Det här med karuseller och de som väljer att åka…

I somras ägnade jag  två hela dagar att testa samtliga åkattraktioner i Blackpools Pleasure Beach. Framförallt är jag glad att jag överlevde. Ingen hjärtattack eller liknande. Därefter kändes det fint att verkligen ha testat allt. No regrets.

För alla som av någon anledning inte hittar Blackpool på kartan, eller inte har råd med inträdet till Gröna Lund eller Liseberg finns det ju mer hemsnickrade actionalternativ. Här kommer ett par olika från västvärldens mest upplysta stater:

Det ryska alternativet.

Det brittiska alternativet.

Det är bara att välja.

Zlatan, jag och latmasken

När jag för en stund sedan checkade in på mitt gamla vanliga hotell i Stockholm (nä, inte Grand Hotel) så dök det upp en bekant figur framför mig. Zlatan Ibrahimovic skulle också bo här tydligen. Iklädd gulblå landslagsdräkt och allt. Mitt i Stockholm med sina blänkande blå fotbollsskor som för att spela match mot städet på hotelltaket.

Tjejerna i receptionen anstränger sig att verka FULLSTÄNDIGT oberörda. Jag slås mest över hur förbannat lång han faktiskt är (ok, dobbarna inräknade, men ändå. Jag är 192 cm och jag kände mig riktigt kort…)

Så får jag slutligen mitt nyckelkort och går mot hissarna. När jag kommer fram står Zlatan ensam i hissen med en kartong med nya fotbollsdojor (eller nåt). Våra blickar möts, jag frågar om det finns plats – ”naturligtvis” svarade han. Och så stod vi då, två stora grabbar i hissen plus mina väskor & hans stora fotbollsskokartong. Jag frågar vart han skulle – självklart skulle han få åka dit han tänkt sig innan mig (what a guy I am), det var ju ändå Zlatans hiss. 

”Jag ska till 7:an” sa han,” jag har ett särskilt kort för det. Vart ska du?”

Då slår det mig att jag inte kollat efter vilken våning jag faktiskt skulle till. Jag tar fram och kollar nyckeln.

Nr 214. En trappa (!)

Zlatan skrattar, klappar om mig och säger:

”Du är en riktig latmask du. En trappa kan man faktiskt gå”

Inget snack om saken, en ynka trappa kan man faktiskt gå. Zlatan – min nya PT – hade naturligtvis helt rätt. Men av någon anledning ångrade jag ändå inte hissturen. I framtiden lovar dock gå oftare i trapporna, Ibra, promise.

Vägen till Kisangani

(H.M. Stanley med sin personlige tjänare, Kalulu)

Man säger att kärt barn har många namn.

RDC, DRC, eller Demokratiska Republiken Congo, ex Fristaten Kongo, ex Belgiska Congo, ex Republiken Congo-Léopoldville, ex Zaïre, slutar aldrig att fascinera. Och skrämma.

DRC är ett av världens rikaste länder vad gäller naturrikedomar och biologisk mångfald samtidigt som det är ett av världens farligaste länder. Ett omöjligt konstruerat land med hundratals språk och etniska grupper som varit skådeplats för Afrikas längsta och blodigaste konflikt, med överbeväpnade miliser, krigsherrar, gerillor, nationella styrkor, legosoldater, profitörer, mördare, våldtäktsmän och framförallt flyktingar. 

Man frågar sig varför någon överhuvud taget vill åka dit? Men frågan är nog felformulerad. Det är kanske just på grund av allt ovan, som vissa människor dras till DRC, som flugor till en sockerbit. De kallas inte sällan Dogs of War. Krigets hundar.

 

Tjostolv Moland och Joshua French, två norska äventyrare  (om man vill kalla det med ett fint ord. Det finns andra) lockades också dit. 

De hyrde en bil och gav sig av från Uganda över gränsen i riktning mot Kisangani i centrala DRC intill floden som gett landet dess namn. Varför de var där vet man inte säkert. Ord står mot vittnesbörd. Resan gick dock totalt fel, chauffören Abedi Kasongo mördades och de norska ex-elitsoldaterna har nu dömts till döden för dådet.

För ca 140 år sedan gav sig en annan äventyrare av in i Kongo. Walesaren, Henry Morton Stanley kom att bli den första västerlänning som följde Kongofloden, från dess källor ända till havet i väster. Men än mer kom han att sälja sig och sin kunskap till ärkekolonisatören framför andra vid den tiden, Belgiens kung Léopold. I och med detta tog den västerländska rovdriften av Kongo sin början. Stanley kom också till Kisangani, och som tack bar staden länge äventyrarens namn. Stanleyville. 

Om man vill sätta sig in i den brutalt komplicerade situationen DRC befinner sig i finns en bok framför alla andra. Journalisten och reportern, Tim Butcher bestämde sig en dag att återupprepa Stanleys bedrift (förutom allt det där med rovdriften) och med hjälp av mutor, kontakter, motocykel, flodbåt, kanot and what not, ta sig nerför Kongofloden. Hans dumdristiga och galna bedrift – för det är vad det är – utfördes runt 2005. Boken Blood river. A Journey to Africa´s Broken Heart (2008) är dock ingen imperieromantisk reseskildring utan en oerhört läsvärd men även smärtsamt brutal ögonvittnesskildring av ett land, en kultur i fullständig anarki och sönderförfall och hur alla med vapen i hand än idag försöker roffa åt sig allt de kan av landets rikedomar. Precis som på Stanleys tid.

Det är en bok som man önskat att de norska ”äventyrarna” hade läst innan de gav sig av på den långa vägen till Kisangani.

 

Läs även Niklas Ekdals kommentar på Newsmill.

På globaliseringens bakgård

Efter att ha följt debatten om ”Den stora resan” på avstånd  - där mitt blogginlägg Kunta Kinte doesn´t live here anymore, nu finns utlagt på Aftonbladets pick of the day,  - men även på mycket nära håll, så kan jag bara konstatera att debatten oftast tar en helt skruvad vändning. Det handlar mer om hur mycket som är rimlig ersättning – man diskuterar medelinkomsten på Vanuatu och i Namibia och att studenter i Sverige minsann inte heller har det så bra – än det som egentligen är problemet – tv-teamen och de svenska familjerna skulle inte varit där överhuvudtaget. 

Vi lever tyvärr i en globaliserad värld. Och på dess bakgård producerar i pressfrihetens namn mindre nogräknade produktionsbolag tv-underhållning till minsta möjliga kostnad för oss, och med irreparabel påverkan på de människor/kulturer de våldgästat.

De sista folkgrupperna som lever traditionellt i vår värld får inte bli ett enda stort Etno Disney Amusement Park där i år svensk tv besöker dem (på med bastkjolarna, kameran går…) och nästa år kanske Ryssland och Belgien. Året därpå vill ytterligare tre länder göra samma program hos ”infödingarna”. Vad blir då kvar? Vad går egentligen förlorat? Blir världen rikare om det blir ännu  fler människor som samlas upp i Afrikas och Asiens alla vidriga slumområden i jakt på den där lyckan som de där blonda besökarna och tv-kamerorna i byn verkade lova?

Kalla det moralpanik om ni vill.

Kunta Kinte doesn´t live here anymore

Man blir beklämd. Och sedan förbannad.

Egentligen räcker en enda titt på insäljsbilden till SVTs nya underhållningssatsning Den stora resan, för att förstå att något gått riktigt, riktigt galet.

 

Den svenska puckofamiljen iklädda etnoriktiga bastkjolar som semesterleker Robinson-äventyr med ursprungsbefolkningar som i sin tur får betalt i småören och majsmjöl??? Det låter som något som den gamle ärkeimperialisten Stanley hade kunnat hitta på i slutet av 1800-talet. Men idag? Av public service-Sverige? Mina skattepengar?

Fattar man verkligen ingenting?

All tid det svenska produktionsbolaget tar upp av de sista människospillror som lever traditionellt är en ren stöld mot mänskligheten och en oförlåtligt fientlig och aggressiv handling. Att aningslösa svenska familjer åker på ”ett hisnande äventyr för att leva primitivt stamliv” för att skapa kulturkrocksunderhållning i tv gör Ont I Kroppen. TV-Ekonomerna gnuggar sina händer och skänker generöst sina urdruckna Starbucksmuggar och kanske en Eyeworks-keps till ”infödingarna”, slänger åt dem några cigaretter och ber de posera framför kameran medan de äter myror, or what not. 

Det här är ju fel.

Någon måste straffas. Hårt. De naiva svensson-familjer som av någon outgrundlig girig och exhibitionistisk anledning ställer upp på detta borde dessutom sova riktigt dåligt den närmaste tiden. Deras livs äventyr blir sannolikt deras största mardröm när programmen börjar sändas. De kommer framstå som en relik av de gamla självgoda etno-turister som inte fattat att denna verksamhet borde ha självdött för över 100 år sedan.

”Men Johnny, vad rolig du ser ut i penisfodralet! Vänta bara till Angkatriiin får se det här i höst.”

Någon ansvarig i Namibia borde ha slängt dörren i ansiktet flera gånger på de själlösa produktions-tv-typer som med glaspärlor och majsmjöl kom för att köpa lite ny underhållning för den omättlige vite mannen. 

Kunta Kinte doesn´t live here anymore. Fuckers.

Välkommen hem till den slutna avdelningen Sverige!

Det händer nästan varje gång jag kommer hem från en resa. Så även denna gång. Jag slås nämligen över hur väldigt speciella vi svenskar är. Ett klassiskt reserelaterat exempel är vår speciella inställning till våra medmänniskor – särskilt de vi gör illa. När en svensk exempelvis kör in en fullastad bagagevagn i hälarna på den person som står framför (för det gör vi gärna), vad säger då svensken?

