Nytt resereportage: Expedition på Svalbard

Nu finns mitt reportage från Svalbardexpeditionen ute på nätet. Håll till godo.

Tysk höst

Läser Stig Dagermans reportagebok, Tysk höst (1947). På uppdrag av Expressen ger han sig hösten 1946 ner till ett Tyskland i misär. Tonen är mörk. Han skildrar människor som bor i utbombade, vattenfyllda källare, som hungrar, som känner sig kollektivt bestraffade. Tysk höst är en glasklar handbok i hur man INTE ska göra om man vill ”skapa” demokrati där ingen tidigare fanns. 

En rädd och hungrig människa frågar nämligen inte varifrån hjälpen kommer, vem som ger henne brödet som dämpar hungern för dagen.

Berlin – 20 år senare

9 november 2009.

För exakt tjugo år sedan öppnades portarna till Europas eget Nordkorea. Berlinmuren – den starkaste symbolen för det kalla kriget och potentiell tändhatt för det överhängande tredje världskriget som varit en del av vardagen för min egen generation – där människor riskerade livet, och ett tusental dog i desperata försök att ta sig till friheten i väst. Den 9 november 1989 började den så sakteliga knackas bort.

För en vecka sedan var jag och R i Berlin och pejlade jubileumsstämningarna. Förberedelserna för dagens mur-dominospektakel var i full gång. Själva valde vi – som så många andra – att bo i forna Östberlin. I Mitte. Som guide hade jag lite goda tips från två berlinveteraner, gode vännen Jonas och Carl-Johan Vallgren genom dennes utmärkta bok, Berlin på 8 kapitel.

För besökaren framstår Östberlin idag som den absolut mest intressanta delen av Berlin, den mest konstnärligt spännande, sympatiska, utvecklande, avantgardistiska, kulturella…etc, etc.

Och visst är det intressant. Som den fula ankungen i sagan framträder idag den tidigare utskällda, efterblivna Ossi-delen av Berlin, den onda sidan av Midgård som beboddes av de där människorna med städrockar och nikotingulpermanentat tanthår eller otvättade hockeyfrillor och trockabottenglasögon (det här filtrerat genom en omogen tonårings minnen från 80-talet) – ja dessa människors hemmaplan. 

Allt detta har nu vänts upp-och-ned. 

Idag FLYR (eller aktivt söker sig) istället människor till Östberlin för att hitta en kreativ kontext som ännu inte Macdonalds, Starbucks och skrytskrapor hunnit sluka i marknadsekonomins och globaliseringens förkvävande rättvisas namn (läs: stick ditt författarslödder, här ska renoveras och hyror ska höjas).

Man kan lära sig mycket i och av Berlin. Passa dock på innan gentrifieringen renat staden från vanliga människor med vanliga jobb. Processen är nämligen i full gång.

Auschwitz och den sanna innebörden av respekt

Jag är i Auschwitz-Birkenau.

Lägret är så ofattbart stort att det tar flera timmar att bara gå omkring de närmare 30 hektar av massmordsindustri som anlades här 1942-43. Som mest fanns här samtidigt 90000 människor – de allra flesta som kom med tågen in i lägret gick direkt till gaskamrarna och till de tyska specialtillverkade krematorieugnarna – ofta uppstod en kö utanför. Auschwitz-Birkenau är världens största brottsplats. Över en miljon människor mördades här.

Och det är här, vid det stora förintelsemonumentet jag plötsligt hör ropen – ”Yeaaaah. Wooow!”

Två tonårskillar klättrar upp på monumentet, flera meter upp i luften. De svänger med armarna som King Kong, de är ju kungarna. De är stolta och coola och vinkar glatt till kompisen som fotograferar dem där nedanför. Vilken jävla bedrift! Inte ens ett stort monument över en miljon mördade människor är ett hinder för dessa hjältar. Wow! Yeah!

Jag blir förbannad.

Vid sidan av monumentet, i närheten av en de förstörda gaskamrarna hör jag plötsligt en röst som ropar: ”Respekt, Hamid. Respekt!”

Jag blir alldeles iskall inombords. Det är alltså SVENSKAR som klättrar däruppe. Jag hör att de kommer från Skåne (no offence).

”Oouiispeckt! Hamid. Oouiispeckt!”

Jag blänger så ondskefullt jag bara kan på läraren som sitter kvar på kullen en bit bort. Han märker det och ser nu besvärad ut. Men, han gör inget åt King Kong och hans polare. Sitter istället kvar, och killarna de tjoar vidare. Sedan ansluter ytterligare några i gänget. Det blir till slut bara för pinsamt så jag och R. går vidare därifrån.

En bit bort, nära groparna som användes för att bränna liken utomhus när inte ens de fyra stora krematorierna hann med trycket, hör jag läraren (Jag-Är-En-Progressiv-Lärare-I-Förorten-Som-Tar-Med-En-Skolklass-Till-Auschwitz-För-Att-Lära-De-Innebörden-Av-Respekt)  fortfarande utropa sitt meningslösa mantra: 

”Respekt! Respekt! ”

Men ingen verkar lyssna. Inte ens här.

Augustnomineringarna glädjer mig

 

 

Vinner denne man i år?

 

För av de två som jag tidigare gärna sett favoriter till litteraturpriset i år, blev båda upplyfta på parnassen. 

De fattiga i Lodz och Hotel Galicja heter böckerna.

Så vad tror jag då om den slutliga vinnaren? Ja, det vore verkligen rättvist och riktigt att ge Steve Sem-Sandberg priset för sin osvenskt europeiska roman som man inte sett skymten av sedan Eyvind Johnsons tid. Så De fattiga i Lodz borde alltså få priset.

Men, med det sagt.

Jag checkar ju själv  in på detta Hotel Galicja imorgon kväll. Och delvis tack vare Per Agne Erkelius bok. Jag ska ju till Auschwitz och väljer att ta in på detta hotell likt författarens egen protagonist. Och varför inte, kanske kan Erkelius skrälla. Båda författarna skriver om lika viktiga händelser i Polens, Europas och vår egen isolationistiska historia.

De får gärna dela på priset för min del.

PS,  3 minuter EFTER jag publicerade mitt inlägg, kommer DNs Jonas Thente (som har en särskild känsla för att pricka rätt i dessa sammanhang) ut med sin kommentar. Vilken tror han då på? Kolla själva.

Att försöka förstå det ofattbara

 

Två av årets absolut främsta böcker, varav (minst!) en bör belönas med Augustpriset i år, handlar på olika sätt om samma sak, Förintelsen under andra världskriget. Om inlåsning, förnedring, nedbrytandet, om ansvar, skuld, hopp och förtvivlan. Om människor, bödlar såväl som offer.

Och alla de där emellan.

Men böckerna(författarna) vill även något mer. De vill att vi som läsare ändå anstränger oss lite. De utmanar oss nämligen att försöka förstå det ofattbara. Ruska av oss tvsoffsdammet för en stund. 

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är en 662 sidor lång berättelse om det smått surrealistiska livet i gettot i den polska staden Lódz mellan 1939 och 1945. I centrum står den svårtolkade gettoledaren, Chaim Rumkowski. Räddade han verkligen liv eller var han en främst en makthungrande nazikollaboratör? Boken är ett mästerverk som helt och fullt håller sig innanför taggtrådarna och inte förleds att fortsätta berättelsen om alla de 250.000 människornas slutliga öden i Chelmno och Auschwitz (vilket är det de allra flesta författare skulle ha gjort). Boken är i sig en slags krönika över det kippande andnödslivet i gettot, byggd bl a på en verklig krönika som skrevs under dessa svåra år av judarna i Lódz. Rec i DN och SvD.

Per Agne Erkelius, Hotel Galicja – på ytan väldigt annorlunda. Språket, upplägget är romanens. PAE arbetar med olika parallella händelser på olika tidsplan. Romanresan tar den döende huvudpersonen/författaren till den fruktansvärda slutstationen – till Auschwitz. För att se själv, uppleva, i efterhand försöka förstå. Berättaren tänker nämligen hålla ett gammalt löfte, men också utföra en slags inre moralisk pilgrimsresa. Gripande och tidvis outhärdligt svår att läsa. Ett måste likafullt. Rec i Dn och SvD.

Om ett par veckor åker även jag och min dotter till denna Europas mest ofattbara plats, Auschwitz-Birkenau.

Nytt resereportage: Höjdskräck i Blackpool

I söndagens DN kunde man läsa mitt reportage om Blackpool Pleasure Beach, Europas berg och dalbane-mecka.

Hela tio ”white knuckle rides” samt en mängd andra åkattraktioner gör att man behöver minst ett par dagar för att få nog. Värstingen är Pepsi Max Big One – den stora berg och dalbanan som inte för så länge sedan var Europas högsta och snabbaste.  Klart värd en omväg.

Välkommen hem till den slutna avdelningen Sverige!

Det händer nästan varje gång jag kommer hem från en resa. Så även denna gång. Jag slås nämligen över hur väldigt speciella vi svenskar är. Ett klassiskt reserelaterat exempel är vår speciella inställning till våra medmänniskor – särskilt de vi gör illa. När en svensk exempelvis kör in en fullastad bagagevagn i hälarna på den person som står framför (för det gör vi gärna), vad säger då svensken?

 

1.Å förlåt, förlåt, förlåt! Hur gick det? Mitt fel, jag är verkligen ledsen. Här är ett adressen till min favorithälsenespecialistkirurg– han driver en världsledande klinik i Florida. Jag står självklart för alla kostnader.

2.Endast: Å förlåt, hur gick det?

3.Endast. Ursäkta.

Rätt svar: ingenting naturligtvis. Svensken suckar istället övertydligt och kroppsspråkar fram sin irritation över den idiot som haft den exceptionellt dåliga smaken att vädra hälsenorna framför den framrusande rikssvenska bagagevagnen. Om det blir riktigt allvarligt, dvs gråt, tandagnisslan, aortabristningar och amputationer kan svensken eventuell uttrycka sina hjärtliga ursäkter genom ett, ”OJ!”

Jag tror det handlar om KARMA. What you give is what you get. Och svenskar ger inte särskilt mycket när det kommer till allmänsocialt beteende. Vi är och får alltså bara vad vi förtjänar. Eller?

Till ett aktuellt exempel: Jag sitter i skrivande stund på tåget norrut från Arlanda. På andra sidan mittgången sitter två kvinnor. Den ena kvinnan har två godisätande barn framför sig – hennes barn – hon ber de nämligen att köpa en påse Gott och Blandat (dålig KARMA bara det). De kommer med påsen och växeln (hon tackar inte – KARMA), öppnar, prasslar, prasslar, prasslar och börjar fylla munnen. Den lite yngre kvinnan bredvid som hon talat med ett tag från Arlanda flackar nu lite med blicken som folk ofta gör när någon öppnar en påse Gott och Blandat bredvid en och det dröjer innan den ultimata bekräftelsen eller förödmjukelsen kommer. Det blir den senare.

