Baskerna - inte bara kraftkarlar
För den matmässigt oinvigde finns en viktig pilgrimsresa att göra innan man dör. Det är till Baskien och dess mathuvudstad, San Sebastián. Här finns några av världens främsta restauranger och här finns en även en överjordisk tapaskultur – sk pintxos, som slår det mesta i streetfoodväg. Idag publiceras ett av mina matreportage jag skrivit åt TT Spektra från San Sebastián. Läs, res!
Att förbereda sig för en extraordinär restaurangupplevelse innebär naturligtvis seriösa förberedelser. Inget överdrivet nattsuddande dagen innan, försiktigt (men ändå medvetet) frukosterande, man får inte vara vrålhungrig precis innan för då tappar man de fina nyanserna och börjar tugga i sig för mycket av de goda kuvertbröden – allt måste få ta tid. Och mycket tid.
Vår lunch på Arzak började vid pass 13.30 och vi kom iväg i taxin tillbaka mot Parte Vieja i San Sebastián, någon gång vid sjutiden. Precis som det ska vara.
Juan Mari Arzak mötte mycket hjärtligt upp i receptionen. Jag övergav ganska snart pidginspanskan till förmån för franska som han talar mycket bra, och sedan tog han över och började entusiastiskt att planera vårt besök.
”Du ville se köket, eller hur? Förberedelserna?”
”Ja, tack!”
”Vinkällaren? Laboratoriet, också?”
”Ja, gärna!”
”OK, bra. Jag föreslår att ni guidas runt av Igor här och tar lite bilder först. Sedan kommer ni tillbaka till baren för en apéritif. Sedan äter ni lunch. Och vi kan ta kaffet efteråt tillsammans och prata lite mer. Är det OK?
(You bet, Jeanette!)
Vi började med att följa Igor Zalakain, som tillsammans med kollegan Xavi ansvarar för ”laboratoriet” på Arzak – det ställe där de experimenterar med nya smaker, texturer och kombinationer. De byter nämligen aldrig ut hela menyerna, utan lägger till det som är i säsong, och tar bort det som inte längre är i sin ”blomning”. Men alla råvarorna de serverar är hämtade från området runt San Sebastián, land som hav.
Igor som arbetat för flera av de stora kockarna i trakten, men de senaste tio åren för Juan Mari, anser sig mycket lyckligt lottad. ”Kan du tänka dig ett jobb, där du får leka på arbetstid?”
Leka fram de nya rätterna, alltså. Det är faktiskt även så det känns runt Arzak. En slags vänlig, men intensiv, lekfullhet. Något som verkligen smittar av sig.
Vi visas det berömda kryddrummet med 2500 olika kryddor från hela världen (”men de allra flesta från den spanska halvön!”), och vinkällarna – som inte ligger i källaren – modernt specialinredda rum med konstanta temperaturer, kallt ljus och som dessutom rymmer 100 000 flaskor.
Apéritifen då; vitt vin med apelsintouch, och en elegant touch av Amaretto och ett limeblad, serverade i glas med is. Vad heter den?
Juan Maris generositet matchades av hans dotter Elenas minst lika stora vänlighet. De delar numera ansvaret och ledningen för restaurangen, men att gammal är äldst, framgick med all tydlighet när jag sedan trängde mig in bland de över 30 kockarna och kökspersonalen i det allra heligaste (associationerna gick snarare till Vergilius berömda guidning av en annan mycket ”het” plats för novisen Dante).
Väl i köket tog Juan Mari omedelbart kommandot och började peka, smaka, ropa ut instruktioner och råd. Elena har en mjukare framtoning i köket, men att hennes roll är viktig för att formulera sin generations rätter och smaker vittnade de båda om vid flera tillfällen.
Att dessutom ”mis en place” inte bara är en slags snobbig kockkliché på franska utan en av de viktigaste förutsättningarna för att ett förhållandevis litet kök som Arzáks, med världens högst ställda krav och världens sannolikt mest nöjda kunder (jag absolut en av dem), ska fungera, framgick med all önskvärd tydlighet.
Att min närvaro dessutom tolererades var ett under – varje halv kvadratmeter var någons station, någon som utförde ett viktigt arbete i den gastronomiska kedja som till slut leder fram till den väntande gästen ute i matsalen. Att försöka vara en fluga på väggen i Arzaks kök, påminde starkt om mitt lika omöjliga som traumatiska våtdräktsäventyr några dagar tidigare vid Zurriola.
Jag tryckte mig in i varje ledigt hörn (finns inte många) för att sedan snabbt skynda bort när jag såg att någon skulle dit – och det tog endast några sekunder. Men Juan Mari bjöd generöst på all den tid han ansåg jag behövde för att få en bra insikt i det baskiska supergastronomins födslokammare.
”Steven, titta på det här”, sa Juan Mari och stannade upp vid en av de många spisarna. ”Den här rätten är mycket, mycket viktig för det baskiska köket.”
Merluza en salsa verde, con Almejas.
Elena stod vid spisen och vände försiktigt den musselkokta kummeln under sous-chefens noggranna övervakning.
”Min sous-chef är Baskiens bästa kummelkock” fortsatte Juan Mari Arzak. ”Världens bästa! Jag är mycket lyckligt lottad.”
Vi fortsatte vidare vår vandring genom de två köken och den febrilt arbetande personalen tills vi kom fram till en annan av de baskiska läckerheterna – torskskäggen.
”Mycket viktigt hos oss”, sa Arzak och visade på sin egen hals var skäggspetsen satt på torsken. ”Och endast en enda per fisk. Du får prova det under lunchen.”
Det var nu dags att lämna intensiteten och hettan i köken för lugnet, lyckan och totalupplevelsen vid det väntande bordet. Från infernot till paradiset.
Hasta luego, Vergilius!
