Sarajevo – 20 år senare

Bosnien. Ett land som symboliserar innebörden av etnisk rensning. Fenomenet i sig är urgammalt, men begreppet skapades för att beskriva vad som hände under under det Jugoslaviska kriget i början av 1990-talet. Och det handlar aldrig om symbolik.

Nu i april är det 20 år sedan de första offren, Suada Dilberovic och Olga Sucic föll offer för en serbisk krypskytt när de deltog i en fredlig demonstration vid Vrbanja-bron i centrala Sarajevo. De år som följde innebar en mänsklig katastrof och ett politiskt misslyckande. Belägringen av Sarajevo tillhör en av de värsta övergreppen ett lands militär konsekvent begått mot en civilbefolkning i Europa sedan 2:a världskriget.

Mellan den 5 april 1992 till den 29 februari 1996 regnade det i snitt 329 granater per dag över de belägrade sarajevoborna. 22 juli 1993 regnade det ner hela 3777 granater. Och ingen plats var helig nog. Varken fotbollsplaner, marknader, kyrkor, moskéer eller bibliotek.

När jag för några veckor sedan besökte Belgrad såg jag inget som påminde om att staden så sent som 1999 själv bombades av NATO för att sätta stopp för en annan konflikt, och större etnisk rensning än i Bosnien. Den i Kosovo. I dagens Serbien ser man framåt, mot ett hägrande EU-medlemskap och en chans att ta sig ur decennier av utanförskap och isolering.

I Bosnien är detta inte lika lätt. Den gamla multietniska pärlan fortsätter allt mer mot etnisk homogenitet. Idag är ca 70% av stadens befolkning muslimska bosniaker, som flyttat eller flytt till huvudstaden från sina hembyar som i huvudsak ligger i den serbiskkontrollerade delen av Bosnien, Republika Srpska. Innan kriget var den siffran 50%. Serber och kroater i sin tur lämnar Sarajevo. Hur infekterad frågan fortfarande är fick exempelvis Carl Bildt erfara i fredags vid minnesceremonin över inbördeskrigets offer.

Den etnisk-religiösa grupp som utsatts för tidernas största och mest utdragna etniska rensning är judarna. I Sarajevo lever idag bara några hundratal. I hela Bosnien knappt tusen. 80% av de bosniska judarna mördades under 2:a världskriget. Därefter följde, precis som idag en omfattande emigration till tryggare platser. I de bosniska judarnas fall, Israel och USA.

Jag besökte Sarajevo för ett drygt år sedan och talade då med en av de kvarvarande judarna i staden. Han visade mig den 500 år gamla synagogan i Sarajevo, den äldsta i hela Bosnien. Jag frågar honom om de märker någon nyinflyttning av judar efter kriget för att hjälpa till att vitalisera de gamla församlingarna.

– Nej, nej. Det där handlar uteslutande om ortodoxa judar som åker tillbaka till den gamla världen. Vi som bor kvar är sefardiska judar som kom hit från Spanien 1492. Inga kommer hit. Alla har flyttat.

Spanien 1492. En av världshistoriens största etniska rensningar. Alla judar skulle lämna Spanien, konvertera eller dö. Och historien fortsätter än i dag.

Några dagar senare bestämmer jag mig för att ta mig till den serbiska enklaven i Pale, inte många kilometer från centrala Sarajevo. Gränsen är osynlig, men alla taxichaufförer vet att passerar man den och den gatan är man inne i Republika Srpska och här vill man inte bli stoppad av polis. Serberna har egen polis och de syns överallt. Det mest iögonfallande är att samtliga skyltar –  mest på serbiska politiker i kostym, är skrivna med kyrilliska bokstäver. Till skillnad från Sarajevo syns inga minareter i och omkring Pale. Det är en självvald isolering de bosniska serberna tagit på sig. Fattigdomen är uppenbar och unga bosnienserber söker lyckan i Serbien istället.

Framför nationalbiblioteket i Sarajevo som då höll på att renoveras och som kom att bli en symbol för den krossade multietniska drömmen – bilderna av ett brinnande bibliotek där handskrifter och Sarajevos historia och kanske framtid bokstavligen gick upp i rök – kommer en försynt äldre man i hatt fram till mig. Han vill berätta. Han talar ingen engelska eller tyska. Lite italienska. Han pekar på de höga bergstopparna som från alla håll omger Sarajevo. Normalt ett oerhört vackert läge. Men 1992-1996 ett helvete. Han pekar på de tidigare militärposteringarna.

– Bom, Bom, Bom. Morte.

Han slår ut med händerna och ser genuint ledsen ut.

Jag hoppas att det nyrenoverade biblioteket återigen kan gjuta hopp om en gemensam framtid hos Sarajevoborna. För finns det hopp för Sarajevo finns det hopp för oss alla andra.

Men jag är inte så säker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s