Gott och Blandat-Kvinnan fyller munnen flera gånger och stoppar sedan ner godispåsen i sin stickade väska samtidigt som hon ser ut genom fönstret med en barnänglablick. Hon bjuder alltså INTE sin granne (KARMA, ajaj). Hur straffar då den gudomliga rättvisan – KARMA – denna snåljåp till godisgris?  Jo, den förödmjukade kvinnan med den flackande blicken tar i sin tur upp en medhavd dubbelmacka av polarkaketyp (KARMA), den segaste och mest degigaste av alla produkter som saluför sig som bröd i…ja Sverige. And man, she really goes about it! Och (hämnd ljuva hämnd) det visar sig att hon är en smaskare av Olympiska dimensioner som tuggar med en öppen mun som skulle kunna svälja hela Småland (aoutch, KARMA): Tjadd-tjoff-smack-slask-tjadd-tjudd-smack-klick-klick-smask-tjudd…Godisgrisen får alltså direkt input på sin snålhet. Karma äger. Jag ler inombords, men vågar inte titta.

Men mitt i min egen skadeglädje börjar fjortistjejen bakom kvinnorna att tala i sin mobiltelefon – hela vägen från Uppsala till Söderhamn - och berättar om alla sina intressanta inköp i kläder- och smink-området hon gjort det senaste dygnet, och sedan vad Den sa om Den, och Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den…och sedan dyker dessutom hennes chipspåse och CocaCola upp… Jag börjar svettas. Godisgrisen verkar nämligen inte alls berörd av denna nya helvetiska bestraffning. Och jag inser efter ett tag: det är kanske inte bara Godisgrisen som Karma har en rendez-vous med.

OJ! säger jag på rikssvenska.

Jag ber därför och härmed alla svenskar och svenskheten om förlåtelse för att jag vid flera tillfällen blivit påkörd av bagagevagnar och inte gillat det, jag är även jätte-ledsen att jag inte får lyssna till charmiga tonårskonversationer HELA vägen hem till Övik och jag är superledsen att jag inte uppskattat polarbröds-tjudd-smack-klick-smack-slask-slask-tjudd-klicket fullt ut. Jag ska försöka titta på mer uppskattande i framtiden. Promise.

Sverige är ju fantastiskt. Vad roligt att komma hem igen!

(Ol Karma, we on speaking terms again?)

Stekhett på Széchenyi-badet

- Nämen, är det inte Peter Magnusson…sa jag inte, men kunde ha gjort då jag klev in i mitt omklädningsrum i källaren efter ett par timmars svalt-hett-svalt-hett-svalt-hett-plaskande i Budapests anrika Széchenyi-bad.

Killen som står och talar i mobiltelefon är en kopia av Peter Magnusson som stekare – dvs helt enkelt en kopia på Peter Magnusson. Han pratar som en stekare och ser ut som en – stora mörka pilotglasögon och vaxslickat hår.

- Aa, va faaan. Vi är redan här. Du få taaare hit själv. Ring näru är här. Aaaa, va faan, det kostar…(stekaren tänker)…en 5-6000 spänn eller nåt…nä, i bulgariska inte svenska. Dela me fyra eller nåt…aaa, va faaan, schysst. Vi ses.

Då kommer plötsligt ännu en Peter Magnusson in i omklädningsrummet i källaren. Samma frisyr. samma glasögon.

- Haru vaxet? säger P.M nr 2 till P.M nr 1.

- Aaa, i skåpet. (P.M nr 1)

- Öppnarå. (P.M nr 2)

- Aaa, va faan (P.M nr 1)

P.M nr 2 vaxar in sitt redan invaxade hår – jag har inte förrän nu insett att man bör vaxa håret även under tiden man badar. Kanske flyter hjärnan bättre, hinner jag tänka innan Peter Magnusson nr 3 dyker upp.

Haru vax? (P.M nr 3)

De vaxar alla tre på framför speglarna men behåller glasögonen på hela tiden.

- Vad tyckeru? frågar de varandra. Jodå, invaxningarna är framgångsrika. Bakåtslicket ligger där precis som innan de började. Peter Magnussonarna går tillbaka till badet, redo för en ny vända, inväntandes P.M nr 4 som står någonstans och undrar varför han måste betala i bulgariska pengar på stadsbadet i Budapest. Men va faaan, livet e en fest!

Mad-Man-Holy-Man in Budapest

Budapest 5/8

Allt började ju så bra. Vi landade säkert trots åskan. Vårt bagage kom fram. Vi gick ut ur ankomsthallen, satte oss på första bästa buss som dök upp – åkte till ändstationen där tunnebanan tog vid. Biljetter köptes ,vi klev på, vi åkte en massa stationer och klev av på Deák tér, i närheten av den helige Stevens basilika (bara en sån sak!). Allt var så enkelt. Vilket underbart land.

Vad var det då som gick snett?

Damen som viftar in oss efter vi åkt upp rulltrapporna har en omisskännlig svartaänkan-karma. ”I gonna feast on your naive tourist liver, boy”.

Men jag har ju biljetter. Sträcker fram de till henne – trots hennes miljoner blodtörstiga ögonfacetter – tsss…väser det bara från hennes skäggiga mun. Tsssss….

Hon kallar på sin adjutant – med ”interpreter-skylt” på bröstet som med tydlig skadeglädje skakar på huvudet och säger, ”You have not validated your tickets. You must pay a fine”

What???

Sorry, you must pay a fine.

Jag frågar var just denna avgörande information stod att läsa (jag ska inte trötta ut er med en sataniskt lång kafkaesk diskussion fram och tillbaka, som blev allt hetare och som emanerade i hur man egentligen bör välkomna gäster till sitt land, och hur i helvete en finstilt i fontstorlek 0,0004 på baksidan av en redan liten biljett efter en lång harang på ungerska…att det ska vara tillräcklig information för att fälla oss.

Sorry, you must pay a fine (säger hon med ett skenheligt leende).

DÅ övervägar jag att köra det klassiska Mad-Man-Holy-Man-tricket…om jag kastar mig ner på tunnelbanegolvet bland spottloskor och cigarettfimpar, rullar med ögonen, talar i tungor, tuggar fradga…ja, ni vet, kör the full monty. Då kanske de låter oss gå. Kanske har Magyarerna kvar något av sin shamanistiska respekt för tokskallar och ser de som lite närmare gudarna än sig själva – för nära Gud var inte spindelkvinnan i alla fall.

Jag gör ett sista övervägande. Golvet och spottloskorna eller 12000 Forinter down the drain. Ser på Svarta Änkan, ser på adjutanten – ser deras beslutsamhet. Kanske blir det ingen respekt alls för min gudomliga fradga – kanske blir det psyket och tvångströja istället. Och böter.

Jag får i alla fall kvitto.

Stjärnklart på mathimlen i San Sebastián

Baskerna - inte bara kraftkarlar

För den matmässigt oinvigde finns en viktig pilgrimsresa att göra innan man dör. Det är till Baskien och dess mathuvudstad, San Sebastián. Här finns några av världens främsta restauranger och här finns en även en överjordisk tapaskultur – sk pintxos, som slår det mesta i streetfoodväg. Idag publiceras ett av mina matreportage jag skrivit åt TT Spektra från San Sebastián. Läs, res!

Svalbardiana, part 3: Barentsburg Blues

Den första anhalten vi gör på vår expedition runt Spetsbergen är till det ryska gruvsamhället Barentsburg. Det finns bara tre samhällen på Svalbard: Longyearbyen, Barentsburg och forskningsbyn Ny-Ålesund. Om Longyearbyen känns lite frontier-aktigt, som ett Åre för länge sedan med många unga, spänningssökande personer och Ny-Ålesund mer som Tarfala forskningsstation, är Barentsburg mest ett slags Mordor. Den svarta röken som spyr ut ur skortstenarna är lika svart som samvetet hos en Uruk-Hai.

500 personer bor idag året runt i den ryska gruvenklaven. Av dessa är 16 barn, 150 kvinnor. 150 är även antalet grisar  som i självhushållets anda utfordrar den gammelsovjetiska anakronistiska samhället med Leninbyst och allt.

Här handlar dock allt om kol. Och de som bryter den. Och om isbjörnar naturligtvis.

Det finns inga vägar hit. Man flyger helikopter från Longyearbyen, kommer med fartyg eller åker skoter när snön bär – vilket den gör större delen av året. Då kommer turister hit och tar in på det enda hotellet. Där finns även den enda baren som jag vittjade på ett glas vodka. Finvodka till utlänningarna som på den gamla tiden. Den sämre sparar man till sig själva.

Rysk generositet kan verka karg, men är nästan alltid äkta.

Svalbardiana, part 2: Sleepless in Longyearbyen

  

 

”Funken”

 

 

De flesta personerna på ”Funken”, den gamla funktionärsmässen som numera tjänar som ett av Longyearbyens två hotell, talar andra språk än norska. Många fransmän, en hel del tyska hörs, italienska, spanska och engelska naturligtvis och faktiskt även några compatriots från Svedala. Tjejen i receptionen är från Skåne, även hon på Radissons reception var svenska. Var jobbar de norska ungdomarna förresten? Oljeministeriet? Jobbar de alls? Har faktiskt när jag tänker på det aldrig sett en norsk tonåring arbeta…

Dagsljuset dygnet runt tär på en. Det finns bara intellektuella anledningar till att gå och lägga sig. Man tittar på klockan och inser att det är dags att sova – men solen som skiner och värmer ansiktet säger något annat. Det är mycket som är annorlunda häruppe på 78 N. En sak är att alla tar av sig skorna när man kommer inomhus – även på hotellen. Receptionen på ”Funken” når man i strumplästen en våning upp. Alla, utom fransmännen naturligtvis. De skiter fullständigt i sånt (Fransmän ta av sig skorna??? Mon Dieu! Skojar du?).

På hotellet finns en salong med Chesterfieldfåtöljer och skinnsoffor i rött skinn. På väggarna böcker och  inramade originalkartor över Spetsbergen från 16- och 1700-talen. Här samlas de som just anlänt och längtar ut på sina expeditioner. Här samlas också de som just kommit tillbaka. Här berättas historier om kommande och just avklarade strapatser, här skrävlas det och skrytet flödar fram hos självgoda Skinnarmo-wannabees. Det är en trevlig miljö att kolla in människor helt enkelt.

Kvinnan som sätter sig framför mig, kom med samma plan som jag. Kvällen till ära har hon tagit på sig en tröja med ett tryck – M/S Prof. Molchanov. Råkat ta på sig, eller?