…sitter jag och funderar vad jag ska fråga det moderna baskiska kökets gudfader, Juan Mari Arzak om ett par timmar – på franska inbäddad i kreol-spanska och tryfferad med rövarspråk.
Det ska nog gå bra.
Jag har ju med mig ”Berlitz: Spanska på resan” från 1971. Det står ju ”bäst i världen på parlörer” på omslaget, så den borde ju kunna hjälpa mig. Jag har fastnat för några nyttiga fraser som jag tänker inleda med. Och som alla vet fungerar den fonetiska uttalsguiden alltid bättre om man talar med amerikanska Lonely Planet-diftonger.
1. Tengo hambre y sed. (Jag är hungrig och törstig) – tengå ambree i sed.
En riktigt klassisk start! Svårt att tänka mig en bättre förstafras när man kliver in på Arzak.
2. Puede aconsejarme un buen y barato restaurante? (Kan ni rekommendera en bra och billig restaurang? – poeddee akånseCHarmee on boen i barattå restaorantee?
…han borde väl känna till krogarna i stan vid det här laget. Ett stalltips liksom.
3. Quisiera caza. (Jag skulle vilja ha vilt) – kisiera kasa.
En bra rak restauranghöger som direkt visar dina Hemingwayambitioner ”and that you mean serious business”.
4. Prefiero una ensalada (Jag tar hellre en sallad) – prefjerå onna ensaladda.
Ett slags alternativ till parlörtips nr 3. Men även en utväg om man fortfarande är mätt på hamburgaren och stripsen man just ätit och tycker att avsmakningsmenyn är både för omfattande och för konstig. Detta ska sägas med stark amerikansk brytning för att vara riktigt trovärdig.
Och när det sent i eftermiddag är dags att betala den trestjärniga notan, kan det vara bra att ladda upp med lite andra nyttiga fraser:
4. Acepta usted los cheques de viaje? (Tar ni emot resechecker?) – assepta ostedd lås tjekkes de bjaCHee?
Ännu en klassiker. Att visa upp resecheckshäftet från Thomas Cook efter en fyra-timmars lunch bör väl få den gamle mästaren att smälta.
5. Quisiéramos pagar separadamente. (Vi vill betala var och en för sig) – kisieramås pagar separadamente.
En bra och uppskattad replik i gammal fin jämställd svensk folkhemstradition!
6. Me parece que se ha equivocado en la cuenta. (Jag tror ni har gjort ett fel på notan) – me pareesee ke a ekibåkaddå en la kuenta.
När man ser beloppet är det antingen fel på notan eller ens omdöme och det är sannolikt dags att springa. Denna replik bör för bästa effekt uttalas med riktigt schwungig amerikanska för att inge västerlandsrespekt. Det borde väl göra susen?
Jag kan bara förundras över det intryck de 19 överlevande sjöfararna av de ursprungliga ca 250 måste ha gjort på invånarna i kungliga Sevilla, där de i september 1522 stapplade fram med skabb, skörbjugg och allsköns illaluktande kroppsegna odörer.
Men de kom som verkliga vinnare – de var de första som seglat jorden runt. Och de hade överlevt.
Det var den lilla baskiska byn Getarias stora sjöhjälte Juan Sebastián Elkano som ledde den dramatiska världsomseglingen efter att Ferdinand Magellan själv ”found himself up shit creek” och blev ihjälslagen av lokalbefolkningen på Filippinerna. Endast ett enda skepp tog sig hem med Elkano vid rodret och en handfull män som sannolikt led båda av ”bad hair day” som av akut dålig andedräkt.
Man kan tänka sig vad deras överlyckliga mammor skulle ha sagt – efter att ha avlusat dem och tvingat dem att borsta de kvarvarande tänderna med Txakoli i en hel vecka:
”Voj, voj, prisa Gud min gosse att du kom hem till lilla mamma igen. Och som du ser ut! Men nu lär du dig av dina misstag och aldrig mer ger dig av på sånadäringa långfärder nå mer! Hör du vad jag säger!”
Men lyssnade Elkano på lilla mamma?
Nä.
Tre år senare hade skabben, skörbjuggen, ”arga natives med väldigt vassa spjut” och de ovänliga stormarna vid Goda Hoppsudden liksom glidit in i ett riktigt, riktigt tårtrosa mysskimmer. Så han gav sig iväg.
Indoooorrrrrneeesia, here I come again!
Gud straffar dock dumskallar med skörbjuggs-hybris hårt.
Elkano dog någonstans på Stilla havet av dålig andedräkt, och så var det med det.
Vart fjärde år firas numera bygdens son i Getaria med en uppskattad dramatisering av den första återkomsten (dock inte moders-trotset). Det är säkert värt en resa till Getaria av just den anledningen. Men det finns en ytterligare.
Den stavas halstrad Marulk.
Den viktiga fiskehamnen i Getaria ett par mil väster om San Sebastián förser nämligen restaurangerna med så färsk fisk man bara kan önska sig och deras tillagningsfilosofi är lika enkel som underbar. Lägg den i halstret, rosta lite tunna vitlöksskivor häll över en enkel liten sky av olja, citron och finhackad persilja som blandar sig med fiskens egna safter.
Var så god och ät.
Allt halstras på stora utomhusgrillar i Getaria. Sardiner, piggvar, kummel (mkt gott), sea-bream, havsabborre, torsk, you name it. Bara doften av fiskskinnens hårda karamellisering på grillarna är värt resan hit. Men den stora marulken var den godaste fisk jag nånsin ätit.
Den tandlöse baskiske sjöhjälten och dumskallen, Elkano (R.i.p), skulle säkert ha hållit med mig.
Satt och såg fotbollsmatchen mellan Tyskland och Spanien i söndags på Gandarias, restaurangen som blivit vårt stamhak endast ett par meter från vårt pensionat, och kunde inte låta bli att reflektera något över den baskiska identiteten.