 

1.Å förlåt, förlåt, förlåt! Hur gick det? Mitt fel, jag är verkligen ledsen. Här är ett adressen till min favorithälsenespecialistkirurg– han driver en världsledande klinik i Florida. Jag står självklart för alla kostnader.

2.Endast: Å förlåt, hur gick det?

3.Endast. Ursäkta.

Rätt svar: ingenting naturligtvis. Svensken suckar istället övertydligt och kroppsspråkar fram sin irritation över den idiot som haft den exceptionellt dåliga smaken att vädra hälsenorna framför den framrusande rikssvenska bagagevagnen. Om det blir riktigt allvarligt, dvs gråt, tandagnisslan, aortabristningar och amputationer kan svensken eventuell uttrycka sina hjärtliga ursäkter genom ett, ”OJ!”

Jag tror det handlar om KARMA. What you give is what you get. Och svenskar ger inte särskilt mycket när det kommer till allmänsocialt beteende. Vi är och får alltså bara vad vi förtjänar. Eller?

Till ett aktuellt exempel: Jag sitter i skrivande stund på tåget norrut från Arlanda. På andra sidan mittgången sitter två kvinnor. Den ena kvinnan har två godisätande barn framför sig – hennes barn – hon ber de nämligen att köpa en påse Gott och Blandat (dålig KARMA bara det). De kommer med påsen och växeln (hon tackar inte – KARMA), öppnar, prasslar, prasslar, prasslar och börjar fylla munnen. Den lite yngre kvinnan bredvid som hon talat med ett tag från Arlanda flackar nu lite med blicken som folk ofta gör när någon öppnar en påse Gott och Blandat bredvid en och det dröjer innan den ultimata bekräftelsen eller förödmjukelsen kommer. Det blir den senare.

Gott och Blandat-Kvinnan fyller munnen flera gånger och stoppar sedan ner godispåsen i sin stickade väska samtidigt som hon ser ut genom fönstret med en barnänglablick. Hon bjuder alltså INTE sin granne (KARMA, ajaj). Hur straffar då den gudomliga rättvisan – KARMA – denna snåljåp till godisgris?  Jo, den förödmjukade kvinnan med den flackande blicken tar i sin tur upp en medhavd dubbelmacka av polarkaketyp (KARMA), den segaste och mest degigaste av alla produkter som saluför sig som bröd i…ja Sverige. And man, she really goes about it! Och (hämnd ljuva hämnd) det visar sig att hon är en smaskare av Olympiska dimensioner som tuggar med en öppen mun som skulle kunna svälja hela Småland (aoutch, KARMA): Tjadd-tjoff-smack-slask-tjadd-tjudd-smack-klick-klick-smask-tjudd…Godisgrisen får alltså direkt input på sin snålhet. Karma äger. Jag ler inombords, men vågar inte titta.

Men mitt i min egen skadeglädje börjar fjortistjejen bakom kvinnorna att tala i sin mobiltelefon – hela vägen från Uppsala till Söderhamn - och berättar om alla sina intressanta inköp i kläder- och smink-området hon gjort det senaste dygnet, och sedan vad Den sa om Den, och Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den…och sedan dyker dessutom hennes chipspåse och CocaCola upp… Jag börjar svettas. Godisgrisen verkar nämligen inte alls berörd av denna nya helvetiska bestraffning. Och jag inser efter ett tag: det är kanske inte bara Godisgrisen som Karma har en rendez-vous med.

OJ! säger jag på rikssvenska.

Jag ber därför och härmed alla svenskar och svenskheten om förlåtelse för att jag vid flera tillfällen blivit påkörd av bagagevagnar och inte gillat det, jag är även jätte-ledsen att jag inte får lyssna till charmiga tonårskonversationer HELA vägen hem till Övik och jag är superledsen att jag inte uppskattat polarbröds-tjudd-smack-klick-smack-slask-slask-tjudd-klicket fullt ut. Jag ska försöka titta på mer uppskattande i framtiden. Promise.

Sverige är ju fantastiskt. Vad roligt att komma hem igen!

(Ol Karma, we on speaking terms again?)

Mary Byrd Land & Bir Tawil: nytt land någon?

Visst. Det kan låta lite gammaldags, reaktionärt rent av. Det vill säga att sakna den tid då inte satelliter dygnet runt fotograferar varje ynka kvadratmeter i superhög upplösning och den tid där GPS, sonar och radar ännu inte hunnit utplåna de sista stora mysterierna genom sin fullständiga kontroll av etern. 

Visst. En smula old school, jag erkänner.

Den tid då kinesiska, arabiska och sedan även västerländska upptäcktsresande gav sig av mot den tidens Terra Nullius för att göra anspråk på obebott land (oftast var ju länderna trots allt befolkade) är förbi.

Eller kanske ändå inte. För det finns fortfarande några få Terra Nullius kvar på vår planet. Skynda dit och gör anspråk innan det är försent. Den kallaste platsen och den sannolikt varmaste är Mary Byrd land och Bir Tawil. Det är bara att välja. Glöm inte flaggan bara!

Rastlöshetens anatomi: att byggas upp eller att brytas ner?

 

 

 

En mycket god vän spenderar just nu all sin tid i Florens med att sex dagar i veckan bygga en exakt modell av en människa – skelettdel för skelettdel, muskel för muskel. Han är trots sin unga ålder, en mästare på anatomi och har fått sina sex veckor ensam med sin handledare i Florens som en fördjupning andra skulpturstudenter behöver ett år på sig att klara av. Han lägger ett anatomiskt pussel från skelettet och utåt. Låter det svårt?

Det är svårare.

Jag är full av beundran för honom som har sådan koll på den komplexa massan av små detaljer som tillsammans utgör den mänskliga kroppen. Jag önskar att det fanns en som honom som också kunde beskriva – och förhoppningsvis även förstå själens anatomi, särskilt den som handlar om rastlösheten, att även kunna lägga dess pussel, bit för bit. För jag har under många år varit ofrivillig student av denna form av introspektion. Men ingenting har hjälpt. Jag har lärt mig nada. Det blir snarare värre.

Det tvångsmässiga resandet har nämligen sina (bak)sidor. Närvaron är nämligen frånvarons förutsättning. Allt har sitt pris – ofta väldigt högt, något som även Bruce Chatwin var ett levande bevis på. Resandet bygger upp, stärker och upplyser människan samtidigt som man oundvikligen bit för bit förlorar sin oskuld, förlorar sina illusioner om världen, kanske även sitt hopp.

Och ändå packar man väskan.

SAS och framtiden = Systemfel

Vilken framtid kanske man måste fråga sig.

Det verkar nämligen som om de som står för servicen i detta bolag har låst in sig i The Panic Room.

Jag har vid flera tillfällen försökt efterregga Eurobonuspoäng online – en tjänst som funnits i åratal, men aldrig fungerat. Det är av ett slags revaschistiskt motiv som jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Jag missade nämligen ett flyg från Qatar hem till Sverige i höstas, och tvingades flyga via London (Åttonde Kretsen direkt) och själv betala sista biljetten hem till Stockholm. Istället för att flyga hem med det billigaste bolaget valde jag SAS – delvis för att jag tycker synd om dem som sannolikt har den äldsta personalstyrkan i världen, delvis för att jag gärna ser att det finns ett nordiskt flygbolag och slutligen, så kunde jag väl ändå samla några poäng till den där resan som aldrig lär bli av.

Jag loggade därför in –  fick felmeddelande på felmeddelande. Först och främst FÅR man inte efterregistrera poäng förrän efter 3 veckor (varför då? Är det tänkt att man ska  bli less och strunta i det efter ett par veckor så de slipper besväret?) – och sedan kom alla Systemfelmeddelanden.

Det SAS vill är att man ska handskriva ett brev som ska skickas till någon kundsupport i Indien och sedan vänta i månader på svar…vill man det? Orkar man?

De vill alltså göra det svårt för mig. Sålunda ger jag inte upp.

Idag har det sanneligen det gått minst 3 veckor sedan oktober 2008…och jag håller mig inom de 6 månader som gäller.

Samma sak. SYSTEMFEL.

 

Jag bestämmer mig därför för att skriva till EVA – den där snygga animerade blondinen i flygvärdinnedräkt och mikrofonmygga som man kan skriva till om man som jag börjar bli riktigt frustrerad över servicenivån. Och ha någon att tala med när nu SAS inte längre anser sig ha råd att erbjuda service av en person av kött och blod.

 

Så här såg det ut.

 

”Du skrev: Hej, jag har försökt att efterregistrera poäng vid flera tillfällen online, men jag får bara meddelandet ”Systemfel”. Varför måste jag gå den besvärliga omvägen med pappersbrev när det är ert fel på systemet? mvh”

 

(Evas svar)

”Jag har svårt att förstå alltför komplexa frågor. Prova att ställa en fråga åt gången. Om du vill kan du få chatta med någon på Internet-support som kanske kan hjälpa dig. Vill du det”

 

Inget ont om EVA. Hon vill säkert väl, men är hon verkligen kvalificerad för jobbet?

Eva sitter dock säkert. Ettor och nollor är det som gäller nuförtiden. Och mest av det senare.

Lotass och Redwoodträden

 

Ett klassiskt ålderstecken är när man tycker att alla professorer, ministrar, experter och akademiledamöter man ser på tv är yngre än en själv. Den första 60-talisten har dessutom i dagarna äntrat Svenska Akademien, och det är inte jag. Lotta Lotass är säkert ett utmärkt val i denna högintellektuella men hemlighetsfulla läscirkel. Ingen vet ju vad de sysslar med egentligen…allt är ju så väldigt hysch-hysch. Något som däremot redan idag är superintressant med Lotass – och offentligt – är hennes Redwoodprojekt på Ordfabriken.org.

