Kapuscinski på jobbet
Vad har det litterära (rese)reportaget tagit vägen i Sverige? Har det överhuvudtaget funnits ett forum för välskriven resejornalistik i vårt land som inte måste zippas ned och feel-goodcensureras in i formatet ”Åsså kan man bada i poolen”?
Ett par dagar före den senaste nyårsaftonen var jag och familjen på väg österut efter den sydafrikanska kusten. Vi stannade en natt (som borde varit två) i den charmiga staden Knyssna.
Vid det lilla torget utanför vårt hotell fanns ett antikvariat som sålde en lång svit med begagnade Granta – The Magazine of New Writing. Jag köpte med mig nummer 73 (1998) – betitlad ”Necessary Journeys”. Här återfanns skribenter som Ryszard Kapuscinski, Ian McEwan och James Campbell och andra, som skrev lysande om svåra ämnen som fångön Diego Garcia, sexindustrin i Bangkok och den tibetanska flyktingströmmen över Himalaya. I ett annat resenummer, nr 20 återfanns Salman Rushdie, Colin Thubron, Martha Gellhorn, Hanif Kurieshi och Kapuscinski (igen)… I ett och samma nummer. Gör om det om ni kan.
För den som reser och skriver som yrke innebär världen som den ser ut en paradox. Man skriver nämligen alldeles för sällan om det man verkligen ser, de människor man möter och de orättvisor man upprörs av. Världen är ju inte bara prisvärda familjeresor och azurblå hav. Eller korta nyhetsnotiser från Reuters för den delen. Världen består ju också av just tibetanska flyktingar, sexarbetare i Thailand och rättslösa politiska fångar någonstans i mitten av Indiska oceanen. Och dessa historier måste också få plats någonstans.
Och var kan en svensk publik läsa om detta? Var finns Granta Sweden när den som mest behövs?
Tidskriften som i år borde hyllas lite extra eftersom den fyller både 120 år och i sin andra reinkarnation även 30 år, visade under Bill Bufords smått legendariska redaktörskap att det går att locka världens främsta skribenter (och fotografer) och ha skyhöga litterära ambitioner utan att fastna i något slags skitnödigt postmodernt sekteristiskt-elitistiskt språkprojekt med endast fjorton läsare.
Finns det verkligen inget arbetsvilligt redaktörsämne därute?