Fotboll är ju som bekant religion i Spanien och i allra högsta grad även här i Baskien. Så någon slags religiös hängivenhet, om än inte nationell, hade jag ändå förväntat mig. Jag menar, EM-final och allt. Spanien mot allas ärkefiende,Tyskland och här, på plats. Kunde det bli bättre? Några inhemska fotbollszeloter borde väl svetta igång lite festivitas i alla fall. Väl?
Men icke.
Jag har sett Spaniens tre sista matcher på plats här i San Sebastián. Och mönstret har hela tiden upprepat sig. Baskien är Baskien och Spanien är i bästa fall något man tolererar. Absolut inte hejar på. Offentligt ska sägas.
San Sebastiáns eget lag, Real Sociedad är dock sorgebarnet som katastrofalt nog (enligt samstämmig lokalpatriotisk analys) parkerat i andraserien. Atletico Bilbao hänger kanske fortfarande kvar i högsta serien (vad vet jag?). Men i fotbollshänseende har baskerna behövt ompröva sin nationalistiska idealism som i alla år utestängt spanska spelare (!), eller stängt inne de baskiska, hur man nu än vill se det. Basker och utlänningar blev kompromisslösningen som inte blev någon lösning alls.
Kvartsfinalen mot Italien påminde närmast om den fantastiska Champions League-finalen mellan Chelsea och Man United. 90-minuter + förlängning + straffar. Underbar underhållning. Men inte här.
Jag hörde dock ett hastigt dämpat krax när Casillas räddade sin första straff. Inget mer. När han sedan räddade sin andra straff och matchen i det närmaste var avgjord, återgick sorlet i lokalen till det normala, precis som inget hade hänt. När matchen var över tittade ingen på tvn längre. Men? MEN?
Semifinalen mot Ryssland följde samma mönster men dog ännu tidigare. Det blev visserligen lite rörelse vid Spaniens första mål eftersom det gjordes av stadens son, Xavi – den enda baskiska spelaren i laget. De följande målen var ingen (offentligt) intresserade av. Så märkligt.
Inför finalen hade jag bokat bord – mina compadres på Gandarias hade vänligt nog puttat undan en annan bokning så vi kunde få bästa bordet under den lilla tjocktv:n på väggen. NU skulle det väl ändå bli fotbollsfest. Jag var riktigt laddad och även nervös för att Spaniens underhållande totalfotboll ändå trots allt skulle malas ner av Tysklands effektiva lagmaskin. En lagmaskin (vilken sanslöst ful sportklyscha), som mest bestod av ballackiansk-ramla-alltid-så-lämpligt-vid-straffområdet-och-får-jag-inte-frispark-för mitt-filmande-blir-jag-teutoniskt-übersur-och-stämplar-dig-din-jävel-fotboll.
Det var verkligen INTE tyskarnas tur denna gång. Eller, någonsin, if you ask me.
Finalen var riktigt bra. Jag kommer knappt ihåg maten vi åt, de rostade pepparfrukterna från Guernika, eller den väldiga T-benssteken som endast hastigt visats för grillen – muy pocito hecho. Det jag däremot kommer i håg var prettyboy, Fernando Torres mål på äkta Zlatanvis och hur jag jublar högt och okontrollerat.
Som enda person i lokalen.
Först de stela blickarna från familjen. ”Vad pinsam du äääär!” Sedan mina egna skamsna, ut lokalen till de andra borden för att på kroppsspråkska be om ursäkt för mitt grova övertramp. En äldre man vid bordet nickade förstående – eller var det av överseende med utlänningen som inte kunde tygla sig. Han såg dock ganska nöjd ut själv.
När matchen blåstes av klappade jag, i förhoppningen om att restaurangpubliken och alla de i baren som inte fått plats vid borden efter att Spanien tagit sitt första mästerskap sedan 1962, ändå skulle dränka mina applåder med en egen riktig jubeltsunami. Men icke.
Men undret skedde ändå när fler i lokalen också börjar applådera. Inget våldsamt alls, ingen yra eller något som skulle kunna tolkas som riksspansk nationell stolthet. Bara så där lite lagom artigt. Kanske för att de som jag gladdes med Spanien eller var det kanske för att de inte ville genera den glade svensken något mer? Kompisklappa, typ?
Sedan återgick allt till ”business as usual” på Gandarias.
Men en titel tog faktiskt Baskien i detta EM. San Sebastiáns egen Xavi blev utsedd till turneringens bäste spelare.
1-0 till Baskien alltså.
Det var verkligen det svåraste jag någonsin prövat på. Så har jag nu det sagt.
Surf-Olle på Lombok får tyvärr vänta lite till på min triumfatoriska surfturné på drömvågorna i Indonesien eftersom jag inte räckte till hela vägen denna gång. Jag lyckades visserligen med ett antal spektakulära och hjältemodiga NÄSTAN. Men vad hjälper det så här dagen efter, när händerna är fullständigt sönderbrända – de ljusröda fälten fungerar som självlysande lampor på natten – innerarmar och knän röda av skavsår och självkänslan är lika låg som orken i armar och axlar? Ja, inte alls.
Marias säkert välvilliga men ack så grymma fråga efter vi tagit oss i land och släpade de nu alldeles extra tunga brädorna på stranden.
”Hur gick det? Surf eller smurf?”
/…/
(suck)
/…/
Jamen…smurf då.
Jag lovade ju min dotter.
Så vi två anmälde oss till en 3-timmars kurs i surfning på den för surfbums berömda Playa de la Zurriola i San Sebastián. Allt det där innan, i butiken, i shopen, alla tuffa videor på surfhjältar som skrattande, skrattande, skrattande tar sig an freak waves på 20 meter, osv. Ja, tänkte jag. Det känns ganska bra. Coolt, liksom. Yeah dude, typ.
