Min korta men smärtsamma period som baskisk journalist. 

 

 Sent en kväll blir jag introducerad till Javier I. journalist och fotograf som jobbar helt och hållet med tjurfäktningskulturen under San Fermin. Denna består i stora delar av två händelser. El Encierro, den sk tjurrusningen då den kvällens 6 tjurar tillsammans med 6 oxar ( ja ni vet skillnaden) springer under ca 4 minuter från fållan de hållits i över natten till tjurfäktningsarenan. Mellan start och mål, ca 800 meter, fylls den avskiljda vägen med 3000 personer som ska ”springa” med tjurarna. Detta sker varje dag kl 08.00. Den andra delen av de tjuraktiviteterna är La Corrida de toros, tjurfäktningen i sig. Då ska tjurarna som sprang genom folkhavet på morgonen göra sin första och sista och enda insats som stridstjur. Denna startar  kl 18.30. 

Javier lovade om jag skulle dyka upp nästa morgon, på den första encierron kl 06 vid hörnet mitt emot Plaza de Toros skulle han fixa in mig på en guldkantad pressplats.  Fotograferna får nämligen befinna sig på det inre staketet. Jag hade ju dessutom genom vänner fått ett eget presspass, så detta skulle bli grejt. Upp före 05.00 dagen efter och iväg. Gatorna var fulla av tusentals vit- och rödklädda människor som inte sovit alls, och några som jag som möjligen sovit väldigt lite. Jag möter Javier kl 06.00 som vinkar in mig i den inhägnade banan till de övriga fotograferna, där tjurarna snart ska springa. Han ser på mig förvånat. 

– Men var är din väst? 

Jag ser att de andra fotograferna samtliga har röda officiella pressvästar. Jag tänkte att nog hade han kunnat tala om detta för mig kvällen innan. Han kollar på mitt eget presspass, skakar på huvudet och säger:

– Utan en sån här väst slänger Policia Foral ut dig då snart de ser dig. Vilket visade sig vara ganska snart. Men min amigo Javier lyckades dock förhandla fram en staketplats vid tv-kamerans lilla ställning ( pero No tocar el torre). Tack för det. 

Nu följde 2 timmars staketsittande, 5 cm brett, 2,5 meter upp. Man sitter på tusen olika avlastningssätt som samtliga snart blir outhärdligt smärtsamma. 2 timmar. Och sedan 3 sekunder när tjurarna äntligen passerar. Inser att journalistyrket är hårt, strävsamt och otacksamt. I alla fall om man saknar den där röda västen. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s