The Old Lady in the Wheelchair

Le Negresco.

Den gamla damen i rullstol som äter lunch bredvid oss har svårt att äta själv och även att uttrycka sig. Stroke?Hennes assistent är professionell och metodisk, byter hakservett i silverkedjan runt hennes nacke när hon spillt, delar maten i lagoma bitar. Hennes blick är nästan tom, någon annanstans, men det hindrar inte hennes två hovdamer att kvittra och föra samtalet kring bordet. De verkar vördnadsfulla. Nästan för ivriga. Askungens systrar?

Kvinnan är Mme Jeanne Augier, legendarisk ägare och symbolen för ett av riviärans mest legendariska lyxhotell, det hundraåriga Le Negresco i Nice. Har i åratal tänkt att boka några dagar där men det har inte blivit av. Istället blev det idag lunch på La Rotonde, hotellets roliga brasserie i karusellinredning á la Fin de Siècle. Kul och kulört. Ett ställe att återvända till. Efter lunchen med Mme Augier, satte jag mig ensam i den stora balsalsliknande loungen, med den siste tsarens stora ljuskrona ( Nikolai hann inte få den innan revolutionen slog till i Ryssland) och skrev några brev och tänkte på Wes Andersons mästerverk, Grand Budapest Hotel.

20140805-235627-86187706.jpg

Nattfiske i Lögdeälven.

Uppströms Lögdeälven. Redneck country. Tiotals, till synes övergivna husvagnar mitt i skogen, fast med uppställda förtält efter den gropiga skogsbilväg vi följer. Inga människor. Blair Witch-skogen på ena sidan, och en av landets förnämsta laxälvar på andra. Vi har bestämt oss i rekordvärmen att det enda sättet att försöka fånga en av de mest kräsna sommarfiskar som finns är att fiska under nattetid. Kanske då. Till slut.

Mitt i natten, vid ”Wikmans sten”, en berömd fiskeplats, grymtar det plötsligt till i mörkret. En man kommer fram mot oss naken, blåmålad och med en blodig yxa i handen…närå. Det var en flugfiskare från Polen, som besöker just denna sträcka varje år sedan länge. Han hade nog helst sett att vi inte fiskade just här kl 01.00, men stannade till och pratade lite. Han pekade var han fått en lax på 10 kg alldeles nedanför oss. De finns ju bevisligen där i älvfåran, men äter retsamt nog inget. Han lufsade vidare i mörkret och vi fick nytt bränsle. Vid 06.30 packade vi ihop och konstaterade att vi sannolikt hittat en ny favoritplats.

20140729-145731-53851512.jpg

20140729-145733-53853169.jpg

20140729-145732-53852955.jpg

20140729-145732-53852275.jpg

Vart åker vi på semestern i år?

I årets upplaga av Aon Risk Solutions ”Terrorism and Political Violence Map” kan man se var de för tillfället säkraste länderna finns när det gäller terrorism och politiskt våld. Det finns ju naturligtvis andra faror än de som är rent politiskt motiverade; malaria, denguefeber, jordbävningar, rabies, smog, rattfyllerister och andra idioter. Men oroar man sig för just hur just terrorläget ser ut i världen så kan man konstatera att Grönland under kvartal 1: 2013, som enda land i hela världen, är helt riskfritt för politiskt våld och terrorism (endast utmanad av Svalbard som faktiskt verkar ha ett minusvärde på kartan).

Man kan även, något oroande, utläsa att Sverige under samma period är lika farligt som USA, Uzbekistan och Mocambique. Fast vi kommer sannolikt rejtas upp ytterligare en nivå inför kvartal 2,  efter den senaste tidens kravaller och därefter samsas med kollegorna Ryssland, Kina, Mexico, Saudiarabien och Nya Guinea. Våra grannländer Finland och Danmark är dock säkrare än oss, men inte Norge, som får samma varningsflagg som Sverige, Kenya och Turkmenistan.

Om man nu brukar planera sin semester efter Aon Risk Solutions rekommendationer, är Grönland/Svalbard alltså det självklara valet.

De farligaste länderna är självklart krigshärdarna, vartän de nu blossar upp. Stora delar av Central- och Nordafrika och Mellanöstern är illrött på kartan för kvartal 1. Men man även kan konstatera att svenska semesterfavoriter som Turkiet och Grekland numera är lika farliga som Nordkorea, Bangladesh, Venezuela och Algeriet. Vet folk verkligen om detta???

Eller.

Är det kanske så att Aons kvartalsrapport är lika upplyst och dynamisk som det politiskt motiverade våldet? Att ”säkra” platser bara finns rent statistiskt? Förenklade färgskalor i kvällstidningarna förstärker både rädslor och fördomar och hämmar nyfikenheten. Which is bad. Kartboken får aldrig bli kidnappad, förenklad till politiska enfärgsfält. ”Det här landet är gult, och det här landet är rött. Ok, vi väljer det tryggare gula.” Farorna med att inte resa och möta nya människor och kulturer är sannolikt större än att bombsäkra sin villa i Västerbottens inland (gult på kartan och alltså inte lika tryggt som Botswana, Island eller Australien).