Kursen som delas upp på två dagar, inleddes dock igår med att ta på sig våtdräkter som i mitt fall hade kunnat vara skräddarsydda för någon valfri dvärg ur Snövits stall. Det spelade ingen roll vilken. Just pick one!
För de som aldrig har tagit på sig alldeles för trånga våtdräkter kan inte förstå den kombination av förnedring och apokryfisk D-kurs i Houdinikunskap som måste till innan neoprenet på ett övernaturligt sätt tänjts ut till bristningsgränsen, slickat sig fast på din kropp och dragkedjan (alltid på ryggen, vilket innebär att man måste inviga ngn annan i sin avgrunddjupa misär – ”draaaaa då! Kom igen, draaaaaaa!”) är uppdragen.
Nästa fas är den publika.
Nu ska vi i gruppen, två snowboardtjejer från Nyköping på tågluff och en ung vältränad kanadensare, min dotter Rebecka och jag i dvärgdräkten, gå över gatan till strandpromenaden, ner till stranden för att hämta brädorna.
Inga problem.
Förutom att på eftermiddagarna, mellan 18.00 – 20.00 är det tiotusen solbadande personer man ska gå sitt gatlopp med den tre meter långa surfbrädan. Man ser blickarna och undrar vad de tänker. Vi har ju redan utmärkt oss som nybörjare eftersom vi har de mjuka brädorna (inte de tuffa, hårda, röda) och de trånga våtdräkterna. Jag stålsätter mig och tänker på positiva målbilder; de där glada freakwavesurfarna på videon, yeah liksom. I can do it, I can do it…
När vi kommer fram till stället på stranden vår superhunk och instruktör Xavi valt ut (han går naturligtvis med våtdräkten nedvikt till midjan, och går låååångsamt genom folkhavet med den coola ”livsstils-surfa för det är kul-och jag är så surfig att jag nästan går av- och min våtdräkt sitter mycket bättre än er”-blicken i fjärran), kommer nästa genanta del. Strandmomentet när vi ska träna på att ligga på brädan, sandcrawla och hoppa upp. Bara så där.
Surfning är lätt i teorin. (Problemet är bara att teorin bara består av en promille av en promille i själva utförandet)
1. Ligga i position + 2. sträck upp huvudet och bröstkorgen + 3. dra upp höger ben med foten i vinkel + 4. och HOPP upp i exakt snowboardläge med fötterna. Inga knän, inget klättra långsamt, krypa upp försiktigt. Bara HOPP. Och det var det där med ”HOPP” som var kruxet.
Inte ens på stranden gick det särskilt bra.
Okejdå. Bort från blickarna som sa, ”varför surfar de på land, mamma?” eller ”Just you wait boy, just you wait. This is gonna be funny”.
Ner i vattnet. Ut mot vågorna.
Vattenmomentet har den uppenbara fördelen att man är längre bort från publiken. I övrigt är inget lättare.
Bara att ligga på brädan utan att använda fötterna som balanspinnar är svårt, men detta kommer man ganska hyggligt snabbt på hur man ska klara av. Sedan är det själva crawlandet, som för nybörjare har samma verkningsgrad som hundsim, men enligt hunken Xavi är ”veeeery important”.
Vattenteorin lyder som följer.
1. Sitt på brädan och vänta till den ”rätta” vågen kommer (Vilken då? Vilken då? Försent…)
2. Lägg dig i position (inövat på stranden)
3. Börja crawla in mot land.
4. När du känner att vågen skjuter dig framåt utför du den strandinövade exercisen som avslutas med HOPP!
Men det var ju det där med HOPP.
”If you skate or snowboard it is muuuch easier” säger Xavi berömmande till ungdomarna som nästan får till det och till och från vinglar på brädorna. Ok? OK? Jag inser att jag skulle ha anmält mig till rullstolssurfarna eller kanske de giktbrutnas grupp, eller vad vet jag.
Jag kom helt enkelt inte upp stående på brädan den första dagen. Det jag däremot hade med mig var smärtor i axlar, ryggslut och kramp i båda vaderna. Och en känsla av fullständig förnedring.
Idag är så den andra dagen. Sista försöket.
Jag har dock lovat mig själv (positiva målbilden igen) att om jag står på brädan i eftermiddag ska jag rikligt belöna mig med en surfkurs med all-inclusive hos Surf-Olle, på Lombok. (Olle är den coola snubben med hatt och skägg i vänsterkanten)
Det är jag banne mig värd.
Olle, here I come!
Min baskiska sejour hade igår kommit till Pedro Subijanas trestjärniga krog, Akelarre, belägen högt upp i de kantabriska bergen med bedårande havsutsikt, en taxihundring väster om San Sebastián.
Det finns för närvarande tre stycken restauranter i San Sebastián med omgivningar som belönats med tre stjärnor i Guide Michelin (el. Guide Rouge för frankofilerna). Lika många som i New York och i London finns bara en – vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. I Sverige ingen. Men en fjärde, Mugaritz är nog på god väg. Frågan är bara om michelingubbarna kommer att acceptera att ge fyra krogar i lilla San Sebastián med sina 200 000 invånare, tre stjärnor. Eller om någon kommer att förlora en stjärna för att släppa upp någon av de nya. Och vem skulle i så fall det bli?
Akelarre var på gott humör när vi var där. Mycket i menyerna (provade båda) var verkligen bra och precis så överraskande och humoristiska som man ska kunna förvänta sig av en världsklasskrog. De inledande amuséerna hörde till höjdarna, med ”godiskartonger” och en himmelsk mussla, försiktigt gratinerad på en fejkkorall. Allt igenom strålande.
Genomgående var portionerna generösa för avsmakningsmenyer i allmänhet. Lejontornet hade gjort två menyer av samma mängd mat. Och man såg nästan inget av det där minimalistiska modekrusidullandet med damm, dimma, rök och skum som dominerar Kataloniens stjärnor (inte för att jag inte kan fördra lite rök ibland…).
