Jag är i Auschwitz-Birkenau.

Lägret är så ofattbart stort att det tar flera timmar att bara gå omkring de närmare 30 hektar av massmordsindustri som anlades här 1942-43. Som mest fanns här samtidigt 90000 människor – de allra flesta som kom med tågen in i lägret gick direkt till gaskamrarna och till de tyska specialtillverkade krematorieugnarna – ofta uppstod en kö utanför. Auschwitz-Birkenau är världens största brottsplats. Över en miljon människor mördades här.

Och det är här, vid det stora förintelsemonumentet jag plötsligt hör ropen – ”Yeaaaah. Wooow!”

Två tonårskillar klättrar upp på monumentet, flera meter upp i luften. De svänger med armarna som King Kong, de är ju kungarna. De är stolta och coola och vinkar glatt till kompisen som fotograferar dem där nedanför. Vilken jävla bedrift! Inte ens ett stort monument över en miljon mördade människor är ett hinder för dessa hjältar. Wow! Yeah!

Jag blir förbannad.

Vid sidan av monumentet, i närheten av en de förstörda gaskamrarna hör jag plötsligt en röst som ropar: ”Respekt, Hamid. Respekt!”

Jag blir alldeles iskall inombords. Det är alltså SVENSKAR som klättrar däruppe. Jag hör att de kommer från Skåne (no offence).

”Oouiispeckt! Hamid. Oouiispeckt!”

Jag blänger så ondskefullt jag bara kan på läraren som sitter kvar på kullen en bit bort. Han märker det och ser nu besvärad ut. Men, han gör inget åt King Kong och hans polare. Sitter istället kvar, och killarna de tjoar vidare. Sedan ansluter ytterligare några i gänget. Det blir till slut bara för pinsamt så jag och R. går vidare därifrån.

En bit bort, nära groparna som användes för att bränna liken utomhus när inte ens de fyra stora krematorierna hann med trycket, hör jag läraren (Jag-Är-En-Progressiv-Lärare-I-Förorten-Som-Tar-Med-En-Skolklass-Till-Auschwitz-För-Att-Lära-De-Innebörden-Av-Respekt)  fortfarande utropa sitt meningslösa mantra: 

”Respekt! Respekt! ”

Men ingen verkar lyssna. Inte ens här.

Vinner denne man i år?

För av de två som jag tidigare gärna sett favoriter till litteraturpriset i år, blev båda upplyfta på parnassen. 

De fattiga i Lodz och Hotel Galicja heter böckerna.

Så vad tror jag då om den slutliga vinnaren? Ja, det vore verkligen rättvist och riktigt att ge Steve Sem-Sandberg priset för sin osvenskt europeiska roman som man inte sett skymten av sedan Eyvind Johnsons tid. Så De fattiga i Lodz borde alltså få priset.

Men, med det sagt.

Jag checkar ju själv  in på detta Hotel Galicja imorgon kväll. Och delvis tack vare Per Agne Erkelius bok. Jag ska ju till Auschwitz och väljer att ta in på detta hotell likt författarens egen protagonist. Och varför inte, kanske kan Erkelius skrälla. Båda författarna skriver om lika viktiga händelser i Polens, Europas och vår egen isolationistiska historia.

De får gärna dela på priset för min del.

PS,  3 minuter EFTER jag publicerade mitt inlägg, kommer DNs Jonas Thente (som har en särskild känsla för att pricka rätt i dessa sammanhang) ut med sin kommentar. Vilken tror han då på? Kolla själva.

I dagens DN recenserar jag Johan Unenges serieroman Mitt extra liv – en serieroman. En bok som jag verkligen gillar. 

Tidigare i oktober kom även min recension av Magnus Nordins Djävulens märke. Läs recensionen här, om ni vill.

Och i Opsis Barnkultur nr 3 -09 återfinns även min recension av Julia Sandströms, Så långt vingarna bär – Nyckelväktarna del 2. Den får ni dock köpa själva, eller läsa den på bibliotek.

När jag för en stund sedan checkade in på mitt gamla vanliga hotell i Stockholm (nä, inte Grand Hotel) så dök det upp en bekant figur framför mig. Zlatan Ibrahimovic skulle också bo här tydligen. Iklädd gulblå landslagsdräkt och allt. Mitt i Stockholm med sina blänkande blå fotbollsskor som för att spela match mot städet på hotelltaket.