”Jaså? Råkade jag ta på mig min tröja jag köpte på min seeenaste Antarktisresa? Jasssså? Ja, tänk ändå.” 

Så går tiden och snart är klockan alldeles för sent. Trots det vita ljuset måste man lägga sig. Sover ingen här? Imorgon ombordstigning på M/S Expedition som tar oss vidare norrut. Men jag ska bara stanna uppe en liten stund till. Bara en liten. Det är ju inte ens mörkt.

Svalbardiana, part 1: Fountain Pen from Hell

 

Svalbard ho!

Det var någonstans ovanför Spetsbergen. Vi var på vår fjärde och sista flygsträcka för dagen. Jag skulle skriva något i min svarta bok och plockade upp min reseskyddade Waterman ur handbagaget. Ett litet välbekant plopp hördes när den lufttäta behållaren tryckutjämnade ovanför de norska fjällen. 

En första varning. Fukt. Bläck. Fingrarna på vänsterhanden sög snabbt åt sig den blå färgen som på en obegåvad bankrånare som just insett att färgampullerna i bankväskan verkligen GÅR sönder när man öppnar den på fel sätt. Men det här var ju min penna! Mitt sätt.

Locket satt som det skulle men pennan var inte helt åtskruvad och bläcket hade läckt genom gördeln. 

Jag torkade av pennan med en sida ur Scanorama (förlåt) – vilket var en dålig idé för ett glossy magazine är inte den bästa bläcktorkaren trots allt. Dramat fortsatte. Jag var ju fortfarande tvungen att öppna den för att kunna ta bort den felaktiga ampullen. Sagt och gjort.

De blå fläckarna som nu pryder min skjorta går aldrig att tvätta bort – och så är det väl med det skrivna ordets bärare, förmedlare och obarmhärtiga domare. Den sår sin bläckblå vildhavre – ibland på papperet i min skrivbok, ibland på mina händer och nu på mina kläder.

Gör detta mig både till vägen och målet?

Hur som helst bör man vara försiktig med att använda reservoarpennor efter en dags intensivt flygande.

Travelling down memory lane, part 1: Vilnius & Riga

Nyåret 2006-2007.

Familjen gjorde en av sina mer udda resor. Vi bestämde oss för att fira nyår på Katedraltorget i Litauens huvudstad Vilnius. Fråga mig inte varför – men ett minnesvärt ös var det sannerligen. Raketer flög genom folkhavet, flaskor krossades och det dånade Abba i högtalarna, ”Happy New Year…Happy New Year…”.

 Litauerna vet verkligen hur man firar. Och de har naturligtvis anledning till det.

Efter ett par dagar tog vi skak-och-studs-bussen norrut mot Lettland och Riga. Vi tog in på anrika spionhotellet, Hotel Metropole, med sin obrutna hotellverksamhet sedan 1871. Det har överlevt Stalin, Hitler och ännu mer Stalin. Inte långt därifrån finns ett annan osannolik överlevare, dock inte lika berömd, den lilla synagogan på Pejtavasgatan.

Nazisterna brände nämligen ner samtliga synagogor i Riga under ockupationen. Nynazisterna gör sitt bästa än idag. Men på grund av att synagogan låg vägg-i-vägg med en kyrka och the local churchgoers var nervösa att även kyrkan skulle brinna ner sparades den. Den enda i Riga.

Jag besökte den och mötte en person som jag i ett reportage för Tidningen Kulturen kallade Trädgårdsmästaren i Riga. Reportaget har inte legat ute på nätet så därför finns den här istället som pdf: Tidningen Kulturen Riga 2007

 

Med en iPhone i Kittelfjäll

Kanske efter jag klivit upp…eller strax innan jag la mig…not so sure.

 

 

-17C. ”Mad Mike”. Vi var fem som red ut med honom. Fyra av oss kom tillbaka.

 

Toppstugan strax innan den årliga starklunchen.

 

Solens sista insats vid toppstugan. Helikopter upp, plastpåserace ner i mörkret.

Som vanligt alltså.

Hos Arzak, del 1: Laboratorier, torskskägg och en touch av Amaretto

Att förbereda sig för en extraordinär restaurangupplevelse innebär naturligtvis seriösa förberedelser. Inget överdrivet nattsuddande dagen innan, försiktigt (men ändå medvetet) frukosterande, man får inte vara vrålhungrig precis innan för då tappar man de fina nyanserna och börjar tugga i sig för mycket av de goda kuvertbröden – allt måste få ta tid. Och mycket tid.

Vår lunch på Arzak började vid pass 13.30 och vi kom iväg i taxin tillbaka mot Parte Vieja i San Sebastián, någon gång vid sjutiden. Precis som det ska vara.

 Juan Mari Arzak mötte mycket hjärtligt upp i receptionen.  Jag övergav ganska snart pidginspanskan till förmån för franska som han talar mycket bra, och sedan tog han över och började entusiastiskt att planera vårt besök.

”Du ville se köket, eller hur? Förberedelserna?”

”Ja, tack!”

”Vinkällaren? Laboratoriet, också?”

”Ja, gärna!”

”OK, bra. Jag föreslår att ni guidas runt av Igor här och tar lite bilder först. Sedan kommer ni tillbaka till baren för en apéritif. Sedan äter ni lunch. Och vi kan ta kaffet efteråt tillsammans och prata lite mer. Är det OK?

(You bet, Jeanette!)

Vi började med att följa Igor Zalakain, som tillsammans med kollegan Xavi ansvarar för ”laboratoriet” på Arzak – det ställe där de experimenterar med nya smaker, texturer och kombinationer. De byter nämligen aldrig ut hela menyerna, utan lägger till det som är i säsong, och tar bort det som inte längre är i sin ”blomning”. Men alla råvarorna de serverar är hämtade från området runt San Sebastián, land som hav.

Igor som arbetat för flera av de stora kockarna i trakten, men de senaste tio åren för Juan Mari, anser sig mycket lyckligt lottad. ”Kan du tänka dig ett jobb, där du får leka på arbetstid?”

Leka fram de nya rätterna, alltså. Det är faktiskt även så det känns runt Arzak. En slags vänlig, men intensiv, lekfullhet. Något som verkligen smittar av sig.

Vi visas det berömda kryddrummet med 2500 olika kryddor från hela världen (”men de allra flesta från den spanska halvön!”), och vinkällarna – som inte ligger i källaren – modernt specialinredda rum med konstanta temperaturer, kallt ljus och som dessutom rymmer 100 000 flaskor.

Apéritifen då; vitt vin med apelsintouch, och en elegant touch av Amaretto och ett limeblad, serverade i glas med is. Vad heter den?

Juan Maris generositet matchades av hans dotter Elenas minst lika stora vänlighet. De delar numera ansvaret och ledningen för restaurangen, men att gammal är äldst, framgick med all tydlighet när jag sedan trängde mig in bland de över 30 kockarna och kökspersonalen i det allra heligaste (associationerna gick snarare till Vergilius berömda guidning av en annan mycket ”het” plats för novisen Dante).

Väl i köket tog Juan Mari omedelbart kommandot och började peka, smaka, ropa ut instruktioner och råd. Elena har en mjukare framtoning i köket, men att hennes roll är viktig för att formulera sin generations rätter och smaker vittnade de båda om vid flera tillfällen.

Att dessutom ”mis en place” inte bara är en slags snobbig kockkliché på franska utan en av de viktigaste förutsättningarna för att ett förhållandevis litet kök som Arzáks, med världens högst ställda krav och världens sannolikt mest nöjda kunder (jag absolut en av dem), ska fungera, framgick med all önskvärd tydlighet.

Att min närvaro dessutom tolererades var ett under – varje halv kvadratmeter var någons station, någon som utförde ett viktigt arbete i den gastronomiska kedja som till slut leder fram till den väntande gästen ute i matsalen. Att försöka vara en fluga på väggen i Arzaks kök, påminde starkt om mitt lika omöjliga som traumatiska våtdräktsäventyr några dagar tidigare vid Zurriola. 

Jag tryckte mig in i varje ledigt hörn (finns inte många) för att sedan snabbt skynda bort när jag såg att någon skulle dit – och det tog endast några sekunder. Men Juan Mari bjöd generöst på all den tid han ansåg jag behövde för att få en bra insikt i det baskiska supergastronomins födslokammare.

”Steven, titta på det här”, sa Juan Mari och stannade upp vid en av de många spisarna. ”Den här rätten är mycket, mycket viktig för det baskiska köket.”

Merluza en salsa verde, con Almejas.

Elena stod vid spisen och vände försiktigt den musselkokta kummeln under sous-chefens noggranna övervakning. 

”Min sous-chef är Baskiens bästa kummelkock” fortsatte Juan Mari Arzak. ”Världens bästa! Jag är mycket lyckligt lottad.”

Vi fortsatte vidare vår vandring genom de två köken och den febrilt arbetande personalen tills vi kom fram till en annan av de baskiska läckerheterna – torskskäggen.

”Mycket viktigt hos oss”, sa Arzak och visade på sin egen hals var skäggspetsen satt på torsken. ”Och endast en enda per fisk. Du får prova det under lunchen.”

Det var nu dags att lämna intensiteten och hettan i köken för lugnet, lyckan och totalupplevelsen vid det väntande bordet. Från infernot till paradiset.

Hasta luego, Vergilius!

Och samtidigt i San Sebastián…

…sitter jag och funderar vad jag ska fråga det moderna baskiska kökets gudfader, Juan Mari Arzak om ett par timmar – på franska inbäddad i kreol-spanska och tryfferad med rövarspråk.

Det ska nog gå bra.

Jag har ju med mig ”Berlitz: Spanska på resan” från 1971. Det står ju ”bäst i världen på parlörer” på omslaget, så den borde ju kunna hjälpa mig. Jag har fastnat för några nyttiga fraser som jag tänker inleda med. Och som alla vet fungerar den fonetiska uttalsguiden alltid bättre om man talar med amerikanska Lonely Planet-diftonger.

 

1. Tengo hambre y sed. (Jag är hungrig och törstig) – tengå ambree i sed.

En riktigt klassisk start! Svårt att tänka mig en bättre förstafras när man kliver in på Arzak.

2. Puede aconsejarme un buen y barato restaurante?  (Kan ni rekommendera en bra och billig restaurang? –  poeddee akånseCHarmee on boen i barattå restaorantee?

…han borde väl känna till krogarna i stan vid det här laget. Ett stalltips liksom.

3. Quisiera caza. (Jag skulle vilja ha vilt) – kisiera kasa.

En bra rak restauranghöger som direkt visar dina Hemingwayambitioner ”and that you mean serious business”.

