Återseenden

Det finns en särskild njutning i återseenden. Vänner man inte träffat på länge, platser man lämnat en del av sitt hjärta i. Jag är förvånad över att jag fortfarande har ett hjärta kvar med tanke på alla bitar jag strött efter mig genom åren. Återseendena blir på därför ett sätt att se efter dessa kvarlämnade skärvor av en själv. Hur har de klarat tidens tand? Finns det fortfarande något pulserande äkta kvar? Kommer jag fortfarande känna?

Det finns mycket att säga om Auschwitz. Det är svårt att värja sig från alla känslor som väller över en. För mig var dagens besök min tredje resa hit. Och inget blir lättare. Och så ska det vara. Den som vänjer sig vid det som skedde här håller på avvänja sig sin mänsklighet, vilket var vad som hände just här, ett storskaligt, industriellt och framgångsrikt avhumaniseringsprojekt. Av lägervakterna.
Fångarnas öden lever genom de miljontals besök, främst av ungdomar och skolklasser som varje år gjuter liv i detta Terra Nullius, ondskans absoluta nollpunkt.
Jag försöker hela tiden tänka in alla fångarna i Birkenaulägret. De 90 000 som fyllde lägret när det var som störst. De miljoner som bara klev av tågen och marscherade direkt till de specialdesignade krematorierna. Men det går inte. Inte denna gång heller. Men kanske nästa.

20130307-211701.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s