Tjejerna i receptionen anstränger sig att verka FULLSTÄNDIGT oberörda. Jag slås mest över hur förbannat lång han faktiskt är (ok, dobbarna inräknade, men ändå. Jag är 192 cm och jag kände mig riktigt kort…)

Så får jag slutligen mitt nyckelkort och går mot hissarna. När jag kommer fram står Zlatan ensam i hissen med en kartong med nya fotbollsdojor (eller nåt). Våra blickar möts, jag frågar om det finns plats – ”naturligtvis” svarade han. Och så stod vi då, två stora grabbar i hissen plus mina väskor & hans stora fotbollsskokartong. Jag frågar vart han skulle – självklart skulle han få åka dit han tänkt sig innan mig (what a guy I am), det var ju ändå Zlatans hiss. 

”Jag ska till 7:an” sa han,” jag har ett särskilt kort för det. Vart ska du?”

Då slår det mig att jag inte kollat efter vilken våning jag faktiskt skulle till. Jag tar fram och kollar nyckeln.

Nr 214. En trappa (!)

Zlatan skrattar, klappar om mig och säger:

”Du är en riktig latmask du. En trappa kan man faktiskt gå”

Inget snack om saken, en ynka trappa kan man faktiskt gå. Zlatan – min nya PT – hade naturligtvis helt rätt. Men av någon anledning ångrade jag ändå inte hissturen. I framtiden lovar dock gå oftare i trapporna, Ibra, promise.

Två av årets absolut främsta böcker, varav (minst!) en bör belönas med Augustpriset i år, handlar på olika sätt om samma sak, Förintelsen under andra världskriget. Om inlåsning, förnedring, nedbrytandet, om ansvar, skuld, hopp och förtvivlan. Om människor, bödlar såväl som offer.

Och alla de där emellan.

Men böckerna(författarna) vill även något mer. De vill att vi som läsare ändå anstränger oss lite. De utmanar oss nämligen att försöka förstå det ofattbara. Ruska av oss tvsoffsdammet för en stund. 

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz är en 662 sidor lång berättelse om det smått surrealistiska livet i gettot i den polska staden Lódz mellan 1939 och 1945. I centrum står den svårtolkade gettoledaren, Chaim Rumkowski. Räddade han verkligen liv eller var han en främst en makthungrande nazikollaboratör? Boken är ett mästerverk som helt och fullt håller sig innanför taggtrådarna och inte förleds att fortsätta berättelsen om alla de 250.000 människornas slutliga öden i Chelmno och Auschwitz (vilket är det de allra flesta författare skulle ha gjort). Boken är i sig en slags krönika över det kippande andnödslivet i gettot, byggd bl a på en verklig krönika som skrevs under dessa svåra år av judarna i Lódz. Rec i DN och SvD.

Per Agne Erkelius, Hotel Galicja – på ytan väldigt annorlunda. Språket, upplägget är romanens. PAE arbetar med olika parallella händelser på olika tidsplan. Romanresan tar den döende huvudpersonen/författaren till den fruktansvärda slutstationen – till Auschwitz. För att se själv, uppleva, i efterhand försöka förstå. Berättaren tänker nämligen hålla ett gammalt löfte, men också utföra en slags inre moralisk pilgrimsresa. Gripande och tidvis outhärdligt svår att läsa. Ett måste likafullt. Rec i Dn och SvD.

Om ett par veckor åker även jag och min dotter till denna Europas mest ofattbara plats, Auschwitz-Birkenau.

(H.M. Stanley med sin personlige tjänare, Kalulu)

Man säger att kärt barn har många namn.

RDC, DRC, eller Demokratiska Republiken Congo, ex Fristaten Kongo, ex Belgiska Congo, ex Republiken Congo-Léopoldville, ex Zaïre, slutar aldrig att fascinera. Och skrämma.

DRC är ett av världens rikaste länder vad gäller naturrikedomar och biologisk mångfald samtidigt som det är ett av världens farligaste länder. Ett omöjligt konstruerat land med hundratals språk och etniska grupper som varit skådeplats för Afrikas längsta och blodigaste konflikt, med överbeväpnade miliser, krigsherrar, gerillor, nationella styrkor, legosoldater, profitörer, mördare, våldtäktsmän och framförallt flyktingar. 

Man frågar sig varför någon överhuvud taget vill åka dit? Men frågan är nog felformulerad. Det är kanske just på grund av allt ovan, som vissa människor dras till DRC, som flugor till en sockerbit. De kallas inte sällan Dogs of War. Krigets hundar.

Tjostolv Moland och Joshua French, två norska äventyrare  (om man vill kalla det med ett fint ord. Det finns andra) lockades också dit. 

