, böcker, amerikansk populärkultur och friterad abborre i Höga Kusten) och för sin många gånger utmanande och banbrytande neo-stilistiska språkdräkt (sär stavningar och andra grodor) har jag den stora glädjen att tilldela årets nobelpris i litteratur till…”

De som nu tack vare detta pris vunnit stora pengar på oddset och känner att de vill dela med sig kan göra det på postgiro 90 1950-6.

Märk kuvertet ”HjälpHoracePåTraven” alternativt ”Världens Barn”

Ni läser väl Thente?

För de som missat att årets största litterära händelse just nu utspelar sig någonstans i Göteborg bör tänka om, göra bot och gå på knänena (Ekelöfsk pastisch) till Rom.

Jag menar INTE Bok och Biblioteksmässan utan Jonas Thentes knivvassa blogg därifrån.

Allt du nånsin behöver veta om den svenska litterära ”scenen” (långt innan kollegorna på måndag av misstag öppnar den där bi-la-ga-n i rikstidningen som de kärringstötssnabbt slänger bort då de misstag trott att det var sportens baksida, fast upp-och-ner – och lär sig något om människorna, drivkrafterna och spelet bakom det som ibland kallas läsglädje) finns att tanka där. 

I realtid.

Bräckta, halvuslingar, idioter och några horor

 

Jag konstaterar att tiderna trots allt inte förändras särskilt mycket. Bara ”titlarna”.

I Ljuders socken i Småland, bodde på 1840-talet cirka 800 personer. Hälften av dessa utgjordes av 274 tjänstehjon, 23 rotehjon, 104 ”ordinarie fattighjon”, 18 bräckta och halta, 11 döva och dumba (sic), 8 blinda, 6 svagsinta, 1 ”halv idiot”, 3 horor och 2 tjuvar.

De 104 ”ordinarie fattighjonen”delades in i tre klasser.

Den första klassens fattiga var: de uslaste, gamla och vanföra, till arbete helt oförmögna.

Till den andra klassen räknades: halvuslingarna vilka endast delvis var förmögna att klä sig själva och sina barn.

Den tredje gruppens fattiga var de som endast tillfälligt var i behov av hjälp.

Om detta kan man läsa mer om i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Jag funderar bara på i vilken ”ordinarie fattighjonsgrupp” kulturarbetare, frilansande skribenter och författare skulle infogas enligt den noggranne prosten i Ljuder. Eller tillhör vi kanske snarare de bräckta, halvuslingarna, idioterna och hororna?

RIP Robert Jordan

Jim Rigney som skrev under författarnamnet Robert Jordan dog tydligen igår vid 58 års ålder. Han var väl aldrig en av mina favoriter i fantasygenren men betydde väldigt mycket för många unga nykläckta läsare. Jag tänker speciellt på en kille på högstadiet jag hade förmånen att träffa i ett läsprojekt för ett par år sedan. Från ingenstans dök han upp som klassens absoluta storläsare då han fick lärarbekräftelse och lite bollplankeri för sitt eget läsintresse – vilket var till 100% Robert Jordan.

Så kommer jag minnas Jordan.

Och den som väcker ett livslångt läsintresse hos unga är en sann hjälte och verkligen värd att minnas.

Visst måste man få ställa krav?

I kapitlet ”kritiska och överbeskyddande fäder som inte är särskilt roade av att pubertala pojkar med handsvett, finnar och flackande blick ska stänga in sig på sina döttrars rum”, finns genom historien en hel del att välja på. Men man kan dock trösta sig när man känner sig som en omodern, oupplyst idiot, att det alltid finns någon som är värre. Och det fanns den som var värst av alla.

Han hette Yspaddaden Jättehuvud, och var far till Olwen. Om detta går att läsa i surpappalitteraturens kioskvältare nummer 1, Mabinogion.

