Så är det äntligen gjort. Bye, bye Facebook!

Jag vet att jag velat på under alltför lång tid nu. Men det är svårt att bryta sig ur sociala sammanhang som närmast kan liknas vid tvångströjor. Eller olika former av beroenden. Dagens alla sociala medier, communities och forum liknar mer och mer den gamla Eaglesdängan.

”Plenty of room at the hotel california
Any time of year, you can find it here”

Hur mycker serverutrymme som helst alltså. Men det finns en hake.

”Last thing I remember, I was
Running for the door
I had to find the passage back
To the place I was before
’relax,’ said the night man,
We are programmed to receive.
You can checkout any time you like,
But you can never leave!”

Inte för att jag engagerat mig nämnvärt, uppmärksammats särskilt mycket för mina få och obetydliga inlägg, eller har varit i kontakt med mina 120 digitala vänner – vilket idag måste ses som en som knappt har några vänner alls – särskilt ofta. Nej, det är snarare just detta faktum: man är med, men vill inte leka. Och det känns helt enkelt inte bra. Jag vill hellre ha fem fysiskt närvarande vänner av kött och blod än 2000 digitala ettor och nollor.

Den klaustrofobiska känslan att mot sin vilja vara inne i någon annans huvud där personer som egentligen inte talar till mig betygar någon annan sin kärlek, berättar om hur vansinnigt roligt de haft vid den senaste parmiddagen, hur glada de är för den senaste kapitalvaran, hur mycket de ser fram emot att plocka bär, äta förrätt, äta varmrätt, äta efterrätt, träffa bästisen, hämta barnen från dagis, måla staketet, sälja fika på stallet, klippa sig, adda nya vänner på FB, skriva coola oneliners, dricka latte med vännerna, slappa med ett glas vin mitt i veckan (God forbid), gå på hockey, välja skor, ha valt skor, utvärdera valet av skor, baka bullar, äta bullarna, slå sig för bröstet hur fantastiskt duktig man är som har bakat bullarna och framförallt: se till att folk bekräftar mig Vad Jag Än Tvingas Skriva för att väcka någons uppmärksamhet därute i etern. Alla försöker efter sin förmåga, för på Facebook är alla stjärnor. Det enda du behöver göra är att spela spelet.

Och det vill jag inte göra längre.

Så. Bye, bye Facebook. Jag kommer inte sakna dig.

Om människor som väljer att göra sig osynliga(re), mer analoga, lite mer mänskliga, kan man läsa i Barry Lopez utmärkta novellsamling, Resistance (2004). Gör det!

4 reaktioner på ”Så är det äntligen gjort. Bye, bye Facebook!

  1. Jempa,
    Du borde egentligen gratulera mig. Så känns det för mig – en plågsam men nödvändig blindtarmsoperation som inte är kul i sig men alternativet, som bekant mkt värre.
    Jag var ändå i alla hänseenden en dålig fejsbookare. 😉

  2. Ibland undrar jag om jag vore rik, det vill säga om jag var i en situation där jag öht inte behövde göra reklam för mig själv, skulle jag då alls vara på nätet? Det är inte säkert.

    • Ja. Helt klart vore det en välsignelse och ett sant privilegium att slippa jaga och flåsa på nätet. Men kan man ha det ena utan det andra? Vet ej. Ska pröva. Bloggen är ju härligt stum och trög så här slipper man ju digitalt tinnitus som på FB. Men vi borde kanske testa det där med att bli rik och sedan sätta sig en vinter på The Overlook hotel (visst hette det så i The Shining?) och bara skriva långt, långt borta från både fysiska som digitala ettor och nollor. Here comes Johnny!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s