Hon ackompanjerar sina vackra och skenbart enkla – men i grunden oerhört sorgliga texter om Redwoodträden på den amerikanska västkusten med vykort ur sin privata samling. Människans skövling av dessa uråldriga träd för 100-150 år sedan är en hyperaktuell kommentar av det som sker i stor skala runt omkring oss just nu i världen. Vykortstexternas sakliga, kuriösa och ibland skrytsamma ton svider i samvetsskinnet på läsaren som vet hur det gick sen.

För ett par år sedan reste jag själv runt i de flesta av nationalparkerna i norra Kalifornien på spaning efter Redwoodsjälen. Och visst finns den kvar, men likt Enterna, ett utdöende, uråldrigt och bortträngt folkslag som inte längre får plats i en otålig och förtärande modern, industrialiserad värld.

Det känns som om det är den historien Lotta Lotass vill berätta med sitt pågående projekt.

Jag läser den med glädje men även med ett rejält styng av sorg.

PINTXOS – ett andningshål i matbloggsdjungeln

 

Den dagen man tröttnar på mat- och recepttips som handlar om kyckling på fredag och ett rött medelfylligt, PRISVÄRT vin för 69 kronor…ja då kan man titta in på PINTXOS och läsa mer personliga, galna och kritiska texter om mat, dryck och de som producerar och serverar dem. 

Nördigt? Absolut.

Aha! Det var hostmedicinen…

Japans finansminister är lite snuvig.

Vad skönt. Det liknade ju ett annat tillstånd…men överkonsumtion av hostmedicin KAN  tydligen vara riktigt farligt. Det är dags att sätta ner foten och se över utbredningen av hostmediciner i samhället. Det här håller ju verkligen inte.

Heller.

Hmm…gott, eller?

 

Kanske känns det igen?

Svårigheten att prata mat. Eller vin. Och särskilt i de situationer man skulle behöva kunna det. På krogen exempelvis.

Hur ska man egentligen verbalt uttrycka sig när man verkligen vill berömma (eller kritisera) maten man äter? Hur ska man exempelvis komma ifrån den alltför vanliga vinkommentaren när den stressade kyparen just hällt upp lite vin i ditt glas för dig att godkänna och hon står där och stampar, stressar?:

- (först, menande, avvaktande blickar & nickar, sniff, sniff…visst är det så man gör? Och sen lite allvarligare än menat…) Hmm…gott.

Eller då man, när servitören just frågat om det oätligt, ökentorra köttet var till belåtenhet,  dundrar in med den med svenska mått svavelosande kritiken:

- (rådjursögon…fattar han inte hur ledsen jag är?) Ja…ok.

Fast man bönat och bett om att rare är rare och inget annat.

 

En person som kan tjäna lite som inspiration inom detta område och inte håller tillbaka sina åsikter vad gäller mat, walesare och personer från Isle of Man, är matkritikern och resejournalisten, A. A. Gill (han på bilden). Han skriver osvenska, underbart roliga och frispråkiga recensioner  av topp-restaurangerna framförallt i Storbritannien, men även annat. Han är en provokativ, men underhållande åsiktsmaskin som alla överprissatta restauranger med stjärnambitioner med rätta fruktar

Platsen på webben är Times Online.

Han får ansluta sig ett tag till mina favoriter eftersom jag är ett fan av Monsieur Ego och andra excentriska typer i matvärlden.

Invigningar som det gör ont att missa: Couloir Wines

 

 

Detta kom i veckan.

”Dear Steven:
It is with great excitement that I bring to you the inaugural release of Grant Family Wines – home of Couloir Wines and Straight Line Wine.”

 

För snart två år sedan körde jag söderut från Oregon efter Highway 1, på den amerikanska västkusten. Jag skulle skriva ett reportage om Redwoodskogarna i norra Kalifornien till TT-Spektra. Efter att ha besökt samtliga redwoodparker (!) sneddade jag in vid Mendocino, in mot ett av Kaliforniens mest spännande, nya vinområden, Anderson Valley. Inträngd mellan Redwoodskogarna vid kusten och de mer etablerade vindalarna lite längre söderut, ligger detta sanslöst vackra och samtidigt otämjda område som producerar magisk pinot noir. Svalt klimat, närheten till Stilla Havet och samtidigt en generös kalifornisk sol gör detta till nästa Vin-Klondyke.

Jag provade. Och häpnade.

Senare, nere i Napa Valley besökte jag min favoritproducent av zinfandelviner, Turley Vineyards. Jag intervjuade deras Assistant winemaker, Jon Grant, som vid sidan av att vara en ung, begåvad & entusiastisk ambassadör för de tyngsta och mest fetkroppade zinfandlarna i världen drömde om att göra eget vin. Och då pinot noir. Han hade redan ögonen på ett par ställen uppe i Anderson Valley där han kunde köpa druvor som höll måttet.

Jag bad direkt att få vara den första på hans ”mailing list” inför det som komma skulle.

Och nu är det realiserat. Fantastiskt! Couloir Wines, två single vineyard-pinoter från 2007 som man bara längtar efter att få prova. Endast 8 fat av varje producerades. 

Invigningsfesten – inaugurationen – sker den 5 februari på Tra Vigne, i St. Helena i Napa Valley.

Och jag kommer bara vara där i anden.

Jäkligt trist.

Farewell to Dystopia

Satt för ett tag sedan och såg om en av mina favoritfilmer, ”Bladerunner” (1982) i den senaste klippningen från 2007. Det var lite speciellt, nästan högtidligt, för jag skulle introducera filmen för min 13-åring. En Viktig Vuxenrit skulle äga rum i det Ekholmska hemmet. Men det gick inte särskilt länge förrän vi båda hoppade till inför vinjettexten, ”Los Angeles 2019″. Men? MEN? Varför hade jag inte tänkt på tidsaspekten tidigare? Det är ju bara tio år dit. Jag rös inför det faktum att en av mina favvofilmer hade ett så tydligt bäst-före-datum. Tiden höll på att rinna ut och trettonåringen snörpte så där lite filmkritiskt på munnen.

Som ivrig anhängare till allsköns dystopiska fantasier kastade jag mig därför över några av de andra klassikerna i genren och tvingades snabbt inse att dystopikerna jobbar i motvind just nu Jag gjorde som man alltid bör vid dessa tillfällen.

En lista.

Filmklassikern, ”Metropolis” (1927) av Fritz Lang, utspelar sig år 2000. Utgången, men inte så pjåkigt då den ändå höll sina modiga 73 år. ”Kallocain” (1940) av Karin Boye. En roman från 2000-talet står det i titeln. OK då. Om inte annat börjar det brännas för henne. Klarade sig ca 70 år vilket är klart godkänt. Värre är det för Ray Bradburys ”Fahrenheit 451″ (1953) som i och för sig inte är daterad, men i texten nämns att den utspelas någon gång efter 1990 vilket skulle innebära en livslängd på bara 40 år. Och det blir värre. Filmen ”Bladerunner” ger sig själv endast 37 år, William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer ”(1984) ungefär lika länge. Dystopiernas dystopi, George Orwells, ”1984″ (1949) fick endast 35 år, och kanske värst i klassen, ”Flykten från New York” (1981) utspelar sig redan 1997. Futtiga sexton år! De dystopiska klassikerna faller alltså som furor just nu. Det finns naturligtvis undantag. ”Du sköna nya värld” (1932) av Aldous Huxley bryter mönstret med att förlägga sin bok hela 600 år i framtiden till 2540 någon gång. Den blir alltså föremål för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnbarnbarns misslyckade vuxenriter med sina 13-åringar.

Inte mitt problem alltså.

Mitt problem är istället varför inte Ridley Scott när han ändå höll på, bytte ut ettan ur 2019 och petade in en tvåa eller en trea istället. Det hade varit så enkelt. Och det hade besparat mig en trettonårings pinsamhetsfniss i tv-soffan.

Slowfooding och afterwork i svampskogen

Att äta organiskt och närproducerat och sedan låta tillagningen ta preciiiiiis så mycket tid den behöver, ja det utövade jag och min gode vän och fungi-aficionadon, SvampBob igår eftermiddag. En slags afterwork med trattisar och zin.

SvampBob (som egentligen heter något annat) syns på bilden ovan där han likt ett albiensiskt tryffelsvin i mästarklass hittat en mycket välkamoflerad – och närproducerad – klunga trattkantareller på Åsberget en bit ovanför mitt hus. (Ser ni kantarellerna?) 

Det blev i alla fall ett drygt kilo och allt åkte ner i stekpannan. 30% på toast, 70% till färsk pasta. Samma recept till båda. Ackompanjeras före, under och efter med bra zinfandel. 

 

Det slowfoodiga receptet som är svårslaget i sin banala enkelhet lyder som följer:

1. Lägg i svamparna i het panna under lock och utan fett i  knappt 10 min, sedan lika länge utan lock eller tills vätskan kokat bort. Vi delade kantarellerna en eller ett par gånger trots att de inte är så stora. Men uppsugningseffekten ökar och därför även smaken!

2. I med smör (rejält) och låt detta sugas upp av det törstiga svampberget.

3. Finhacka ett par vitlöksklyftor och mjuka upp dessa i pannan – blanda ihop med svampen när löken är redo.

4. I med finhackad persilja

5. Och sedan grädden! Kanske ett par tre deciliter… låt denna koka in i svampen så den fullkomligen dryper av energi! 

6. Servera på olivoljat och grillat bröd, eller blanda ihop med färsk pasta.

Helt OK afterwork faktiskt.

Jag tror Horace mörkar…

 

På torsdag meddelas vilken, vanligtvis okänd internationell författare som plötsligt blir substantiellt ekonomiskt oberoende och därefter drivs in i en akut skaparkris (läs Hemingway o a ) för att sedan glömmas bort.

