Rastlöshetens anatomi: att byggas upp eller att brytas ner?

 

Plate 11: Muscles of the face, trunk, arms, and feet.

 

 

En mycket god vän spenderar just nu all sin tid i Florens med att sex dagar i veckan bygga en exakt modell av en människa – skelettdel för skelettdel, muskel för muskel. Han är trots sin unga ålder, en mästare på anatomi och har fått sina sex veckor ensam med sin handledare i Florens som en fördjupning andra skulpturstudenter behöver ett år på sig att klara av. Han lägger ett anatomiskt pussel från skelettet och utåt. Låter det svårt?

Det är svårare.

Jag är full av beundran för honom som har sådan koll på den komplexa massan av små detaljer som tillsammans utgör den mänskliga kroppen. Jag önskar att det fanns en som honom som också kunde beskriva – och förhoppningsvis även förstå själens anatomi, särskilt den som handlar om rastlösheten, att även kunna lägga dess pussel, bit för bit. För jag har under många år varit ofrivillig student av denna form av introspektion. Men ingenting har hjälpt. Jag har lärt mig nada. Det blir snarare värre.

Det tvångsmässiga resandet har nämligen sina (bak)sidor. Närvaron är nämligen frånvarons förutsättning. Allt har sitt pris – ofta väldigt högt, något som även Bruce Chatwin var ett levande bevis på. Resandet bygger upp, stärker och upplyser människan samtidigt som man oundvikligen bit för bit förlorar sin oskuld, förlorar sina illusioner om världen, kanske även sitt hopp.

Och ändå packar man väskan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s