De hyrde en bil och gav sig av från Uganda över gränsen i riktning mot Kisangani i centrala DRC intill floden som gett landet dess namn. Varför de var där vet man inte säkert. Ord står mot vittnesbörd. Resan gick dock totalt fel, chauffören Abedi Kasongo mördades och de norska ex-elitsoldaterna har nu dömts till döden för dådet.

För ca 140 år sedan gav sig en annan äventyrare av in i Kongo. Walesaren, Henry Morton Stanley kom att bli den första västerlänning som följde Kongofloden, från dess källor ända till havet i väster. Men än mer kom han att sälja sig och sin kunskap till ärkekolonisatören framför andra vid den tiden, Belgiens kung Léopold. I och med detta tog den västerländska rovdriften av Kongo sin början. Stanley kom också till Kisangani, och som tack bar staden länge äventyrarens namn. Stanleyville. 

Om man vill sätta sig in i den brutalt komplicerade situationen DRC befinner sig i finns en bok framför alla andra. Journalisten och reportern, Tim Butcher bestämde sig en dag att återupprepa Stanleys bedrift (förutom allt det där med rovdriften) och med hjälp av mutor, kontakter, motocykel, flodbåt, kanot and what not, ta sig nerför Kongofloden. Hans dumdristiga och galna bedrift – för det är vad det är – utfördes runt 2005. Boken Blood river. A Journey to Africa´s Broken Heart (2008) är dock ingen imperieromantisk reseskildring utan en oerhört läsvärd men även smärtsamt brutal ögonvittnesskildring av ett land, en kultur i fullständig anarki och sönderförfall och hur alla med vapen i hand än idag försöker roffa åt sig allt de kan av landets rikedomar. Precis som på Stanleys tid.

Det är en bok som man önskat att de norska ”äventyrarna” hade läst innan de gav sig av på den långa vägen till Kisangani.

Läs även Niklas Ekdals kommentar på Newsmill.

I söndagens DN kunde man läsa mitt reportage om Blackpool Pleasure Beach, Europas berg och dalbane-mecka.

Hela tio ”white knuckle rides” samt en mängd andra åkattraktioner gör att man behöver minst ett par dagar för att få nog. Värstingen är Pepsi Max Big One – den stora berg och dalbanan som inte för så länge sedan var Europas högsta och snabbaste.  Klart värd en omväg.

Ännu ett nytt New York-reportage. Jazzscenen på Manhattan är nästan överväldigande och kräver ett antal resor för att få ett grepp. Men favoriterna består. Här skriver jag om några av mina.

I ett stort antal tidningar i landet kommer idag Resetidningen från Respress där mitt reportage från New York om hur man kan göra en hel del spännande saker utan att för den delen spendera hela reskassan med en gång.

I våras när jag var där kostade en dollar ca 8 kronor. Nu står den närmare 7 kronor.

Detta innebär i Hard Core NY Foodie Value att:

Stora avsmakningsmenyn på 3-stjärniga Per Se går loss på 1925:- (exkl dryck) istället för vårens 2200:- 

Tvårätterslunchen på 3-stjärniga Jean-George går på futtiga 196:- istället för 224:-

Ja, ni ser ju själva. New York on a shoestring.

Efter att ha följt debatten om ”Den stora resan” på avstånd  - där mitt blogginlägg Kunta Kinte doesn´t live here anymore, nu finns utlagt på Aftonbladets pick of the day,  - men även på mycket nära håll, så kan jag bara konstatera att debatten oftast tar en helt skruvad vändning. Det handlar mer om hur mycket som är rimlig ersättning – man diskuterar medelinkomsten på Vanuatu och i Namibia och att studenter i Sverige minsann inte heller har det så bra – än det som egentligen är problemet – tv-teamen och de svenska familjerna skulle inte varit där överhuvudtaget. 

Vi lever tyvärr i en globaliserad värld. Och på dess bakgård producerar i pressfrihetens namn mindre nogräknade produktionsbolag tv-underhållning till minsta möjliga kostnad för oss, och med irreparabel påverkan på de människor/kulturer de våldgästat.

De sista folkgrupperna som lever traditionellt i vår värld får inte bli ett enda stort Etno Disney Amusement Park där i år svensk tv besöker dem (på med bastkjolarna, kameran går…) och nästa år kanske Ryssland och Belgien. Året därpå vill ytterligare tre länder göra samma program hos ”infödingarna”. Vad blir då kvar? Vad går egentligen förlorat? Blir världen rikare om det blir ännu  fler människor som samlas upp i Afrikas och Asiens alla vidriga slumområden i jakt på den där lyckan som de där blonda besökarna och tv-kamerorna i byn verkade lova?

Kalla det moralpanik om ni vill.