Kathmandu, 29 september 2008
Amerikanerna vid bordet bredvid frågar kyparen på det berömda hotellet jag bor på om de har vitt vin.
”Yes sir”
”Do you have Chardonnay?”
”Yes sir”
”Ok, we’ll like two glasses of chardonnay then, please”
”Red or white, sir?”
Det är mkt som hänt på min resa som startade snart 5 veckor sedan. Strapatser och händelser som kommer få sitt uttryck i ett annat forum än bloggen, men trots äventyren har det också handlat om ngt annat.
Kanske en quest – en yttre såväl som en inre resa. Svårt att säga så här sittandes i Kathmandu.
Att efter att vid EBC ha sett den tidiga morgonsolen glödga toppen av Mt Everest, och sedan i timmar hårdskumpat i baksätet på en gammal Land Cruiser över 3000 ner till den omöjliga gränsstaden Zangmu, var min själsliga resa i zenit.
Sedan Kathmandu.
150 km från gränsen tog 6,5 timmar.
Sedan Thamel.
Sir, you want hashish?
No.
Good quality
No
Marijuana, sir?
No
Grass? I can sell…you want?
…
DO I LOOK LIKE A FUCKING JUNKIE, OR WHAT?
sa jag inte, men…
De djupt troende pilgrimernas oerhörda innerlighet vid Jokhangtemplet i Lhasa, detta underbara folks smittande glädje trots sin fattigdom, isolering och omöjliga politiska situation stod plötsligt i sådan skarp kontrast till Kathmandu och alla trekkers, rafters, adventurers, romantics, drug dealers, och försäljare av röd chardonnay att jag insåg att jag kommit till slutet av resan.
Det är dags att åka hem.