Det är dags för Nobelpriset igen.

Horace Engdahl, vars samlade existens sannolikt består av 95% hjärna, 3% förgänglig massa och 2% blandade ädelgaser  - och därför inte KAN ha fel – har i år åter lurat hela världspressen. Helt enkelt bara för att han kan och vill (han har humor).

 

Hans smokescreen består i en avledande diss-manöver av den anglosaxiska litteraturen – och då särskilt den amerikanska. 

”Amerikaner är trångsynta vilket medför att amerikansk litteratur inte kan mäta sig med europeisk” 

Därför kommer det säkert att bli just en sådan. Horace kommer ut ur rummet i Börshuset med cowboyhatt och pickadoller.

Trust me.

 

Mina egna ”trångsynta” Americana-favvosar just nu är:

1. Cormac McCarthy (Blood Meridian, The Road och Border-trilogin mm,mm,mm)

2. Annie Prouxl (novellerna, novellerna…)

3. Mark Helprin (framförallt för en enda underbar bok, Winter´s Tale)

 

Kom igen nu Horace! Visa dem vem som har humor och vem som verkligen skrattar sist.

When in Rome…eller etnoschizofrenin i västvärlden

Arlanda 4/10

Det vilar en Tutankhamons förbannelse över min hemresa. Or so it seems.

Missade stockholmsflyget från Qatar (”sir, we take no responsibility even if we disinformed you”), tvingades ta ett senare istället till Heathrow. Billigaste hotell 140 pund. Det fick bli ungdomsvarianten. Sittliggsova på stolar som de jävulska britterna naturligtvis har monterat obekväma och meningslösa metallhandtag mellan för att Tutankhamons offer inte ska kunna somna där.

Mardrömslik natt efter 20 timmars resande (och naturligtvis kom inte min väska fram heller…)

Nåväl, det var inte detta jag tänkte skriva om.

 

Jag tänkte istället lägga till ytterligare en nyans till min framtida avhandling – som jag skrivit om tidigare – ”T-shirts and Identity” (typ.)

Det räcker nämligen inte med T-shirts.

Man måste nämligen lägga till de oceaner av västerlänningar som tvångsmässigt bara måste klä ut sig i landets kläder – och SÄRSKILT vid hemresorna. Kanske har det ngt med separationsångesten att göra. Eller vill man verkligen klä sig som en thailändare, bhutanes, ivorian eller Saddhu, för att man tror att man ser ut som en? Bli en av dem?

Quiz 1: Är grabben på bild äkta mexican, eller inte?

Quiz 2: På bilden nedan gömmer sig en etnoturist. Kan du hitta honom?

 

Etnoschizofrenin handlar mest om allsköns etniska hattar, sjalar och kjolar från hela världen, sombreros, hennatatueringar, semesterjointen, flamencoklänningar, turbaner, fezar, dreads, ali-brallorna, kaftaner, burkhor, bandanas, fjädrar, pärlor, näsringar och praktiska penisfodral (för turisterna på Nya Guinea). Bara för att man nu vill visa att man har varit på semester.

Eller är det något annat?

Saknas kanske oss något? Finns där ett djupt, tomt etnohål i själen? Eller har vi själva så tråkiga folkdräkter att vi bara måste fylla på med tribals and what not?

Vad vet jag?

Bilden föreställer en Yami i traditionella kläder. Yami som alla vet är en av flera ursprungsbefolkningar på Taiwan. En riktig höjdarekostymering att smyga in till jobbet med lite lagom nonchalant gång efter industrisemestern när de andra kommer med sina mainstreamsombreros eller dreads.

Slår det mesta faktiskt.

Om man nu inte slår på riktigt stort och vaggar in på kontoret med penisfodralet dvs.

”Och hur var din semester i Turkiet, då, Angkatriiiin?”

Spanskt EM-guld, svenskt jubel och en artig baskisk applåd

Satt och såg fotbollsmatchen mellan Tyskland och Spanien i söndags på Gandarias, restaurangen som blivit vårt stamhak endast ett par meter från vårt pensionat, och kunde inte låta bli att reflektera något över den baskiska identiteten.

Fotboll är ju som bekant religion i Spanien och i allra högsta grad även här i Baskien. Så någon slags religiös hängivenhet, om än inte nationell, hade jag ändå förväntat mig. Jag menar, EM-final och allt. Spanien mot allas ärkefiende,Tyskland och här, på plats. Kunde det bli bättre? Några inhemska fotbollszeloter borde väl svetta igång lite festivitas i alla fall. Väl?

Men icke. 

Jag har sett Spaniens tre sista matcher på plats här i San Sebastián. Och mönstret har hela tiden upprepat sig. Baskien är Baskien och Spanien är i bästa fall något man tolererar. Absolut inte hejar på. Offentligt ska sägas. 

San Sebastiáns eget lag, Real Sociedad är dock sorgebarnet som katastrofalt nog (enligt samstämmig lokalpatriotisk analys) parkerat i andraserien. Atletico Bilbao hänger kanske fortfarande kvar i högsta serien (vad vet jag?). Men i fotbollshänseende har baskerna behövt ompröva sin nationalistiska idealism som i alla år utestängt spanska spelare (!), eller stängt inne de baskiska, hur man nu än vill se det. Basker och utlänningar blev kompromisslösningen som inte blev någon lösning alls. 

Kvartsfinalen mot Italien påminde närmast om den fantastiska Champions League-finalen mellan Chelsea och Man United. 90-minuter + förlängning + straffar. Underbar underhållning. Men inte här.

Jag hörde dock ett hastigt dämpat krax när Casillas räddade sin första straff. Inget mer. När han sedan räddade sin andra straff och matchen i det närmaste var avgjord, återgick sorlet i lokalen till det normala, precis som inget hade hänt. När matchen var över tittade ingen på tvn längre. Men? MEN?

Semifinalen mot Ryssland följde samma mönster men dog ännu tidigare. Det blev visserligen lite rörelse vid Spaniens första mål eftersom det gjordes av stadens son, Xavi – den enda baskiska spelaren i laget. De följande målen var ingen (offentligt) intresserade av. Så märkligt.

Inför finalen hade jag bokat bord – mina compadres på Gandarias hade vänligt nog puttat undan en annan bokning så vi kunde få bästa bordet under den lilla tjocktv:n på väggen. NU skulle det väl ändå bli fotbollsfest. Jag var riktigt laddad och även nervös för att Spaniens underhållande totalfotboll ändå trots allt skulle malas ner av Tysklands effektiva lagmaskin. En lagmaskin (vilken sanslöst ful sportklyscha), som mest bestod av ballackiansk-ramla-alltid-så-lämpligt-vid-straffområdet-och-får-jag-inte-frispark-för mitt-filmande-blir-jag-teutoniskt-übersur-och-stämplar-dig-din-jävel-fotboll.

Det var verkligen INTE tyskarnas tur denna gång. Eller, någonsin, if you ask me.

Finalen var riktigt bra. Jag kommer knappt ihåg maten vi åt, de rostade pepparfrukterna från Guernika, eller den väldiga T-benssteken som endast hastigt visats för grillen – muy pocito hecho. Det jag däremot kommer i håg var prettyboy, Fernando Torres mål på äkta Zlatanvis och hur jag jublar högt och okontrollerat.

Som enda person i lokalen.

Först de stela blickarna från familjen. ”Vad pinsam du äääär!” Sedan mina egna skamsna, ut lokalen till de andra borden för att på kroppsspråkska be om ursäkt för mitt grova övertramp. En äldre man vid bordet nickade förstående – eller var det av överseende med utlänningen som inte kunde tygla sig. Han såg dock ganska nöjd ut själv.

När matchen blåstes av klappade jag, i förhoppningen om att restaurangpubliken och alla de i baren som inte fått plats vid borden efter att Spanien tagit sitt första mästerskap sedan 1962, ändå skulle dränka mina applåder med en egen riktig jubeltsunami. Men icke.

Men undret skedde ändå när fler i lokalen också börjar applådera. Inget våldsamt alls, ingen yra eller något som skulle kunna tolkas som riksspansk nationell stolthet. Bara så där lite lagom artigt. Kanske för att de som jag gladdes med Spanien eller var det kanske för att de inte ville genera den glade svensken något mer? Kompisklappa, typ?

Sedan återgick allt till ”business as usual” på Gandarias.

Men en titel tog faktiskt Baskien i detta EM. San Sebastiáns egen Xavi blev utsedd till turneringens bäste spelare.

1-0 till Baskien alltså.

Ken Lee och globaliseringens baksidor

Globaliseringens fullständigt galna och förödande konsekvenser har skördat ännu ett offer i sångerskan Valentina Hasan, när hon tar sig an Mariah Careys ”Without You” i den bulgariska uttagningen av IDOL.

Och det gör verkligen ont.

VARFÖR måste alla se ut, göra och tycka likadant på detta jordklot? Vad och VILKA mörkermänniskor är det som gör att vanliga människor i Malawi, Afghanistan, Andorra, Tadjikistan, Jan Mayen och Bulgarien OCKSÅ måste dras in i IDOL-förnedringen?                                      

Drömfabrikens vampyrer suger ju i sig allt vad genuin nationell, regional och lokal kultur heter och spyr sedan ut den genom tjock- och plattTV-medierna. In our faces!

Allt fler verkar ju vilja ”tävla” i  freakshowen IDOL där priset oftast består av ”15 minutes of fame” och sedan ”eternal damnation” via YouTube.

Kan man skydda sig?

Är denna utveckling ostoppbar?

Kommer även JAG en dag stå där boostad av framgångarna i Singstar på lördagskvällarna, sjungandes ”Ken Leeeeee….”?