Tonårsgangsta-killen i detta fall, hette Culhwch och var ”connected”. Han var nämligen polare med Kung Artur och kunde därför peka på den brud han ville ha. Och han ville ha Olwen. Det han inte räknat med var Olwens pappa, Yspaddaden Jättehuvuds överbeskyddande sidor (kalla det gärna kärlek). Han gillade nämligen inte alls idén att lämna ifrån sig Olwen. Och Yspaddaden ställde krav som skulle få de flesta spagettibenskillar att snabbt kickstarta mopeden och åka hem igen. Men Culhwch hade naturligtvis den dryga tonåringens överlägsna attityd och självförtroende. ”Kan allt! Fixar allt!”

Så Yspaddaden Jättehuvud ställde sina rimliga krav. Och gick ut lite lätt i början.

Culhwch skulle under en och samma dag riva upp och bränna samtliga rötter på en hög kulle för att göda marken, plöja den, så den och vänta tills säden mognar, skörda säden, mala mjöl, baka bröd och göra starka drycker av säden till bröllopsfesten…under en och samma dag.

”Det blir lätt” svarade den osnutne Culhwch.

Om detta skulle lyckas var han tvungen att skaffa honung nio gånger sötare än den första skörden och utan vax och bin däri för att kunna brygga bröllopsdrycken.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

Om detta skulle lyckas var han dessutom tvungen att skaffa fram Llwyrs kärl på tjugofyra skäppor för i inget annat kärl kunde honungen bevaras.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

Om detta också skulle lyckas var han tvungen att skaffa fram Gwyddneu Garanhirs korg som var minst sagt rymlig. Om hela världen kom i grupper om tre gånger nio män, skulle alla ändå finna den mat de helst ville äta i denna korg, och ur den ville Yspaddaden äta på bröllopsnatten.

”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch.

(man anar dock en viss ökad frustration hos pappan som höjer insatsen något efter dessa inledande lättare uppgifter…)

Om han lyckades med dessa (och en mängd andra) uppgifter, så ville han minsann raka sig till bröllopet. Men för att lyckas med det behövde han ha vildsvinsgalten Yskithyrwynns betar, och dessa måste slitas ur dennes käft när han bökar i jorden…OCH för att bevara dessa betar litar Yspaddaden inte på någon annan än kung Kado i det avlägsna Skottland och denne ville minsann inte komma frivilligt….OCH lyckades han med det så måste Yspaddadens skägg ryckas ut för att han ska kunna bli ordentligt rakad och för att lyckas med detta behöver han häxan Gorddus, den kolsvartas blod (som alla vet är dotter till Gorwenn den kritvita som bor vid gränsen till underjorden)…OCH om han lyckades skaffa fram detta blod så måste det vara varmt…OCH det enda som kan bevara värmen är dvärgen Gwiddolwyn Gorrs magiska buteljer och denne ger inte ifrån sig något frivilligt….OCH färsk mjölk ska det vara till alla gästerna, men för att mjölken inte ska surna måste den förvaras i Rinnon den hemlighetsfulles flaskor…OCH om detta skulle lyckas ville Yspaddaden även kamma sitt toviga hår som endast kunde redas ut med en enda kam i världen, och den sitter mellan ögonen på galten Trwyth, kung Taredds son och denne hittar han inte så lätt…OCH den enda som kan spåra upp denna galt, är hunden Drutwyn, Greits lille hund och honom finner han inte så lätt…OCH om han skulle finna hunden så finns det bara en enda länk som kan binda hunden Drutwyn, det är Kwrs Kant Ewins länk…och den finner man inte så lätt…OCH…

 ”Svårt för dig, lätt för mig” svarade Culhwch efter varje uppgift.

…ja så här fortsätter det länge till. En historiskt svårflörtad pappa till en tonårsdotter han älskar över allt annat och som inte gillar stöddige Culhwch. Hur det slutligen går kan man läsa i historien om Culhwch och Olwen i Mabinogion.