Avslutningens dekonstruerade bondmåltiddessert-amusée (!), med ”vin, bröd och korv” var underbar – korven av läcker krispig mörk choklad; bonnlimpan, ett vetedegsbröd och vinet en fräsch reduktion på vin och färska frukter.
Så enkelt, så kul och så bra. I like! Den gode Monsieur Ego – alla elaka matskribenters skyddshelgon – hade inte kunnat önskat sig ett bättre ”perspektiv”.
Från ”Menu Aranori” var de ”vilda” blandade svamparna med äggpasta en riktig rysare. Även spädgrisen höll högsta klass precis som den spännande platån ”Milk and Grape, Cheese and Wine in parallel evolutions”.
”Menu Bekarki” bjöd på flera godsaker, bland annat de små ”pärlorna” av Foie-Gras och ett mycket mört lamm samt en dessert med det anspråkslösa namnet ” Another Apple Tart”. Kakan täckt av ett ätbart skyddspapper med restaurangens namn. Minst sagt en imponerande avslutning.
Och god.
Men, men. Vissa småsaker kunde naturligtvis bli bättre. Jag kan bara hålla med Mons Kallentoft i dennes artikel om Akelarre i VA, att grönsaksrisotton var ganska onödig – den höll inte alls samma klass och var ganska översaltad (något jag kände var generellt för flera av rätterna). Dessutom var den ångkokta pilgrimsmusslan i Bekarki-menyn sadly overcooked.
Hookahey!
Den rökfria avdelningen luktade dessutom av cigarettrök som generöst distribuerades av den lite väl intensiva luftkonditioneringen. Utsikten hänförande, lokalen dock ganska beige. Och dessutom kall.
Så, whaddyasay?
Jag saknar det perfekt avvägda tempot i servicen hos en restaurang som exempelvis Can Roca – och att önska sig en sommelier med Josep Rocas perfektionism i att matcha mat och vin, är kanske väl orealistiskt. Men 9-9,5 av 10 poäng i min alldeles esoteriska och personliga matkalender får Akelarre, och samtidigt en rungande rekommendation.
För så bra är det.
|
||
Alla som reser till Barcelona med Ryanair landar på den förbisedda staden Gironas flygplats. Sedan tröttsvetttränger man in sig i den långa kön för vidare busstransport ner till Tjuvarnas Stad. Av tvåhundra prispressande resenärer till Girona, ställer sig minst 198 i samma bussbiljettkö efter de har hämtat sitt baggage.
Bueno.
Men man kan också välja att INTE foga sig i kökulturen och istället gå till det folktomma hyrbilskontoret bredvid, hyra en bil och köra norrut. Om man nu är lagd åt det hållet.
Vilket jag härmed bekänner mig till.
Sedan kör man en dryg timme på riktigt schysta vägar norrut och kommer så till de väldiga Pyrenéernas utlöpare vid havet vid den franska gränsen. Man har kommit till Côte Vermeille, en personlig favorit av franska resmål – eller katalanska om man nu ska vara petig. En av få platser dit massturismens slemmiga tentakler runt Medelhavet ännu inte har nått. Bilden ovan är tagen i bergen ovanför de underbara småstäderna, Collioure, Port-Vendres och Banyuls-sur-Mer, med blicken norrut mot Perpignan-hållet.
Om detta har jag skrivit i senaste numret av den alldeles utmärkta ”frankofila” tidskriften FRANKOFON.
Glöm bara inte bort att i Girona finns en av världens bästa restauranter. Ett utmärkt sätt att avsluta sin katalanska sejour.
Min vän musikmogulen och jag hade som bekant, för de som följer denna blogg, mycket ”aspera” i Barcelona i december 2007. Båda var vi bedrövade på olika sett. Min bedrövelse var ytlig, hans bråddjup.
Likt ett grekiskt drama ledde vår flykt från syndens stad oss, norrut till Girona, och till bröderna Rocas restaurang – ständigt i topp tio (för de som gör listor) av världens bästa restauranger. Det var kvällen innan vi åkte hem till Sverige, bordet var bokat sedan 1880-talet (typ) och kvällen blev en surrealistisk – hedonistisk – revanschistisk – point-of-no-return-räddad-av-gonggongen-upplevelse. Katharsis alltså.
Kort sagt MYCKET ”astra”.
Man kan i ärlighetens namn fråga sig om mat verkligen kan vara så bra som det var hos Joan och Josep och lillebrorsan Jordi med desserterna? Visst, vi slog ur ett underläge. Det mesta hade nog impat på oss. Fast kanske inte ändå. I efterhand har jag insett att det FINNS en verklig skillnad mellan att äta och att uppleva mat.
Visst. Jag har ju t vetat om detta i hela mitt liv, men den fulla upplevelsen av insikt var 100% fysisk och närmast chockartad. Jag hade aldrig riktigt vetat vad jag talat om.
Jag trodde jag visste hur de bästa råvarorna i kombination med perfekt avvägda viner ändå fungerade. Jag fattade ingenting. Mogulen och jag gick över en osynlig gräns den kvällen, över Mat-Rubicon, och nu- efter upplevelsen – finns ingen väg åter. Det var som om man fick en glimt av paradiset, om än för bara några timmar.
You wanna go back boy?
Upplevelsen räddade i alla fall oss denna kväll.
När jag ser i min anteckningsbok från de dagarna kan jag bara le. Ju längre middagen fortlöper desto mindre antecknar jag. Och till slut, från rätt 7 finns där bara korta rubriker. Sedan erbjöd sig Jordi Roca, en av Spaniens främsta sommelierer att skriva ut menyn – alla rätterna och vilka viner vi drack, och ja, då havererade liksom dokumentationen totalt.
