On St Patrick´s Day Everyone is Irish

17/3, St Patrick´s Day.

Talade just med min gamle gudfar Richard i New York. Han jobbar fortfarande vid 78 års ålder, har inga planer på att dra ner, ”se bara på Joan”, säger han och tänker på min faster som bor ett par kvarter bort i Scarsdale. ”Hon är ju över 80 och går ju till jobbet varje dag” (som tandläkarsekreterare).

Richard gillar inte att resa, absolut inte att flyga. Han har inte haft semester på åratal (hans chef ”tror” nämligen inte på semester, och ”vad ska man egentligen göra på semestern?”), han kliver upp klockan 05.00 varje dag, ringer en svensk väninna varje lördag vid samma tid sedan 40 år tillbaka, samlar på klockor, går till kyrkan varje söndag, bor ensam i det bedagade huset där han även växte upp – ett område som nu gentrifierats Big Time, med nyinflyttade grannar som Beyoncé och Jay-Z. Richard är väldigt-väldigt kort, kör en väldigt-väldigt stor Cadillac, har ett väldigt stort hjärta. Det var han som bar fram mig till dopet, mamma fick inte vara med eftersom hon inte var katolik (det här kyrkliga tog min irländsk-amerikanska släkt på mycket stort allvar). Och är alltså min gudfar.

För några år sedan skrev jag en slags novell som utspelar sig i New York, på St Paddy´s.

Den är till dig, Dick.

O N  S T  P A T R I C K ´ S   D A Y   E V E R Y O N E   I S   I R I S H

Han klev in i den gula taxin och sa adressen till chauffören.

– Säg åt honom att ligga på. Annars kommer vi aldrig fram.

– Säg det själv.

– Ha! Du är rolig du. Humorn den har du i alla fall efter mig.

– Men du stannade inte kvar länge nog för att lära mig så mycket mer.

– Du, det där mellan din mamma och mig. Det var länge sedan. Vi var unga. Det blir ju så ibland. I livet. Men nu är du äntligen här. I det Stora Äpplet med mig. Father and Son. Ofattbart egentligen. Men nu ska vi ha det bra, väl?

– Känns konstigt bara.

– Hur då?

– Besöka en grav är inte det jag gör varje dag.

– Ta det lugnt bara. Sånt där går över. Tro mig.

– Ja, du borde väl veta.

– Ja, faktiskt. Jag vet. Men ta nu och säg åt den där chauffören att han ligger på och att han tar Interstate 678 norrut och sedan 95an vid Ferry Point Park annars kommer vi aldrig fram idag. Det är ju trafikstockning och vi vill inte in till Manhattan.

– Varför då?

– Alla paraderna. Det är ju den 17:e grabben. St Paddy´s. Det kommer vara parader hela vägen upp till Kanada.

Han sträckte sig fram och talade med chauffören och föreslog vägarna som skulle ta dem vägen upp till Scarsdale.

– Hey man, you seem to know your way around the city. Been here many times?

– No. It´s actually my first time here.

– Det är det väl inte. Du är ju född här. Glöm inte det.

– Ja, men jag kommer ju inte ihåg något. Jag var ju bara ett år när vi flyttade.

– Ja, säg mig något jag inte vet.

– So, man, you really done your homework. Study them maps and all, knowing the best routes, avoiding the crowds. Yeah, man, that´s good.

– Big parades today, huh?

– Crazy, man. Huge crowds of people, especially down on 5th. Thousands and thousands. 

– And all of them, Irish?

– Yeah, man. You know on St Patrick´s Day, everyone is Irish. Even the blacks are Irish, today. Look at me, look.

Chauffören flinade och vred sig runt och visade upp sin gröna fyrklöver han hade på slaget på jackan och började sedan med sin jamaicanska accent sjunga Danny Boy.

– Det där är faktiskt en riktigt bra sång. Om den framförs riktigt, det vill säga.

– Jag tycker den är helt OK.

– Inte av en wailande jamaican i New York. Det funkar inte för mig. Du vet väl att det är en begravningssång?

– Desto mer passande då.

– Slappna av nu grabben. Du verkar lite väl spänd. Det här kommer att gå bra.

Han satt i taxin och såg ut på den stora stadens intensiva trafik. Husen, människorna. Trafiken. Det verkade aldrig ta slut. Han var född här någonstans, i detta ogreppbara New York. Staden kändes bekant på något sätt trots att det var första gången han var här som vuxen. Kanske var det så för alla. En stad uppbyggd av så många olika människor från så olika platser att den har något för alla. Att den var något för alla. Det var en upplyftande tanke. Ett hem som väntade på honom fast han egentligen aldrig varit där. Trots det så kändes det som om han kom hit för sent. Han skulle ha gjort denna resa för länge sedan.

Hur länge sedan var det hans pappa började höra av sig? Efter alla dessa år. Var det fem år nu? Fyra?

– Du vet väl att även du är irländare?

– Ja. Och särskilt idag.

