På Peitavasgatan i gamla Riga, inklämd mellan de gamla husen ligger den enda synagoga som inte brändes ned av nazisterna under andra världskriget. Ingången är anspråkslös och huset är inte stort. Om det inte vore för den ständiga polisbevakningen skulle man lätt missa den.

Poliser har suttit i den äggformade husvagnskuren utanför grindarna sedan mars 1998 då synagogan utsattes för ett sprängattentat. Jag undrar hur poliserna i den trånga kuren, med sina små igenimmade fönster skulle kunna stoppa detta att hända igen? Kanske räcker deras blotta närvaro. Kanske önskar poliserna att de gjorde sin tjänst någon annanstans än här på Peitavasgatan dessa regnkalla dagar i januari. De sitter kvar i kuren när jag kliver in på den lilla gården och går in i synagogan.

”Det är bättre att komma hit på morgonen. Det är säkrare då” säger Michael Freydman som möter mig vid ingången.

Säkrare ja.

Efter två tusen år av pogromer har judarna lärt sig värdet av säkerhet. Ofta har det dock stannat vid en förhoppning eller dröm. Bakgrunden till sprängdådet 1998 var den minnesmarsch samma år som femhundra före detta lettiska SS-soldater gjorde för att högtidlighålla 55-årsjubileumet av deras samarbete med nazisterna under kriget. Denna minnesmarsch väckte upprörda känslor, framförallt i väst. Det blev inte bättre av att höga lettiska militärer och parlamentsledamöter försökte försvara dessa patrioter som riskerat sina liv i kampen mot sovjetockupationen.

Historieskrivning stod mot historieskrivning.

Strax före gryningen bara någon vecka efter marschen i centrala Riga briserade bomben vid synagogan på Peitavasgatan.

”Numera är min engelska bättre än min jiddish” säger Michael Freydman.

Han lyser upp när vi kommer in på det engelska. ”Vet du hur jag har fått min engelska accent? Jag börjar varje morgon med att sätta på ”a nice cup of tea” och sedan sätter jag på BBC World service och lyssnar noggrant på ”The Queen´s English”. En sån här dag passar verkligen ett par engelska wallies och en Barbourjacka som du har. Du vet väl att Drottningen också har en sådan? Tyvärr har jag själv inte råd, men de är perfekta för ett väder som idag, regnet och kylan. Och så innerfickorna, djupa och fina. Där kan man stoppa sin vodka” säger han och skrattar. ”Eller hur? Mycket praktiskt med Barbour.”

Han plockar fram ett visitkort och ger det till mig. Det står Oxford Standard vid sidan av hans namn.

”Oxford standard. Drottningens engelska” säger han med ett stort leende. ”Många judar från Riga har flyttat till England efter glaznost och självständigheten. Bättre där. Fler möjligheter.”

Men Michael Freydman blev kvar.

Jag undrar varför han som älskar det engelska så mycket inte flyttat.

”Någon måste ju ta hand om vår Shul” säger han och pekar på synagogan. ”Så att våra gäster förstår vår historia. Sådana som du. Under många år under sovjetockupationen fick vi inte bedriva undervisning här. Judarna hade det mycket svårt även efter kriget. Vi som är kvar idag måste vårda synagogan som en liten trädgård så den inte dör. Det är det jag försöker göra.”

Oxford Standard i Riga.

Jag tittar på visitkortet igen. Där står namn, telefonnummer och e-post. Ingen hemadress. Åter denna säkerhet.

Synagogan på Peitavasgatan färdigställdes 1905 och klarade nazistockupationen endast tack vare att den ståtliga reformerta kyrkan fanns i samma kvarter. Kyrkans företrädare lyckades övertala tyskarna att risken för att branden skulle sprida sig var överhängande. Synagogan fick stå kvar och användes istället som lagerlokal. Värre gick det för de andra, närmare fyrtio synagogorna Riga. Men värst gick det för deras många besökare. Den stora Choralsynagogan i Riga brändes i juli 1941 ned till grunden och med den hundratals instängda judar. Tyskarna spillde ingen onödig tid under sin tid i Riga. Staden erövrades i juli 1941. Synagogorna brändes ned samma månad och det stora Maskavasghettot upprättades för stadens tiotusentals judar.