De sista kluddret i anteckningsboken:
/…/
7. ”Auberginägg omg. av anjovis”
8. ”Scampi”
9. ”Havsabborre”
10. ”Get”
11.”Kanin – fois gras”
/…/
Imorgon lördag, provar jag en annan ”stjärna”. Lejontornet i Gamla Stan. Ber att få återkomma om denna. Känns dock lite orättvist att ta upp det stället i samma andetag som den ovan, men, men…man vet aldrig.
Och för övrigt har jag ändrat mig angående skum, rök och annat ”fluff” i matlagning. Det ÄR ändå ganska kul, och i fallet Can Roca hade det även ett syfte.
Min resa började nämligen klockan fem i morse, i Banyuls-sur-Mer i sydligaste Frankrike då jag startade hyrbilen i hällregnet. På papperet en enkel resa som jag faktiskt gjort flera gånger förut men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det finns många vägar runt omkring Banyuls och de flesta leder inte alls dit man tänkt sig, men de är fina långa, kurviga och har ytterligt sparsmakad skyltning. Så jag tog ett gott råd från goda vänner att åka norrut mot motorvägen istället för den långsamma bergsvägen in i Spanien för sista sträckan ner till Girona.
Norrut ja, på oupplysta, folktomma vägar i hällregn (ungefär som i alla skräckfilmer man hyrde med moviebox på 80-talet). Inga möten, ingenting. Efter en halvtimme tyckte jag nog att jag ändå borde vända söderut lite grann i alla fall, eller att jag skulle komma fram till motorvägen som ju skulle finnas någonstans i trakterna – den som jag faktiskt körde upp på. Men den var som bortblåst. Som i skräckfilmerna.
Så jag inser min prekära situation. Jag är på väg ensam upp i Pyrenéerna i mörkret och jag kommer inte hinna i tid till flyget. Så jag vänder och gasar på för Kung och fosterland. Eller snarare President och republik. Det får bli den långsamma bergsvägen vid kusten ändå…men klumpen i magen säger att jag inte kommer hinna – klumpen hade naturligtvis rätt för en timme skulle då ha gått och jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Så efter tio minuter på de ensamma kolsvarta, regniga vägarna in the twilight zone, så…vänder jag en gång till, ber mina böner, och tänker att om det ändå kommer en korsning, kanske ändå…att det finns en väg till vägen..
Efter att ha gett upp en fyra, fem gånger och efter jag funderat på vad jag skulle ha gjort om jag missat mitt plan till Rotterdam (går bara onsdagar och lördagar), så ser jag en liten fyrkantig, grön skylt. Grön skylt…är inte det, typ STÖRRE väg, på vilken man kan åka åt två håll? Jag gasade ivrigt på upp för den kringelikrokiga vägen upp mot bergspasset och nu började skyltarna också nämna mitt eget Blue Hawaii – Gerone – Girona. Men den skumma gränsstaden var överjävligt nog sprängfylld med hundratusentals (det är möjligt att denna siffra inte stämmer exakt då jag inte riktigt hade tid att räkna) långtradare så där vid sex, halv sju på morgonen. De hade kanske ett uppskattat årligt klubbmöte där Europas samtliga chaufförer talade med varandra om …ja, lastbilsämnen, typ. Kanske välbesökta seminarier om släpets estetik, eller möjligen workshops om presenningens anatomi. Vad vet jag? Men David Lynch hade inte kunnat frammana denna ondskans plats, Les Thermes norr om den spanska icke-staden Figueres och min hopplösa kamp mot klockan på ett mer suggestivt sätt. Jag tvingades sedan heroiskt köra om hundratals av dessa på väg ner till flygstolen, till friheten, till ljuset. Och ändå skulle jag missa planet. Trodde jag.
Men jag kom ju iväg ändå. Men det var på håret då jag naturligtvis måste tanka upp bilen innan jag lämnade den. Men naturligtvis finns det ingen mack i närheten av flygplatsen i Girona. Återigen hoppet ute. Jag tvingades åter chansa på en av fem vägar i en stor rondell och kom till slut till en by någonstans utan namn (jag har förträngt) och efter energiskt letande så fanns det en mack på andra sidan byn ändå. Snabbt tillbaka och jag kom iväg.
Vad kan man då lära sig av denna föga uppbyggliga historia?
Min favoritslutflicka i Toledos katedral. Hon gillar heller inte El Greco.
Vem som valde ”instrumentet” är dock ett väl dolt mysterium. Jag tvivlar att jag nånsin får svar på den frågan.
Originally uploaded by Stevens bilder
1/11 Madrid.
En lång dag av promenerande. Madrid är utmärkt for just detta. Att gå. Speciellt for dem av mänskligheten som inte lever for att shoppa. Men man går aldrig forgäves, för i slutet av varje promenad, när klockan närmar sig 22.00 eller kanske lite senare så är det dags att sätta sig tills bords. Och det gör man i Madrid med fördel på, Sobrino de Botin.
Vi åt där igår, och besöket var så tillfredställande att jag bokade bord även ikväll. Ikväll blir vi dessutom 4 till bordet så en viss variation blir det allt. I övrigt Madrids äldsta restaurant från början av 1700-talet. Detta faktum skulle egentligen tala emot att restauranten skulle vara annat än en turistfälla…men de levererar faktiskt.
Utmärkt service, vinlista och alldeles speciellt deras chef d´heuvres…ugnsbakad, hel spädgris eller dilamm. Hur gott som helst.
En annan turistfälla med Botin, kan vara det faktum att det även var Hemingways stamlocus när denne var i Madrid. Något de andra restauranterna runt omkring slår mer mynt av än Botin. En skylt med ”Hemingway never ate here” hänger å grannrestaurantens vägg.
Lite magsurt, men faktiskt ganska kul.
30/10 Toledo
I Toledo har jag haft tid att reflektera over en eventuell framtida doktorsavhandling. ”T-shirts, travelling and identity”. I mina ganska omfattande faeltstudier har jag identifierat tre huvudgrupper av Tshirtkopare bland de som reser.
