Breaking the Ice in Northern Finland

Fil:Scandinavia.TMO2003050.jpg

Jag har alltid haft en fascination för isbrytare.

När jag var barn ägnade jag och mina kamrater i Sundsvall oss åt en lika spännande som idiotisk vuxenrit. Vem vågar gå längst ut på isen i Sundsvallsfjärden? Det började alltid försiktigt med ett par meter ut, sedan snabbt tillbaka till tryggheten på land. Sedan några till, och några till. Fotspåren visade tydligt vem som hade rekordet. Tävlingen utvecklade (urartade?) sig snart till en enda tjurrusning ut på isen där den som stannade först var den som förlorade.

En gång rusade jag och min kompis Stefan fram över isen, rakt mot Tjuvholmen. Land kändes långt bort. Kanske kände vi oss tryggare just därför. Vi sprang allt vad vi kunde, rädslan sköljde i oss som mjölksyra, ett steg till, ett steg till, inte förlora. Adrenalinet pumpade. Plötsligt blev isen ojämn och full av klumpar. Vassa block som sköt upp ur isen fick oss att sakta ned. Vi stannade och insåg att vi nu var halvvägs ut mot ön.

Inte förrän då såg vi den. Isbrytaren, som var på väg mot oss efter den igenfrusna isränna vi befann oss på.

Fascinationen har inte avtagit sedan dess. I morgon drar jag och R. norrut, hela vägen till Kemi i Finland för att för första gången äntligen åka med en isbrytare. Bottenvikens isar ska brytas och kanske blir det även det isrännebad jag inte behövde göra som 10-åring. Fast denna gång med räddningsdräkt.

Vuxenriter är per definition de riter man som barn överlever. Alla de andra stavas ungdomligt oförstånd och oförutsedda tragiska händelser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s