4. Prefiero una ensalada (Jag tar hellre en sallad) – prefjerå onna ensaladda.

Ett slags alternativ till parlörtips nr 3. Men även en utväg om man fortfarande är mätt på hamburgaren och stripsen man just ätit och tycker att avsmakningsmenyn är både för omfattande och för konstig. Detta ska sägas med stark amerikansk brytning för att vara riktigt trovärdig.

 

Och när det sent i eftermiddag är dags att betala den trestjärniga notan, kan det vara bra att ladda upp med lite andra nyttiga fraser:

 

4. Acepta usted los cheques de viaje? (Tar ni emot resechecker?) – assepta ostedd lås tjekkes de bjaCHee?

Ännu en klassiker. Att visa upp resecheckshäftet från Thomas Cook efter en fyra-timmars lunch bör väl få den gamle mästaren att smälta.

5. Quisiéramos pagar separadamente. (Vi vill betala var och en för sig) – kisieramås pagar separadamente.

En bra och uppskattad replik i gammal fin jämställd svensk folkhemstradition!

6. Me parece que se ha equivocado en la cuenta. (Jag tror ni har gjort ett fel på notan) – me pareesee ke a ekibåkaddå en la kuenta.

När man ser beloppet är det antingen fel på notan eller ens omdöme och det är sannolikt dags att springa. Denna replik bör för bästa effekt uttalas med riktigt schwungig amerikanska för att inge västerlandsrespekt. Det borde väl göra susen?

Sjöhjältar, skörbjuggs-hybris och världens bästa Marulk

Jag kan bara förundras över det intryck de 19 överlevande sjöfararna av de ursprungliga ca 250 måste ha gjort på invånarna i kungliga Sevilla, där de i september 1522 stapplade fram med skabb, skörbjugg och allsköns illaluktande kroppsegna odörer.

Men de kom som verkliga vinnare – de var de första som seglat jorden runt. Och de hade överlevt. 

Det var den lilla baskiska byn Getarias stora sjöhjälte Juan Sebastián Elkano som ledde den dramatiska världsomseglingen efter att Ferdinand Magellan själv ”found himself up shit creek” och blev ihjälslagen av lokalbefolkningen på Filippinerna. Endast ett enda skepp tog sig hem med Elkano vid rodret och en handfull män som sannolikt led båda av ”bad hair day” som av akut dålig andedräkt.  

Man kan tänka sig vad deras överlyckliga mammor skulle ha sagt – efter att ha avlusat dem och tvingat dem att borsta de kvarvarande tänderna med Txakoli i en hel vecka:

”Voj, voj, prisa Gud min gosse att du kom hem till lilla mamma igen. Och som du ser ut! Men nu lär du dig av dina misstag och aldrig mer ger dig av på sånadäringa långfärder nå mer! Hör du vad jag säger!”

Men lyssnade Elkano på lilla mamma?

Nä.

Tre år senare hade skabben, skörbjuggen, ”arga natives med väldigt vassa spjut” och de ovänliga stormarna vid Goda Hoppsudden liksom glidit in i ett riktigt, riktigt tårtrosa mysskimmer. Så han gav sig iväg.

Indoooorrrrrneeesia, here I come again!

Gud straffar dock dumskallar med skörbjuggs-hybris hårt.

Elkano dog någonstans på Stilla havet av dålig andedräkt, och så var det med det.

Vart fjärde år firas numera bygdens son i Getaria med en uppskattad dramatisering av den första återkomsten (dock inte moders-trotset). Det är säkert värt en resa till Getaria av just den anledningen. Men det finns en ytterligare.

Den stavas halstrad Marulk. 

Den viktiga fiskehamnen i Getaria ett par mil väster om San Sebastián förser nämligen restaurangerna med så färsk fisk man bara kan önska sig och deras tillagningsfilosofi är lika enkel som underbar. Lägg den i halstret, rosta lite tunna vitlöksskivor häll över en enkel liten sky av olja, citron och finhackad persilja som blandar sig med fiskens egna safter.

Var så god och ät.

Allt halstras på stora utomhusgrillar i Getaria. Sardiner, piggvar, kummel (mkt gott), sea-bream, havsabborre, torsk, you name it. Bara doften av fiskskinnens hårda karamellisering på grillarna är värt resan hit. Men den stora marulken var den godaste fisk jag nånsin ätit. 

Den tandlöse baskiske sjöhjälten och dumskallen, Elkano (R.i.p), skulle säkert ha hållit med mig.

Spanskt EM-guld, svenskt jubel och en artig baskisk applåd

Satt och såg fotbollsmatchen mellan Tyskland och Spanien i söndags på Gandarias, restaurangen som blivit vårt stamhak endast ett par meter från vårt pensionat, och kunde inte låta bli att reflektera något över den baskiska identiteten.

Fotboll är ju som bekant religion i Spanien och i allra högsta grad även här i Baskien. Så någon slags religiös hängivenhet, om än inte nationell, hade jag ändå förväntat mig. Jag menar, EM-final och allt. Spanien mot allas ärkefiende,Tyskland och här, på plats. Kunde det bli bättre? Några inhemska fotbollszeloter borde väl svetta igång lite festivitas i alla fall. Väl?

Men icke. 

Jag har sett Spaniens tre sista matcher på plats här i San Sebastián. Och mönstret har hela tiden upprepat sig. Baskien är Baskien och Spanien är i bästa fall något man tolererar. Absolut inte hejar på. Offentligt ska sägas. 

San Sebastiáns eget lag, Real Sociedad är dock sorgebarnet som katastrofalt nog (enligt samstämmig lokalpatriotisk analys) parkerat i andraserien. Atletico Bilbao hänger kanske fortfarande kvar i högsta serien (vad vet jag?). Men i fotbollshänseende har baskerna behövt ompröva sin nationalistiska idealism som i alla år utestängt spanska spelare (!), eller stängt inne de baskiska, hur man nu än vill se det. Basker och utlänningar blev kompromisslösningen som inte blev någon lösning alls. 

Kvartsfinalen mot Italien påminde närmast om den fantastiska Champions League-finalen mellan Chelsea och Man United. 90-minuter + förlängning + straffar. Underbar underhållning. Men inte här.

Jag hörde dock ett hastigt dämpat krax när Casillas räddade sin första straff. Inget mer. När han sedan räddade sin andra straff och matchen i det närmaste var avgjord, återgick sorlet i lokalen till det normala, precis som inget hade hänt. När matchen var över tittade ingen på tvn längre. Men? MEN?

Semifinalen mot Ryssland följde samma mönster men dog ännu tidigare. Det blev visserligen lite rörelse vid Spaniens första mål eftersom det gjordes av stadens son, Xavi – den enda baskiska spelaren i laget. De följande målen var ingen (offentligt) intresserade av. Så märkligt.

Inför finalen hade jag bokat bord – mina compadres på Gandarias hade vänligt nog puttat undan en annan bokning så vi kunde få bästa bordet under den lilla tjocktv:n på väggen. NU skulle det väl ändå bli fotbollsfest. Jag var riktigt laddad och även nervös för att Spaniens underhållande totalfotboll ändå trots allt skulle malas ner av Tysklands effektiva lagmaskin. En lagmaskin (vilken sanslöst ful sportklyscha), som mest bestod av ballackiansk-ramla-alltid-så-lämpligt-vid-straffområdet-och-får-jag-inte-frispark-för mitt-filmande-blir-jag-teutoniskt-übersur-och-stämplar-dig-din-jävel-fotboll.

Det var verkligen INTE tyskarnas tur denna gång. Eller, någonsin, if you ask me.

Finalen var riktigt bra. Jag kommer knappt ihåg maten vi åt, de rostade pepparfrukterna från Guernika, eller den väldiga T-benssteken som endast hastigt visats för grillen – muy pocito hecho. Det jag däremot kommer i håg var prettyboy, Fernando Torres mål på äkta Zlatanvis och hur jag jublar högt och okontrollerat.

Som enda person i lokalen.

Först de stela blickarna från familjen. ”Vad pinsam du äääär!” Sedan mina egna skamsna, ut lokalen till de andra borden för att på kroppsspråkska be om ursäkt för mitt grova övertramp. En äldre man vid bordet nickade förstående – eller var det av överseende med utlänningen som inte kunde tygla sig. Han såg dock ganska nöjd ut själv.

När matchen blåstes av klappade jag, i förhoppningen om att restaurangpubliken och alla de i baren som inte fått plats vid borden efter att Spanien tagit sitt första mästerskap sedan 1962, ändå skulle dränka mina applåder med en egen riktig jubeltsunami. Men icke.

Men undret skedde ändå när fler i lokalen också börjar applådera. Inget våldsamt alls, ingen yra eller något som skulle kunna tolkas som riksspansk nationell stolthet. Bara så där lite lagom artigt. Kanske för att de som jag gladdes med Spanien eller var det kanske för att de inte ville genera den glade svensken något mer? Kompisklappa, typ?

Sedan återgick allt till ”business as usual” på Gandarias.

Men en titel tog faktiskt Baskien i detta EM. San Sebastiáns egen Xavi blev utsedd till turneringens bäste spelare.

1-0 till Baskien alltså.

Surfing the San Sebastián, part 2: Surf eller Smurf?

Det var verkligen det svåraste jag någonsin prövat på. Så har jag nu det sagt.

Surf-Olle på Lombok får tyvärr vänta lite till på min triumfatoriska surfturné på drömvågorna i Indonesien eftersom jag inte räckte till hela vägen denna gång. Jag lyckades visserligen med ett antal spektakulära och hjältemodiga NÄSTAN. Men vad hjälper det så här dagen efter, när händerna är fullständigt sönderbrända – de ljusröda fälten fungerar som självlysande lampor på natten –  innerarmar och knän röda av skavsår och självkänslan är lika låg som orken i armar och axlar? Ja, inte alls.

Marias säkert välvilliga men ack så grymma fråga efter vi tagit oss i land och släpade de nu alldeles extra tunga brädorna på stranden.

”Hur gick det? Surf eller smurf?” 

/…/

(suck)

/…/

Jamen…smurf då.

 

Surfing the San Sebastián, eller en kraschkurs i smärta och förnedring

 

Jag lovade ju min dotter. 

Så vi två anmälde oss till en 3-timmars kurs i surfning på den för surfbums berömda Playa de la Zurriola i San Sebastián. Allt det där innan, i butiken, i shopen, alla tuffa videor på surfhjältar som skrattande, skrattande, skrattande tar sig an freak waves på 20 meter, osv. Ja, tänkte jag. Det känns ganska bra. Coolt, liksom. Yeah dude, typ.

