That´s not a bad idea, Steven

Betty Reardon - USA one rogné redim 85p

Jag har en riktig hjälte och förebild i min släkt (det finns naturligtvis många, men denna superkvinna är i särklass), Betty Anne Reardon. Hon är visserligen nu till åren kommen efter ett enastående framgångsrikt liv av politisk aktivism, skrivande och undervisande om fred och genusfrågor. Hon räknas idag bland annat till en av pionjärerna bland kvinnliga fredsforskare i världen och har som sådan, regelbundet nominerats till Nobels fredspris. Hepp!

Eftersom hon fortfarande konstant reser jordklotet runt, träffar vänner, föreläser, får priser och sånt, så är hon sällan hemma i New York. Jag pratar därför inte så ofta med henne. Men det var ju Thanksgiving i torsdags, och jag kände plötsligt ett behov att kontakta familjen på andra sidan Atlanten.

Jag ringde först Uncle Dick. Han är min gudfar, och osannolikt nog bar mig fram till mitt dop, en gång för länge sedan. Irländare är oftast katoliker, och är de det är de ofta rejäla sådana. Min ångermanländska mamma var det inte, så hon ”behövdes” inte riktigt vid dopet. Så min underbare gudfar som kanske är 1,50 lång, bar mig till vattnet och såg till att allt skedde som det skulle. Dick, 85, jobbar fortfarande på idogt som vanligt varje dag som revisor. Hans chef ”tror” nämligen inte på semester (knappast heller på pension), så någon sån har det aldrig blivit för Dick. Men han ringer varje lördagmorgon sin svenska väninna och efter det brukar vi, när tillfället ges prata med varandra. Han var denna dag vid gott mod, och jag kände mig glad att ha ringt.

Så därför tänkte att varför inte även slå en signal till min kära Aunt Betty, när jag ändå var på gång. Jag hade ju inte pratat med henne på väldigt länge nu och hon är ju faktiskt 86 år. Jag bävade lite för hur det skulle vara. Hur mår hon nu? Bor hon kvar själv på Manhattan? Sjukdomar? Ja allt det där som slår en, vare sig man vill eller inte när det gäller nära släktingar och vänner. Signalerna går fram. Det ringer och ringer. Jag blir faktiskt lite orolig. Men så. Jag hör hur någon lyfter på luren och säger med raspig och skröplig röst (åh nej!).

Yes?

Is this Betty? (frågar jag naivt).

Who´s asking? (frågar hon, och nu är jag på allvar orolig, då det inte låter särskilt bra alls. Lååångsam röst. Harkligt. Illa på alla sätt.)

Det är Steven som ringer. Jag ville bara önska en glad Thanksgiving.

Oh. But Steven, my dear. It is four thirty in the morning here in New York.

(!) Oh…sorry…can I call you back later?

Yes, that´s not a bad idea, Steven.

/…/

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s