Internationella Kvinnodagen i Prag

Prag 8/3

Under kvällen söker vi oss in i det labyrintiska gatnätet. I mörkret framför oss strömmar levande musik och vi går mot en dörr som står öppen. Det är en enkel vinbar för det lokala medelålders klientelet, de man inte ser så ofta på Prags turistvandrade gator.

Baren är enkel. Ett rum, en rustik bardisk. Tre blonderade äldre kvinnor fyller glasen. Ett sorts rött. Ett sorts vitt. En tia glaset och ändå inte prisvärt. Några bord och stolar. Folk trängs framför musikerna, och det är spontan allsång.

Den valrossmustaschprydde bandledaren på sliten akustisk gitarr och kampsångs-vocals är en Lech Walesa-look-a-like. Hans sidekick på banjo (som aldrig hörs) ser ut som han spenderat större delen av sitt liv i en gruva. Utmärglad, blek och tandlös är det enda man ser hans perfekt rundade stämsångsmun.
Till dessa finns två äldre herrar på fiol. De sitter på varsin sida av Lech och banjomannen som om de vore gamla ovänner och konkurrerar med sina gammelmans-fills.

Och så. En spontanmusiker. En munspelare från publiken. Han är mycket seriös med sitt lirande trots fästmöns konstanta försök till ömhet, dans och allsång. Hon håller sig fast vid honom med en björnkram samtidigt som han spelar, vaggandes fram, mitt i lokalen. Kvinnans ansikte som jag aldrig såg, var konstant instucket i hans armhåla, och hans spelarm liksom vilade på hennes huvud.

Han är seriös. Han kan alla låtar. När han spelar rullar ögonen bakåt i sina hålor, till den plats där munspelarnas innersta hemligheter verkar gömma sig.

Vid ett tillfälle halvdansar han framåt mot mig med fästmön hängande framför sig. Som i trans. Plötsligt ser han mig, hans ögon växer. Utan att sluta spela letar hans fria hand sig ner i främre jeansfickan och tar fram ett munspel till. Sträcker fram det till mig.

Jag tackar artigt nej tack. Inte min låt, inte mitt instrument.
Han fortsätter spela och stirrar koncentrerat på mig med fästmön fastlimmad vid torson, lägger tillbaka munspelet. Gräver istället i bakfickan och hittar ytterligare ett munspel. Och sträcker återigen fram det till mig.

Jag tvingas ge honom samma svar och han släpper taget om mig, vaggar bakåt in i folkvimlet igen, ögonen vänder sig inåt, vitorna lyser. Kvinnan orörligt fastkramad vid bålen.
Han slutar aldrig spela.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s