Ibland får man vara extra stolt!

20130206-092133.jpg

Det finns ”talkers” och det finns ”walkers” i denna ojämlika värld. Min fantastiska ”cousin Betty” (egentligen min pappas kusin, men vi irländare har en benägenhet till släktskapsförtätning) är verkligen en ”walker” i dess finaste bemärkelse.

I dagarna har hon, Dr Betty A. Reardon återigen (!) blivit nominerad till Nobels fredspris för sitt långa internationella freds- och kvinnoarbete och engagemang i The Peace Education Center vid Columbia University som hon även en gång i tiden grundade. Hon var en av de som på 1950- och 60-talen lade grunden till att freds- och konfliktforskning faktiskt blev ett eget forskningsfält.

New Yorkaren, Betty är en riktig aktivist och har rest jorden runt och föreläst, författat, debatterat och skapat grogrund för kvinnors rättigheter i större delen av sitt liv – framförallt i tredje världen. I år fyller hon 84 år och skrev för ett tag sedan till mig att hon kommer att dra ner en smula på de internationella långresorna, det brukar bli ett antal till Indien varje år, och Japan och…”men om du är i Kalifornien senare i vår så kommer jag vara där under några veckor. Vi kanske kan ses då?”. Svårfångad alltså. Rastlös. Jag vet precis.

Det finns hur mycket som helst att läsa om hennes arbete och hennes CV är längre än Transsibiriska järnvägen. Men idag vill jag bara lyfta fram denna förebild och varma människa. Jag är stolt så jag spricker. Go Betty!

Se gärna denna intervju med henne som gjordes för några år sedan om hennes väg in i fredsarbetet.

Pecha Kucha Night Nr 2 Örnsköldsvik

Jag vet inte om jag ännu kan uttala det där japanska onomatopoetiska (!) ordet rätt (låter som ChaCha, typ), men dess form och idé är däremot glasklar: en slags avslappnad info-tainment där varje talare får prata om vad som helst till 20 bilder där varje bild syns i 20 sekunder. 

Igår var vi 9 talare med väldigt olika berättelser. Mina 6,5 minuter på scenen handlade om att våga släppa den svenska trygghetsnarkomanin ibland och våga kliva ur sin comfort zone. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det kan många gånger faktiskt bli bättre. Rent konkret handlade det om en ritt över Patagonien tillsammans med en 70-årig vän, Frank Lettiere. Jag har tidigare skrivit om detta äventyr här på bloggen och en längre återgivning finns även i en av Naturkompaniets kataloger och på nätet.

Det lär bli mer Pecha Kucha.

Hurra för femåringen. Dags att byta utseende

Insåg att jag missat ett femårsjubileum. Jag vet inte om det är så mycket att celebrera men jag startade bloggen 2007 och nu fylls den av allt möjligt eklektiskt om mig, mitt arbete och det som driver mig.

Så för att högtidlighålla detta jubileum är det dags att byta skepnad. Jag kommer testa lite olika teman framöver, så bare with me. Själv hatar jag att stå i en provhytt, ”njä inte den här…nä inte den där heller…verkligen INTE den där….” osv. Och detta med bloggteman är väl lite av samma sak.

Nu provar jag denna orange(a) kostym, men den kommer säkert inte bli långvarig. Vem kan leva med orange (!) tapeter (jag älskar att hata böjningen av orange!) Men, men. Synpunkter välkomnas.

Bloggen byter dessutom namn till Steven Ekholm. Fattar inte varför det tog så lång tid att ändra.

Ying Toijer-Nilsson R.I.P.

Ying Toijer-Nilsson

Idag sörjer jag litteraturkritikern och inspiratören Ying Toijer-Nilsson som avled 87 år gammal. Hon lästes på senare år kanske främst som barn- och ungdomsbokskritiker på SvD. Men för mig var hon den person som visade att vuxenvärlden mycket väl kunde ta fantasy på allvar. Hennes bok, Fantasins underland. Myt och idé i den fantastiska berättelsen kom ut 1981 – och för mig slog den ner som ett blixtnedslag i min omogna 12-åringshjärna. Där skrev hon insiktsfullt om fantasy innan vi ens hade koncensus att använda det engelska ordet för genren. Hon introducerade bland annat Ursula LeGuin, Lloyd Alexander, Alan Garner, Maria Gripe, Irmelin Sandman-Lilius och kanske framför allt George MacDonald. C.S.Lewis hade jag hittat själv. Och dessutom gjorde hon något så provocerande som att ta upp Astrid Lindgren som fantasyförfattare. Kanske inte underligt att denna litteraturkritiska pärla endast fann sin utgivare i lilla kristna EFS-Förlaget (sannolikt deras enda liknande utgivning). Men vad hon gjorde var att ge legitimitet till en ung människas läsintresse. Hon fördjupade det och visade utan pekpinnar på hur Fantasins Underland var en plats för alla åldrar.

