En liten uppdatering.
I nya Frankofon kan man läsa ett reportage av mig från Mauritius.
Dessutom kan man idag även läsa min recension av Ally Kennens ”Brevvännen” i DN.
För de som inte får nog, alltså.
En liten uppdatering.
I nya Frankofon kan man läsa ett reportage av mig från Mauritius.
Dessutom kan man idag även läsa min recension av Ally Kennens ”Brevvännen” i DN.
För de som inte får nog, alltså.
Jag kan i ärlighetens namn säga att jag aldrig gillat ål. Dvs, smaken av ål.
Men efter några dyk tillsammans med de lokala ålarna på Mauritius kan man inte låta bli att respektera dem – särskilt deras aptit. Min dykinstruktör hade vänligheten, just innan vi skulle ner till den stora tvåmeters leopardmuränan (den på bilden), att berätta om en vän till honom som tagit med lite mat till muränan inte räknat med effekterna av de cykloner som just dragit över ön. Vattnet hade varit grumligt i flera dagar och sanden på korallerna hade gjort det svårt för dem att hitta mat.
De var helt enkelt utsvultna.
När mannen närmat sig vraket hade den stora muränan känt doften av fisken som dykaren förvarade i sin ficka och i brist på bordsbön och övrigt bordsskick attackerat dykaren. I tumultet bet muränan dykarens hand så många gånger och så illa att han fick sy 30 stygn och inte dyka på tre månader.
Det var en moralisk historia om ett omvänt ålagille på Mauritius.
Muränan var trevligare mot oss i alla fall. Att klappa den var en märklig känsla. Sammetsmjuk och hal som en…ål ungefär.

Jag tänker på den långnosade Yangtzedelfinen. Har inte tänkt på den särskilt mycket alls innan jag läste att människan nu utrotat den för alltid. Den hade tydligen då plaskat omkring i Yangtzefloden i 20 miljoner år innan den kinesiska industrialiseringen drog igång. Och så var det med det. ”Dead as a Dodo” som engelsmännen säger när något är fullständigt och oåterkallerligt DÖTT. Betyder död som en dront för de som undrar.
Dronten var en fågel som levde på Mauritius och vars öde liknar vår långnosade delfins. Dronten utrotades redan på 1600-talet då den var omtalat korkad, inte kunde flyga och varken flydde eller försvarade sig. På detta vis kunde sjömännen ”skörda drontar” på Mauritius för att ha som färskt kött på skeppen när de begav sig till sjöss. Hur länge hade dronten då skruttat omkring på denna avlägsna ö och utvecklat sin fredliga karaktär innan människan dök upp? Säkert lika länge som delfinerna i Yangtze.
Idag kan man se en originalnäbb och några klor på Ashmolean Museum, i Oxford. Det är faktiskt det enda som finns kvar av dronten. En man fann nämligen i slutet av 1600-talet en komplett samling ben från en död dront och tog hem denna skatt till England och där byggde man upp en fågelmodell med de riktiga benen. Denna möglade fullkomligt sönder redan på 1700-talet och man behöll näbben och klorna. På Mauritius har man för övrigt endast en kopia av näbben i Oxford. Alltså. Exit Dodo.
Jag kan inte låta bli att se metaforen över människans hantering av naturen i detta. Först rovdrift utan ansvar (särskilt på platser långt borta från hemmaopinionen) och sedan när det är för sent, då bygger vi en nostalgisk modell över det vi just utrotat. Kanske ett tjusigt museum. Något för turisterna. Man måste bara flytta en eller två byar för att få plats med det nya, fina och viktiga muséet över den långnosade Yangtzedelfinen.
Och så börjar vi om igen.
När jag studerade franska i början av 90-talet i Paris stötte jag för första gången på fenomenet att använda nicks – att ersätta sitt riktiga namn med ett som ska passa bättre i omgivningen (karriären, kommunikationen).
Två av klasskamraterna var från Hong Kong och hette Cindy och Lucy – men bara i klassen och inte i passen. En annan kines i klassen, en kille, hade valt det mer okonventionella men mycket mer franskklingande, Armand. ”Ah-maah” hette han enligt sig själv. Den konservativa lärarinnan var inte alls road av detta fenomen och rättade ständigt hans uttal av ”sitt eget” namn. Ah-maah, förstod aldrig varför hans ambitiösa integrationsförsök inte verkade fungera när Cindy och Lucys gick bra.
Jag tänkte länge att detta kanske främst var ett kinesiskt fenomen tills jag reste till Mauritius där en majoritet av befolkningen har indiskt ursprung. Ett par av mina dykintruktörer hette exempelvis, Kevin och Jack – fast egentligen något annat som av någon anledning inte passade affärsverksamheten. Den jag dök mest med hette Rajesh, och jag frågade honom till slut om det där med namnen. ”Jo, alla här har nicks”, svarade han lite generat. ”Det blir enklare så”.
Rajesh var tydligen också ett.
Om det här nu är en av globaliseringens långtgående effekter undrar jag vad vi i Sverige väljer för snygga nicks när Kina eller Indien i framtiden tar över som ledande ekonomier i världen. Kan inte någon skriva ”Coola nicks för svenskar i världen”, så vi inte gör samma misstag som min vän Ah-maah.