Kursen som delas upp på två dagar, inleddes dock igår med att ta på sig våtdräkter som i mitt fall hade kunnat vara skräddarsydda för någon valfri dvärg ur Snövits stall. Det spelade ingen roll vilken. Just pick one!

För de som aldrig har tagit på sig alldeles för trånga våtdräkter kan inte förstå den kombination av förnedring och apokryfisk D-kurs i Houdinikunskap som måste till innan neoprenet på ett övernaturligt sätt tänjts ut till bristningsgränsen, slickat sig fast på din kropp och dragkedjan (alltid på ryggen, vilket innebär att man måste inviga ngn annan i sin avgrunddjupa misär – ”draaaaa då! Kom igen, draaaaaaa!”) är uppdragen.

Nästa fas är den publika.

Nu ska vi i gruppen, två snowboardtjejer från Nyköping på tågluff och en ung vältränad kanadensare, min dotter Rebecka och jag i dvärgdräkten, gå över gatan till strandpromenaden, ner till stranden för att hämta brädorna.

Inga problem. 

Förutom att på eftermiddagarna, mellan 18.00 – 20.00 är det tiotusen solbadande personer man ska gå sitt gatlopp med den tre meter långa surfbrädan. Man ser blickarna och undrar vad de tänker. Vi har ju redan utmärkt oss som nybörjare eftersom vi har de mjuka brädorna (inte de tuffa, hårda, röda) och de trånga våtdräkterna. Jag stålsätter mig och tänker på positiva målbilder; de där glada freakwavesurfarna på videon, yeah liksom. I can do it, I can do it…

När vi kommer fram till stället på stranden vår superhunk och instruktör Xavi valt ut (han går naturligtvis med våtdräkten nedvikt till midjan, och går låååångsamt genom folkhavet med den coola ”livsstils-surfa för det är kul-och jag är så surfig att jag nästan går av- och min våtdräkt sitter mycket bättre än er”-blicken i fjärran), kommer nästa genanta del. Strandmomentet när vi ska träna på att ligga på brädan, sandcrawla och hoppa upp. Bara så där.

Surfning är lätt i teorin. (Problemet är bara att teorin bara består av en promille av en promille i själva utförandet)

1. Ligga i position + 2. sträck upp huvudet och bröstkorgen + 3. dra upp höger ben med foten i vinkel + 4. och HOPP upp i exakt snowboardläge med fötterna. Inga knän, inget klättra långsamt, krypa upp försiktigt. Bara HOPP. Och det var det där med ”HOPP” som var kruxet. 

Inte ens på stranden gick det särskilt bra.

Okejdå. Bort från blickarna som sa, ”varför surfar de på land, mamma?” eller ”Just you wait boy, just you wait. This is gonna be funny”.

Ner i vattnet. Ut mot vågorna.

Vattenmomentet har den uppenbara fördelen att man är längre bort från publiken. I övrigt är inget lättare.

Bara att ligga på brädan utan att använda fötterna som balanspinnar är svårt, men detta kommer man ganska hyggligt snabbt på hur man ska klara av. Sedan är det själva crawlandet, som för nybörjare har samma verkningsgrad som hundsim, men enligt hunken Xavi är ”veeeery important”. 

Vattenteorin lyder som följer.

1. Sitt på brädan och vänta till den ”rätta” vågen kommer (Vilken då? Vilken då? Försent…)

2. Lägg dig i position (inövat på stranden)

3. Börja crawla in mot land.

4. När du känner att vågen skjuter dig framåt utför du den strandinövade exercisen som avslutas med HOPP!

Men det var ju det där med HOPP.

 

”If you skate or snowboard it is muuuch easier” säger Xavi berömmande till ungdomarna som nästan får till det och till och från vinglar på brädorna. Ok? OK? Jag inser att jag skulle ha anmält mig till rullstolssurfarna eller kanske de giktbrutnas grupp, eller vad vet jag.

Jag kom helt enkelt inte upp stående på brädan den första dagen. Det jag däremot hade med mig var smärtor i axlar, ryggslut och kramp i båda vaderna. Och en känsla av fullständig förnedring.

Idag är så den andra dagen. Sista försöket. 

Jag har dock lovat mig själv (positiva målbilden igen) att om jag står på brädan i eftermiddag ska jag rikligt belöna mig med en surfkurs med all-inclusive hos Surf-Olle, på Lombok. (Olle är den coola snubben med hatt och skägg i vänsterkanten)

Det är jag banne mig värd.

Olle, here I come!

 

Tätt mellan stjärnorna i San Sebastián

 

Min baskiska sejour hade igår kommit till Pedro Subijanas trestjärniga krog, Akelarre, belägen högt upp i de kantabriska bergen med bedårande havsutsikt, en taxihundring väster om San Sebastián.

Det finns för närvarande tre stycken restauranter i San Sebastián med omgivningar som belönats med tre stjärnor i Guide Michelin (el. Guide Rouge för frankofilerna). Lika många som i New York och i London finns bara en – vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. I Sverige ingen. Men en fjärde, Mugaritz är nog på god väg. Frågan är bara om michelingubbarna kommer att acceptera att ge fyra krogar i lilla San Sebastián med sina 200 000 invånare, tre stjärnor. Eller om någon kommer att förlora en stjärna för att släppa upp någon av de nya. Och vem skulle i så fall det bli?

Akelarre var på gott humör när vi var där. Mycket i menyerna (provade båda) var verkligen bra och precis så överraskande och humoristiska som man ska kunna förvänta sig av en världsklasskrog. De inledande amuséerna hörde till höjdarna, med ”godiskartonger” och en himmelsk mussla, försiktigt gratinerad på en fejkkorall. Allt igenom strålande. 

Genomgående var portionerna generösa för avsmakningsmenyer i allmänhet. Lejontornet hade gjort två menyer av samma mängd mat. Och man såg nästan inget av det där minimalistiska modekrusidullandet med damm, dimma, rök och skum som dominerar Kataloniens stjärnor (inte för att jag inte kan fördra lite rök ibland…).

Avslutningens dekonstruerade bondmåltiddessert-amusée (!), med ”vin, bröd och korv” var underbar – korven av läcker krispig mörk choklad; bonnlimpan, ett vetedegsbröd och vinet en fräsch reduktion på vin och färska frukter.

Så enkelt, så kul och så bra. I like! Den gode Monsieur Ego – alla elaka matskribenters skyddshelgon –  hade inte kunnat önskat sig ett bättre ”perspektiv”.

Från ”Menu Aranori” var de ”vilda” blandade svamparna med äggpasta en riktig rysare. Även spädgrisen höll högsta klass precis som den spännande platån ”Milk and Grape, Cheese and Wine in parallel evolutions”.

”Menu Bekarki” bjöd på flera godsaker, bland annat de små ”pärlorna” av Foie-Gras och ett mycket mört lamm samt en dessert med det anspråkslösa namnet ” Another Apple Tart”. Kakan täckt av ett ätbart skyddspapper med restaurangens namn. Minst sagt en imponerande avslutning.

Och god.

Men, men. Vissa småsaker kunde naturligtvis bli bättre. Jag kan bara hålla med Mons Kallentoft i dennes artikel om Akelarre i VA, att grönsaksrisotton var ganska onödig – den höll inte alls samma klass och var ganska översaltad (något jag kände var generellt för flera av rätterna). Dessutom var den ångkokta pilgrimsmusslan i Bekarki-menyn sadly overcooked.

Hookahey!

Den rökfria avdelningen luktade dessutom av cigarettrök som generöst distribuerades av den lite väl intensiva luftkonditioneringen. Utsikten hänförande, lokalen dock ganska beige. Och dessutom kall.

 

Så, whaddyasay?

Jag saknar det perfekt avvägda tempot i servicen hos en restaurang som exempelvis Can Roca – och att önska sig en sommelier med Josep Rocas perfektionism i att matcha mat och vin, är kanske väl orealistiskt. Men 9-9,5 av 10 poäng i min alldeles esoteriska och personliga matkalender får Akelarre, och samtidigt en rungande rekommendation.

För så bra är det.

 

 

 

 

Dålig start i Belarus. Ett reseminne.

”What is this monument, Slavenka?”
“It iz a måånjument from second world war”.
Jag försöker hålla igång konversationen i minibussen med kvinnan som är vår guide. Vi har just anlänt och det vitryska landskapet utanför fönstren lämnar en hel del att önska. Det är platt och grått – som Holland, fast utan kuster. 

Något de däremot har mycket av är monument. Och samtliga monument handlar om andra världskriget. Början, slutet, viktiga slag, stora uppoffringar, 50-årsminnet av (osv). 
Så svaren blir desamma.
”Another måånjument from second world war”.

Stämningen i bussen förämras dock efter ett tag. Vår guide pratar allt mindre med mig och istället allt mer i sin mobiltelefon. Vid det femtielfte betongkomplexet gör jag ett nytt försök.
”What is this monument, Slavenka? It looks really…big”
Då bryter till slut min resekompis sin tystnad och säger:
”Hon heter inte det du säger…hon heter det man har under armarna.”
Under armarna? Vadå? Hår? Svett? Svett..lana. Svetlana…Fan.
Jag inser mitt misstag och försöker rätta till det direkt vid första bästa tillfälle.
“What is this beautiful monument, Svetlana?”
Men hon svarar inte längre. 
Låtsas inte höra.

 

Katalanska färdriktningar: Don´t go with the flow!

Alla som reser till Barcelona med Ryanair landar på den förbisedda staden Gironas flygplats. Sedan tröttsvetttränger man in sig i den långa kön för vidare busstransport ner till Tjuvarnas Stad. Av tvåhundra prispressande resenärer till Girona, ställer sig minst 198 i samma bussbiljettkö efter de har hämtat sitt baggage.

Bueno.

Men man kan också välja att INTE foga sig i kökulturen och istället gå till det folktomma hyrbilskontoret bredvid, hyra en bil och köra norrut. Om man nu är lagd åt det hållet.

Vilket jag härmed bekänner mig till.

Sedan kör man en dryg timme på riktigt schysta vägar norrut och kommer så till de väldiga Pyrenéernas utlöpare vid havet vid den franska gränsen. Man har kommit till Côte Vermeille, en personlig favorit av franska resmål – eller katalanska om man nu ska vara petig. En av få platser dit massturismens slemmiga tentakler runt Medelhavet ännu inte har nått. Bilden ovan är tagen i bergen ovanför de underbara småstäderna, Collioure, Port-Vendres och Banyuls-sur-Mer, med blicken norrut mot Perpignan-hållet.

Om detta har jag skrivit i senaste numret av den alldeles utmärkta ”frankofila” tidskriften FRANKOFON. 

 

 

Glöm bara inte bort att i Girona finns en av världens bästa restauranter. Ett utmärkt sätt att avsluta sin katalanska sejour.