Visst har man som pappa ändå rätt att ställa krav? Bara några i alla fall? Själv funderar jag, när den dagen kommer på det där med galten Trwyth. Det är väl ändå ett ganska rimligt krav på en blivande måg? Eftersom man till och från har en bad hair day, så kanske den där kammen som sitter mellan ögonen på galten, som bara kan finnas av hunden som bara kan bindas av länken som bara…

”Cathys bok”. Recension i DN

I dagens DN recenserar jag Cathys bok, en fascinerande och välskriven, men också skrämmande bok.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=688123

 Jag fascineras naturligtvis över kreativiteten och lekfullheten i att skapa en bok som ett Alernate Reality Game (ARG) – normalt ett slags lajv på nätet. Fenomenet visar att böcker och texter faktiskt kan lyftas ur bokhyllorna och de söndagsstängda biblioteken och engagera de unga läsarna i realtid där de nu befinner sig – inte så sällan på internet.

Men samtidigt så skrämmer det också en smula. Anledningen till att bokförlagen satsar SÅ mycket resurser på ett ARG vid ett boksläpp är knappast bara att höja försäljningen av böckerna något. De säljer naturligtvis också reklamtid. Själv snubblade jag på ren produktplacering som inte hade ett dugg med bokens handling (eller mig) att göra.

En pinsam sådan dessutom.

Dessutom kvarstår ju frågan om det vi ser och gör på nätet är ”verkligt”. Chattar vi med verkliga personer, besöker vi verkligen företag som existerar, har händelser som vi läser om verkligen hänt?  Det ARG visar upp är ett lekfullt och (visserligen) kommersiellt nyttjande av cyberrymden. Men när kommer de allvarliga fusionerna mellan kommersiellt och politiskt nyttjande? Eller är de redan igång? (Obligatorisk omläsning av William Gibson och Philip K. Dick, genast!)

Konspirationsteorierna lär också kunna få ny näring, och Dan Brown kan äntligen skriva en ny bok även han. Världen har förlåtit dig, Dan! Du hade rätt hela tiden!

Kallentoft och de utsvultna tryffelhundarna i Alba

  

Jag har just avslutat en RIKTIG deckare, eller snarare (i rättvisans namn) en pulshöjande spänningroman som de verkligen borde skrivas. Boken, Food Noir (2004) av Mons Kallentoft.

Att få följa med Mons Kallentoft till de baskiska grytornas hemliga sällskap, möta de italienska ”fett-partisanerna” i Collonata och den skumma tryffelmaffian i Piemonte är en läs-hedonistisk njutning för oss läs-gourmander.

Kallentoft skriver riktigt bra mat-res/res-matreportage som verkligen slår det mesta i sin genre. Och jag beklagar därför hans övergång till den ”vanliga” deckargenren. För när väl en författare halkat dit, så föväntar sig förlagen en snabb produktion av minst fem uppföljare (tio års arbete). Författaren kan naturligtvis till slut få tjäna lite pengar (väl unt) och marknaden får sitt – men konsekvensen blir att en av de mest spännande reportageförfattarna i Sverige äts upp av marknadskrafterna, tuggas väl ett antal år för att sedan spottas ut (dvs ge plats åt nya deckardrottningar).

Mycket tråkigt tycker jag.

I förordet till Food Noir, sitter Kallentoft en natt i ett badkar södra Egypten och tänker på sitt liv och på hur han ska introducera sin bok. Han kommer att tänka på ett besök på Restaurante Arzak i San Sebastián, efter vilket han insåg att hans liv aldrig mer skulle bli detsamma. Matupplevelsen förändrade helt enkelt hans liv, ”det är så här det borde vara.”

De kommande åren fick därför ”maten bli maten”. För att äta det han ville, besöka de krogar han önskade, var han tvungen att skriva om det för att kunna ha råd. Bra så.

