Slutet på historien – Down and out in Kathmandu

Kathmandu, 29 september 2008

Amerikanerna vid bordet bredvid frågar kyparen på det berömda hotellet jag bor på om de har vitt vin.
”Yes sir”
”Do you have Chardonnay?”
”Yes sir”
”Ok, we’ll like two glasses of chardonnay then, please”
”Red or white, sir?”

Det är mkt som hänt på min resa som startade snart 5 veckor sedan. Strapatser och händelser som kommer få sitt uttryck i ett annat forum än bloggen, men trots äventyren har det också handlat om ngt annat.
Kanske en quest – en yttre såväl som en inre resa. Svårt att säga så här sittandes i Kathmandu.

Att efter att vid EBC ha sett den tidiga morgonsolen glödga toppen av Mt Everest, och sedan i timmar hårdskumpat i baksätet på en gammal Land Cruiser över 3000 ner till den omöjliga gränsstaden Zangmu, var min själsliga resa i zenit.
Sedan Kathmandu.
150 km från gränsen tog 6,5 timmar.
Sedan Thamel.

Sir, you want hashish?
No.
Good quality
No
Marijuana, sir?
No
Grass? I can sell…you want?
…
DO I LOOK LIKE A FUCKING JUNKIE, OR WHAT?
sa jag inte, men…

De djupt troende pilgrimernas oerhörda innerlighet vid Jokhangtemplet i Lhasa, detta underbara folks smittande glädje trots sin fattigdom, isolering och omöjliga politiska situation stod plötsligt i sådan skarp kontrast till Kathmandu och alla trekkers, rafters, adventurers, romantics, drug dealers, och försäljare av röd chardonnay att jag insåg att jag kommit till slutet av resan.

Det är dags att åka hem.

Wolf hunting in the Gobi and maaany dead monkeys

10 september, Ulan Bator

Efter ngra dagar ute i Gobi kanner jag mig lite forvirrad av att komma tillbaka till den sk civilisationen vilket i mitt fall ar ett ganska dekigt internetkafe i utkanten av centrala U.B. I nastan tre dagar var jag helt sjalv pa Arburd Sands Camp, 140 km sydost om huvudstaden. Asfalten slutar efter ett par kilometer, och den ar anda fran sovjettiden. Darefter ett par sandiga spar pa stappen i basta fall, och sedan ren och skar cross country.

Detta tar dock inte bort effekten av att mota mongoler efter att ha upplevt ryssarna ar som att hitta en bortglomd 200grams Schweizernotchokladkaka i ryggsacken under en jobbig fjallvandring nar allt man trodde sig ha kvar var vama koppen…

Man blir bara sa glad.

Mina favoritmongoler ar just nu Densma och Badrakh, de ubersympatiska agarna till campen jag bott pa. Och tiden jag haft ensam med dessa personer har varit oerhort givande. Forsta dagen blev jag inbjuden att delta i en vargjakt. Vargen, eller vargarna hade tydligen rivit ett par far hos en av nomaderna i grannskapet, och DET gar icke for sig i Mongoliet. Vi var fjorton man, nagra utplacerade skyttar med gamla sovjetvapen och fem ryttare som som sparade vargen i sanddynerna och jag och Badrakh i kommandocntralen pa en av bergssidorna.

Densma berattade aven om sin farfar som varit en lama vid ett av klostren 1937 da socialistpartiet med Putin, forlat, Stalin i kulisserna beordrad utrensning av religios verkamhet och mer an 13000 munkar dodades och 90% av alla kloster i landet forstordes. Av tibetaner mot tibetaner. Munkarna el lamorna var maltavlan.

”Maaany monkeys were killed, maaany dead monkeys…”

Men Mongoliet overlevde Sovjettiden. Huvudstadens namn betyder dock ”Rod hjalte” sa visst finns det en del kvar fran den tiden i landet. Men det handlar mest om forget and forgive.

Kanske nodvandigt i ett land dar alla mer eller mindre ar slakt och alla ar attlingar till Djingis Khan.

Men imorgon ar det slut.

Da gar resan vidare soderut mot Kina och Beijing.

Mademoiselle Aza & the Bajkal Blues

Irkutsk, 5 september

Fem tidzoner och fyra dagars taagresa senare kom jag saa till Irkutsk for en skumpig berg-och-dalbaneresa med buss vidare till Bajkalsjoen. Svinkoppor och allskoens ohyra, smuts och fett och damm skulle aentligen faa duschas bort hos min vaentande babouschka, som med kraftiga underarmar, roedblommiga kinder och vaeldig bakdel skulle tvaga mig skinande ren i den kalla sjoen…typ.

Men, det blir inte alltid som man taenker sig.

Ingen Babouschka, inga underarmar, inte ens en familj. Utan bara ett tomt rum och ett 7 timmar laangt elavbrott. I was feeling pretty blue. Och regnet bara oeste ner.

Men allt var inte bara blues. Igaar hittade jag en liten restaurant, vilka har oppet saa laenge naagon vill ha ngt. Det drivs av en underbar georgisk dam, mademoiselle Aza (fast hon ser misstaenkt ut som en Madame…) Hon talar endast lite hjaelplig tyska. Hon aer utbildad doktor i imunologi, men lagar nu mat aat ryssarna och en och annan resenaer vid Bajkalsjoen som hittar hit paa ett saett som goer spraaket fullstaendigt onoedigt..

Mademoiselle Aza bjoed paa en overdaadig georgisk lunch som varade 4 timmar (sltade vid 18-tiden ngn gaang). Efter det badade jag lite i sjoen vilket fick henne att oroa sig saa mkt att hon erbjoed mig att laana ett hotellrum att vila i naagra timmar innan det var dags foer middagen…hon pysslade, och pysslade och serverade kakor och bakverk, turkiskt kaffe och oroliga blickar och en och annan lite starkare dryck – paa rent medicinala grunder, hon aer ju faktiskt doktor! – och senare vid tiotiden middag igen.

I och med detta vann hon tillbaka mina inledande intryck av Ryssland och ryssar. Nej de aer inte saerskilt galda att ha oss paa besok, och nej de kan inte hjaelpa till eller visa vaegen, eller vet absolut inte var den adressen eller ens vart Roeda torget ligger. Och de taenker INTE le heller…

Saa var det fram till jag hittade Mademoisell Azas lilla kafe i utkanten av det som verkligen aer utkanten av vaerlden. Hon raeddade dagen och gav hopp om det stora landet i oest.

Ikvaell tar jag taaget vidare mot Ulan Bator.

Jo. Inga maenniskor baer foppatofflor i Ryssland…inte ens kopior.

On a slow blog to Lhasa

 

Så är det då dags.

Imorgon ger jag mig av till Tibet. En 50-literssäck, ett par byxor, välfyllt reseapotek (tack C.), anteckningsböcker och en massa läsning. Bör väl räcka.

Resan går över Helsingfors, Moskva, Irkutsk, Bajkalsjön (Listvjanka), Ulan Bator, Beijing, Lhasa, Gyantse, Shigatse, Xiegar, Everest Base Camp, Zangmu och sedan över gränsen till Nepal och Kathmandu. Sen hem.

Imorgon första etappen. 541 km till Stockholm och färjan till Helsingfors.

Vi hörs.

 

För den intresserade: Patrick French, Tibet, Tibet. A personal history of a lost land (2003).

Osentimentalt och mycket läsvärt.