Om den svåra konsten att använda ”nicks”

När jag studerade franska i början av 90-talet i Paris stötte jag för första gången på fenomenet att använda nicks – att ersätta sitt riktiga namn med ett som ska passa bättre i omgivningen (karriären, kommunikationen).

Två av klasskamraterna var från Hong Kong och hette Cindy och Lucy – men bara i klassen och inte i passen. En annan kines i klassen, en kille, hade valt det mer okonventionella men mycket mer franskklingande, Armand. ”Ah-maah” hette han enligt sig själv. Den konservativa lärarinnan var inte alls road av detta fenomen och rättade ständigt hans uttal av ”sitt eget” namn. Ah-maah, förstod aldrig varför hans ambitiösa integrationsförsök inte verkade fungera när Cindy och Lucys gick bra.

Jag tänkte länge att detta kanske främst var ett kinesiskt fenomen tills jag reste till Mauritius där en majoritet av befolkningen har indiskt ursprung. Ett par av mina dykintruktörer hette exempelvis, Kevin och Jack – fast egentligen något annat som av någon anledning inte passade affärsverksamheten. Den jag dök mest med hette Rajesh, och jag frågade honom till slut om det där med namnen. ”Jo, alla här har nicks”, svarade han lite generat. ”Det blir enklare så”.

Rajesh var tydligen också ett.

Om det här nu är en av globaliseringens långtgående effekter undrar jag vad vi i Sverige väljer för snygga nicks när Kina eller Indien i framtiden tar över som ledande ekonomier i världen. Kan inte någon skriva ”Coola nicks för svenskar i världen”, så vi inte gör samma misstag som min vän Ah-maah.

2 reaktioner på ”Om den svåra konsten att använda ”nicks”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s