De sista fem (forts. på mardrömmen)

Ja efter en hisnande uppvisning och djupdykning i ambivalenskonstens mörkaste hemligheter kommer så de sista fem ”verk” som jag skulle tvingas välja ut enligt min onda dröm…kanske slipper jag drömmarna en gång för alla om jag skriver ner listan här. Vi får väl se.

 (forts.)

6. Dostojevskij, Bröderna Karamazov.

Den helt klart främsta av FDs romaner, men samtidigt också den mest komplexa (alltså Mycket Läsning För Pengarna!). Jag förstår inte allt gullande med Brott och Straff, när denna bok finns. Kanske är fenomenet en variant på min lärare på litt-veten i Umeå, som inte föreläste om På Spaning och Bröderna K, för att hon helt enkelt inte hade läst dem… Men tänk om alla deckare kunde vara så välskrivna som denna mordhistoria. Fougeddaboudit.

7. Cherry-Garrard, The worst journey in the world.

 ”Scott used to say that the worst part of an expedition was over when the preparation was finished. So no doubt it was with a sigh of relief he saw the Terra Nova out from Cardiff into the Atlantic on 15 June 1910.”

 Hur fel kan man ha? OCH hur coolt kan man egentligen inleda en bok som är en enda lång smärtsam redogörelse av dårskap och hjältemod. Mest dårskap. Om Scotts sista expedition till Antarktis av en som överlevde.

8. Dahlström, Den galopperande svensken.

Efter allt allvar (Fjodor med vänner) inser jag att bland de tio verken måste det finnas något som både lättar och piggar upp. Och vad kan vara bättre än den mest styvmoderligt behandlade av svenska författarbegåvningar, Sture Dahlström. Visst, det är inget högläsningsbokstips för mellanstadiet, men något mer galet, burleskt och underhållande får man leta efter.

9. Hemingway, Collected short stories.

Ja den står där på hyllan och ropar ”ta mig, ta mig!”. Inte trodde väl jag att Papa skulle bli en gnällspik…Hans noveller lockar mig dock fortfarande och eftersom jag kände att EN novellsamling borde med i denna Ekholms Litterära Ark, så får det bli denna. I sina stunder fortfarande obegripligt moderna – trots sina närmare 70 år på nacken. (Är det DET som innebär tidlöshet? Das KLASSIKER an sich? Typ?)

10. South East Asia on a shoestring (Lonely Planet).

Trots min ambivalens (here I go again) vad gäller LPs turismkataloger, som styr alla omogna (!) backpackers till de sista orörda och känsliga områderna på vår jord, så ska jag i ärlighetens namn bekänna att jag sällan reser någonstans utan att ha konsulterat dem själv. Vilket hyckleri! Ja, men de bjuder också på underhållande och detaljerade beskrivningar av ställen jag sannolikt (tragiskt nog) aldrig kommer till, så det är även bra valuta för soff-resenären. Jag valde denna bok för att jag äger den, och för att den blir allt mer aktuell.

Ja då var de tio verken valda. Vad blev det då? Blev det bara gullegull-favoriterna eller blev det också lite nyttoval? Praktiska Lembas-böcker som håller länge ute i snålblåsten? Jag får nog erkänna att om man måste rädda tio verk från sina hyllor så utvecklar det sig snart till ett bisarrt rationellt planerande. Pragmatik intill sista andetaget.

Jag misstänker dock att om huset verkligen brinner och OM jag överhuvudtaget tänker på att raffsa med mig lite böcker, så kommer jag stå där i snödrivan med en handfull nötta Agatha Christie-pocketar eller oläslig dynga om ”hur kul det är att vara kvällstidningskrönikörmobbare och få obegränsat med medieutrymme”.

3 reaktioner på ”De sista fem (forts. på mardrömmen)

  1. Men Steven, BARNBÖCKERNA!!! Om huset brann skulle jag ta med mig Tove Janssons Mumintroll i allra första hand, särskilt Trollkarlens hatt och Muminpappans bravader.
    Andra böcker kan man nöja sig med att minnas, men Tove Jansson ska avnjutas i exakta formuleringar.
    Jag skulle ta med mig världens-vackraste-kärleksroman också, Geraldine McCaughreans ungdomsbok ”Det vita mörkret”, där den hörselskadade fjortonåriga flickan åker till Antarktis i sällskap med sin älskare. Som råkar vara död sedan nittio år och bara finnas kvar i hennes fantasi – Titus Oates, han som gick ut i snön för att han sinkade Scott och hans tappra mannar på vägen hem från Sydpolen. ”I may be a while”, sa han när han lämnade tältet.
    McCaughrean berättar om systrarna Brontës fantasistad Glasstown, och sen låter hon sin huvudperson stå inför insikten att hon ska dö på Antarktis. Då säger flickan:
    ”Putsa fönstren i Glasstown, Deighton, och tala om för kapten att jag kommer hem i kväll.”
    Det är nästan det vackraste jag har läst.
    Fast just därför behöver jag ju inte ta med mig den boken, jag kommer aldrig att glömma det där citatet. Det får räcka med Muminböckerna, då.

  2. MEN STEVEN visste du inte att det är lag på att ha med Selma Lagerlöf på en sådan här lista. 😉
    Kristin Lavransdotter skulle jag också ta med.
    Ojdå – jag är gammaldags!

  3. Ja men det är ju just detta som är MARDRÖMMEN! Ju.

    Man kan inte ta med alla som borde med och alla måsten och borden sliter i en.

    Så Lotta, Marcel Proust får väl representera barnboksklassen (då det i stora drag är en barndomsskildring…(suck))

    och Jenny, vilket verk som ska täcka in de skandinaviska kvinnorna vid förra sekelskiftet…ja, det måste ju självklart bli Helprin då…men fråga mig inte hur. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s