Grupp 1: De som koper en Tshirt hemma for att visa var man kommer ifraan. Den sk. ”Hemmalaget-gruppen”. Haer finns exempelvis den klassiska roda CANADA-Tshirten, nystruken och nykopt for att saega till alla andra trevliga kanadensare att vill ni prata om Kanada med mig nu naer ni aer i Spanien, saa var saa goda. Inga storre regionala inzoomningar. Naer denna grupp aer utomlands aer de ju fraemst nationalister. Det aer de mot vaerlden.
Grupp 2: De som koper en Toledo-Tshirt i Toledo, och en Disneyland-Tshirt i Disneyland OCH sedan tar paa sig den paa plats for att bekraefta att de verkligen aer daer. I denna grupp finns aeven den stora undergrupp av baseballhat-nyttjare. De klassiska NYC-kepsarna paa medelaalders svenskar och osteuropeer paa besok i New York. Den sk ”Bekraeftelsegruppen” eller ”Ju-mer-vi-aer-tillsammans-gruppen”.
Grupp 3: Denna grupp vill INTE tillhora ett kollektiv, och skulle aldrig kopa en Canada-T-shirt. I denna den minsta huvudgruppen ingaar de resenaerer som koper Tshirts for publiken paa hemmaplan. Dessa skulle aldrig ta paa sig sina Tshirts paa resan (daa de skulla ansluta till grupp 2, vilket de skulle avsky), utan sparar sina inkop med en samlares omsorg. Detta aer den sk ”Statusgruppen”. De vill baera sina T-shirts som troféer over svaara resmaal som de flesta bara drommer om. Haer finns exempelvis QueenstownTshirts och aennu baettre, A.J.Hackett-Tshirts som visar att man har hoppat alla tre klassiska Bungyhopp under samma dag.
En sann raritet som ger hog status i denna resegrupp.
Detsamma kan man saega om de som kommer till jobbet med en lagom sliten Murchison Falls-Tshirt, eller kanske en fraan Ushuaia, eller Hindukush. Maalet med detta poserande aer att visa var man har varit och aenda inte tala om det. Ett delmaal aer naturligtvis naer naagon maaste fraaga var Ushuaia ligger.
- Jasaa? Du vet inte det…(njuuuter), det aer en liten overskattad haala i sydligaste Patagonien och utskeppningshamn for de flesta expeditioner till Antarktis som foraesten ocksaa aer ganska overskattat. Mest is daernere forstaar du. J-gt kallt staelle.
I Toledos medeltidslabyrinter ser jag ganska maanga i grupp 1 och 2. Vaeldigt faa fraan Queenstown och ingen fraan Ushuaia.
29/10 Toledo
Ett yrke man inte onskar sina dottrar, ar att bli slutflicka. Den dar tjejen som haller upp en fanig, uppseendevackande sak som ett stort paraply eller ngt liknande i slutet av (framfor allt) japanska turistgrupper.
Hennes jobb ar ju viktigt eftersom annars kanske de tappar bort ngra entusiastiska filmare och fotografer i gruppen. For som tidigare konstaterat, det gar undan i den japanska massturismen.
Idag traffade jag pa en grupp japaner med en alldeles egen slutflicka. Hennes ode var att baera en stor, oerhort iogonfallande neonfargad jatteblomma i tyg som ”Har-Aer-Vi-Pryl”. Hon gjorde sitt jobb, inte mer.
Och jag forstar henne.
Hon kunde heller inte undga att lagga marke till mitt antropologiska och fotografiska intresse for slutflickans arbetssituation. Nar hon sag mig sankte hon darfor blomman, for att sedan hoja den igen nar hon trodde jag gatt.
Jobbet att alltid ga sist och samla ihop de dar okansliga, fotograferande, filmande idioterna som finns pa alla gruppresor i alla lander och som ALLTID kommer for sent och ALDRIG dyker upp pa utsatt tid for att de skulle kopa cigaretter eller ngt annat viktigt…de dar som aldrig ser nar resten av gruppen ror pa sig…det ar DE som slutflickan maste umgas med. Lagg till neonblomman sa inser man vilket skitjobb det ar.
Min japanska ar lite ringrostig, men jag horde henne saga:
- Kom nu Mr Harakiri!
(Han flinar och mumlar ngt om att bara ta en bild till…)
- Skynda pa nu, Mr Harakiri, nu gar alla!
(mummel om ngt att hon bara aer en liten janta och inte ska stressa honom, inte…)
- Men nu gar gruppen, Herr Harakiri!
(surt mummel…)
- Men ser du inte den forbannade neonblomman? Jag skaemmer ut mig i en spansk 1200-talskatedral for din skull! Fuck you, Mr Harakiri!
Fast det dar sista tankte hon nog bara.
29/10 Toledo
Precis som jag klivit in i denna valdiga byggnad fran 1200-talet tranger sig nagra japaner forbi mig och vander upp snabbt till hoger.
Langst fram i ledet gick den auktoritare guiden med steg som hade fatt sjalvaste Gandhi att komma pa efterkalken pa sin beromda saltmarsch. Guiden gick sa fort att damerna som foljde narmast efter honom var tvugna att springa for att halla tempot. Och gruppen var stor. En strid strom fortsatte sedan ta den snava kurvan forbi mig och borjade ocksa springa nedfor langskeppet for att hinna ikapp sin motionsgud till guide. Han vantade minsann INTE pa nagra efterslantare. Och de verkade vara med pa notorna. En del till och med smafnissade!
Forst tankte jag, vad tvingas inte dessa stackars japaner sta ut med pa sin livs resa till Europa? Ar det det har de far efter att nastan ha jobbat ihjal sig ett helt liv? Men sa kom jag pa att guidens stenharda crash-course i katedralkunskap och absoluta nolltolerans mot att fjaeska (!) for sina turistgrupper egentligen var beundransvard. Han var ju en sann hjalte.