Samma år, den 30 november marscheras 15000 av dessa till de väntande moderna bussarna som för dem till Rumbulaskogen några kilometer utanför Riga. Därefter en kort promenad in i skogen, där de får lämna ifrån sig alla personliga ägodelar i prydliga högar. Även kläderna. Hattar här, byxor här, underkläder där. Nakna förs de sedan i grupper om tio fram till stora gropar som schaktats upp för ändamålet. Där väntar de in sin tur. Trots minusgraderna var effektiviteten slående. Eftersom så många människor ska avrättas samma dag kräver detta att de lägger sig på de nyligen avrättade med ansiktet nedåt. Sedan skjuts de i nacken med ett enda skott. Nästa grupp får därefter nakna lägga sig på dessa. Huvud mot fot, och ansiktena nedåt. Lager på lager, packas de som sardiner. Metoden var mycket effektiv.

Den 8 december förs ytterligare 10000 av ghettots återstående invånare till Rumbulaskogen. De allra sista judarna i ghettot skickas senare som arbetsslavar till lägren i Polen.

1935 bodde över 40000 judar i Riga. 1944 fanns endast 150 kvar i livet.

Det smäller i dörrarna när de grönklädda poliserna söker igenom synagogan efter något främmande som inte hör hemma där. Själv får jag sitta kvar. Snart ska morgonbönen, shacharit, börja och innan dess gör de bistra poliserna sina obligatoriska vändor.

Michael Freydman har bjudit in mig denna kyliga morgon. Endast ett femtontal män, de flesta äldre, dyker så småningom upp till morgonbönen.

”Kom ihåg att detta är en ortodox synagoga” säger han. Som för att varna mig. ”Allt sker på hebreiska. Du förstår nog ingenting.”

Jag förklarar för honom att det inte gör någonting och att jag ändå är tacksam att få sitta med och lyssna.

De flesta män sneglar lite misstänksamt på mig där jag sitter med min lånade kippa. Är det ännu en polis? Kanske någon som kommit för att bråka eller registrera de som är där? Jag försöker mitt bästa att inte se ut som en bråkstake eller som någon från hemliga polisen. Kanske har de goda skäl för sin misstänksamhet.

”Jag har berättat vem du är för min rabbin. Han frågade och jag sa att du är här för att du vill veta mer om vår synagoga” säger Michael innan han går till sin plats och förbereder sig för bönen.

Under tiden männen ber och sjunger går den skäggiga rabbinen runt i synagogan, talar med någon här hyssjar någon där. Han kommer fram till mig och frågar.

”Var kommer du ifrån?”

Jag svarar att jag kommer från Sverige.

”Inte långt” säger han. ”Not far, not far.”

Jag tänker på allt dessa människor fått utstå och på hur den krympande judiska församlingen i Riga som kämpar för att hålla sin lilla trädgård blommande, hur långt det egentligen är från det liv jag lever, hur stor skillnad det egentligen är på våra erfarenheter, av livet som av historien.

Nej, det är inte långt, men ändå. Kan man befinna sig längre ifrån varandra?

Michael Freydman hade rätt. Jag förstod ingenting. Men morgontimmen hos de ortodoxa judarna i Peitavas-synagogan innebar för mig ändå en stund av stark gemenskap.

Efteråt tackar jag Michael Freydman, den anspråkslösa

trädgårdsmästaren i Riga för hans generositet mot mig dessa dagar. Han kommer då plötsligt på ett svenskt ord.

”Skål”, säger han och skrattar och pekar på min jacka med de ändamålsenliga innerfickorna.

”Visst är det svenska? Skål!”

Jag svarar honom med ett av de få hebreiska ord jag kan.

”Lechaim”.

/Tidigare publicerat i Tidningen Kulturen 2007.

Matematik var aldrig min starka sida i skolan. Därför vore det ju höjden av fräckhet att ifrågasätta mayaindianernas mattesnillen när de nu kommit fram till att Jorden ska gå under den 21 december i år. Till skillnad från mig, kontrollräknade de säkert både en och två gånger innan de gav det slutgiltiga uppdraget till stenhuggaren.

”Du, Txichtcxzèn-hu-xtz, hur stavas den där månaden igen?”

”De-cem-ber.”

”Med C?”

”Japp”

”Ok.”

…pling, pling, pling…

”Just precis, åsså tjugohundratolv, se till att få året rätt, tjuuuugohunnndratolv.”

”Okidoki… ”

…pling, pling, pling…

”Så där nånting då. Hrm. Få se: Jordens undergång. December 2012. Är det godkänt?”