 

Jag bläddrar med oro genom mina gamla volymer av Oswald Spenglers Västerlandets undergång, och inser att det kanske ändå ligger nåt i det han säger. Detta kan aldrig hålla aldrig i längden…

Så vad göra?

Man kan naturligtvis gråta, bli bitter och eller klämma i undergångsrefrängen…

”Ken Lee..tolibu dibu douchoo…Ken Leeeeeee…Ken Lee…meju more”

 

Eller stänga av TVn.

Per aspera ad astra, part 1

 

Ett nog så sant ordspråk som redan de gamla romarna identifierade.

Anledningen till att jag nu snobbar med utdöda språk är delvis för att:

jag VILL droppa att jag faktiskt läste latin under mina gymnasieår. Och för alla ni unga, förlorade generationer av gymnasister som idag istället väljer feng shui, innebandy, cheerleading, racketsporter eller bullbak som högskoleförberedande kurser vill jag bara förklara att en gång i tiden (före Hedenhös) kunde man faktiskt läsa latin vid de flesta gymnasieskolor i landet och det sades oss vid den tiden att det kunde vara användbart i framtiden, en slags merit. Idag kan man vulgärt nog jämföra det med lumpen, kanske.

Få gör det = merit.

Den andra orsaken är att jag nyss blev påmind om mitt ”döda-språkförflutna” vid läsningen av Donna Tartts, The Secret History. (1992)

Ett gäng begåvade språknördar bildar en elitistisk clique runt sin unike, men säregne lärare vid ett avlägset universitet i New England. Kasta in en massa droger, alkohol och hemliga bachanaler och man har plötsligt ett par mord på halsen. Boken, som genomsyras av studier av forngrekiska, de 12 kulturerna, latin, men också en sanslös massa ohälsosamt collegeliv och mord, utgör faktiskt en skrämmande men angenäm läsning för oss som inte fick välja Feng Shui som tillval. Läs den.

Att utdöda språk länge utgjort ett framgångsrikt ”afrodisiac” för deckarnördar som vill känna sig smarta visade ju redan Umberto Eco med Rosens namn och Foucaults pendel, och på senare tid även Dan Brown på sitt sätt (fast den jämförelsen haltar, jag vet). För Feng Shui-läsaren är lärdomen i Ecos böcker som en exotisk tvål man gnider in sig i, utan att bli ren på insidan. Man gillar doften bara. 

 

”I just loooove the new Eco…he´s so smart, so…you know”

”Yea, I know. He´s just so fuckin brilliant. What was that book again, the one with Sean Connery in it?”

 

För oss som på gymnasiet tvingades böja ”bord” i ablativ och vokativ, vi som verkligen tvingades gå genom svårigheterna mot stjärnorna…ja, vi är kanske ursäktade för vår bitterhet över vulgariseringen över vår törnekantade lärdomsvandring i ljuset av att latinet TROTS ALLT inte var så användbart som de sa…och att nybakade bullar trots allt luktar bättre än den lite unknare Eco-tvålen.

Tegnér, monsterhitsen och Kejsarens nya kläder

 

Det var länge sedan jag gapskrattade över morgontidningen. Men detta var något av det roligaste jag läst på länge. 

I dagens DN recenserar Andreas Palmaer nämligen den i övrigt utmärkta sångerskan Kersti Ståbis ”Ute blåser sommarvind”, en nytolkning av Alice Tegnérs barnsånger. Palmaer har uppenbart svårt att riktigt närma sig uppgiften (recensentens) med mindre än att han tvingas bli ironisk (medvetet eller ej spelar ingen roll för resultatet). 

”Ska en fullvuxen man eller kvinna lyssna på ”Mors lilla Olle” eller ”Baka kaka”? Låt oss baka kakan stor, mamma säger att hon tror…”

Frågan är nog berättigad.

När på förfesten är det dags att sätta på en sådan stämningshöjare?

Hur närmar sig egentligen en musikrecensent en konstnärlig och ambitiös inspelning av monsterhitsen, ”Bä, Bä, vita lamm”, ”Blåsippor”, ”Lasse går och gråter” och just ”Baka kaka”?  

”…när Kersti Ståbi sjunger ”Ekorrn satt i granen” med karaktäristiskt folkmusikdarr på rösten blir det som när Ernst-Hugo Järegård deklamerade texten till schlagerlåten ”Dover Calais”, en krock mellan världar.” fortsätter den alltmer uppgivne Palmaer.

Palmaer ikläder sig dock den klassiska rollen som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder (som förövrigt är alla recensenters skyddshelgon och förebild, amen). Och sådant är alltid uppfriskande för det sker alldeles för sällan. Heja.

 

Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna i nytolkningsvågen, de kommande tonsatta kioskvältarna:

”Andra sidan är ni klara! Hejaramsor på hemma och bortaplan”

”Det var norsken, rysken och Bellman… Bellmanhistorier från förr och nu”

Båda med nyckelharpegnid och folkmusikdarr.

Under tiden så festar jag loss med ”Baka kaka” och ”Lilla Lasse går och gråter”.

I am Vader. I can kill you with a single thought! I don´t need a tray…

    

Tuff rubrik, det får medges. Undrar egentligen hur lång tid det tar innan CIA eller SÄPO hittar denna i sina internetfilter. För visst är väl även jag övervakad genom Gmail och ansiktsboken (som jag SKA avveckla) och vad de nu använder. Jag anar redan dessa maskerade män som störtar in någon gång på småtimmarna och sätter en huva över mitt huvud och flyger mig till Egypten eller Diego Garcia, och sen är det bra med det gissar jag. 

Men fram tills dess är Darth Vader en aldrig sinande inspirationskälla.  Och för alla som ligger sömnlösa på nätterna och undrar över vad och när (och hur) DV faktiskt äter, så har den legendariske Eddie Izzard svaret på frågan. Som alltid. Här  är The Death Star Canteen, i en skön Lego-animation.  

 Det kan knappast bli bättre.  

Very welcome to Övik, Mr Vader!

 

En del människor tycker att små städer ska ha små möjligheter och stora städer ska ha  stora möjligheter. Argumentet verkar vara att eftersom man inte sett röken av exempelvis intressanta och ambitiösa kulturprojekt sedan Hedenhös, ja då ska det banne mig inte ske nu heller…

Av naturen. Och skrivet i sten.

Så tycker inte jag.

Örnsköldsvik (för de som undrar, och ni kommer att undra!) ligger någonstans strax söder om ”permafrosteland”, någonstans i skymningslandet där man  (om man kisar ordentligt), kan ana ett kulturellt gryningsljus, men bara nästan.

Någonstans till sommaren skymtar dock ett sådant, ovanligt ljus. Vi ska nämligen få finfrämmande.

Då kommer Star Wars till Höga Kusten, och med ljussablar och ”kraften” ska de kämpa ner våra fördomar, orättvisor och smiska upp våra gnällspikar och tråkmånsar. Hur de däremot hittat oss är lika mycket ett mysterium som ett mirakel.

Låt mig ge ett belysande exempel:

I följande rad världsstäder turnerar denna utställning. Samtliga människor i samtliga städer har hört talas om, kanske till och med kan peka ut alla de andra städerna på kartan…utom ett ställe. Gissa nu vilket!

Milano – Paris – Lissabon – Porto – London – Bryssel – Örnskoldsvik – Madrid – Barcelona – Berlin – München – Amsterdam – Toronto – Buenos Aires – Rio de Janeiro.

Vad är sannolikheten för detta?

Vi tar det en gång till om det gick för fort.

Milano – Paris – Lissabon – Porto – London – Bryssel - ÖRNSKÖLDSVIK – Madrid – Barcelona – Berlin – München – Amsterdam – Toronto – Buenos Aires – Rio de Janeiro.

Folk borde jubla.

Men Örnsköldsvik är dock ingen vanlig stad.  Örnsköldsvik är en stad som lägger ner bibliotek i högkonjunktur, avvecklar skolor när det flyttar in människor till kommunen och stänger ner norrlands finaste konsthall (Rådhuset) när vi har tiotals miljoner i överskott. En sådan stad föder och göder gnällspikar på löpande band som aldrig i sina liv skulle vilja se något annat än gamla benbitar och hårtussar och en och annan flintyxa på museet.

I glasmontrar.

För så har det ju alltid varit…

Det är just de människorna jag av hela mitt hjärta önskar ett möte med en av filmhistoriens mest övertygande pragmatiker. Passa på, till sommaren har ni chansen!

Very Welcome Mr Vader! 

Det här med öar och de som bebor dem…

Härom dagen hade jag nöjet att gå över isen till en ö utanför stan. Likt barnen från Frostmofjället vandrade min och en annan familj med ispikar och hög puls över sundet i långsam gåsmarsch för att hälsa på en god vän som bor ensam i en stor herrgård på ön. Själv gör hon denna vandring varje dag från det det fryser på tills isen ruttnar på våren och det blir dags för båten. Hur hon lyckas ta sig över de där dagarna mitt emellan isen bär och det är möjligt att sjösätta båten…det är ett av naturens väl fördolda mysterier.

Som det här med öbor egentligen.

För det lockar. Och inte bara mig. Genom historien har vi ju massor med referenser till och exempel på metaforiska, metafysiska samt högst påtagliga öbor. Från antikens Grekland, via Montaigne, Shakespeare, Swift, Defoe till dagens TV-Robinson. Fascinationen över Människor På Öar verkar vara lika stark nu som nånsin.

Är det kanske isoleringen, den självvalda, eller påtvungna som lockar?

Eller är det styrkan hos de som verkligen klarar av det och vi andra som avundsjukt står och kikar från fastlandet?

En kompis sa när vi äntligen kom fram och in i värmen, och alla barn som vuxna fått sig tilldelade tofflor, tjocksockar, något att dricka och en bekväm plats framför den vedeldade kaminen ”det här är en plats som är perfekt för att läsa böcker”. Och visst var det så. Bokhyllorna var välfyllda och överallt läslampor.

