Steinbecks pudel, mina kängor

photo-steinbeck.jpg

Plockade upp ett exemplar av John Steinbecks Travels With Charley: in Search of America (1962) på Foyle´s häromdagen. Boken som gavs ut samma år som han fick Nobelpriset är delvis en kritisk uppgörelse med den amerikanska konsumismen (sic!) långt, långt före sin tid. Steinbeck ville se om det land som han så framgångsrikt beskrivit under 1930- och 40-talen fortfarande fanns kvar, människorna, värderingarna, drömmarna, språket; en slags first-hand re-exploration av det land man tror man är en del av.

Men det är också en frihetsbibel.

Steinbecks metod var enkel men effektiv. Han köpte en mindre husbil, rustade den, tog endast med sig sin kungspudel Charley och drog. Resan som varade i flera månader (ingen kände igen honom en endaste gång), innebar ett zick-zackandes över hela USA, östkust till västkust och sedan tillbaka igen. Han tänkte lyssna in ”sitt” land på plats, på barer och kaféer och i kyrkorna på söndagarna, överallt där han kom åt. Allt hade dock förändrats. Och allt till det sämre.

Men.

Jag läser boken framförallt ur det där andra perspektivet. Den blir för mig till en metafor för det enkla livets frihet, en slags mix av Thoreaus, Walden och Krakauers, Into the Wild. Den beskriver det tvångsmässiga resandets, rörelsens berusande drivkrafter och samtidigt jakten efter ideal, vackra och sköra, som sannolikt aldrig mer kommer att kunna realiseras (vilket beklagligt nog är idealens normaltillstånd), men som just därför är värda vårt odelade intresse och vår tid.

Trots Steinbecks besvikelse över hur hans land hade utvecklats skapar boken alltså även en enorm lust att själv ge sig ut, att börja vandra de gamla vägarna för att återupptäcka det man sedan länge tagit för givet, och i och med det sannolikt förlorat.

Det är alltså dags att knyta på sig kängorna. Jag startar på måndag.

2 reaktioner på ”Steinbecks pudel, mina kängor

  1. Låter som en fantastisk bok med fantastiska ideal.
    Något för mig just nu.
    Nästa måndag snör jag på mig mina kängor och åker norröver för att se om det finns någon vacker natur som väntar på mig. Trevlig resa.

    • Finns mer vacker natur än man kan se och hinner uppleva. Mitt projekt denna gång är Höga Kusten, och första smärtsamma sträckan gick från Köpmanholmen ut mot Balesudden och sedan vidare norrut efter leden, hela vägen till Varvsbergets topp. Jag kände mig som en urvriden trasa den sista milen. Men belöningen var värt besväret. e första 3 milen av de planerade 30 var avklarade. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s