Det händer nästan varje gång jag kommer hem från en resa. Så även denna gång. Jag slås nämligen över hur väldigt speciella vi svenskar är. Ett klassiskt reserelaterat exempel är vår speciella inställning till våra medmänniskor – särskilt de vi gör illa. När en svensk exempelvis kör in en fullastad bagagevagn i hälarna på den person som står framför (för det gör vi gärna), vad säger då svensken?
1.Å förlåt, förlåt, förlåt! Hur gick det? Mitt fel, jag är verkligen ledsen. Här är ett adressen till min favorithälsenespecialistkirurg– han driver en världsledande klinik i Florida. Jag står självklart för alla kostnader.
2.Endast: Å förlåt, hur gick det?
3.Endast. Ursäkta.
Rätt svar: ingenting naturligtvis. Svensken suckar istället övertydligt och kroppsspråkar fram sin irritation över den idiot som haft den exceptionellt dåliga smaken att vädra hälsenorna framför den framrusande rikssvenska bagagevagnen. Om det blir riktigt allvarligt, dvs gråt, tandagnisslan, aortabristningar och amputationer kan svensken eventuell uttrycka sina hjärtliga ursäkter genom ett, ”OJ!”
Jag tror det handlar om KARMA. What you give is what you get. Och svenskar ger inte särskilt mycket när det kommer till allmänsocialt beteende. Vi är och får alltså bara vad vi förtjänar. Eller?
Till ett aktuellt exempel: Jag sitter i skrivande stund på tåget norrut från Arlanda. På andra sidan mittgången sitter två kvinnor. Den ena kvinnan har två godisätande barn framför sig – hennes barn – hon ber de nämligen att köpa en påse Gott och Blandat (dålig KARMA bara det). De kommer med påsen och växeln (hon tackar inte – KARMA), öppnar, prasslar, prasslar, prasslar och börjar fylla munnen. Den lite yngre kvinnan bredvid som hon talat med ett tag från Arlanda flackar nu lite med blicken som folk ofta gör när någon öppnar en påse Gott och Blandat bredvid en och det dröjer innan den ultimata bekräftelsen eller förödmjukelsen kommer. Det blir den senare.
Gott och Blandat-Kvinnan fyller munnen flera gånger och stoppar sedan ner godispåsen i sin stickade väska samtidigt som hon ser ut genom fönstret med en barnänglablick. Hon bjuder alltså INTE sin granne (KARMA, ajaj). Hur straffar då den gudomliga rättvisan – KARMA – denna snåljåp till godisgris? Jo, den förödmjukade kvinnan med den flackande blicken tar i sin tur upp en medhavd dubbelmacka av polarkaketyp (KARMA), den segaste och mest degigaste av alla produkter som saluför sig som bröd i…ja Sverige. And man, she really goes about it! Och (hämnd ljuva hämnd) det visar sig att hon är en smaskare av Olympiska dimensioner som tuggar med en öppen mun som skulle kunna svälja hela Småland (aoutch, KARMA): Tjadd-tjoff-smack-slask-tjadd-tjudd-smack-klick-klick-smask-tjudd…Godisgrisen får alltså direkt input på sin snålhet. Karma äger. Jag ler inombords, men vågar inte titta.
Men mitt i min egen skadeglädje börjar fjortistjejen bakom kvinnorna att tala i sin mobiltelefon – hela vägen från Uppsala till Söderhamn - och berättar om alla sina intressanta inköp i kläder- och smink-området hon gjort det senaste dygnet, och sedan vad Den sa om Den, och Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den om Den…och sedan dyker dessutom hennes chipspåse och CocaCola upp… Jag börjar svettas. Godisgrisen verkar nämligen inte alls berörd av denna nya helvetiska bestraffning. Och jag inser efter ett tag: det är kanske inte bara Godisgrisen som Karma har en rendez-vous med.
OJ! säger jag på rikssvenska.
Jag ber därför och härmed alla svenskar och svenskheten om förlåtelse för att jag vid flera tillfällen blivit påkörd av bagagevagnar och inte gillat det, jag är även jätte-ledsen att jag inte får lyssna till charmiga tonårskonversationer HELA vägen hem till Övik och jag är superledsen att jag inte uppskattat polarbröds-tjudd-smack-klick-smack-slask-slask-tjudd-klicket fullt ut. Jag ska försöka titta på mer uppskattande i framtiden. Promise.
Sverige är ju fantastiskt. Vad roligt att komma hem igen!
(Ol Karma, we on speaking terms again?)
