I söndagens DN kunde man läsa mitt reportage om Blackpool Pleasure Beach, Europas berg och dalbane-mecka.
Hela tio ”white knuckle rides” samt en mängd andra åkattraktioner gör att man behöver minst ett par dagar för att få nog. Värstingen är Pepsi Max Big One – den stora berg och dalbanan som inte för så länge sedan var Europas högsta och snabbaste. Klart värd en omväg.
Det är billigt att flyga till London. Mycket Bra.
Det är trångt, dyrt och hysteriskt i London. Mycket mindre bra.
Vad göra?
Lösningen är helt enkelt att strunta i London och istället så snabbt som möjligt ta sig norrut den korta resan till Oxford. Här kan man fortfarande få uppleva allt det som folk egentligen åker till England för. Den bild de flesta har av det pastorala, gröna, jovialiska, Jerome-K-Jerome, Hem-till-gården, Morden-i-Midsomer, En-förlorad-värld-England…ja det försvann egentligen redan på 1700-talet. Lever gör det snart bara i litteraturen och på TV och i våra egna Hobbiton-drömmar.
Och i Oxford.
Åk dit eller läs mitt reportage som via TT-Spektra finns ute på nätet i lite olika tidningar just nu.
Jag tänker på den långnosade Yangtzedelfinen. Har inte tänkt på den särskilt mycket alls innan jag läste att människan nu utrotat den för alltid. Den hade tydligen då plaskat omkring i Yangtzefloden i 20 miljoner år innan den kinesiska industrialiseringen drog igång. Och så var det med det. ”Dead as a Dodo” som engelsmännen säger när något är fullständigt och oåterkallerligt DÖTT. Betyder död som en dront för de som undrar.
Dronten var en fågel som levde på Mauritius och vars öde liknar vår långnosade delfins. Dronten utrotades redan på 1600-talet då den var omtalat korkad, inte kunde flyga och varken flydde eller försvarade sig. På detta vis kunde sjömännen ”skörda drontar” på Mauritius för att ha som färskt kött på skeppen när de begav sig till sjöss. Hur länge hade dronten då skruttat omkring på denna avlägsna ö och utvecklat sin fredliga karaktär innan människan dök upp? Säkert lika länge som delfinerna i Yangtze.
Idag kan man se en originalnäbb och några klor på Ashmolean Museum, i Oxford. Det är faktiskt det enda som finns kvar av dronten. En man fann nämligen i slutet av 1600-talet en komplett samling ben från en död dront och tog hem denna skatt till England och där byggde man upp en fågelmodell med de riktiga benen. Denna möglade fullkomligt sönder redan på 1700-talet och man behöll näbben och klorna. På Mauritius har man för övrigt endast en kopia av näbben i Oxford. Alltså. Exit Dodo.
Jag kan inte låta bli att se metaforen över människans hantering av naturen i detta. Först rovdrift utan ansvar (särskilt på platser långt borta från hemmaopinionen) och sedan när det är för sent, då bygger vi en nostalgisk modell över det vi just utrotat. Kanske ett tjusigt museum. Något för turisterna. Man måste bara flytta en eller två byar för att få plats med det nya, fina och viktiga muséet över den långnosade Yangtzedelfinen.
Och så börjar vi om igen.
Jag måste erkänna att jag gav efter för lite ”turisteri” när jag för någon månad sedan klev in i The Travel Bookshop, på 13 Blenheim Crescent i Notting Hill. Ja, den där bokhandeln som Hugh Grant jobbar i, i filmen Notting Hill. Men bokhandeln finns på riktigt och är verkligen en av de bästa i sitt slag.
Böckerna var sorterade efter geografi – inte författare. Vet du vart du ska, är det bara att gå till hyllan och välja och vraka. I mitt fall höll jag mig främst vid asienavdelningen denna gång. I händerna, Jason Elliots senaste bok om Iran och någon annan bok om Tibet.
Efter ett tag för att vara helt säker frågar jag den unge killen vid kassan som själv satt böjd över en bok, om han kan rekommendera något särskilt, om han hade någon egen favorit som jag kanske missat. Han lyste upp (som det heter) och sa: There is one exceptional book! I´ve never read anything like it!
Boken, Eastern Approaches (1949) av Fitzroy Maclean är något av det mest sanslösa men också mest inspirerande jag någonsin läst. Hur är det möjligt att en människa kan riskera så mycket, vara med att forma historien i så hög grad och överleva det hela, som denne sympatiske skotte? Och dessutom skriva om det så himla bra?
Maclean som dog bara för några år sedan, skriver i boken om åren mellan 1937 och slutet på Andra världskriget. Han hinner med att vara diplomat i Moskva innan krigsutbrottet, och som en av få bevittna de stora offentliga skenrättegångarna då Stalin rensade ut i partitoppen, han hinner med att leka kurragömma med NKVD i Centralasien för att hans nyfikenhet driver honom till de vid tiden lika magiska som förbjudna städerna, Samarkand och Bokhara, han korsar Oxus och tar sig till Afghanistan med säkerhetspolisen i hasorna, han säger upp sin stjärndiplomatkarriär och tar värvning vid krigsutbrottet och hamnar i Egypten där han blir en av de första som söker sig till den nybildade elitstyrkan, SAS och som sådan bidrar han, genom att konstant befinna sig bakom fiendens linjer, att hejda Rommels framfart. Han väljs sedan ut att representera de allierade styrkorna hos partisanerna på Balkan och hoppar sin vana trogen fallskärm en natt över Bosnien, och är den första utifrån som träffar Tito. Tillsammans med denne organiserar han sedan, gömda i de bosniska skogarna, den allierade hjälpen till partisanerna och motståndet mot tyskarna.
Det låter som något ur Biggles eller Indiana Jones-filmmanus. Och allt är på riktigt. Eastern Approaches sätter verkligen vardagens utmaningar i ett nytt ljus.
|