Eskapism för London-trötta

 

Det är billigt att flyga till London. Mycket Bra.

Det är trångt, dyrt och hysteriskt i London. Mycket mindre bra.

Vad göra?

Lösningen är helt enkelt att strunta i London och istället så snabbt som möjligt ta sig norrut den korta resan till Oxford. Här kan man fortfarande få uppleva allt det som folk egentligen åker till England för. Den bild de flesta har av det pastorala, gröna, jovialiska, Jerome-K-Jerome, Hem-till-gården, Morden-i-Midsomer, En-förlorad-värld-England…ja det försvann egentligen redan på 1700-talet. Lever gör det snart bara i litteraturen och på TV och i våra egna Hobbiton-drömmar.

Och i Oxford.

Åk dit eller läs mitt reportage som via TT-Spektra finns ute på nätet i lite olika tidningar just nu.

 

 

Per aspera ad astra, part 2: The Katharsis

Min vän musikmogulen och jag hade som bekant, för de som följer denna blogg, mycket ”aspera” i Barcelona i december 2007. Båda var vi bedrövade på olika sett. Min bedrövelse var ytlig, hans bråddjup.

Likt ett grekiskt drama ledde vår flykt från syndens stad oss, norrut till Girona, och till bröderna Rocas restaurang – ständigt i topp tio (för de som gör listor) av världens bästa restauranger. Det var kvällen innan vi åkte hem till Sverige, bordet var bokat sedan 1880-talet (typ) och kvällen blev en surrealistisk – hedonistisk – revanschistisk – point-of-no-return-räddad-av-gonggongen-upplevelse. Katharsis alltså.

Kort sagt MYCKET ”astra”.

 

Man kan i ärlighetens namn fråga sig om mat verkligen kan vara så bra som det var hos Joan och Josep och lillebrorsan Jordi med desserterna? Visst, vi slog ur ett underläge. Det mesta hade nog impat på oss. Fast kanske inte ändå. I efterhand har jag insett att det FINNS en verklig skillnad mellan att äta och att uppleva mat.

Visst. Jag har ju t vetat om detta i hela mitt liv, men den fulla upplevelsen av insikt var 100%  fysisk och närmast chockartad. Jag hade aldrig riktigt vetat vad jag talat om.

Jag trodde jag visste hur de bästa råvarorna i kombination med perfekt avvägda viner ändå fungerade. Jag fattade ingenting. Mogulen och jag gick över en osynlig gräns den kvällen, över Mat-Rubicon, och nu- efter upplevelsen –  finns ingen väg åter. Det var som om man fick en glimt av paradiset, om än för bara några timmar.

You wanna go back boy?

Upplevelsen räddade i alla fall oss denna kväll. 

När jag ser i min anteckningsbok från de dagarna kan jag bara le. Ju längre middagen fortlöper desto mindre antecknar jag. Och till slut, från rätt 7 finns där bara korta rubriker. Sedan erbjöd sig Jordi Roca, en av Spaniens främsta sommelierer att skriva ut menyn – alla rätterna och vilka viner vi drack, och ja, då havererade liksom dokumentationen totalt.

De sista kluddret i anteckningsboken:

/…/

7. ”Auberginägg omg. av anjovis”

8. ”Scampi”

9. ”Havsabborre”

10. ”Get”

11.”Kanin – fois gras”

/…/

 

Imorgon lördag, provar jag en annan ”stjärna”. Lejontornet i Gamla Stan. Ber att få återkomma om denna. Känns dock lite orättvist att ta upp det stället i samma andetag som den ovan, men, men…man vet aldrig.

Och för övrigt har jag ändrat mig angående skum, rök och annat ”fluff” i matlagning. Det ÄR ändå ganska kul, och i fallet Can Roca hade det även ett syfte.

Hoppet är det första som överger en

 

 

 

 

När jag nu (äntligen trots allt) sitter i ett iskallt rum på detta ”pittoreska hotell”  i kustkasinosamhället Scheveningen (uttalas ung. ssCHejveningen) utanför Haag, så försöker jag summera hur många gånger jag förlorat hoppet om att att faktiskt ta mig hit, bara idag.

Min resa började nämligen klockan fem i morse, i Banyuls-sur-Mer i sydligaste Frankrike då jag startade hyrbilen i hällregnet. På papperet en enkel resa som jag faktiskt gjort flera gånger förut men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det finns många vägar runt omkring Banyuls och de flesta leder inte alls dit man tänkt sig, men de är fina långa, kurviga och har ytterligt sparsmakad skyltning. Så jag tog ett gott råd från goda vänner att åka norrut mot motorvägen istället för den långsamma bergsvägen in i Spanien för sista sträckan ner till Girona.

Norrut ja, på oupplysta, folktomma vägar i hällregn (ungefär som i alla skräckfilmer man hyrde med moviebox på 80-talet). Inga möten, ingenting. Efter en halvtimme tyckte jag nog att jag ändå borde vända söderut lite grann i alla fall, eller att jag skulle komma fram till motorvägen som ju skulle finnas någonstans i trakterna – den som jag faktiskt körde upp på. Men den var som bortblåst. Som i skräckfilmerna.

Så jag inser min prekära situation.  Jag är på väg ensam upp i Pyrenéerna i mörkret och jag kommer inte hinna i tid till flyget. Så jag vänder och gasar på för Kung och fosterland. Eller snarare President och republik. Det får bli den långsamma bergsvägen vid kusten ändå…men klumpen i magen säger att jag inte kommer hinna – klumpen hade naturligtvis rätt för en timme skulle då ha gått och jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Så efter tio minuter på de ensamma kolsvarta, regniga vägarna in the twilight zone, så…vänder jag en gång till, ber mina böner, och tänker att om det ändå kommer en korsning, kanske ändå…att det finns en väg till vägen..

Efter att ha gett upp en fyra, fem gånger och efter jag funderat på vad jag skulle ha gjort om jag missat mitt plan till Rotterdam (går bara onsdagar och lördagar), så ser jag en liten fyrkantig, grön skylt. Grön skylt…är inte det, typ STÖRRE väg, på vilken man kan åka åt två håll? Jag gasade ivrigt på upp för den kringelikrokiga vägen upp mot bergspasset och nu började skyltarna också nämna mitt eget Blue Hawaii – Gerone – Girona. Men den skumma gränsstaden var överjävligt nog sprängfylld med hundratusentals (det är möjligt att denna siffra inte stämmer exakt då jag inte riktigt hade tid att räkna) långtradare så där vid sex, halv sju på morgonen. De hade kanske ett uppskattat årligt klubbmöte där Europas samtliga chaufförer talade med varandra om …ja, lastbilsämnen, typ. Kanske  välbesökta seminarier om släpets estetik, eller möjligen workshops om presenningens anatomi. Vad vet jag?  Men David Lynch hade inte kunnat frammana denna ondskans plats, Les Thermes norr om den spanska icke-staden Figueres och min hopplösa kamp mot klockan på ett mer suggestivt sätt. Jag tvingades sedan heroiskt köra om hundratals  av dessa på väg ner till flygstolen, till friheten, till ljuset. Och ändå skulle jag missa planet. Trodde jag.

Men jag kom ju iväg ändå. Men det var på håret då jag naturligtvis måste tanka upp bilen innan jag lämnade den. Men naturligtvis finns det ingen mack i närheten av flygplatsen i Girona. Återigen hoppet ute. Jag tvingades åter chansa på en av fem vägar i en stor rondell och kom till slut till en by någonstans utan namn (jag har förträngt) och efter energiskt letande så fanns det en mack på andra sidan byn ändå. Snabbt tillbaka och jag kom iväg.

Vad kan man då lära sig av denna föga uppbyggliga historia?

1. Åk inte norrut om du ska söderut.
2. Spanska Katalonien har bättre vägar än den franska motsvarigheten.
3. Hoppet är inte din vän, utan är den första råttan som överger skeppet. Om och om igen.

Mose lag tillbaka NU!

Jag lutar åt öga för öga, tand för tand-metodiken när jag tänker på den mycket förslagne och professionelle person som stal tio dagars arbete inklusive kamera, hundratals bilder, diktafon, anteckningar, pass och flygbiljetter av mig häromdagen i Barcelona.

Dessutom en nyskriven novell (kanske det bittraste, as they don´t come easy…)

Så vad hade Mose lag utdömt för straff för denna försyndelse?

- Två terminer på svenska för invandrare (SFI) med outbildade lärare för att han ska kunna läsa och VERKLIGEN förstå min stulna novell på originalspråk?

- Flyga 7 gånger 7 långa resor med Ryanair på sittplatserna med trängst benutrymme så han VERKLIGEN förstår hur det är för långbenta som mig att flyga ekonomiklass runt jorden för mina reportage?

- Sitta, tyst och skämmas på den underjordiska polisstationen på Plaza Catalunya inför de lika vackra men stenhårda amazonerna med skjutvapen på höfterna, så att han VERKLIGEN förstår hur det kan vara att göra en polisanmälan på ett språk man inte behärskar?

Kanske alla tre.

 Men just nu känner jag för att skicka honom på ett par dagars semester till den ryska sword&sorcerymästaren, Nick Perumovs totalonda värld, i Träsvärdet och Diamantsvärdet. Ett straff som vida överstiger de andra tre med råge.

Är jag kanske för hämndlysten nu?

Eller ska jag nöja mig med Mose lag?

Livet som slutflicka är inte så glamoröst (trots gratisresorna)

Min favoritslutflicka i Toledos katedral. Hon gillar heller inte El Greco.

Vem som valde ”instrumentet” är dock ett väl dolt mysterium. Jag tvivlar att jag nånsin får svar på den frågan.

Originally uploaded by Stevens bilder

Suckling pigs, madrilleño style

1/11  Madrid.

En lång dag av promenerande. Madrid är utmärkt for just detta. Att gå. Speciellt for dem av mänskligheten som inte lever for att shoppa. Men man går aldrig forgäves, för i slutet av varje promenad, när klockan närmar sig 22.00 eller kanske lite senare så är det dags att sätta sig tills bords. Och det gör man i Madrid med fördel på, Sobrino de Botin.

Vi åt där igår, och besöket var så tillfredställande att jag bokade bord även ikväll. Ikväll blir vi dessutom 4 till bordet så en viss variation blir det allt. I övrigt Madrids äldsta restaurant från början av 1700-talet. Detta faktum skulle egentligen tala emot att restauranten skulle vara annat än en turistfälla…men de levererar faktiskt.

Utmärkt service, vinlista och alldeles speciellt deras chef d´heuvres…ugnsbakad, hel spädgris eller dilamm. Hur gott som helst.