Hon fick aldrig personligen höra från mig vad hon hade ställt till med i min hjärna den där gången 1981 eller hur viktig hon var för min intellektuella utvecklingsbana. De gånger på senare år, då vi båda recenserade samma bok, det hände några gånger, hon i Svenskan och jag i DN, värmde det extra mycket 12-åringen inom mig.  Jag kommer sakna henne mycket.

Mer om detta i SvD.

Hungerspelen och LEX TWILIGHT

Såg Hungerspelen igår. Och mycket var riktigt bra.

Jag gillar exempelvis hur man utvecklat den senromerska och dystopiska undergångsdekadensen. Hela den vulgo-rosalila, översminkade Nero-estetiken är en tolkningsmässig fullträff. Och naturligtvis ingen slump. Det finns flera Rom-referenser i filmen.

Dessutom är jag imponerad av hur man lyckats skaka ur så nyanserat skådespel av en åldrande Donald Sutherland. Han är strålande och skrämmande. Mer av honom!

Allmänt bra casting (Lenny Kravitz är riktigt bra som Katniss stylist), bra barnskådisar, bra vuxna som spelar barn (!) och snyggt foto. Och att de åker tåg!

Men har man läst boken av Suzanne Collins inser man återigen filmens begränsningar. Filmen är för lång för att i huvudsak vara en springa-runt-i-skogen-och döda-fiender-film. Det är spännande på ett alltför tunt sätt. Mer action än problematisering. Boken erbjuder nämligen helt andra nyanser av spänning och obehag, den är mer fysisk, osentimental och klaustrofobisk – vilket förstärker den dystopiska atmosfären, men också skapar verklig förståelse för det framtida – nödvändiga -upproret, för revolutionen.

En annan svaghet är – dessa vältränade fotomodellhunkar som enligt LEX TWILIGHT måste finnas i alla filmer som riktar sig till tonåringar. När Katniss bästa vän (även han tänkt att vara 16?) Gale Hawthorne dyker upp för första gången i bild, två meter lång, Hulk-axlar och med ett käkparti som får Clark Kent att tappa hakan, så utbryter ett tio minuter långt, kollektivt tvångsmässigt fniss-skratt från 15-åringarna på raden framför mig. Ja, man kanske kan förstå dem. Gale ser ju inte ut som någon mainstreamkille i åk 9 på Sörlidenskolan direkt. Suck.

Sedan är det ju det här med 11-årsgränsen. 7-åringar i målsmans sällskap?

2012: Apocalypse Now

Matematik var aldrig min starka sida i skolan. Därför vore det ju höjden av fräckhet att ifrågasätta mayaindianernas mattesnillen när de nu kommit fram till att Jorden ska gå under den 21 december i år. Till skillnad från mig, kontrollräknade de säkert både en och två gånger innan de gav det slutgiltiga uppdraget till stenhuggaren.

”Du, Txichtcxzèn-hu-xtz, hur stavas den där månaden igen?”

”De-cem-ber.”

”Med C?”

”Japp”

”Ok.”

pling, pling, pling

”Just precis, åsså tjugohundratolv, se till att få året rätt, tjuuuugohunnndratolv.”

”Okidoki… ”

…pling, pling, pling

”Så där nånting då. Hrm. Få se: Jordens undergång. December 2012. Är det godkänt?”

”Riktigt snyggt hugget, Txzach-naztx`chquetzyacht-zx!

”Tackarrrrr.”

 

Hur ska man då spendera de sista dyrbara minuterna i sitt liv? Ett år kan ju trots allt vara ganska långt. I Apokalypsens år, Anno 2012 hinner man naturligtvis med att se sitt favoritlag kämpa sig igenom kvalserien (vilket sällsynt välfunnet namn!) i ishockey för tredje året i rad (och en verklig försmak av den stundande undergången) man tvingas genomföra ännu en deklaration (suck) och betygssamtal, semesterplaneringar, klippa gräset för man låtit det växa alldeles för långt, laga den tålamodsprövande bilen (dubbelsuck), och ännu en skolstart hinns naturligtvis med, samt påbörjandet av den där romanen som ändå aldrig vill bli färdigskriven (trippelsuck) och skotta bort den ständiga snövallen som apokalypsens fyra ryttare – snöplogen i mänsklig skepnad alltid skapar just framför vår parkering. 2 cm nysnö = 50 cm snövall. 5 cm nysnö = 150 cm snövall.

Jag får dock hoppas att de ändå räknade fel på några dagar så att den gode Fredrik Strage får fira sin 40-årsdag. Det är han verkligen värd. Men jag undrar hur vi gör med min dotter som fyller år den 21:a?

Ska jag tidigarelägga kalaset?