För visst hänger öar och böcker ihop? Isolation och litteratur?

Kanske är det också belöningen som väntar den som klarar av att varje dag gå över sundet i mörkret med matkassarna i en pulka efter sig endast lyssnande till isen som sjunger och råmar och hälsar den modiga, den självständiga människan.

Ja så tänkte jag när vi några timmar senare skildes åt i mörkret. Hennes ficklampa det enda ljuset förutom en överdådig stjärnhimmel som hängde över oss som övermogna druvklasar på den svarta natthimlen. Självklart förde hon oss över till tryggheten på fastlandet igen.

Innan hon åter försvann över till sin plats på ön igen.

Lucia, nyhedendomen och ”stackars lilla tomten”

13 december och nyss hemkommen från ett av barnens luciatåg i Öviks kyrka.

Kan konstatera att tiderna förändras.

Först och främst. Återväxten för luciarollen verkar klart tryggad. Det fylkades nämligen säkert ett tjugotal lucior förutom den där som stod där i mitten (skymd av morgonens enda ängel).

Detta är inte lika sant med dumstrutarna – de spektakulära men utrotningshotade stjärngossarna. Av närmare ett hundratal barn fanns endast fem stycken stjärngossar (vilka mutor fick dem att utsätta sig för detta?). Som gammal dumstrutsveteran kan jag bara beklaga att inte fler killar vill (tvingas) ikläda sig klänningen och dumstruten. För vad är problemet?

Kan det vara information?

Vet inte pojkar i latensen hur häftigt och hippt och queer-korrekt det verkligen ÄR att vara ”starboy”?

Att bli utsedd till klassens eller skolans lucia, vet ju varenda tjej i landet att det är en prinsessynnest, högsta vinsten och som att vinna finalen i Top Model. Man är snygg och populär!

Men stjärngosserollen lockar killar numera lika mycket som ett ungdomsläger arrangerat av After Dark. 

Fem av ett hundratal. Man är INTE snygg och populär. Inte ens tuff och fruktad.

Wikipedia summerar väl ganska bra dagens syn på de utrotningshotade stjärngossarna:

”Då större pojkar ibland tycker att särken påminner om en klänning har det förekommit varianter med vita byxor och skjorta. Det gäller särskilt i sammanhang när luciatåget bestått av tonåringar. Yngre pojkar kan istället gilla stjärngosseklädseln.”

Hepp!

Istället är det andra roller som tar tillbaka förlorad mark. Det verkar som om hedendomen är på G.

Mer än halva dagens luciatåg bestod nämligen av tomtar (aka vättar, gnomer och allsköns förkristet småknytt), en del även med skägg. Mot dessa stod som sagt en enda ängel (klart i minoritet och dessutom i vägen).

Jag har heller inte sett så många pepparkaksgubbar på mycket länge (sköna animerade ingefärs-golems från julbaket =  tydlig fruktbarhetsrit och mathedonism. Klart hedniskt! You bet!).

Och, där fanns även en som klätt ut sig till julbock med krumma horn och allt. Jojo! Tänk om några år då luciatågen består av ett femtiotal hornbeprydda barn omgivna av lika många vittra och bäran? Ja då är vi väl ändå tillbaka på ruta noll, eller hur man nu ska se det. Kanske får vi i framtiden förbereda oss på jul-orcher,  jul-pokemons, jul-ninjaturtles och kanske även en Sankta Galadriel.

You´ll never know!

Jag har egentligen inget alls emot denna eklektiska utveckling av de svenska traditionerna. Luciafirandet är ju ändå en väldigt importerad och efterhandsskapad tradition (från Skansen), och pepparkaks-golems är ju trots allt lite fredligare och mer väldoftande än den stackars bruden med ljus i hår.

Däremot det mest skrämmande och mest hotfullt hedniska över dagens lussefirande var istället att barnen sjöng, ”Stackars lilla tomten”, en Markolio-rap (precis så osvängigt och fördummande obegåvat som alla andra av hans låtar). Jag fruktade att kyrkan skulle rämna av denna provokation mot allt vad kyrkan, traditioner, lussebullar och smak innebär. ”Vi drar till fjällen” framstår som ett musikaliskt mästerverk i jämförelse.

Detta ÄR hedniskt.

Detta ÄR dåligt.

Att stjärngossegillet inte längre lyckas rekrytera nya drag-queens till gänget är kanske bara evolution och egentligen inte så tragiskt. Att man sjunger Markoolio-låtar i kyrkan på självaste lucia är det däremot.

Taxi: ett hantverk på utdöende

Stockholm 21/11

Om det nu finns ett taxihantverk, så borde ett av dess främsta egenskaper vara att kunna hitta i den stad man kör.

Kan man tycka.

 Detta grundfundament i taxichaufförernas yrkesbeskrivning är nu uppenbarligen allvarligt hotat.

Idag har jag åkt taxi två gånger och mina misstankar har bara spätts på.

Resa nummer 1: Centralen till Dagens Nyheter.

- Dagens Nyheter, tack.

- Vadå?…hmmm…få se…hmmmm…var är det nu…jag har glömt…

- Dagens Nyheter…på Kungsholmen.

- Kungsholmen ja det vet jag (hon börjar köra)…hmmm…Dagens Nyheter…hmmm

- Hittar du inte dit?

- Vad ligger det på för gata? Adressen…?

- Ja men, det är ju Sveriges största dagstidning, DN-skrapan på Kungsholmen…jag minns inte gatan.

- Skrapa…hmmm, Jesus Christ…Du måste kunna gatan…annars kan jag inte hitta.

(jag gräver i sätet framför mig och hittar en gammal tidning, och ser att adressen ligger på Gjörwellsgatan, och tillsammans försöker vi stava oss fram i GPS:en…men kvinnan som kör mig talar mycket dålig svenska och kan inte få till Get, Iet och kan omöjligen få till ett Ö. )

- O, with two dots…

- Jesus Christ!

(Hon virrar fram på Kungsholmen, improviserar tills jag börjar ana att hon är helt vilse. Hon pillar och trycker på skärmen (”Jesus Christ”), håller på att krocka vid fyra tillfällen (”Jeeesus Christ”)

- Hur mycket brukar det kosta?

- Till DN? Kanske hundratjugo. Det var ett tag sedan.

- OK. Du kan betala nu.

(Resan fortsätter nästan hela vägen till Alvik…innan hon vänder och efter ytterligare tjugo minuter kommer fram till Gjörwellsgatan. Det var tur att hon slog av taxametern…)

 Resa nummer 2: Dagens Nyheter till Odenplan.

- Odenplan tack.

- Odenplan?…vilken gata?

(men…vad f-n…inte igen)

- Har ingen aning…men det ligger nära korsningen Sveavägen och Stadsbiblioteket.

- (?)

(mannen knappar in Sveavägen…och jag säger att det är i Vasastan. Han får fram en kartbild över Stockholm och den rekommenderade körvägen som tar oss ut på Essingeleden, Norra Bantorgsgatan – hette det så?- och hela vägen runt till Sveavägens bortre ände – i Eskilstuna, typ…)

- Du, jag stänger av taxametern.

- Tack (pust…vid 155 spänn och långt kvar att åka…)

- GPS visar inte alltid de närmaste vägarna…

- Nähä?

- Om man kunde hitta, kunde man köra kortare vägar än på GPS…en del vill ju åka kortare…

- Jaså? (Du skojar…kortare väg? Varför skulle någon vilja åka en kortare taxiresa?)

Mannen stängde av taxametern när vi hade åkt halva tiden ungefär. Och jag fattar ingenting? Vem programmerar GPS-maskiner?

Och vem utbildar taxisnubbar nuförtiden? Är inte kartboken längre ett krav? Eller ingår sightseeing i förorterna numera i taxibolagens verksamhet?

Jag misstänker att ett hantverk är på utdöende.

Min plånbok och jag sörjer.

Tintin, världsreportern och minnet av en biblioteksfilial

En av mina favoritserier som barn var Tintin. Här fanns de riktiga äventyren som fick verklighetens Kubikenborg i Sundsvall, med sin aluminiumfabrik och sina ”svinalängor” att blekna bort för ett tag. Tintin läste jag främst i den lilla biblioteksfilialen, nu salig hädangången, nedlagd och bortglömd. Men i mitten av 70-talet var det en av få verkliga tillflyktsorter i bostadskomplexen för barn med någorlunda oskadad fantasi. 

Tintin var världsreporter. Han reste jorden runt och snubblade på osannolika och fantastiska äventyr, nästan alltid med fara för sitt liv. Han var en hjälte, om än med begränsad känsla för humor. Detta kompenserades däremot i överflöd av hans side-kicks, Kapten Haddock, Professor Kalkyl, General Alcazar och Dupontarna, m fl. Den ena mer underbart galen än den andra.

Men Tintin behöll lugnet.

Expressen utlyste för ett par veckor sedan en tävling om att bli deras Världsreporter på en resa jorden runt. Bidraget var enkelt. Skriv en kort reseberättelse – max tusen tecken och bifoga din favoritsemesterbild. Högsta vinsten innebar att man dagligen skulle rapportera från resan.

Sagt och gjort.

Min text handlade om en pinsam situation i Vitryssland för ett par år sedan. Inga parasolldrinkar, inga stränder men ett landskap fullt av betongmonument och namnförvirring.

Min bild var på ett par härliga nunnor i Cordoba som förläget skyndar förbi efter att ha sagt ja till en enda bild.

Texten, Dålig start i Belarus, tog sig till final och nu fram till den 24/11 pågår som alltid i populärmediasammanhang, en omröstning på nätet som senare ska vara ”vägledande” för juryns beslut. Klicka och rösta om ni har lust.