Men jag gissar att trots den ekonomiska friheten den nya deckaren Midvinterblod och de kommande sjuttifjorton delarna säkerligen kommer att ge,  så kanske den maten ändå inte kommer ge Kallentoft samma anarko-hedonistiska upplevelser som tidigare.

Framförallt inte  läsaren.

Tryffelhundarna i Alba svälts för att vara mer alerta som sökhundar. Kanske är detta en plågsamt rättvisande bild av skrivandet och konstärskapet. Att mätta hundar sällan hittar någon vit tryffel.

De sista fem (forts. på mardrömmen)

Ja efter en hisnande uppvisning och djupdykning i ambivalenskonstens mörkaste hemligheter kommer så de sista fem ”verk” som jag skulle tvingas välja ut enligt min onda dröm…kanske slipper jag drömmarna en gång för alla om jag skriver ner listan här. Vi får väl se.

 (forts.)

6. Dostojevskij, Bröderna Karamazov.

Den helt klart främsta av FDs romaner, men samtidigt också den mest komplexa (alltså Mycket Läsning För Pengarna!). Jag förstår inte allt gullande med Brott och Straff, när denna bok finns. Kanske är fenomenet en variant på min lärare på litt-veten i Umeå, som inte föreläste om På Spaning och Bröderna K, för att hon helt enkelt inte hade läst dem… Men tänk om alla deckare kunde vara så välskrivna som denna mordhistoria. Fougeddaboudit.

7. Cherry-Garrard, The worst journey in the world.

 ”Scott used to say that the worst part of an expedition was over when the preparation was finished. So no doubt it was with a sigh of relief he saw the Terra Nova out from Cardiff into the Atlantic on 15 June 1910.”

 Hur fel kan man ha? OCH hur coolt kan man egentligen inleda en bok som är en enda lång smärtsam redogörelse av dårskap och hjältemod. Mest dårskap. Om Scotts sista expedition till Antarktis av en som överlevde.

8. Dahlström, Den galopperande svensken.

Efter allt allvar (Fjodor med vänner) inser jag att bland de tio verken måste det finnas något som både lättar och piggar upp. Och vad kan vara bättre än den mest styvmoderligt behandlade av svenska författarbegåvningar, Sture Dahlström. Visst, det är inget högläsningsbokstips för mellanstadiet, men något mer galet, burleskt och underhållande får man leta efter.

9. Hemingway, Collected short stories.

Ja den står där på hyllan och ropar ”ta mig, ta mig!”. Inte trodde väl jag att Papa skulle bli en gnällspik…Hans noveller lockar mig dock fortfarande och eftersom jag kände att EN novellsamling borde med i denna Ekholms Litterära Ark, så får det bli denna. I sina stunder fortfarande obegripligt moderna - trots sina närmare 70 år på nacken. (Är det DET som innebär tidlöshet? Das KLASSIKER an sich? Typ?)

10. South East Asia on a shoestring (Lonely Planet).

Trots min ambivalens (here I go again) vad gäller LPs turismkataloger, som styr alla omogna (!) backpackers till de sista orörda och känsliga områderna på vår jord, så ska jag i ärlighetens namn bekänna att jag sällan reser någonstans utan att ha konsulterat dem själv. Vilket hyckleri! Ja, men de bjuder också på underhållande och detaljerade beskrivningar av ställen jag sannolikt (tragiskt nog) aldrig kommer till, så det är även bra valuta för soff-resenären. Jag valde denna bok för att jag äger den, och för att den blir allt mer aktuell.

Ja då var de tio verken valda. Vad blev det då? Blev det bara gullegull-favoriterna eller blev det också lite nyttoval? Praktiska Lembas-böcker som håller länge ute i snålblåsten? Jag får nog erkänna att om man måste rädda tio verk från sina hyllor så utvecklar det sig snart till ett bisarrt rationellt planerande. Pragmatik intill sista andetaget.