En annan turistfälla med Botin, kan vara det faktum att det även var  Hemingways stamlocus när denne var i Madrid. Något de andra restauranterna runt omkring slår mer mynt av än Botin. En skylt med ”Hemingway never ate here” hänger å grannrestaurantens vägg.

Lite magsurt, men faktiskt ganska kul.

T-shirts, travelling and identity

30/10   Toledo

I Toledo har jag haft tid att reflektera over en eventuell framtida doktorsavhandling. ”T-shirts, travelling and identity”. I mina ganska omfattande faeltstudier har jag identifierat tre huvudgrupper av Tshirtkopare bland de som reser.

Grupp 1: De som koper en Tshirt hemma for att visa var man kommer ifraan. Den sk. ”Hemmalaget-gruppen”. Haer finns exempelvis den klassiska roda CANADA-Tshirten, nystruken och nykopt for att saega till alla andra trevliga kanadensare att vill ni prata om Kanada med mig nu naer ni aer i Spanien, saa var saa goda.  Inga storre regionala inzoomningar. Naer denna grupp aer utomlands aer de ju fraemst nationalister. Det aer de mot vaerlden.

Grupp 2: De som koper en Toledo-Tshirt i Toledo, och en Disneyland-Tshirt i Disneyland OCH sedan tar paa sig den paa plats for att bekraefta att de verkligen aer daer. I denna grupp finns aeven den stora undergrupp av baseballhat-nyttjare. De klassiska NYC-kepsarna paa medelaalders svenskar och osteuropeer paa besok i New York. Den sk ”Bekraeftelsegruppen” eller ”Ju-mer-vi-aer-tillsammans-gruppen”.

Grupp 3: Denna grupp vill INTE tillhora ett kollektiv, och skulle aldrig kopa en Canada-T-shirt. I denna den minsta huvudgruppen ingaar de resenaerer som koper Tshirts for publiken paa hemmaplan. Dessa skulle aldrig ta paa sig sina Tshirts paa resan (daa de skulla ansluta till grupp 2, vilket de skulle avsky), utan sparar sina inkop med en samlares omsorg. Detta aer den sk ”Statusgruppen”. De vill baera sina T-shirts som troféer over svaara resmaal som de flesta bara drommer om. Haer finns exempelvis QueenstownTshirts och aennu baettre, A.J.Hackett-Tshirts som visar att man har hoppat alla tre klassiska Bungyhopp under samma dag.

En sann raritet som ger hog status i denna resegrupp.

Detsamma kan man saega om de som kommer till jobbet med en lagom sliten Murchison Falls-Tshirt, eller kanske en fraan Ushuaia, eller Hindukush. Maalet med detta poserande aer att visa var man har varit och aenda inte tala om det. Ett delmaal aer naturligtvis naer naagon maaste fraaga var Ushuaia ligger.

- Jasaa? Du vet inte det…(njuuuter), det aer en liten overskattad haala i sydligaste Patagonien och utskeppningshamn for de flesta expeditioner till Antarktis som foraesten ocksaa aer ganska overskattat. Mest is daernere forstaar du. J-gt kallt staelle.

I Toledos medeltidslabyrinter ser jag ganska maanga i grupp 1 och 2. Vaeldigt faa fraan Queenstown och ingen fraan Ushuaia.

Fuck You, Mr Harakiri!

29/10   Toledo

Ett yrke man inte onskar sina dottrar, ar att bli slutflicka. Den dar tjejen som haller upp en fanig, uppseendevackande sak som ett stort paraply eller ngt liknande i slutet av (framfor allt) japanska turistgrupper.

Hennes jobb ar ju viktigt eftersom annars kanske de tappar bort ngra entusiastiska filmare och fotografer i gruppen. For som tidigare konstaterat, det gar undan i den japanska massturismen.

 Idag traffade jag pa en grupp japaner med en alldeles egen slutflicka. Hennes ode var att baera en stor, oerhort iogonfallande neonfargad jatteblomma i tyg som ”Har-Aer-Vi-Pryl”. Hon gjorde sitt jobb, inte mer.

Och jag forstar henne.

Hon kunde heller inte undga att lagga marke till mitt antropologiska och fotografiska intresse for slutflickans arbetssituation. Nar hon sag mig sankte hon darfor blomman, for att sedan hoja den igen nar hon trodde jag gatt.

Jobbet att alltid ga sist och samla ihop de dar okansliga, fotograferande, filmande idioterna som finns pa alla gruppresor i alla lander och som ALLTID kommer for sent och ALDRIG dyker upp pa utsatt tid for att de skulle kopa cigaretter eller ngt annat viktigt…de dar som aldrig ser nar resten av gruppen ror pa sig…det ar DE som slutflickan maste umgas med. Lagg till neonblomman sa inser man vilket skitjobb det ar.

Min japanska ar lite ringrostig, men jag horde henne saga:

- Kom nu Mr Harakiri!

(Han flinar och mumlar ngt om att bara ta en bild till…)

- Skynda pa nu, Mr Harakiri, nu gar alla!

(mummel om ngt att hon bara aer en liten janta och inte ska stressa honom, inte…)

- Men nu gar gruppen, Herr Harakiri!

(surt mummel…)

- Men ser du inte den forbannade neonblomman? Jag skaemmer ut mig i en spansk 1200-talskatedral for din skull! Fuck you, Mr Harakiri!

Fast det dar sista tankte hon nog bara.

Japanerna i Toledos katedral

29/10   Toledo

Precis som jag klivit in i denna valdiga byggnad fran 1200-talet tranger sig nagra japaner forbi mig och vander upp snabbt till hoger.

Langst fram i ledet gick den auktoritare guiden med steg som hade fatt sjalvaste Gandhi att komma pa efterkalken pa sin beromda saltmarsch. Guiden gick sa fort att damerna som foljde narmast efter honom var tvugna att springa for att halla tempot. Och gruppen var stor. En strid strom fortsatte sedan ta den snava kurvan forbi mig och borjade ocksa springa nedfor langskeppet for att hinna ikapp sin motionsgud till guide. Han vantade minsann INTE pa nagra efterslantare. Och de verkade vara med pa notorna. En del till och med smafnissade!

Forst tankte jag, vad tvingas inte dessa stackars japaner sta ut med pa sin livs resa till Europa? Ar det det har de far efter att nastan ha jobbat ihjal sig ett helt liv? Men sa kom jag pa att guidens stenharda crash-course i katedralkunskap och absoluta nolltolerans mot att fjaeska (!) for sina turistgrupper egentligen var beundransvard. Han var ju en sann hjalte.

For INGEN vill ju egentligen se dessa grupper  – alla hatar stora turistgrupper som kommer samtidigt, stannar laenge (!) och ska ha tolkningsguide till allt.

Alla hatar massturismen. Och det gjorde alldeles sarskilt denna hjalteguide. So keep’ em runnin!

Banzai!

From Inferno to Paradise

26/10   Granada

Ja de engelska titlarna behaller jag trots att den engelska narvaron hundra ar efter Lewnhaupt reste i trakterna fortfarande ar pa tok for dominant. Greven bytte helt sonika hotell i Granada nar han behandlades som engelsman, ” the only things that keep the British happy are if they get their whisky och a room steaming hot with no air at all” (typ).

Jag har nog besokt det jordiska paradiset idag. I alla fall var det sannolikt det en gang i tiden. Alhambra och vinterpalatset Generalife ar det mest imponerande jag sett i byggnadsvag. Ett palatskomplex byggt for skonheten och njutningarna och inte for strid. Trots det intogs aldrig fastningen.

Att det betraktades som ett paradis redan av morerna, vittnar de resenarer som flera hundra ar senare i Nordafrika motte attlingar till de som 1492 tvingades lamna staden. De hade bevarat nycklarna till husen i Albaicin. De dromde hundratals ar senare om att en gang fa aterkomma till det himmelska Granada, sitt jordiska paradis. 

Och de beholl nyckeln.

Jag kommer ocksa dromma om Alhambra och Generalife.

Imorgon Cordoba.

Barrista from Hell

24/10  Malaga·Granada

Resan gick ovanligt bra for att vara SAS. Jag hade suitcasen med mig i alla fall. Regn, regn och buss till Grananda. Mat vid 23.oo och sedan sova. 

25/10   Granada

Pa hotellet i Granada rekommenderades jag att se Alhambra fran Mirador de San Nicolas. Basta utsikten. OK. Det innebar att vandra upp genom Albaicíns  labyrinter. Benen fick arbeta och utsikten var god.

Men.

I vantan pa solen som kanske kommer bestallde jag en cafe con leche. Jag finner mig vara ensam i lokalen. Barristan eller eller mer korrekt beskriven, den j-a DAMP-bartendern sjunger med i skvalmusiken med sin falska rost, och bjuder tidvis pa blietzkriegs-klappningar utan synbar anledning en halvmeter fran mitt ora (ear in English..mayby I should continue writing this in English since they lack our charactersitical beautiful letters, like ”O with two pricks” and such). Sa snart jag kommit in i min bok sa ar han framme med sina diaboliska fasoner. Varfor? Warum? Why? (Methinks).

Nar jag tittar upp och undrar ”what hit me”, vander hann sig bara om som om inget skett.

I still decide not to leave.

Da hojer han insatsen och tar till sitt tunga artelleri. Han visslar. En intensiv, vass genomskarande skrikvisslingston med ett vibrato som skulle fa Golden Gate Bridge att borja sjalvsvanga (two missed out vowels in that last word…sjalvsvanga). Detta tillsammans med de plotsliga handklapparna, och sangen, musiken. OK. Jag fattar, jag ska ga.

Men, tanker jag nar jag packar ihop. Han kanske ar offer for inavel och lider for sina forfaders synder, och har detta helvetestrummande pa bardisken som en naturlig, men ack sa sjuklig reaktion. Ska man inte tycka synd om honom da?

Kanske ar det rent av ett oerhort primitivt satt att forsoka lara kanna mig? Kanske vill han bli min van.

Nja.

Jag gissar dock pa inaveln.

Jag gar. Imorgon Alhambra.

Andalusiska perspektiv med grevlig side-kick

I förberedelserna inför en resa framstår packningen som det lättaste i världen om man jämför med de omänskligt utdragna kvalen inför valet av reselektyr.

Ska man ta med läsning som är helt reseneutral? Kinesisk fornhistoria på spa-resan till Finland? Proust på Island runt-resan? Sture Dahlström på konstvandringen på Pradomuséet? Max nalle på Manhattan?

Jag vet inte. Ibland funkar det, ibland vill man ha böcker som funkar som en perspektivgivande side-kick till resan. Jag kan bara citera min nya hjälte, the aweinspiring Matkritikern-from-Hell, Monsieur EGO i den genialiska animerade filmen, Råttatouille, när han får frågan vad han vill beställa, vad han vill äta.