Men någonstans i allt detta väcktes minnet av alla mina timmar som barn i biblioteksfilialen på Harmonigatan i Sundsvall, med världsreportern Tintin och hans resor och äventyr.

En resa så god som någon.

Avgiftning för kartfetischister

 

Finns det en sådan?

Jag har i och för sig alltid varit en kartnörd. Kartböcker är och har alltid varit de mest nyttjade böckerna i biblioteket. Men på sista tiden har det geografiska djuplodandet nått nya avgrunder.

Jag skaffade nämligen för ett tag sedan en Facebook (säger man så?).

Fånigt, ytligt, neurosskapande, utlämnande, stressande, övervakande…OCH även med en applikation som heter Traveler IQ Challenge. Det var den som fick mig på kroken. Idén är enkel – sätt en knappnål så nära en geografisk plats på världskartan inom en viss tid…och Tataaa! Man får poäng (belöning á la Pavlovs hundar).

Och för alla oss som i mellanstadiet älskade att nöta in alla Afrikas länder och huvudstäder, så väcker det en viss barnslig förtjusning i att kunna placera ut Bishek, Bujumbura och Asunción med bara ett par kilometers divergens på en världskarta mindre än en pocketbok.

Nördigt? You bet!

Nu vore allt väl om man inte hade andra vänner på Facebook (säger man så?), som delar samma last. Tävlingen är ett faktum. Och allt listas i sann Facebook-anda.

Min ”världsranking” i de två applikationer jag nu dragits in i är som följer:

World Capital Challenge: Plats 85 av 244 971 tävlande.

World Callenge: Plats 3137 av 1 147 298 tävlande.

Vilket oroar mig.

Visst är jag på något vis nöjd att befinna mig på en hygglig toppnivå i Världen, men…när slutar man då egentligen? Det är dessutom fullständigt omöjligt att nå upp till savanterna och alla de som fuskar (jag vet inte hur, men det måste gå…). Vem vill egentligen tävla i telefonnummerkunskap med Rain Man?

Så var vänder man sig för sina geopatologiska mardrömmar?

Finns det avgiftning för kartfetischister?

Fotografi i världsklass

 

Ja det är sant märkligt att se Jenny Maria Nilssons fotografier växa fram och skjuta ut genom dataskärmen och slå in i kroppen som en fjäderklädd slägga. Hon är en framtida svensk världsstjärna.

För om någon samtida ung svensk fotograf kan berätta något intressant överhuvudtaget med sina bilder så är det hon. Så mycket svärta, så mycket djup och så ytterst sällan något glättigt, snabbt, ytligt och övergående. Hennes bilder är både närvarande och poetiska. Realism blandas med fantastik och de präglas av en stark personlighet som kommer att bära mycket långt.

Jag är stolt över att vara hennes vän.

Slow writing movement

 

Fick brev idag från Brooklyn, New York.

 Fuggedaboutit!

Det känns härligt på något sätt att skriva att jag fått ett riktigt brev, med frimärken, kuvert, flera sidor läsning och till och med ett bifogat vykort (naturligtvis oskrivet). Han som skickade brevet är den senaste medlemmen i min lilla exklusiva privatarmé av ”slow writers” som i vårt idealistiska mikrokosmos fortsätter vårt civila motstånd genom att alltid skriva riktiga brev på våra resor istället för att vattna ur våra tankar med hur-mår-du-vykort eller SMS.

Inga resor utan brev! Fuggedaboutit!

För de som gillar New York, och vill förbättra sin Brooklynslang kan man se (och se om) Donnie Brasco (1997). Al Pacino  introducerar där Johnny Depp i den mångfacetterade konsten att använda ”fouggedaboutit”och en höjdare är när Depp senare förklarar detta för sina poliskollegor. Hänger ni med?

Språk och filmhistoria på en gång.

Plötsligt så händer det…

Tjoho! Så var man ekonomiskt oberoende! Detta kom i mailboxen alldeles nyss. Snacka om tur!

This email confirms that you have received from the Euro Million an official notification of your lottery winning in the recent weekly draw.

You have won a prize of Two Million Euros (2,000,000.00) a prize payout of your winning has been approved by Euro Million Board.

In accordance with the world lottery ordnance, you are authorized as the official lottery prize winner to immediately file in for your claims upon receipt of this mail.

All email addresses entered for the game are submitted by our partner international email service providers/ marketing companies and public service providers.

Winners are randomly selected systematically through our Electronic Random Selection System; (ERSS) no ticket was sold. Your email ID was included among the 900,000 email addresses that were entered for category ”A” with the following details:

Batch No: EM ML-00PN9. 
REF NO: EM XY/559334.
TICKET NO: EM TN61102
SERIAL NO: KLZ TR760.
LUCKY NO: 1 17 32 35 37.

Note that Euro millions will remit prize payout strictly to winners who officially file in for their prize claim. To begin the claim process of your prize, you are requested to complete the informations below and forward same to the program coordinator.

Mr. Welch Johnson
Email: eurconsulting@aim.com

Please complete the informations below:
 
FAMILY NAMES:

GIVEN NAMES:

RESIDENTIAL ADDRESS:

DATE AND PLACE OF BIRTH:

PROFESSION

TELEPHONE:

MOBILE NR:

FAX NR:

BATCH NR:             TICKET NR:

REF NR:               SERIAL NR:

LUCKY NR:

Note that the above completed informations must be forwarded strictly to the program coordinator:

Mr. Welch Johnson
Email: eurconsulting@aim.com

All winnings must be claimed not later than 7 days. You are to keep your winning details from the general public as a case of double claims will not be entertained.

Anybody under the age of 18 and members of the affiliate bodies are not allowed to participate in this programme.

Thanks for being part of our programme and once again ”Congratulation”.

Dr. Kimberly Wouters
 

Ord som borde förbjudas: 3. Meal

 

Och nu menar jag det extremfåniga engelska skräpmatssuffixet”miiiiiiiiiiil”, vars kreativa användningsområde ständigt förbryllar och  bedrövar.

 Det ska naturligtvis tuffa till det tråkiga svenska ”mål”, som är en förkortad version av det snart utdöda ordet måltid. Naturligtvis, naturligtvis.

Men varför Meal? Varför Miiiiil?

Sibylla leder språkförbrytelserna i landet genom sina (ofta särskrivna) mathemskheter som:

Kebabtallrik Meal

Korv Meal

Köttbulle Meal (men va f-n!)

Fransk HotDog Meal

och det universalpatetiska Tunnbröds Meal

Vad är egentligen syftet? Förstår vi svenskar inte längre att det är något ätbart om det inte kastas in ett engelskt suffix? Skräpmatssuffixet Meal? Eller är det för att det blir mycket tuffare med korv om man äter Korv Meal, lite Angelina och Brad, typ?

I rest my case (detta var engelska för alla meal-ätare därute som håller på att förlora sitt modersmål…Moders Meal..)

Men framtiden då? Kommer Sibyllaspråkska i framtiden även inkräkta på den övriga mattraditionen?

Jag ryser när jag tänker på framtidens svenska matklassiker.

Surströmming Meal, Räkfrossa Meal, Uppstekt Pitepalt Meal, Klappgröt Meal, Tjälknöl Meal, Julbord Meal…

YATAAAAAA!

Onsdagar och torsdagar är Heroes nights. Och den coolaste av de alla är Hiro Nakamura.

Det är bara att stämma in: Yataaaaaaa!

Diktaturer, frisyrer och idrott = sant?

 

Jag satt en stund idag och tittade på fotbollsmatchen mellan Sverige och Nordkorea och kan bara konstatera att det måste finnas något mystiskt samband mellan diktaturer, frisyrer och idrott. Inte sällan är ju förtryckta människor duktiga på sport. Inte sällan lider de av bedrövliga frisyrer. Detta måste ju betyda något. Det är bara att kolla, ju hårdare diktatur desto bedrövligare frisyrer.

Nordkoreas damlag lider extra hårt av detta. Alla vet ju att Nordkoreas manliga medborgare enligt lagen exempelvis får välja på hela fem olika frisyrer. Varför då denna diskriminering mot fotbollstjejerna som trots landets allmänt sett generösa valfrihet i frisyrfrågan, dyker upp på VM i exakt samma skruttfrisyr?  

Nordkoreas president, Kim Jong Il är ju själv en mäktig idrottsman. Han slog exempelvis på sin första golfrunda hela 11 hole in one – och det är ju rätt bra gjort.  Men varför straffar då en så framgångsrik idrottskille sina fotbollstjejer så? Varför håller de inte ihop? Som sportlovers liksom.

Jag har en teori.

Han gillar helt enkelt inte fotboll. En annan sport har vunnit hans hjärta. Varför måste annars alla tvingas ha samma skräpbudgetfrisyr när han själv som enda person i landet får bära en riktigt präktig hockeyfrilla?  Om det snart kommer ut en lag på att han också är den enda i landet som får bära foppatofflor… ja då vet vi ju sanningen. Svart på vitt.

Kim Jong Il - är ett hockeyfan och sannolikt en jävel på att åka skridskor.

Men av ödmjukhet väljer han som vanligt att hålla detta faktum så där lite klädsamt diskret.

 

Save the cheerleader, save the world

Visst är det bra att det finns de som plockar upp ett glasspapper som ligger och skräpar på nån parkering, eller de som säger till att de fått femtio öre för mycket tillbaka när de handlat på ICA. Vardagshjältar i all ära.

Fint så.

Men hjältar ”out of the ordinary” är ju ändå så mycket roligare. Veckans och hela höstens superhjälte är den underbare Hiro Nakamura. Efter att nu ha sett första säsongen av HEROES - och inga spoilers här inte –  kan man bara konstatera att med en Hiro (Hero!) Nakamura och dennes vapendragare Ando (Sam Gamgi, typ), teleporterandes runt omkring, så kan man faktiskt sova lite tryggare på nätterna i detta rondellhundshelvete som hotar vår jord.