Jag misstänker dock att om huset verkligen brinner och OM jag överhuvudtaget tänker på att raffsa med mig lite böcker, så kommer jag stå där i snödrivan med en handfull nötta Agatha Christie-pocketar eller oläslig dynga om ”hur kul det är att vara kvällstidningskrönikörmobbare och få obegränsat med medieutrymme”.

En återkommande mardröm

Ett antal gånger de senaste åren har en och samma (mar)dröm återkommit – i olika varianter, men med samma huvudtema. Jag måste av någon anledning välja ut tio böcker ur mitt bibliotek som jag får behålla, resten bränns på bål (eller liknande hemska oåterkallerligheter).

Ångesten i detta ligger på flera plan.

1. Vilka böcker ska räddas?

2. Hur ska urvalet ske? Ska jag välja mina favoriter, eller sådana jag anser kommer att skänka mig LÅNG läsglädje och tröst i min blivande bokfattigdom? Och hur väljer man egentligen bland så många favoriter?

3. Hur snabbt måste urvalet ske? Ibland brinner bålet redan och jag måste rafsa åt mig det jag kan innan jag hoppar från andra våningen (oftast i en snödriva faktiskt). Ibland står det någon uppklädd vakt och väntar på mina beslut. Men det är på något sätt alltid tidsbrist.

Senast denna dröm dök upp, var det en variant där jag frågade konstapeln (eller vad han nu var, kanske brandman som hos Bradbury) om jag kunde få välja hela verk, och inte bara tio enskilda volymer. Och det skulle gå bra enligt denne. Detta gladde mig naturligtvis, men det komplicerade också urvalsprocessen något. Jag kunde nu välja tjockare böcker som kunde kompensera något litet för mitt kommande liv som bibliotekslös. Och hur valde jag då?

Det är ju ofta här det slutar (eller att jag ändå desperat hoppar ner i snödrivan och alla böckerna blir blöta).

Idag när jag satt i soffan, svepte jag med blicken och tänkte på detta igen. Vilka tio verk skulle jag rädda från mitt bibliotek om resten måste bli lågornas offer?

Min lista på de första fem blev…

1. Bibeln.

Kanske något av en kliché, men när man tänker efter är det ju faktiskt en hel del läsning där. Kärlek, dramatik, härliga övernaturligheter och dessutom en massa tröst för en kille som just sett några tusen böcker brinna upp. Ja, den platsar absolut.

2. Proust, På spaning efter den tid som flytt.

Ja här har vi åter ett rejält verk (sju böcker för priset av en). Men vem fan vill ha med sig Proust till en öde ö, EGENTLIGEN? Okey, okey, okey, okey. Det kan tyckas väldigt pretto, men den som en gång har läst honom vet vilket språklig chock det innebär att sugas in i denna otroligt komplexa historia – endast för att fråga sig när man väl avslutat verket, att ”vad var det som hände egentligen?” Den håller för oändliga omläsningar.

3. Tolkien, Härskarringen.

Här blir det bara tre böcker för priset av en (volymkvoteringen börjar sina). Men detta val måste ske av lika delar sentimentala orsaker (Stora Läsupplevelsen som barn) som av känslan  att det nog ändå inte finns ett verk som betytt mer för mig, än just dessa böcker.

4. Gaiman, Sandman-serien.

Ja, är det tolv delar nu? I vilket fall ett bildmässigt avbrott till de tunga klassikerna, men verkligen inget avsteg berättarmässigt. Högsta kvalité i en visuell  uppvisning av stilbrott och genreöverskridande. Och de räcker längre än vad man kan tro.

 5. Helprin, Winter´s Tale.

En av de vackraste böcker om kärlek jag läst, samtidigt en fantastisk saga om tider som förändras, och om en mycket speciell snöstorm i New York. Den senast upptäckta av samtliga böcker på denna lista. Tack Andreas.

När man kommit till hälften blir urvalet mycket svårare. Vilken bok blir sist på listan? Vilken bok blir den sista att få en plats i konkurrens med alla andra? Huvva.

