Don´t do anything in Tibet

”Don´t do anything in Tibet, so they must call me…”

Ms Gao spänner ögonen i mig och tycks för en stund överväga om hon verkligen ska lämna över visumhandlingarna och tågbiljetten från Beijing till Lhasa. Hon skämtar bort allvaret en stund senare. Men point taken. Tibet är en ständig kinesisk huvudverk. Jag frågar inte vilka ”they” är, men jag förstår att temperaturen höjts avsevärt efter de stora demonstrationerna på gatorna i Lhasa och vid flera av klostren som efter protesterna är stängda av myndigheterna. Off limits för utländska turister. Hela Tibet var off limit tills bara någon vecka innan jag gav mig iväg, de flesta fick avslag på sina visumansökningar. Jag chansade. Hade tur.

”Why did you insist on a tibetan guide?” frågar hon misstänksamt. Men innan jag har handlingarna i säkert förvar och sitter på tåget långt borta från Beijing tänker jag inte utveckla svaret särskilt. Mumlar något om språkfärdigheter, tempel, kulturarv. Ms Gao är inte imponerad av svaret och upplyser mig om att tibetaner är lata och opålitliga. Kineser däremot kan man lita på för de jobbar hårt. Bevisligen. Klockan är 22.00 och vårt samtal slutar inte förrän vid 23.30. Under tiden ringer hon sin kontakt i Lhasa flera gånger innan hon slutligen får kontakt med en sekreterare som informerar om att kollegan inte kan ta samtalet eftersom han satt med vänner och åt middag och de var alldeles för fulla för att tala med Ms Gao.

Dagen innan den långa tågresan söker jag mig till en restaurang vid Qianhaisjön jag fått tips om. Dagen till ära en nationell helgdag, något med att månen står som högst, eller är längst bort. Dagen till ära äter alltså också hela den välmående kinesiska medelklassen ute på restaurang. Det är få platser lediga, endast ett bord kvar när jag kommer. Kyparen vill helst inte ge ett bord för fyra till en person och hans engelska blir bara sämre och sämre ju mer vi diskuterar för att slutligen vara obefintlig. Han talar kinesiska och jag svarar till slut på svenska.

Ett sällskap på tre dyker sedan upp och söker bord. De två kineserna och en västerlänning står menande inte långt från mig och jag tänker precis gå fram och fråga om de vill dela bord med mig. Kvinnan i sällskapet föregår mig och efter ett par minuter delar vi det sista bordet. Vicky Fang, hennes man och en schweizare som hette Allan avnjöt sedan en utmärkt tiorätters meny från södra Yunnan – fisk, skaldjur och mycket kryddor.

Transportmäklaren, Allan var där för bizniz. Vickys man sa inte ett ord under middagen, men det gjorde istället hon som dessutom talade utmärkt engelska. Naturligtvis kom vi in på vad jag gjorde i Kina och sedan resan till Tibet. Samtalet ändrade snabbt karaktär till en i huvudsak lång monolog från en som visste allt om Tibet.

”Har du varit där?” avbröt jag till sist.

”Nej, men jag har tänkt åka dit på semester”

Jag nämnde något om det jag sett under dagen i den förbjudna staden, skattkamrarna med kejsarnas guldmandalor. Tänk att så många kejsare under århundradena ändå varit tibetanska buddhister. Det har alltså inte bara varit friktion.

Vicky upplyser mig om mer och mer i affekt att jag fått ALLT om bakfoten. Det var inte kejsarna som var tibetanska buddhister, det är tibetanerna som var kineser. Så hade det alltid varit, ända sedan Djingis Khan (som i och för sig var mongol…). Den första Dalai Lama lydde en minister från Kina som i sin tur rapporterade till kejsaren – och alltså: hade Tibet aldrig varit ett eget land och alltså: var det kinesiskt. Även om det inte bott en enda Han-kines där.

Dalai Lama, alltså nr 14 som befinner sig i Sverige just nu, var enligt Vicky opålitlig och ville bara ha kinesiska pengar och samtidigt fräckheten att kräva politisk frihet. Jag invände att jag personligen sett uttalanden om att han inte längre förespråkar ett självständigt Tibet.

”Det är fel!”

Alla kineser visste nämligen att han egentligen avsåg att befria Tibet med vapenmakt om så behövdes, fortsatte hon. Se bara på de unga i Dharamsala. De vill strida för sin sak. Återigen påpekade jag att Nr 14 gjort sig impopulär just bland dessa grupper för att han hellre ser ett framtida Tibet som en autonom del av Kina.

”Ha! Han vill tigga Kinas pengar med ena handen och strida med vapen med den andra.”

Jag avslutar den allt mer hetsiga diskussionen med att fråga vad kineserna egentligen menar med ”autonom region”, då Tibet officiellt kallas det. Vad innebär egentligen självstyre? Medinflytande? Vicky tvekar en stund innan hon säger att Kinas regering faktiskt har tillsatt en slags president över regionen och ministrar och mängder med andra chefer. Och alla dessa är inte Han-kineser. Där finns även tibetaner.

Jag tar detta som ett tecken. Vi lämnar Tibet och samtalet övergår till att tala om månen, festligheterna och den goda maten.

Vi skiljs som vänner. På vägen hem till hotellet, bland fyrverkerier och såpbubblor denna sista kväll i Beijing gnager Ms Gaos ord i bakhuvudet om att mannen som ska möta mig i Lhasa inte kommer göra det på perrongen – vilket nu är förbjudet område för tibetaner, utan utanför tågstationen.

”Remember, Steven. Don´t do anything in Tibet.”

Den förbjudna staden. Inte lika förbjuden mark som tågperrongen i Lhasa.

Månen långt borta.

Middagssällskap och Tibetkännare

Hurra! Vilken liten måne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s