Joakim Dungel

Jag hade precis tagit mig igenom de omfattande säkerhetskontrollerna vid krigsförbrytartribunalen i Haag då en ung man mötte upp. Hans namn var Joakim Dungel. Han arbetade som folkrättsjurist och assisterade åklagarna i deras mödomsamma arbete att få krigsförbrytarna från det forna Jugoslavien åtalade och fällda. Jag var där på inbjudan av en av domarna, Krister Thelin, för att kunna följa åtalsprocesserna på plats. Joakim var min kontaktperson och såg till att jag fick all den information jag behövde innan vi slutligen möttes i februari 2008.

Väl inne i tribunalen sa Joakim att Krister just då satt i segdragna förhandlingar men skulle kunna träffa mig efter lunch och senare på kvällen över middag. Så därför stod han till mitt förfogande under dagen, trots att det var uppenbart att han själv hade massor att göra. Jag minns särskilt detta, hur generöst han bjöd på sin tid och kunskap för att min dag vid tribunalen skulle bli så bra och givande som möjligt.

Vi inledde med en kaffe vid kantinen där han berättade om hur verksamheten fungerade ”innanför murarna”, om de många unga, drivna juristerna från Europas samtliga hörn som sökt sig till tribunalen i Haag, om svårigheterna med arbetet, om jakten på Karadzic (han arresterades kort därefter) och Mladic, om hur frustrerande långsamt processerna gick, men också om hur viktigt han tyckte folkrättsjuridiken var. Om inte det internationella samfundet hjälper de svaga och utsatta i en krigssituation, och ställer förbrytarna till svars, vem ska då göra det?

Joakim lämnade senare över mig till en gurkhasoldat som vaktade mig under tiden jag lyssnade till förhandlingarna, men dök alltid upp i tid när det var dags att byta sal, dricka en kaffe eller bara kolla att jag hade det bra.

När dagen var slut checkade vi ut från tribunalen och begav oss mot klubben där vi skulle äta, jag och Krister i taxi, Joakim på sin cykel. Under middagen kretsade samtalet framförallt om framtidens folkrättsliga utmaningar, Irak och Afghanistan var naturligtvis två svårlösta konflikthärdar men Iran och Pakistan lurade runt hörnet som de verkligt stora riskländerna. Hur skulle FN och resten av världen exempelvis agera inför en sönderfallande kärnvapenmakt? Ska man skicka folk för att på plats hjälpa till och riskera att anklagas för nykolonialism (eller värre), eller ska man låta dessa länder sköta sina egna problem, och istället anklagas för att man inte bryr sig? (eller värre).

Jag minns inte hur han ställde sig i dessa frågor då. Men svaret fick jag istället läsa om i tidningarna under helgen. Jag visste inte att han sökt sig till Afghanistan.

Joakim fick betala det högsta priset för sitt folkrättsliga patos och vilja att hjälpa människor på plats. Att sedan några amerikanska koranbrännande bibeltalibaner i Florida orsakar att deras lika sjuka motsvarigheter i Afghanistan mördar oskyldiga och obeväpnade hjälparbetare i Mazar-i-Sharif följer kanske sin sjuka logik.

Men det förändrar inget.

Världen är helt enkelt en fattigare och mycket farligare plats utan människor som Joakim.

 

DN

SvD

Aftonbladet

Expressen

6 reaktioner på ”Joakim Dungel

  1. Steven,
    Detta är bland det finaste jag läst om Joakim.
    Tack för de fina orden och ”Världen är helt enkelt en fattigare och mycket farligare plats utan människor som Joakim” präglar mångas tankar och kommer att göra det lång tid framöver.

    • Vän,
      Det som hänt är fruktansvärt och obegripligt. Tack för ditt inlägg. Beklagar verkligen din och de närmastes sorg och förtvivlan.

  2. Alla krig är vidriga. FN borde lämna Afghanistan så länge USA är kvar där. Det är inte värt priset att offra så många oskyldiga, däribland Joakim.

  3. Janne,
    jag förstår din förtvivlan med men det är viktigt att lyfta fram att individer som Joakim är medvetna om riskerna med sina arbeten och trotsar dem just för något större och mer värdefullt. Han och vi med honom må vara idealister men det är av allra största vikt att inte sluta tro på en bättre värld. Fundamentalister från alla håll utnyttjar i dagsläget hans öde men vet inte egentligen vad han trodde på och varför han valde de arbetena han valde. Må detta ena och motivera oss ytterligare i strävan att bekämpa våld och orättvisor i alla dess former genom att engagera på ett fredligt sätt. Det är orättvist men inte för gäves.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s