Och ha bra så mycket roligare.

Säsong 2 startar i USA den 24 september. Mina händer skakar redan av abstinens…

Ord som borde förbjudas 2: Akt

Ja, nu menar jag inte Akt i teateranvändningen av ordet.

Jag menar den uppblåsta och outhärdligt fåniga användningen av främst Rolling Stone-musikjournalistwannabees som inte inser att ett gäng långhåriga fjortisar som har sin första vingliga spelning på högstadiediscot i Åsele eller i Sunne INTE kan kallas en ”Dödsmetall-akt” – eller barnkören som sjunger otajt på skolavslutningen i Pajala inte är en ”hiphop-akt”.

För då ljuger man.

I Öviks lokaltidning förekommer användningen av detta ord i musiksammanhang förhållandevis ofta. Hos oss är allt en AKT tydligen. Varenda spelning på ungdomshaket, Sliperiet blir en AKT. ”Trashmetall-AKT” från Domsjö; ”Grunge-AKT” från Gottne; ”Folkmusik-AKT” från Kulturskolan; ”Schlager-AKT” från Kubbe-Norrflärke…

Ja, ja, ja…jag vet att det är de lokala recensenternas behov av att känna sig viktiga, vara en del av det stora mediala MTV-bruset, men hur långt kan missbruket drivas innan någon redaktör slutligen vaknar till och reagerar? Det påminner mest om Kejsarens nya kläder. Men vem ska spela den lilla pojkens roll i sagan?

Missbruket är dessutom smittsamt. För någon vecka sedan såg jag att användandet även hade ätit sig in på sportredaktionen på samma tidning…en reporter beskrev det monumentala dramat i en fotbollsmatch i någon division med hög siffra med  ”i den första akten så drev hemmalaget på…”

Det kan faktiskt inte bli tydligare.

Så-Bort-Med-Det-Bara.

Gud, Xbox och en annan form av Intelligent Design

Alldeles nyss hörde jag en existentiell konversation mellan en av mina döttrar och hennes kompis när de spelade SSX3 (ett snowboardspel på Xboxen, för er som missat det).

Flicka 1: ”Men Herre Gud i himlen vad dåligt det går…”

Flicka 2: ”Mmm”

Flicka 1: ”Men HERRE GUD MIN SKAPARE!!!”

Flicka 2: ”Tror du att Gud skapade Jorden?”

Flicka 1: ”Vet inte. Tror du?”

Flicka 2: ”Nä. Jag tror det var den där…Big Ben”

Flicka 1: ”Va? Han i London? Den där klockan?”

Flicka 2: ”Nja…nä, men vad heter han då?”

Flicka 1: ”Menar du Big Bang?”

Flicka 2: ”Ja just det. Det var den där Big Bang som skapade jorden”

Ord som borde förbjudas: 1. Deckardrottning

DECKARDROTTNING

Var och varannan svensk kvinnlig författare och ett otal amerikanska, brittiska och norska ingår per definition i denna den mest könsmässigt snedfördelade aristokratin på klotet.

Bara drottningar.

Det liknar närmast ett luciatåg på dagis då alla tjejer utom två (som inte fick informationen i tid) är lucior.

Var är deckarprinsessorna då? Och deckarprinsarna? Och kungarna? Och deckarallmogen? Var är alla deckarpräster, borgare och bönder?

Jag önskar att ett hänsynslöst deckarproletariat växte fram och  störtade detta tröttsamt språkliga missbruk i sjön, en gång för alla.

Så ja.

Kanske till 65%

Jaha.

Enligt Di kunde forskarna säga att det till 65% är far och son som ligger i graven. Men om det verkligen är Birger Jarl och dennes son vet man inte alls.

Är 65% OK? Ska man ta av sig sin roliga festhatt eller får vi lite rojalistisk yra trots allt? 

”Enligt forskarna som presenterade sina rön vid en presskonferens i Varnhem på onsdagen behövs det släktingar i modern tid och i rakt nedstigande led för att definitivt bekräfta kropparnas identitet”

 

Om man nu återfinner BJs gener, får man hittelön då? Ärva nåt gammalt slott kanske? Grundade han inte Stockholm? Jag tror med bestämdhet att jag är släkt med BJ i rakt nedstigande led. Det bara känns så. Annars tippar jag på min fru…

  

 

”BeeJay was in da grave”

 

Äntligen! En vår tids stora mysterier är på väg att få sin upplösning. DNA-testet av Birger Jarls kvarlevor. De senaste månadernas heta snackis i Övik har varit huruvida kvarlevorna i Varnhems klosterkyrka i Västergötland verkligen innehåller BJs stofft eller någon ”förfalskares” som maliciöst nog lagt sina egna benrester i kändisgraven. En 1200-talsstalker. Gud förbjude!

Staten har klokt nog i flera års tid låtit vuxna människor arbeta och få sin utkomst från detta viktiga DNA-arbete och nu i veckan ska det alltså avslöjas. Nog pirrar det allt i deltagarnas magar. Hur kommer avslutningsfesten se ut? Har de redan dukat? Blir det upptryckta t-shirts för ”DNA-gänget 2007″ eller ”BeeJay was in da grave”.  Kanske roliga hattar och högtidstal?

Men tänk om det inte är BJ? Vad händer då?

I Övik satsas det i alla fall för fullt. En del verkar helt säkra på att det är medeltidshjälten i graven. Andra tvekar och fruktar de följande upploppen om det skulle visa sig att det endast är en body double (vilket historiker menar var mycket vanligt vid tiden). Alltså tar de flesta handlare i stan och spikar för sina skyltfönster just nu. För säkerhets skull. Piketpoliserna (båda två) har redan parkerat vid samtliga korsningar (båda två) där de planderade festligheterna ska äga rum.

Mina tankar går dock till ”DNA-gänget 2007″. Vad ska de nu göra efter alla dessa år av banbrytande arbete i klosterkyrkans gravkammare? Kanske kan de slå mynt av sitt arbete och sälja signerade kopior av DNA-kungens benbitar. Kanske kan de fortsätta med andra liknande projekt, DNA-bestämning av diverse levande och döda kändisar (och de därimellan). TV-serie, kanske? HBO satsar säkert på en flersäsongsserie om Varnhemsforskarna.

Annars skulle jag gärna ha ett signerat kändisintyg på väggen att jag verkligen är jag. För tänk om någon annan har tagit min plats, stulit min identitet och sitter och skriver detta just nu utan att JAG egentligen vet om det.

Någon som har telefonnumret till Varnhem? Eller festlokalen?

Familjen Kalahari önskar en taxi

För något år sedan efter en lika trevlig som sen middag hos vänner en bit från stan skulle jag så ringa efter taxi. Det var tidigt på morgonen och då det endast finns ett taxibolag i Örnsköldsvik, så borde det knappast innebära några förseningar. Det tar ju ändå bara 10 minuter in till stan.

Då våra vänner precis kommit hem från en resa till Zambia och Malawi, och samtalet i huvudsak rört sig om denna resa så blev snacket med taxibolaget så här.

- Öviks taxi.

- Ja hej, kan jag få en taxi till Paddal.

- Då kommer den om tio minuter. Vilket namn?

(lika inspirerat som oövertänkt säger jag då)

 - Familjen Lilongwe.

(en stunds tystnad, tvekan. Och sedan en smula ansträngt avslappnat).

- Kan jag få namnet en gång till?

-Lilongwe. Li-long-we.

(Ja. Malawis huvudstad och ett absolut värdigt och imposant namn att beställa en taxi i. Tyckte jag.)

- Ja… då kommer den snart.

De tio minutrarna blev 40. Varför denna märkliga försening?  Inte kunde väl Ö-viks taxi ligga i någon för mig okänd tvist med staten Malawi och dess fredliga invånare? Hade de kanske obetalda taxiräkningar som gjorde taxibolaget ovilligt att hålla de utlovade tiderna? Jag fick dock inga svar.

Men då jag och min familj förra helgen åter var hos dessa vänner och åter skulle beställa taxi på småtimmarna, kom jag ihåg denna episod och jag kände mig plötsligt nyfiken att testa en ny plats i södra Afrika. Och jag undvek NOGA Malawis samtliga byar, städer, vattendrag, fotbollslag, nationalblommor och försvunna presidentkandidater för att denna gång INTE trampa på några ömma tår. För inte kunde väl vårt lokala taxibolag ligga i tvist med en hel nationalpark i Botswana? Tänkte jag och ringde upp. 

- Öviks taxi, hallå.

-Kan jag få beställa en taxi till Paddal.

- Ja då kommer den om femton minuter. I vilket namn?

- Familjen Okawango.

(…?…)

  Efter att det gått närmare en timme och ingen taxi kommit ringde jag upp igen och frågade vad som stod på.

-Vad var namnet?

-O-ka-wang-o.

- Jaha…(?)…Vange…till Paddal, ja den ska komma när som helst…

Det visade sig osannolikt nog, att även Okawangodeltat, en av världens största och viktigaste våtmarker i Botswana utgjorde ett problem för taxibolaget. Hur kan jag ha sån otur två gånger i rad? 

Så jag har nu bestämt mig för att testa teorin en sista gång. Kanske har det med vatten att göra? För mycket vatten i deltat…och i Malawisjön? Jag har därför bestämt mig för en mycket torrare variant denna gång, ett mer passande namn för servicen de erbjudit.

- Öviks taxi, hallå

- Familjen Kalahari önskar åka taxi till centrala Örnsköldsvik.

Detta måste väl ändå gå. Vad kan annars vara problemet?