”Perspektiv. Jag vill ha PERSPEKTIV!”

Lite så är det också med böcker på resor.

Så jag har bestämt mig.  Denna gång blir mitt resesällskap, greven, löjtnanten, attachén, ryttmästaren och skriftställaren Claes Adam Carl Lewenhaupt (1859-1937). För snart hundra år sedan reste han runt i Andalusien och skrev ner sina reseminnen, bland annat i den nu mer eller mindre bortglömda, Bland morer och andalusier (1911).

 

I början av förra seklet reste Lewenhaupt flitigt i både Spanien och Frankrike, men gjorde även lite längre resor till Indien, Burma, USA och Marocko. Han var jägare, sportfiskare och nyfiken resenär med välfylld reskassa och med precis så mycket självgoda överklassfördomar man klarar av. Och han råkar finnas i mitt bibliotek.  

Så vi får väl se om vi kommer överens. Jag och greven.

Hay moros en la costa

 

 Spanska ordspråk och talesätt ingår inte i det jag i ärlighetens namn kan kalla min profession. Men ibland är till och med dessa begripliga. Hay moros en la costa – det finns morer vid kusten, är just ett sådant. I alla fall i ett medeltidskristet, andalusiskt perspektiv. När det siktades morer vid kusten var man tvungen att vara uppmärksam, att hålla ögonen öppna. En invasion kanske var i antågande.

Beware.

Den svenska motsvarigheten är det etymologiskt dunkla och naturmystikesoteriska, att ana ugglor i mossen.  Känns dock inte lika farligt som morerna vid kusten. Ett varningsfinger för bitska ugglor under bärplockningen kanske?

Till veckan ger jag mig av till Andalusien på spaning efter de morer som flytt. Jag tänker mig först till Granada med sitt Alhambra – det sista moriska fästet att falla på den Iberiska halvön. Cordoba står sedan på tur, och ännu lite längre fram Toledo.

Vi får se hur frekvent uppdateringen av bloggen blir under resan. Det finns ju annat att göra än att hänga på internetkaféer, men några reflektioner blir det garanterat. Att fritt ströva i denna del av världen hör ju till mina favoritsysselsättningar, vilket generationer av fenicier, greker, romare, visigoter och vandaler, iberer, morer, romer, judar, kastillianer, socialister och fascister, författare och filmare och en miljard soltörstiga britter före mig redan konstaterat.

Hay inglèses en la costa.

Beware!

A foam free zone, please!

Jag har precis bokat bord hos bröderna Roca, i Girona. En månad bort drygt, men ständigt i tankarna. El Celler de can Roca är ett av de mest spännande katalanska köken i denna mathedonistiska del av världen. Här kan man fullständigt förlora sig, speciellt nu när Ryanair har den stora vänligheten att subventionera anslutningsresan. Tackar!

Dock är jag lite kluven inför de extremexperimentiella inslagen i det nya spanska köket (som i och för sig inte längre är så nytt). De katalanska kollegorna, på El Bulli leder fortfarande detta perfektionistiska race som gjort att man nu världen över knappast längre kan undgå ”rök”, ”damm” och ”flum-skum” på menyerna.

Jag hoppas och tror att detta är lite mer nedtonat hos Joan Roca. 

Han lovade dock i mailet att förbereda en överraskningsmeny med säsongens allra bästa råvaror. Vilket (välvilligt) kan tolkas som att ”karamelliserat jordärtskocksskum” och ”gucciparfymerad galapagospingvinnäbbsdamm på en morgondimma av lakritsrök” lyser med sin frånvaro.

A foam free zone, please!

Dead as a Dodo

Jag tänker på den långnosade Yangtzedelfinen. Har inte tänkt på den särskilt mycket alls innan jag läste att människan nu utrotat den för alltid. Den hade tydligen då plaskat omkring i Yangtzefloden i 20 miljoner år innan den kinesiska industrialiseringen drog igång. Och så var det med det. ”Dead as a Dodo” som engelsmännen säger när något är fullständigt och oåterkallerligt DÖTT. Betyder död som en dront för de som undrar.

 

Dronten var en fågel som levde på Mauritius och vars öde liknar vår långnosade delfins. Dronten utrotades redan på 1600-talet då den var omtalat korkad, inte kunde flyga och varken flydde eller försvarade sig. På detta vis kunde sjömännen ”skörda drontar” på Mauritius för att ha som färskt kött på skeppen när de begav sig till sjöss.  Hur länge hade dronten då skruttat omkring på denna avlägsna ö och utvecklat sin fredliga karaktär innan människan dök upp? Säkert lika länge som delfinerna i Yangtze.

Idag kan man se en originalnäbb och några klor på Ashmolean Museum, i Oxford. Det är faktiskt det enda som finns kvar av dronten. En man fann nämligen i slutet av 1600-talet en komplett samling ben från en  död dront och tog hem denna skatt till England och där byggde man upp en fågelmodell med de riktiga benen. Denna möglade fullkomligt sönder redan på 1700-talet och man behöll näbben och klorna. På Mauritius har man för övrigt endast en kopia av näbben i Oxford. Alltså. Exit Dodo.

Jag kan inte låta bli att se metaforen över människans hantering av naturen i detta. Först rovdrift utan ansvar (särskilt på platser långt borta från hemmaopinionen) och sedan när det är för sent, då bygger vi en nostalgisk modell över det vi just utrotat. Kanske ett tjusigt museum. Något för turisterna. Man måste bara flytta en eller två byar för att få plats med det nya, fina och viktiga muséet över den långnosade Yangtzedelfinen.

Och så börjar vi om igen.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=678652

Om den svåra konsten att använda ”nicks”

När jag studerade franska i början av 90-talet i Paris stötte jag för första gången på fenomenet att använda nicks – att ersätta sitt riktiga namn med ett som ska passa bättre i omgivningen (karriären, kommunikationen).

Två av klasskamraterna var från Hong Kong och hette Cindy och Lucy – men bara i klassen och inte i passen. En annan kines i klassen, en kille, hade valt det mer okonventionella men mycket mer franskklingande, Armand. ”Ah-maah” hette han enligt sig själv. Den konservativa lärarinnan var inte alls road av detta fenomen och rättade ständigt hans uttal av ”sitt eget” namn. Ah-maah, förstod aldrig varför hans ambitiösa integrationsförsök inte verkade fungera när Cindy och Lucys gick bra.

Jag tänkte länge att detta kanske främst var ett kinesiskt fenomen tills jag reste till Mauritius där en majoritet av befolkningen har indiskt ursprung. Ett par av mina dykintruktörer hette exempelvis, Kevin och Jack – fast egentligen något annat som av någon anledning inte passade affärsverksamheten. Den jag dök mest med hette Rajesh, och jag frågade honom till slut om det där med namnen. ”Jo, alla här har nicks”, svarade han lite generat. ”Det blir enklare så”.

Rajesh var tydligen också ett.

Om det här nu är en av globaliseringens långtgående effekter undrar jag vad vi i Sverige väljer för snygga nicks när Kina eller Indien i framtiden tar över som ledande ekonomier i världen. Kan inte någon skriva ”Coola nicks för svenskar i världen”, så vi inte gör samma misstag som min vän Ah-maah.

Friterad abborre i Värns

Har precis kommit hem från ett par sköna dagar hos vänner i Värns, i hjärtat av Höga Kusten. Ett litet fiskerekord slogs tydligen när vi drog upp 30 stora abborrar i ett av näten.

Ett antal förslag till kvällens tillagning framkastades. Vi prövade två, varav ett var friterad abborre. En ren sensation – och en tröst för mig som filéade upp tummen när vi skulle rensa fisken.

Testa detta om fiskelyckan varit god. Passar enligt uppgift även utmärkt till nyfångad östersjötorsk!

Gunnars frityrsmet från Värns:

Ngn deciliter öl

Ngn deciliter vetemjöl

Ett ägg

(blanda, smeten ska inte vara för tjock)

Mixa salt och vitpeppar och krydda fisken med det innan tillagningen och använd som dipp efteråt. En pinot till detta och sjukstugebesöket var som bortglömt.

Indiana Jones i Notting Hill

Jag måste erkänna att jag gav efter för lite ”turisteri” när jag för någon månad sedan klev in i The Travel Bookshop, på 13 Blenheim Crescent i Notting Hill. Ja, den där bokhandeln som Hugh Grant jobbar i, i filmen Notting Hill. Men bokhandeln finns på riktigt och är verkligen en av de bästa i sitt slag.

Böckerna var sorterade efter geografi – inte författare. Vet du vart du ska, är det bara att gå till hyllan och välja och vraka. I mitt fall höll jag mig främst vid asienavdelningen denna gång. I händerna, Jason Elliots senaste bok om Iran och någon annan bok om Tibet.

Efter ett tag för att vara helt säker frågar jag den unge killen vid kassan som själv satt böjd över en bok, om han kan rekommendera något särskilt, om han hade någon egen favorit som jag kanske missat. Han lyste upp (som det heter) och sa: There is one exceptional book! I´ve never read anything like it!

Boken, Eastern Approaches (1949) av Fitzroy Maclean är något av det mest sanslösa men också mest inspirerande jag någonsin läst. Hur är det möjligt att en människa kan riskera så mycket, vara med att forma historien i så hög grad och överleva det hela, som denne sympatiske skotte? Och dessutom skriva om det så himla bra?

Maclean som dog bara för några år sedan, skriver i boken om åren mellan 1937 och slutet på Andra världskriget. Han hinner med att vara diplomat i Moskva innan krigsutbrottet, och som en av få bevittna de stora offentliga skenrättegångarna då Stalin rensade ut i partitoppen, han hinner med att leka kurragömma med NKVD i Centralasien för att hans nyfikenhet driver honom till de vid tiden lika magiska som förbjudna städerna, Samarkand och Bokhara, han korsar Oxus och tar sig till Afghanistan med säkerhetspolisen i hasorna, han säger upp sin stjärndiplomatkarriär och tar värvning vid krigsutbrottet och hamnar i Egypten där han blir en av de första som söker sig till den nybildade elitstyrkan, SAS och som sådan bidrar han, genom att konstant befinna sig bakom fiendens linjer, att hejda Rommels framfart. Han väljs sedan ut att representera de allierade styrkorna hos partisanerna på Balkan och hoppar sin vana trogen fallskärm en natt över Bosnien, och är den första utifrån som träffar Tito. Tillsammans med denne organiserar han sedan, gömda i de bosniska skogarna, den allierade hjälpen till partisanerna och motståndet mot tyskarna.

Det låter som något ur Biggles eller Indiana Jones-filmmanus. Och allt är på riktigt. Eastern Approaches sätter verkligen vardagens utmaningar i ett nytt ljus.