Flashfiction 1: Gränsvakt. 870 ord.

Resultatet av den första skrivsessionen blev denna flash på 870 ord.

Upplägget var: jag får ett ämne där och då – mitt blev Gränsvakt. Sedan skriver jag en flash/kortnovell på max 1000 ord och på begränsad tid. Resultatet blir naturligtvis oförfinat och ogenomarbetat. Idén är dock att hitta en annan ton i sitt skrivande än normalt. En ton som formatet och speedwritingupplägget möjliggör. Förhoppningsvis tappar man även en hel del onödig språklig ballast i all stress. Jag lägger ut den som den blev.

Gränsvakt

Fyra dagar före julafton letade sig den ena efter den andra fyrhjulsdrivna minibussen upp för den farligt branta sepentinvägen mot gränsen vid Sani Pass. Gästarbetare från hela KwaZulu-Natal skulle dessa bråda dagar ta sig hem till Lesotho för den korta julledigheten. Bussarna var fullpackade med utarbetade människor och deras många julgåvor. En del inslagna i bjärta omslagspapper. Andra gåvor av mer bestående karaktär hade männen med sig till fruar och flickvänner, gåvor som de dragit på sig i kåkstädernas bordeller. Gåvor som inte kunde ges tillbaka.

Jag hade spenderat några dagar vid Sani Top Chalet och ridit på de små men starka Basotho-ponnyarna. Våra turer följde den branta bergsklippan som utgör gränsen mellan Lesotho och Sydafrika. Drakensbergen var en naturlig gräns mellan två länder och två helt skilda kulturer. Lesotho hade varit ett självständigt kungarike sedan början på 1800-talet och hade aldrig varit koloniserat. Inga vita farmare, inga boer, ingen apartheid.

Det gick inga lokalbussar från Sani Pass vidare in i Lesotho. Det enda jag kunde hoppas på var att få lift med någon av de många minibussarna som nu i jultider kom stånkandes upp för bergssidan på den smala grusvägen.

“Har du tur finns det kanske plats i någon av dem”, sa John som arbetade i baren. “Men du måste fråga gränsvakterna om hjälp. Glöm inte det. De är de enda som kan hjälpa dig när du väl tagit dig över gränsen. De kan vara lite speciella. Ta dig dit tidigt, du kan behöva vänta ett tag.”

Jag tackade för hjälpen och tidigt morgonen därpå gick jag den korta sträckan från mitt hotell till gränsövergången. Den verkade övergiven. Jag motstod frestelsen att ta några bilder på den slitna betongbyggnaden som tjänade som gränsstation. Inga människor någonstans och inget motorljud från någon Toyota Hiace på väg upp för berget. Det var helt tomt förutom för några betande hästar ett par hundra meter bort vid den lilla byn med stenhyddor som servade hotellet och gränsstationen. Jag satte mig ner vid vägkanten och väntade. Solen var på väg upp och himlen i öster övergick allt mer i orangerött från den tidiga timmens koboltblå.

“Vem är du?”

En djup röst bakom min rygg fick mig att rycka till. Jag hade varit helt säker på att jag var ensam. Jag vände mig om och fick sen en lång, smal man med slitna gröna byxor och en skjorta i samma färg. Över axlarna en lång grå filt med huva och i handen bar han en käpp med smala band i olika färger. Jag hade sett sådana förut. Det var käppar som visade stamtillhörighet bland bergsfolket i Lesotho. De fungerade även som vapen.

“Vem är du? Vad gör du här?”

“Jag är på väg till Maseru och hoppades få lift med någon av minibussarna som stannar här.”

“Idag kommer det inga minibussar” sa mannen. “Gå tillbaka till hotellet.”

“Men igår var det många som passerade. Tror du inte att någon kommer att åka förbi på hela dagen?”

“Nej”

“Kanske jag kan fråga någon av gränsvakterna om de vet om det kommer någon buss. Kanske en av lastbilarna med hö kan tänka sig ge mig skjuts en bit.”

“Nej. Inga bussar. Inga lastbilar idag”, sa mannen igen, vände sig om och gick mot gränsposteringen.

Det lät helt otroligt att det inte skulle komma en enda minibuss eller transport från Sydafrika på hela dan. Och hur kunde han veta det? Jag bestämde mig för att vänta. Morgontimmarna gick. Mannen syntes inte till mer och den heta höghöjdssolen brände mig hårt. Jag drack min sista öl jag köpt för resan vidare in i landet. Under hela förmiddagen hade det inte kommit en enda minibuss med hemvändande julfirare. Inte en enda.

Hettan var oerhört tryckande trots att jag befann mig på södra Afrikas tak, 2874 meter över havet. Hungern slet i mig, men törsten var värst. Jag vågade dock inte gå tillbaka till hotellet rädd för att missa den kanske enda transporten in i landet. Så jag satt kvar. Fan att jag skulle ge mig nu när jag ändå suttit här så länge.

Vid något tillfälle måste jag ha somnat för jag när jag väl vaknade hade det börjat skymma. Det var rejält svalt. Temperaturen kunde vid den här tiden på året sjunka närmare noll, men det oroade mig mindre än den man som nu stod framför mig.

“Du är kvar” sa han.

“Ja”

“Det kom inga minibussar”

“Nej”

“Som jag sa till dig”

“Ja”

“Varför stannade du då, ändå? Varför gick du inte tillbaka till hotellet? Till de andra.”

“Jag vet inte. Kanske för att jag kände att jag var klar med det. Kanske för att jag ändå hoppades att någon skulle komma och hjälpa mig”

Mannen betraktade mig i den tilltagande skymningen.

“”Hopp” sa han efter ett tag. “Hopp, är en bra sak. I morgon bitti kommer det en minibuss som kan ta dig hela vägen till Maseru.”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Tröttheten och hungern gjorde mig dåsig. I mörkret försvann mannen nästan framför mina ögon.

“Tack” sa jag bara.

“Vad heter du” frågade han.

Jag sa mitt namn.

“Jag heter Felix” sa han.

“Felix”, kraxade jag fram. ”Det betyder lycklig”

“Ja, mycket” sa han, vände sig om och gick.


2 reaktioner på ”Flashfiction 1: Gränsvakt. 870 ord.

    • Stort tack för de orden Perre. Kanske finns där fler än en koppling mellan måleriets teorier och novellens anatomi? En solid illustration. Det gillade jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s