A Tale of Two Cities

20120809-010114.jpg

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag idag körde ner de sista kilometrarna mot Belfast, staden som byggde Titanic och även såg C.S Lewis födas, men framförallt varit skådeplatsen för de blodiga motsättningarna mellan katolska separatister och protestantiska lojalister. IRA mot UNF.
Är man som jag uppvuxen på 1970-talet är man stöpt i denna dikotymi. Och den sitter i än idag. Eller kanske bör jag säga fram tills idag.
Efter att åter ha spenderat några dagar i Dublin (det är nästan 10 år sedan sist) inser jag att mycket har förändrats i Dublin, men väldigt lite till det bättre. Temple Bar är minst lika skränigt, ficktjuvarna är om möjligt fler och kitschiga restos och nattklubbar med rökfärgade fönster trängs nu med turistfällepubarna i (den vulgärt överexploaterade) gamla stan. Inget är vackrare än för 10 år sedan. Inget är snyggare. Människorna är däremot lika vänliga som förr men Dublin lever i huvudsak på sin anakronistiska attraktionskraft: Joyce, Wilde, Guinness, Jameson, U2 och revolutionen 1916.

Belfast däremot med alla sina negativa konnotationer: terrorism, Bobby Sands, Shankill Road och Falls Road och sin slitna arbetarklassmisär har istället, utan att riktigt förstå det själv, genomgått en total förändring, en samhällsmässig lillebrorsmetamorfos, helt under den politiska radarn. Mkt få positiva nyheter sipprar ut från Belfast eller Nordirland för det är ju så vi är vana. Men staden är idag riktigt attraktiv, de omgivande pastorala bergen, floden och havet ger staden fundamentala grundkvaliteter som tillsammans med shoppingvänliga gågator och en närmast New York-eklektisk blandning på arkitekturen ( tänk bort 30 våningar bara) gör staden till mer av en stad än den 4 ggr större Dublin.

Jag önskar bara att belfastborna också inser detta. För när klockan är 7 pm, så drar samtliga butiksinnehavare av tradition ner de bepansrade fönsterskydden för butiksfönstren, låser, larmar och staden är åter redo för krig. Hela staden utan undantag blir klädd i stål, kaféer, klädbutiker och välgörenhetsorganisatoner. Alla.

Det är en märklig känsla att på ett ögonblick förflytta sig från en charmigt välkomnande stad på en ö utanför en större ö utanför Europa till Gaza city efter solen gått ner.
Men vilket krig? undrar några svenskar på genomresa.
Människorna här i Belfast håller kanske fast för hårt i din egen självbild precis som de i Dublin. Men för besökaren är det uppenbart var den sanna utvecklingen verkligen sker.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s