”Riktigt snyggt hugget, Txzach-naztx`chquetzyacht-zx!

”Tackarrrrr.”

Hur ska man då spendera de sista dyrbara minuterna i sitt liv? Ett år kan ju trots allt vara ganska långt. I Apokalypsens år, Anno 2012 hinner man naturligtvis med att se sitt favoritlag kämpa sig igenom kvalserien (vilket sällsynt välfunnet namn!) i ishockey för tredje året i rad (och en verklig försmak av den stundande undergången) man tvingas genomföra ännu en deklaration (suck) och betygssamtal, semesterplaneringar, klippa gräset för man låtit det växa alldeles för långt, laga den tålamodsprövande bilen (dubbelsuck), och ännu en skolstart hinns naturligtvis med, samt påbörjandet av den där romanen som ändå aldrig vill bli färdigskriven (trippelsuck) och skotta bort den ständiga snövallen som apokalypsens fyra ryttare – snöplogen i mänsklig skepnad alltid skapar just framför vår parkering. 2 cm nysnö = 50 cm snövall. 5 cm nysnö = 150 cm snövall.

Jag får dock hoppas att de ändå räknade fel på några dagar så att den gode Fredrik Strage får fira sin 40-årsdag. Det är han verkligen värd. Men jag undrar hur vi gör med min dotter som fyller år den 21:a?

Ska jag tidigarelägga kalaset?

I dagens DN kan ni läsa min recension av mangaboken/seriealbumet/grafiska romanen, Bleckmossen: Sjöhästens hemlighet. Svensktecknad manga, eller pseudomanga, verkade för ett tag nästan tappat gnistan, men så kommer denna bok som lovar mycket gott, även om den också vill väldigt mycket samtidigt.

Nu finns mitt isbrytarreportage från Kemi i en utökad version och på tyska i snygga NORR Das Skandinavien-Magazin. Det är kul med riktigt ambitiösa tidskrifter i dessa tider. Mitt första på tyska.

Årets storfiskare bestod av undertecknad, Pia Huss, Mats Kempe, Sverker Lenas, Ulla Lundqvist, Moa Matthis, Sanne Näsling och Andreas Palmaer.

This morning. From my bedroom window. A house burns to the ground.

Idag publiceras min recension av den österrikiska författaren, Ursula Poznanskis utmärkta thriller Erebos i DN. Man kan läsa den HÄR om man nu inte råkar har papperstidningen framför sig.

Erebos är en mycket exklusiv och beroendeframkallande online-rollspelsvärld som i mångt och mycket liknar World of Warcraft men som ändå skiljer sig i sin utstuderade ondska, i sin vilja att överskrida gränsen mellan spel och verklighet. Poznanski beskriver mästerligt hur suget efter att fortsätta spela, att fortsätta levla upp suger in spelarna tills de inte längre har förmåga att avbryta  - allt enligt en mycket genomtänkt plan. Det är en mycket välskriven bok, stundtals riktigt otäck.

Rekommenderas varmt.

Här till vänster ser ni min gamla bylinebild i DN, tecknad av Stina Wirsén och nedan, den nya, fotograferad av Paul Hansen. Jag kan inte skylla på något alltså.

Det ÄR något med mitt hår.

I gårdagens DN fanns min spaning på dystopiernas bäst-före-datum att läsa. Problemet med de flesra av våra stora dystopiska klassiker är att deras ”nära framtid” har varit eller är här nu och att det uppenbart inte riktigt blev som Lang, Orwell, Boye, Bradbury och andra förutspått. Allt detta efter en ganska misslyckad pappa-introduktion av favoriten Bladerunner som utspelar sig i ett framtida Los Angeles. Året…2019. Om åtta år alltså. Hm. Nja.

Yes! Det är verkligen en kittlande känsla. Och galet hedrande. Att få skriva i Kamratposten som man själv som barn längtade efter är som att kliva in en tidsmaskin.

Och sånt gillar jag.

I det nya numret, Nr 15, 2011 kan ni (om ni själva har barnasinnet kvar) eller era barn (om ni har förstånd nog att ge dem annat än ytligt trams och dravel) läsa om min och framförallt Mathildas resa till Twilight-världens epicentrum: Forks och LaPush.

Make no mistake. Det är en text om ett fan för fans.

För de som inte får tag i KP-versionen av reportaget finns ett liknande i senaste numret (Nr 5) av Resemagasinet Äventyr.