Jag behöver tid att fundera på den sista kvintetten. Återkommer.

Indiana Jones i Notting Hill

Jag måste erkänna att jag gav efter för lite ”turisteri” när jag för någon månad sedan klev in i The Travel Bookshop, på 13 Blenheim Crescent i Notting Hill. Ja, den där bokhandeln som Hugh Grant jobbar i, i filmen Notting Hill. Men bokhandeln finns på riktigt och är verkligen en av de bästa i sitt slag.

Böckerna var sorterade efter geografi – inte författare. Vet du vart du ska, är det bara att gå till hyllan och välja och vraka. I mitt fall höll jag mig främst vid asienavdelningen denna gång. I händerna, Jason Elliots senaste bok om Iran och någon annan bok om Tibet.

Efter ett tag för att vara helt säker frågar jag den unge killen vid kassan som själv satt böjd över en bok, om han kan rekommendera något särskilt, om han hade någon egen favorit som jag kanske missat. Han lyste upp (som det heter) och sa: There is one exceptional book! I´ve never read anything like it!

Boken, Eastern Approaches (1949) av Fitzroy Maclean är något av det mest sanslösa men också mest inspirerande jag någonsin läst. Hur är det möjligt att en människa kan riskera så mycket, vara med att forma historien i så hög grad och överleva det hela, som denne sympatiske skotte? Och dessutom skriva om det så himla bra?

Maclean som dog bara för några år sedan, skriver i boken om åren mellan 1937 och slutet på Andra världskriget. Han hinner med att vara diplomat i Moskva innan krigsutbrottet, och som en av få bevittna de stora offentliga skenrättegångarna då Stalin rensade ut i partitoppen, han hinner med att leka kurragömma med NKVD i Centralasien för att hans nyfikenhet driver honom till de vid tiden lika magiska som förbjudna städerna, Samarkand och Bokhara, han korsar Oxus och tar sig till Afghanistan med säkerhetspolisen i hasorna, han säger upp sin stjärndiplomatkarriär och tar värvning vid krigsutbrottet och hamnar i Egypten där han blir en av de första som söker sig till den nybildade elitstyrkan, SAS och som sådan bidrar han, genom att konstant befinna sig bakom fiendens linjer, att hejda Rommels framfart. Han väljs sedan ut att representera de allierade styrkorna hos partisanerna på Balkan och hoppar sin vana trogen fallskärm en natt över Bosnien, och är den första utifrån som träffar Tito. Tillsammans med denne organiserar han sedan, gömda i de bosniska skogarna, den allierade hjälpen till partisanerna och motståndet mot tyskarna.

Det låter som något ur Biggles eller Indiana Jones-filmmanus. Och allt är på riktigt. Eastern Approaches sätter verkligen vardagens utmaningar i ett nytt ljus.

Harry Potter in memoriam

Så var det då klart. Ett av tidernas största barn/ungdoms/allålders-fenomen har nått sitt slut. Med sjunde och sista boken om Harry Potter har J. K. Rowling skrivit in sig i litteraturhistorien – inte bara  försäljningssiffermässigt. The Deathly Hallows är verkligen riktigt spännande och innebär ett ”värdigt” slut på serien. Slutet på serien alltså.

Däremot är slutet på denna enskilda bok är inget annat än ett antiklimax. Vadå 19 år senare? Vadå Harry lyckligt gift, med barnvagn och medelåldersfasoner? Man blir iskall. Hur kul är det att tänka sig Harry och Ron i brynja med öl i handen, skrockande framför Quidditchmatchen? Magin dör…Så får man bara göra om man har världens samtliga barnombudsmän kring halsen som tvingar en till ett rosakladdigt slut i överdriven omtanke om alla potentiella psykbryt bland de minderåriga läsarna. Men egentligen inte ens då.

I övrigt sved det till i hjärtat över Dobbys öde. Och Snapes.