For INGEN vill ju egentligen se dessa grupper – alla hatar stora turistgrupper som kommer samtidigt, stannar laenge (!) och ska ha tolkningsguide till allt.
Alla hatar massturismen. Och det gjorde alldeles sarskilt denna hjalteguide. So keep’ em runnin!
Banzai!
26/10 Granada
Ja de engelska titlarna behaller jag trots att den engelska narvaron hundra ar efter Lewnhaupt reste i trakterna fortfarande ar pa tok for dominant. Greven bytte helt sonika hotell i Granada nar han behandlades som engelsman, ” the only things that keep the British happy are if they get their whisky och a room steaming hot with no air at all” (typ).
Jag har nog besokt det jordiska paradiset idag. I alla fall var det sannolikt det en gang i tiden. Alhambra och vinterpalatset Generalife ar det mest imponerande jag sett i byggnadsvag. Ett palatskomplex byggt for skonheten och njutningarna och inte for strid. Trots det intogs aldrig fastningen.
Att det betraktades som ett paradis redan av morerna, vittnar de resenarer som flera hundra ar senare i Nordafrika motte attlingar till de som 1492 tvingades lamna staden. De hade bevarat nycklarna till husen i Albaicin. De dromde hundratals ar senare om att en gang fa aterkomma till det himmelska Granada, sitt jordiska paradis.
Och de beholl nyckeln.
Jag kommer ocksa dromma om Alhambra och Generalife.
Imorgon Cordoba.
I förberedelserna inför en resa framstår packningen som det lättaste i världen om man jämför med de omänskligt utdragna kvalen inför valet av reselektyr.
Ska man ta med läsning som är helt reseneutral? Kinesisk fornhistoria på spa-resan till Finland? Proust på Island runt-resan? Sture Dahlström på konstvandringen på Pradomuséet? Max nalle på Manhattan?
Jag vet inte. Ibland funkar det, ibland vill man ha böcker som funkar som en perspektivgivande side-kick till resan. Jag kan bara citera min nya hjälte, the aweinspiring Matkritikern-from-Hell, Monsieur EGO i den genialiska animerade filmen, Råttatouille, när han får frågan vad han vill beställa, vad han vill äta.
”Perspektiv. Jag vill ha PERSPEKTIV!”
Lite så är det också med böcker på resor.
Så jag har bestämt mig. Denna gång blir mitt resesällskap, greven, löjtnanten, attachén, ryttmästaren och skriftställaren Claes Adam Carl Lewenhaupt (1859-1937). För snart hundra år sedan reste han runt i Andalusien och skrev ner sina reseminnen, bland annat i den nu mer eller mindre bortglömda, Bland morer och andalusier (1911).
I början av förra seklet reste Lewenhaupt flitigt i både Spanien och Frankrike, men gjorde även lite längre resor till Indien, Burma, USA och Marocko. Han var jägare, sportfiskare och nyfiken resenär med välfylld reskassa och med precis så mycket självgoda överklassfördomar man klarar av. Och han råkar finnas i mitt bibliotek.
Så vi får väl se om vi kommer överens. Jag och greven.
Spanska ordspråk och talesätt ingår inte i det jag i ärlighetens namn kan kalla min profession. Men ibland är till och med dessa begripliga. Hay moros en la costa – det finns morer vid kusten, är just ett sådant. I alla fall i ett medeltidskristet, andalusiskt perspektiv. När det siktades morer vid kusten var man tvungen att vara uppmärksam, att hålla ögonen öppna. En invasion kanske var i antågande.
Beware.
Den svenska motsvarigheten är det etymologiskt dunkla och naturmystikesoteriska, att ana ugglor i mossen. Känns dock inte lika farligt som morerna vid kusten. Ett varningsfinger för bitska ugglor under bärplockningen kanske?
Till veckan ger jag mig av till Andalusien på spaning efter de morer som flytt. Jag tänker mig först till Granada med sitt Alhambra – det sista moriska fästet att falla på den Iberiska halvön. Cordoba står sedan på tur, och ännu lite längre fram Toledo.
Vi får se hur frekvent uppdateringen av bloggen blir under resan. Det finns ju annat att göra än att hänga på internetkaféer, men några reflektioner blir det garanterat. Att fritt ströva i denna del av världen hör ju till mina favoritsysselsättningar, vilket generationer av fenicier, greker, romare, visigoter och vandaler, iberer, morer, romer, judar, kastillianer, socialister och fascister, författare och filmare och en miljard soltörstiga britter före mig redan konstaterat.
Hay inglèses en la costa.
Beware!
Jag har precis bokat bord hos bröderna Roca, i Girona. En månad bort drygt, men ständigt i tankarna. El Celler de can Roca är ett av de mest spännande katalanska köken i denna mathedonistiska del av världen. Här kan man fullständigt förlora sig, speciellt nu när Ryanair har den stora vänligheten att subventionera anslutningsresan. Tackar!
Dock är jag lite kluven inför de extremexperimentiella inslagen i det nya spanska köket (som i och för sig inte längre är så nytt). De katalanska kollegorna, på El Bulli leder fortfarande detta perfektionistiska race som gjort att man nu världen över knappast längre kan undgå ”rök”, ”damm” och ”flum-skum” på menyerna.
Jag hoppas och tror att detta är lite mer nedtonat hos Joan Roca.
Han lovade dock i mailet att förbereda en överraskningsmeny med säsongens allra bästa råvaror. Vilket (välvilligt) kan tolkas som att ”karamelliserat jordärtskocksskum” och ”gucciparfymerad galapagospingvinnäbbsdamm på en morgondimma av lakritsrök” lyser med sin frånvaro.
A foam free zone, please!
|
