Surfing the San Sebastián, eller en kraschkurs i smärta och förnedring

Jag lovade ju min dotter.

Så vi två anmälde oss till en 3-timmars kurs i surfning på den för surfbums berömda Playa de la Zurriola i San Sebastián. Allt det där innan, i butiken, i shopen, alla tuffa videor på surfhjältar som skrattande, skrattande, skrattande tar sig an freak waves på 20 meter, osv. Ja, tänkte jag. Det känns ganska bra. Coolt, liksom. Yeah dude, typ.

Kursen som delas upp på två dagar, inleddes dock igår med att ta på sig våtdräkter som i mitt fall hade kunnat vara skräddarsydda för någon valfri dvärg ur Snövits stall. Det spelade ingen roll vilken. Just pick one!

För de som aldrig har tagit på sig alldeles för trånga våtdräkter kan inte förstå den kombination av förnedring och apokryfisk D-kurs i Houdinikunskap som måste till innan neoprenet på ett övernaturligt sätt tänjts ut till bristningsgränsen, slickat sig fast på din kropp och dragkedjan (alltid på ryggen, vilket innebär att man måste inviga ngn annan i sin avgrunddjupa misär – ”draaaaa då! Kom igen, draaaaaaa!”) är uppdragen.

Nästa fas är den publika.

Nu ska vi i gruppen, två snowboardtjejer från Nyköping på tågluff och en ung vältränad kanadensare, min dotter Rebecka och jag i dvärgdräkten, gå över gatan till strandpromenaden, ner till stranden för att hämta brädorna.

Inga problem.

Förutom att på eftermiddagarna, mellan 18.00 – 20.00 är det tiotusen solbadande personer man ska gå sitt gatlopp med den tre meter långa surfbrädan. Man ser blickarna och undrar vad de tänker. Vi har ju redan utmärkt oss som nybörjare eftersom vi har de mjuka brädorna (inte de tuffa, hårda, röda) och de trånga våtdräkterna. Jag stålsätter mig och tänker på positiva målbilder; de där glada freakwavesurfarna på videon, yeah liksom. I can do it, I can do it…

När vi kommer fram till stället på stranden vår superhunk och instruktör Xavi valt ut (han går naturligtvis med våtdräkten nedvikt till midjan, och går låååångsamt genom folkhavet med den coola ”livsstils-surfa för det är kul-och jag är så surfig att jag nästan går av- och min våtdräkt sitter mycket bättre än er”-blicken i fjärran), kommer nästa genanta del. Strandmomentet när vi ska träna på att ligga på brädan, sandcrawla och hoppa upp. Bara så där.

Surfning är lätt i teorin. (Problemet är bara att teorin bara består av en promille av en promille i själva utförandet)

1. Ligga i position + 2. sträck upp huvudet och bröstkorgen + 3. dra upp höger ben med foten i vinkel + 4. och HOPP upp i exakt snowboardläge med fötterna. Inga knän, inget klättra långsamt, krypa upp försiktigt. Bara HOPP. Och det var det där med ”HOPP” som var kruxet.

Inte ens på stranden gick det särskilt bra.

Okejdå. Bort från blickarna som sa, ”varför surfar de på land, mamma?” eller ”Just you wait boy, just you wait. This is gonna be funny”.

Ner i vattnet. Ut mot vågorna.

Vattenmomentet har den uppenbara fördelen att man är längre bort från publiken. I övrigt är inget lättare.

Bara att ligga på brädan utan att använda fötterna som balanspinnar är svårt, men detta kommer man ganska hyggligt snabbt på hur man ska klara av. Sedan är det själva crawlandet, som för nybörjare har samma verkningsgrad som hundsim, men enligt hunken Xavi är ”veeeery important”.

Vattenteorin lyder som följer.

1. Sitt på brädan och vänta till den ”rätta” vågen kommer (Vilken då? Vilken då? Försent…)

2. Lägg dig i position (inövat på stranden)

3. Börja crawla in mot land.

4. När du känner att vågen skjuter dig framåt utför du den strandinövade exercisen som avslutas med HOPP!

Men det var ju det där med HOPP.

”If you skate or snowboard it is muuuch easier” säger Xavi berömmande till ungdomarna som nästan får till det och till och från vinglar på brädorna. Ok? OK? Jag inser att jag skulle ha anmält mig till rullstolssurfarna eller kanske de giktbrutnas grupp, eller vad vet jag.

Jag kom helt enkelt inte upp stående på brädan den första dagen. Det jag däremot hade med mig var smärtor i axlar, ryggslut och kramp i båda vaderna. Och en känsla av fullständig förnedring.

Idag är så den andra dagen. Sista försöket.

Jag har dock lovat mig själv (positiva målbilden igen) att om jag står på brädan i eftermiddag ska jag rikligt belöna mig med en surfkurs med all-inclusive hos Surf-Olle, på Lombok. (Olle är den coola snubben med hatt och skägg i vänsterkanten)

Det är jag banne mig värd.

Olle, here I come!

7 reaktioner på ”Surfing the San Sebastián, eller en kraschkurs i smärta och förnedring

  1. Fan Steven, ge dig inte in i surfbranschen. Har just läst Kem Nunns böcker, Tapping the source, Dogs of winter etc och surfbranschen är värre än all världens motorcykelgäng tillsammans. Farliga, farliga människor…

  2. Ja, nog har jag sett surfgängen komma glidande i sina formationer i turfen…hotfullt värre och farligt. Jag håller mig på behörigt avstånd.

    Läser fortfarande Monica Ali, Alentejo Blue, och efter den inledande lite segmörka storyn så tar den bra fart. Det kliar så smått i novellskrivarfingrarna faktiskt.

    Just nu har jag bara surfblåsor från sandpapperet på brädorna…

  3. Jag kan rekommendera Surf Noir genren även om den är smal.
    Fullt med knarklangare, mördare och knäppgökar. Är nu på Redemption Falls av Joseph O Connor. Galet bra och bibliskt profetiskt. Han har inte tagit lite intryck av Mr McCarthy…

  4. Joseph O´Connor as in Sineads lillebror? Han har jag inte läst ännu, men liknar han mästaren (!), så är det absolut värt att belanta sig mer med honom. Jag tror han presenterades i Farran-Lees och Ola Larsmos bok, Joyce bor inte här längre. Läst den? Bra intro till modern irländsk litteratur.

  5. Yup, Sineads lite mindre hysteriska brorsa. Redemption Falls är en fristående fortsättning på Star of the sea men ännu tätare och tyngre (på ett bra sätt).

  6. Ping: Hos Arzak, del 1: Laboratorier, torskskägg och en touch av Amaretto « Stevens blogg

  7. My worst wipeout occurred in 1990 at Sunset Beach on the north shore of Oahu. It was solid 8 to 10 feet and I got clipped by the wave as I approached the end bowl section. My shoulder separated and my leash wrapped around my neck. I was really deep and my board pulling on my leash w/it wrapped around my next was strangling me. It was the left shoulder so I reach over w/my right hand and yanked my shoulder back into the socket. Then I unwrapped the leash around my neck and was so deep used the leash to pull my way to the surface. I remember it being so black down there that when I got the leash off of my neck I didn�t know which way was up! Check out: Surrf.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s