Hoppet är det första som överger en

 

 

Photo t Witte Huys

 

 

När jag nu (äntligen trots allt) sitter i ett iskallt rum på detta ”pittoreska hotell”  i kustkasinosamhället Scheveningen (uttalas ung. ssCHejveningen) utanför Haag, så försöker jag summera hur många gånger jag förlorat hoppet om att att faktiskt ta mig hit, bara idag.

    Min resa började nämligen klockan fem i morse, i Banyuls-sur-Mer i sydligaste Frankrike då jag startade hyrbilen i hällregnet. På papperet en enkel resa som jag faktiskt gjort flera gånger förut men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det finns många vägar runt omkring Banyuls och de flesta leder inte alls dit man tänkt sig, men de är fina långa, kurviga och har ytterligt sparsmakad skyltning. Så jag tog ett gott råd från goda vänner att åka norrut mot motorvägen istället för den långsamma bergsvägen in i Spanien för sista sträckan ner till Girona.

      Norrut ja, på oupplysta, folktomma vägar i hällregn (ungefär som i alla skräckfilmer man hyrde med moviebox på 80-talet). Inga möten, ingenting. Efter en halvtimme tyckte jag nog att jag ändå borde vända söderut lite grann i alla fall, eller att jag skulle komma fram till motorvägen som ju skulle finnas någonstans i trakterna – den som jag faktiskt körde upp på. Men den var som bortblåst. Som i skräckfilmerna.

        Så jag inser min prekära situation.  Jag är på väg ensam upp i Pyrenéerna i mörkret och jag kommer inte hinna i tid till flyget. Så jag vänder och gasar på för Kung och fosterland. Eller snarare President och republik. Det får bli den långsamma bergsvägen vid kusten ändå…men klumpen i magen säger att jag inte kommer hinna – klumpen hade naturligtvis rätt för en timme skulle då ha gått och jag skulle vara tillbaka på ruta ett. Så efter tio minuter på de ensamma kolsvarta, regniga vägarna in the twilight zone, så…vänder jag en gång till, ber mina böner, och tänker att om det ändå kommer en korsning, kanske ändå…att det finns en väg till vägen..

          Efter att ha gett upp en fyra, fem gånger och efter jag funderat på vad jag skulle ha gjort om jag missat mitt plan till Rotterdam (går bara onsdagar och lördagar), så ser jag en liten fyrkantig, grön skylt. Grön skylt…är inte det, typ STÖRRE väg, på vilken man kan åka åt två håll? Jag gasade ivrigt på upp för den kringelikrokiga vägen upp mot bergspasset och nu började skyltarna också nämna mitt eget Blue Hawaii – Gerone – Girona. Men den skumma gränsstaden var överjävligt nog sprängfylld med hundratusentals (det är möjligt att denna siffra inte stämmer exakt då jag inte riktigt hade tid att räkna) långtradare så där vid sex, halv sju på morgonen. De hade kanske ett uppskattat årligt klubbmöte där Europas samtliga chaufförer talade med varandra om …ja, lastbilsämnen, typ. Kanske  välbesökta seminarier om släpets estetik, eller möjligen workshops om presenningens anatomi. Vad vet jag?  Men David Lynch hade inte kunnat frammana denna ondskans plats, Les Thermes norr om den spanska icke-staden Figueres och min hopplösa kamp mot klockan på ett mer suggestivt sätt. Jag tvingades sedan heroiskt köra om hundratals  av dessa på väg ner till flygstolen, till friheten, till ljuset. Och ändå skulle jag missa planet. Trodde jag.

            Men jag kom ju iväg ändå. Men det var på håret då jag naturligtvis måste tanka upp bilen innan jag lämnade den. Men naturligtvis finns det ingen mack i närheten av flygplatsen i Girona. Återigen hoppet ute. Jag tvingades åter chansa på en av fem vägar i en stor rondell och kom till slut till en by någonstans utan namn (jag har förträngt) och efter energiskt letande så fanns det en mack på andra sidan byn ändå. Snabbt tillbaka och jag kom iväg.

              Vad kan man då lära sig av denna föga uppbyggliga historia?

              1. Åk inte norrut om du ska söderut.
              2. Spanska Katalonien har bättre vägar än den franska motsvarigheten.
              3. Hoppet är inte din vän, utan är den första råttan som överger skeppet. Om och om igen.

              3 reaktioner på ”Hoppet är det första som överger en

              1. Steven,
                du är en hjälte. En svensk hjälte ute i världen. Hur många sådana finns det? Vad härligt att ta del av ditt bloggande. Jag har hela tiden varit en trogen läsare, men en simpel undanglidare vad gäller kommentarerna. Jag har hela tiden kunnat se dig framför mig i hela din reslighet när du skriver, men i och med denna nagelbitare till bilfärd, i mörker och väta, har jag även känt din andedräkt och förtvivlan. Du besegrade de katalanska bergsmassiven, sprängde hyrbilen likt kuriren och slog dig ner på säte 56 B utan en svettdroppe i pannan och precis i rätt tid. Det är hjältemässigt. Verkligen njutbar läsning. Kom hem nu så vi får krama om dig.

              2. Vaenner!

                Nu i Amsterdam och dramatiken har lagt sig och begraensar sig nu till om jag eventuellt kan komma oever ngn sistaminutenbiljett till Operan ikvaell.

                Krister: Du och Barbro ska ha mer tack aen jag foermaar formulera haer i hotelllobbyn. Ni aer fantastiska! Andorra har jag ju dessutom redan besoekt, saa dit laengtade jag inte. Le Bollout (?) med sina liknande kultur finns ju mkt naermare!

                Haakan: Vlkommen till bloggen. Dina ord gaar verkligen inte av for hackor. Hade vi haft videokonferans hade du behoevt staella in faergbalansen pga mitt intensiva rodnande! Tack!

              Kommentera

              Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

              WordPress.com Logo

              Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

              Google-foto

              Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

              Twitter-bild

              Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

              Facebook-foto

              Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

              Ansluter till %s