When in Rome…eller etnoschizofrenin i västvärlden

Arlanda 4/10

Det vilar en Tutankhamons förbannelse över min hemresa. Or so it seems.

Missade stockholmsflyget från Qatar (”sir, we take no responsibility even if we disinformed you”), tvingades ta ett senare istället till Heathrow. Billigaste hotell 140 pund. Det fick bli ungdomsvarianten. Sittliggsova på stolar som de jävulska britterna naturligtvis har monterat obekväma och meningslösa metallhandtag mellan för att Tutankhamons offer inte ska kunna somna där.

Mardrömslik natt efter 20 timmars resande (och naturligtvis kom inte min väska fram heller…)

Nåväl, det var inte detta jag tänkte skriva om.

 

Jag tänkte istället lägga till ytterligare en nyans till min framtida avhandling – som jag skrivit om tidigare – ”T-shirts and Identity” (typ.)

Det räcker nämligen inte med T-shirts.

Man måste nämligen lägga till de oceaner av västerlänningar som tvångsmässigt bara måste klä ut sig i landets kläder – och SÄRSKILT vid hemresorna. Kanske har det ngt med separationsångesten att göra. Eller vill man verkligen klä sig som en thailändare, bhutanes, ivorian eller Saddhu, för att man tror att man ser ut som en? Bli en av dem?

Quiz 1: Är grabben på bild äkta mexican, eller inte?

Quiz 2: På bilden nedan gömmer sig en etnoturist. Kan du hitta honom?

 

Etnoschizofrenin handlar mest om allsköns etniska hattar, sjalar och kjolar från hela världen, sombreros, hennatatueringar, semesterjointen, flamencoklänningar, turbaner, fezar, dreads, ali-brallorna, kaftaner, burkhor, bandanas, fjädrar, pärlor, näsringar och praktiska penisfodral (för turisterna på Nya Guinea). Bara för att man nu vill visa att man har varit på semester.

Eller är det något annat?

Saknas kanske oss något? Finns där ett djupt, tomt etnohål i själen? Eller har vi själva så tråkiga folkdräkter att vi bara måste fylla på med tribals and what not?

Vad vet jag?

Bilden föreställer en Yami i traditionella kläder. Yami som alla vet är en av flera ursprungsbefolkningar på Taiwan. En riktig höjdarekostymering att smyga in till jobbet med lite lagom nonchalant gång efter industrisemestern när de andra kommer med sina mainstreamsombreros eller dreads.

Slår det mesta faktiskt.

Om man nu inte slår på riktigt stort och vaggar in på kontoret med penisfodralet dvs.

”Och hur var din semester i Turkiet, då, Angkatriiiin?”

2 reaktioner på ”When in Rome…eller etnoschizofrenin i västvärlden

  1. Egentligen är det en mycket gammal tradition på våra breddgrader. Får mig att tänka på de vikingar/väringar som på 1000-talet åkte österut för att tjäna hos kejsaren i Konstantinopel eller hos någon slavisk furste, och återvände hem för att svänga sig med österländska påsbyxor och kaftaner. ”Hur var det i Grekland, Asbjörn?”

    Skön blogg f.ö.

  2. Hej Mikael!
    Tackar. Hoppas du som proffs inte missar ”glimten i ögat” i texten…
    Har faktiskt med mig en hel del textilier från resan, handvävda kvinnokläder från Bhutan…dags att kliva ut ur garderoben, kanske.

    /S

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s