– Din farfars far och mor lämnade svälten på Irland i slutet på…

– Ja, jag vet allt det där. Mamma har berättat.

– Har hon?

– Många gånger.

– Har hon berättat om mig också?

– Det är väl klart. Du är ju min pappa. Ni var ju gifta i flera år.

– Ja, men. Jag tänkte bara…ja, du vet. Efter alla år och så. Saker och ting förändras ju. Sånt man en gång tyckte och tänkte, saker man gjorde och sa. Man kan ju ångra sig. Förstår du vad jag säger grabben? Allt är inte skrivet i sten. Man ändras med tiden och ser saker annorlunda helt enkelt.

– Ångrar du någonting, menar du?

– Massor.

– Som vadå?

– Ja, till exempel att jag inte tog kontakt med dig tidigare. Det var ett jävla stort misstag.

– Jag kunde ju också kontaktat dig.

– Nej, sånt får man inte lägga över på barnen. Det är föräldrarnas sak. Först lämna sitt barn och sedan sitta och vänta att de ska söka upp en. Nej, det går inte.

– Du vet att jag har varit på väg att höra av mig, många gånger.

– Jag har tänkt likadant. Hur många gånger har jag inte sett det framför mig – att plötsligt står min son utanför dörren och knackar på.

– Vilken jävla mardröm.

– Nä, varför då? Men jag visste bara inte vad jag skulle säga.

– Släppte du in mig då?

– Vadå?

– Där i drömmen. Släppte du in mig?

– Jag tror det. Jag vet inte om jag kom mycket längre än så. Det där första mötet, vad skulle man säga efter alla år? Det var viktigt men samtidigt så svårt. Jag tror faktiskt inte att jag kom längre än så. I drömmen alltså.

– I mina drömmar hade du startat en ny familj och av någon anledning inte sagt något till dem om mig. Att du hade en son sedan tidigare. Så när jag ringde på, och du öppnade dörren, eller dina nya barn, eller din nya fru – jag har drömt varianter på varianter i alla kombinationer – ja det blev bara katastrof. Alltid.

– Men varför skulle jag inte berätta om dig?

– Jag vet inte. Du kanske skämdes, vad vet jag.

– Skämdes? Över dig? Nej, jag har varit stolt över dig. Hela livet har jag varit stolt över dig, och tänkt på dig. Jag har tänkt så här, att en dag. En jävla dag. Men det gick ju som det gick.

– Mm.

– Livet är inte alltid så rättvist.

– Nä.

– Men nu har vi ju varandra igen. Det är bara framåt som gäller nu eller hur? Ta vara på den tid vi har!

– Du är rolig du!

– Som sagt. Om du har humor så har du det efter mig. Ett irländskt drag dessutom.

Taxin kom till slut fram till Scarsdales kommunala kyrkogård. Han betalade och klev ut. Det knöt sig lite i magen. Det var som en cirkel som skulle slutas. I alla fall var det så han såg det. Det var ett slut. Och en slags början. Men vad skulle följa efter det?

Han tog ett djupt andetag i den friska marsluften.

– Tog du inte med dig några blommor?

– Nä, fan. Det glömde jag.

– Inte svära bland de döda, grabben. Då kan de komma tillbaka och spöka för dig. Haha, den var bra. Förresten är blommor till de döda ganska bortkastat. Blommor är till för de levande.

Kyrkogården var stor och full med gravstenar i långa, räta rader. De allra flesta var enkla, liggande stenplattor. Efter att ha frågat sig fram fann han slutligen den han sökte. Han läste texten tyst för sig själv.

Robert Anthony Sheehey

19/3 1941 – 26/9 2003

– Nå, vad tycks?

– Den är ganska enkel.

– Ja, hade jag fått bestämma själv hade jag valt något lite mer fancy – men vadå?

– Vadå, vadå?

– Ja, först och främst har man ju väldigt att lite att säga till om när man är föremålet för själva graven, som du säkert förstår. Men sen tycker jag att det är med gravstenar som det är med blommor. Lite bortkastat på de som inte längre är där för att uppskatta det hela. Betyder väldigt lite, menar jag.

– För dig, menar du.

– Ja…för mig. Bättre att använda pengarna till något roligt medan man lever. Istället för att bygga monument över de döda.

– Hade du det då?

– Vadå?

– Roligt? Ett bra liv?

– Jo, det fanns väl lite av båda. Men jag får vara nöjd. Jag spottade väl inte i glaset direkt.

– Kan tänka mig det.

– Det där var bildligt menat.

– OK.

– Men apropå det. När när du är klar här kan vi väl kila ner till Andy´s. Jag brukar gå dit och kolla matchen.

– Brukade, menar du.

– Märk inte ord nu. Andy´s är ett bra ställe. Och du, jag bjuder. Haha.

– Du är verkligen rolig.

– Det är ju ändå St Paddy´s. Lite roligt måste man få ha. Och det är OK att skratta grabben.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s